Vad är Mos Maiorum?

Nyligen framkom att EU under två veckor med start måndagen den 13 oktober genomför en gemensam polisiär insats för att finna illegala immigranter. Syftet sägs vara att bekämpa den organiserade brottsligheten och motarbeta människohandeln. Med vetskap om tidigare liknade operationer finns dock anledning att frukta att det är den lilla människan, den papperslöse flyktingen, snarare än de kriminella organisationerna som kommer att råka illa ut. Politiker, journalister och människorättsaktivister har också protesterat, både mot själva insatsen som sådan och mot att den hemlighållits in i det sista. Alla medlemsstater har inbjudits och Sverige deltar i operationen.

Insatsen är tillkommen på italienskt initiativ och lanseras under det latinska namnet Mos Maiorum (uttalas ung. ”mås majorum”). Ord är betydelsebärande. De bär på budskap, historiska såväl som samtida. De sänder signaler både inom den egna organisationen och utåt om vilka man är, vad man gör och vad man vill uppnå. Att italienarna lanserar insatsen i en latinsk språkdräkt är knappast förvånande. Antiken har alltid fungerat som en kulturell referensram, från vilken man kunnat välja och vraka passande symboler och deviser såväl för att stärka gemensamma identiteter som för att legitimera makt och uppvisa bildning. I Italien finns förstås en särskild förtjusning för det egna latinska arvet.

Tidigare operationer har burit antika gudanamn såsom Hermes, Aphrodite och Demeter. Mos maiorum har en mer specifik historisk innebörd. Ordagrant betyder det ”förfädernas sed”. Mos översätts bäst med ”sätt, tradition, sedvänja”, samma ord som i plural blir mores, som i ordet moral. Eller tänk på Ciceros klassiska O tempora, o mores, o tider, o seder. Maiorum är plural genitiv av maiores i betydelsen de äldre, förfäder. Begreppet mos maiorum användes i antikens Rom, särskilt under republiken och den tidiga kejsartiden. Det fungerade som ett moraliskt rättesnöre i ett ytterst flexibelt samhällssystem, där fädernas seder var positiva ledstjärnor som visade hur Rom borde styras och skötas för stadsstatens och det allmännas bästa. Res publica, romarnas namn på sin republik, betyder just detta, de offentliga tingen, det allmänna.

För att förstå begreppet mos maiorum måste man först och främst klargöra att det i Rom före 500-talet efter Kristus och Corpus Iuris Civilis inte existerade en gemensam lagsamling. Man hade inte heller en skriven konstitution. Naturligtvis stiftades lagar även tidigare, men praxis och retorisk färdighet var oftast mer avgörande för rättegångarnas utfall. Den verkliga makten låg hos det rådgivande organet, senaten, som efter omröstning lät publicera sina resolutioner som consulta, vilka i princip aldrig ifrågasattes. Senatorerna var före detta ämbetsmän, framför allt konsuler och pretorer. Deras makt vilade på auctoritas, ett anseende som byggde på att man uppvisade gott omdöme, ålder (senat kommer från ordet senex som betyder gammal), värdighet och uppträdde som ett föredöme för samtiden och kommande generationer.

Auctoritas var nära förknippat med mos maiorum, och senatens medlemmar kunde uteslutas om de misskötte sig eller ertappades med ett icke oförvitligt leverne. Moral var centralt i antikens Rom, och även andra medborgare kunde få en ”prick” (nota) om de exempelvis svurit falskt, stulit, försökt begå självmord, uppträtt på scenen (!), brutit sina löften eller agerat på annat sätt som ansågs skada samhället. Råkade man ut för en prickning flyttades man ur sin tribus, ”rote” och tappade därmed sin rösträtt men tvingades att fortsätta betala skatt. Moralen kontrollerades särskilt av censorerna, som innehade det mest prestigefyllda av alla Roms ämbeten. Censorerna saknade visserligen formell makt i form av imperium; deras inflytande byggde istället just på auctoritas och mos maiorum. De satt längre än alla andra ämbetsmän, arton månader istället för ett år, och de kunde enbart väljas bland före detta konsuler. Följaktligen var de till ålder och erfarenhet komna. Fram till Sullas diktatur år 82 före Kristus var det censorerna som valde senatorer, kontrollerade riddarståndet, höll folkräkningar (census) och genom offentligt publicerade listor angav om någon skulle prickas och därmed uteslutas. Gammal var äldst, och få personer innehade så stor egentlig makt som Marcus Aemilius Scaurus, pretor, konsul, censor och under cirka tjugofem år (från 115 före Kristus) princeps senatus, senatens främste med rätt att bestämma dagordningen och tala först.

Mos maiorum var under antiken alltid ett positivt laddat begrepp. Förfädernas sedvänjor och traditioner hade byggt Rom, och det största hotet mot samhället ansågs utgöras av sedernas förfall. Att Rom mist sin ursprungliga styrka eftersom man lämnat det enkla livet vid plogen för att nu dricka dyra viner ur sinnrikt dekorerade silverserviser vid en aldrig sinande ström av fester och spel var ett återkommande tema i tidens litteratur. Ytterst handlade det om att mores, sederna, var Roms militära grund. För ett rike som vilade på härförares och soldaters tapperhet och disciplin var de gammaldags dygderna A och O.

Mos maiorum var anfädernas seder. Samtiden var det ofta sämre ställt med. Så kritiserade exempelvis censorn Cato på 100-talet före Kristus (han som ansåg att Karthago borde förstöras) tidens förfall och framdrev hårda reformer för att få romarna att återgå till en enkel livsföring, som han menade stod att finna i de italiska bergstrakterna snarare än i Rom. Mos maiorum var ett föränderligt begrepp, som betecknade ideala karaktärsdrag och handlingsmönster, hos enskilda och grupper som uträttat stora ting för samhällets bästa. Termen var starkt förknippad med Roms äldre tid, och efterhand som man ansåg sig bevittna den yngre generationens ständiga förfall, placerades tanken om hög moral hos andra folkslag. Särskilt berömd är Tacitus skildring av germanerna (omkring 100 efter Kristus), där den starkt imperiekritiske författaren och senatorn placerar de traditionella dygderna som mod, rättrådighet och måttlighet hos de nordliga grannarna snarare än hos romarna själva.

Rom var ett förmodernt samhälle, imperialistiskt, militaristiskt, våldsamt, mansdominerat, ojämlikt och ofta fullkomligt respektlöst inför den enskilda människans behov. Fördomarna var otaliga. Grekerna ansågs fega och opålitliga, orientaler osjälvständiga och depraverade, karthager sluga och grymma. Men Rom var också mångkulturellt, en smältdegel, ett rike som byggde på inkludering. Romarna lade mycket liten vikt vid ras. Att som på DN Kultur hävda att begreppet mos maiorum signalerar rasprofilering och fascism är alltså ur ett historiskt perspektiv felaktigt. Romarna adopterade och inkorporerade också med relativ lätthet andras traditioner, litteratur och gudar. I princip all diktkonst i Rom byggde på grekiska förebilder och Horatius kan i sin Epistel 2.1 (156–157) konstatera att ”det besegrade Grekland besegrade den ociviliserade erövraren och införde konsterna i det bondska Latium.” Anfadern Aeneas, huvudkaraktären i Vergilius ”nationalepos” Aeneiden, flydde från kriget i Troja i Mindre Asien och seglade via Afrika till Italien. Under antiken hade man aldrig fått för sig att stänga gränserna till Rom.

800px-Eneasanquises

Aeneas flyr det krigsdrabbade Troja med sin far Anchises på ryggen och sonen Ascanius och hustrun Kreusa vid sin sida. Målning i Louvren av Carle van Loo, 1729.

Att benämna en operation som syftar till att spåra immigranter mos maiorum är ur ett historiskt perspektiv missvisande. Vems seder, vems moraliska förebilder åsyftas egentligen? Inte romarnas, som var de som använde sig av termen. Knappast kan väl heller tanken vara att åberopa något mer närliggande historiskt exempel. Genom att återbruka en latinsk term i ny tappning skriver man inte bara om historien (förvandlar romarna till exempel på protektionism), man hävdar också genom språket i sig, latinet, maktspråket, kyrkans språk, rättens, vetenskapens och västerlandets språk att man på historisk grund har den moraliska rätten på sin sida.

EU:s version av mos maiorum bygger inte på auctoritas, inte på förfädernas seder, utan är snarast att betrakta som utövande av politisk och kulturell makt. Jag säger som Cicero, o tider, o seder, o tempora, o mores.

BzdBB7xIIAEJ-Kz

Medelhavet idag

Annonser

Grönklädd kleptoman eller konsten att starta ett rykte

Söndagseftermiddagen spenderade jag och barnen på Torps köpcentrum in the outskirts of Uddevalla. Lagom trist, särskilt eftersom solen sken och skogen eller havet eller terrassen lockade mer. Men dottern krävde nya kläder och sonen hade ännu en gång vuxit ur alla skor som jag tyckte att jag nyss köpte. Flats och skinny jeans, som det tydligen heter nuförtiden, inhandlades, och när vi ändå var på plats köpte vi mascara och foundation och trosor och strumpor också. En vanlig familjesvängom bland tämligen trista kedjebutiker alltså. Inget särskilt med det. Men sonen hade under en längre tid med emfas hävdat att Torpbesöket skulle inkludera en tur till leksaksaffären, och eftersom jag emellanåt är en god mor gjorde vi som han bestämt. Sonen fick en drake, en helt förkastlig plastleksak med stor käft som man kan snurra på och som kommer från filmen Draktränaren, som skall vara bra har jag förstått (jag råkade visst somna när familjen såg den). Vi lånade en sax och bröt oss in i paketet. Draken var fri och sonen lycklig.

IMG_3078

Drake från Draktränaren. Kallas ”Skrikande Döden”. Har mycket stor käft.

Man blir hungrig av att handla. Vi gjorde som så ofta på Torp, köpte korv och läsk och hängde vid ett ståbord för att äta. Inte någon gourmetmat precis, men prisvärt och snabbfixat. Draken låg på bordet, sonen vankade iväg för att sitta på en bänk en bit bort och jag gick för att fylla på med glass till kidsen. Dottern lämnade också bordet för att prata med sonen. Det gick kanske en halv minut innan vi insåg att leksaken låg kvar ensam på bordet. Vi gick de cirka tre meterna tillbaka. Draken var borta. Helt bara puts väck. Inte minsta spår.

Detta är ju bara inte möjligt. En drake med så stor käft kan inte försvinna på en halvminut. Jag frågade man med korv som nu stod bredvid. Hade han möjligen sett en leksak där på bordet? En stor lång plastig sak, jodå. Visst. Det kom dam och tog den, berättade han. Hon som också stod här bredvid och åt korv. Hon med den gröna koftan?, frågade jag. Ja, just hon, sade han. Jag hade lagt märke till damen. Hon stod bredvid oss där vi korvätandet och jag tänkte att hennes kofta var väldigt grön. Hon såg vänlig ut, men nu hade hon alltså tagit min sons nya leksak. Va?! Vad är det med folk nu för tiden, egentligen?

Djupt upprörda till sinnet gav oss ut på jakt efter den grönklädda draktjuven. Vi vankade upp och ner genom köpcentrumet, in och ut genom affärerna. Inte ett spår av damen. En vakt dök upp. Du har inte sett en dam med en drake i handen, möjligen? Nä, men han skulle hålla ögonen öppna. Inte kan man bara ta leksaker från barn så där? Nej, eller hur. Vi köpte skor. Väl i kassan berättade vi historien om den borttjuvade draken. Men usch? Vem tar saker från barn? In i leksaksaffären igen gick vi också. Jag tyckte rejält synd om sonen som inte hade någon drake längre, så han fick välja en till. Denna gång blev den en annan drake, också från filmen Draktränaren, en som kastar får med sin stjärt. Fråga mig inte varför. Vi var ju här nyss, sade jag, men medan vi åt korv var det en dam som TOG min sons leksak. Men usch och fy, sade de, och gav honom en extra present som plåster på såret. Vi skall verkligen hålla ögonen öppna. Kanske kommer den grönklädda kleptomandamen hit och försöker lämna in leksaken mot att få pengarna tillbaka. Så där gör faktiskt folk. Man kan inte lita på någon människa nuförtiden.

IMG_3076

Också drake från Draktränaren. Kallas Tandlöse. Kan kasta får med sin svans.

Vi gav nu upp tjuvjakten och bestämde oss för att åka hem igen. Och då, utanför Dressman, på väg ut till bilen, vem ser vi komma gående om inte damen i den gröna koftan. Kleptomanen. Hon som stjäl leksaker från barn. Nu skall hon minsann få höra ett och annat, sade jag till barnen och stegade fram, djupt indignerad och med all moralisk rätt vilande ansvarsfullt på de moderliga axlarna. Förlåt, var det inte du som åt korv med oss där borta för någon timme sedan?, sade jag med försåtligt blid stämma. Jag väntade att hon skulle stanna upp, blossande röd och erkänna att hon var manisk draktjuv som nu gick i terapi och be tusenfalt om ursäkt. I min godhet skulle jag förlåta henne och vi skulle alla lämna Torp som bättre människor. Men den grönklädda såg inte alls skamsen ut, Hon sken upp. Jovisst sade hon, det stämmer, jag åt korv bredvid er. Ni glömde kvar en leksak på bordet. Jag lämnade in den i korvbutiken.

Öhörm. Damen var alltså ingen kleptoman. Hon hade sett en övergiven drake på ett bord och lämnat in den i närmaste affär, så att den inte skulle försvinna. Mannen med korven hade visserligen sett rätt, men varken han eller jag hade tolkat informationen korrekt. Den grönklädda hade mycket riktigt gått iväg med sonens drake, men inte för att stjäla den utan för att lämna den tillrätta. Man kan visserligen tycka att det gick väldigt fort. Vi hann ju knappt lämna bordet innan draken var borta. Och vi stod alldeles bredvid, i samma kö för att köpa glass. Hade damen bara sett sig omkring kunde hon ju gett leksaken direkt till oss. Men ändå. Hon hade ju faktiskt inte stulit den. Det var jag som tolkade korvmannen som att hon gjort det. Det var jag som uppbragd spridit ut ett rykte på halva Torp om att det går omkring en grönklädd dam som stjäl barns leksaker. De var jag som gjort fel. Herregud, tänk om damen gått in i leksaksaffären och blivit anklagad för stöld. Tjejerna där hade ju blivit väldigt upprörda av vår berättelse.

Eftertankens kranka blekhet slår mig hårt i huvudet och vi rusar därifrån. Vi möter vakten och berättar att draken är hittad och damen egentligen är snäll. Jag lommar in till leksaksaffären och skoaffären och meddelar att de kan avbryta sökandet efter grönklädd kleptoman. Sedan åker vi hem och jag känner mig djupt skamsen. Jag är forskare. Vi tar inte ställning till något utan att ha rejäla faktaunderlag. Dödade Brutus Caesar för att återskapa republiken eller var han bara utan efter egen makt? Är det verkligen så enkelt att skolan skulle bli bättre av fler lärare? Alla opinionsmätningar före valet, är de pålitliga? Är det verkligen så farligt att dricka ett glas vin när man ammar? Allting ifrågasätter en forskare och ingenting uttalar vi oss om förrän vi själva läst källorna på originalspråk, fått insyn i forskningens metod eller undersökningens bas. Känsloargument förkastar vi, vi kräver att se sammanhang och få tillgång till alla utsagor innan vi möjligen kan tänka oss att kanske formulera en eventuell hypotes. Och här springer jag runt i köpcentrumet och sprider rykten baserat på en styck försvunnen drake och en korvätande man som sett dam i grönt gå i väg med leksaken.

Rykten är farliga saker. Rykten gör pedofiler av oskyldiga, rykten driver människor till självmord, rykten sår split och hat mellan vänner och älskande, rykten skickar människor i fängelse och i landsflykt. Rykten leder till att sjukhus attackeras, att folk vägrar ge sina barn vaccin, att företag och butiker får slå igen, att folk tvingas lämna sina arbeten eller sin hemstad, att börsen rasar. Allra värst är rykten i kombination med starka och i grunden rättmätiga känslor (herregud, inte kan man stjäla leksaker av barn). Rykten leder till krig, rikens fall och ekonomiers sammanbrott. När jag var liten spreds ett rykte att det gick en skärslipare omkring på skolan. Alla gömde sig och vi barn sprang hem. Ingen visste i och för sig vad en skärslipare var, men det lät förskräckligt hemskt. En väldigt illustrativ bild av hur rykten sprids på nolltid ges i favoritfilmen Mary Poppins, där pappa Banks (så fint att han heter det) får sparken från jobbet efter att sonen vägrat sätta in sin småpeng, sin tuppence i banken. Kaos utbryter när bankens kunder tror att den inte längre är likvid (filmklippet har inte bästa kvaliteten men jag hittar inget bättre och Dick van Dyke är iallafall underbar):

 

Under antiken framställdes ryktet, fama, såsom så många andra företeelser i personifierad form. Fama är ett feminint ord och ryktet kvinnligt. Inte en slump, kanske. I Vergilius Aeneiden stormar hon in, tar över och driver handlingen i bok 4. Ryktet beskrivs som ett skrämmande monster (monstrum horrendum) som dag och natt sprider lögner uppblandade med stänk av sanning. Aeneas och Dido har inlett sin kärleksrelation, och enligt Ryktet ägnar de sig enbart åt liderlig vällust. All ansvarskänsla är som bortblåst. Ryktets intervention innebär början till slutet för de två. Aeneas tvingas tillbaka till sitt uppdrag, att grunda en ny stad i Italien, varpå Dido begår självmord. Kvinnan är den som lider mest av Ryktets framfart, förstås. Aeneas seglar vidare och blir romarnas anfader, Dido blir kvar på ett likbål i Karthago. Så här beskriver Vergilius Ryktet (Aeneiden 4.173–195) i Ingvar Björkesons oslagbara översättning:

Strax ilar Ryktet nu genom Libyens mäktiga städer,
Ryktet som intet ont kan efterlikna i snabbhet:        
flykten förläner det kraft, och rörlighet är dess styrka.
Litet och räddhågat är det först, men stiger mot höjden
hastigt, vandrar på mark och döljer bland molnen sitt huvud.
Jorden säger man är dess mor; förbittrad på gudar
födde hon, efter Enkélados fall och Koios, en syster    

till dem, den yngsta, snabb på fot och vinge, ett vanskapt,
skrämmande odjur: dess kropp bär fjädrar ­– samma i antal
som det därunder (sällsamma ting!) döljs vaksamma ögon,
tungor och munnar med röst, och nyfiket spetsade öron.
Skriande flyger det fram mellan jord och himmel i nattens  
skugga; det sluter ej för den ljuva sömnen sitt öga,

håller om dagen vakt på husets översta takås
eller i höga palats och utsår fruktan i städer,
överallt spridande hatfull lögn lika villigt som sanning.

Nu blir det mäkta förtjust att fylla landet med skvaller,   

både om sådant som skett och om ting som aldrig har timat:
att det nyss anlänt en man av troiskt ursprung, Aeneas;
att icke Dido höll sig för god ta denne till make
och att i sus och dus de tillbragte vintern, i glömska       
av sina riken, och hängivna helt åt liderlig vällust.
Sådant lägger i var mans mun det vidriga monstret.

Tid förlorar det ej och styr sina steg mot kung Iarbas.
sätter med ord hans sinne i brand och stegrar hans vrede.

Den som vill läsa mer om Fama i latinsk litteratur kan vända sig till Philip Hardie’s bok Rumour and Renown: Representations of Fama in Western literature, Cambridge 2012. Hardie är expert på latinsk poesi och han gästar förresten Lund den 21 november, då vårt nätverk FokusRom håller en seminariedag om Aeneiden.

fama.preview

Ryktet (Fama) i Aeneiden bok 4, såsom hon framställdes i en utgåva från 1502.

 

Jag skäms efter kleptomanincidenten. Men min son är nöjd. Han fick ju inte bara en utan två drakar med sig hem. En med stor käft och en som kan kasta får med sin svans.

 

 

 

 

En otrevlig prick

Ta en titt på bilden här nedan. Vad ser ni? Två lår. De är mina. Två böcker. De är också mina. Ett klassiskt sommarfoto. Här ligger jag och har semester vid en hotellpool i Sperlonga söder om Rom. Jag tar bilden för att lägga ut den på Twitter. Hallå, sociala medier! Hjälp, vilken bok skall jag väääälja? Till slut blir det inget av den där tweeten, men bilden ligger kvar i min telefon och jag plockar fram den igen nu ett par månader senare. Ni har fortfarande inte sett något annat, va? Inte konstigt i så fall. Det gjorde inte jag heller.

 

IMG_3718

Några veckor efter de slöa dagarna vid poolen i Sperlonga är vi hemma i Uddevalla igen. Jag har förbaskat ont i ryggen, och inte har det blivit bättre av att vi kört bil jättelånga sträckor i slutet av resan. Vi har bråttom hem till dotterns konfirmationsläger (och varför vara ute i god tid?). Nu har jag haft ganska ont i min rygg och ner i sätet (eller umpan som jag kallar den) en längre tid. Det började väl på allvar för några år sedan. Vi flyttade till ett hus i Uddevalla som ligger granne med ett skidspår. Jag åkte och åkte och åkte, tills jag fick jätteont i min rygg och inte kunde åka alls. Eller var det kanske ändå tidigare besvären började? Jag hade alldeles gräsliga mängder foglossning när jag väntade båda mina barn, och efter att sonen föddes släpade jag under ett års tid ständigt omkring på en kudde, en randig från Åhléns, som jag sytt ett bärband i. Utan kudde kunde jag inte sitta på umpan. Under åren har jag avverkat ett stort antal sjukgymnaster och ännu fler träningsprogram, akupunktur, massage, stretching, you name it. Nu fick det vara nog! Jag skulle återerövra min rygg och det genast!

Sagt och gjort. Jag beställde tid på öppenvårdscentralen och travade dit för att starta ett nytt ryggontsfritt liv. En ung kvinnlig läkare tog emot. Lägg dig här, sade hon. Jag lade mig där. Vad är det förresten för prick du har på låret, sade hon. Har du slagit dig? Nä, sade jag. Den har nog varit där ett tag fast kanske inte jättelänge. Jaha, sade hon, den tycker jag att vi skall undersöka. Jag skickar remiss till hudmottagningen idag. Jaså, sade jag. Sedan pratade vi om min rygg.

Två dagar senare ringde man från hud och erbjöd mig tid dagen därpå. Det var ju en väldigt snabb respons. Jag valde dock att inte tänka mer på det utan kom utan större bekymmer till mottagningen och lades på ny brits. Läkaren spanade igenom alla mina hundra tusen prickar, undersökte fläcken på mitt vänstra lår (ni ser den snett ovanför d:et i ”could” på bilden) och konstaterade att den skulle bort. Vad är det, sade jag. Är det ett malignt melanom? Jag misstänker det, sade hon. Då började jag gråta.

Nu hör till saken att jag under ett drygt års tid gått på behandling för bröstcancer. Bara tanken på att min kropp skulle husera ytterligare cancerceller är outhärdlig. Men samtidigt. Har man en gång fått en cancerdiagnos känns det inte längre orimligt att hemska saker kan inträffa. ”Det händer inte mig” förvandlas till ”Det kan visst hända mig”. Doktorn säger att de får provsvar inom två veckor. Att vänta på besked är förfärligt. Jag försöker hålla mig lugn och mentalt bestämma mig för att det nog är ett malignt melanom men att det lätt kan opereras bort. Ändå stannar tiden upp. Är det ens någon idé att planera framåt? Det låter överdramatiskt. Men jag är inte ens färdig med min bröstcancerbehandling, kämpar för att komma tillbaka till gammal god form och upplever det som om någon sätter upp en stor och plötslig stoppskylt framför min väg. Jag vill gå vidare. Får jag?

Tio dagar senare ringer doktorn upp. Provsvaren visar att hon haft rätt i sin misstanke. Där finns ett malignt melanom i min prick, men tack och lov har det ännu inte spridit sig. Melanomet är ”in situ”. Vi som har arbetat arkeologiskt vet att ”in situ” är jättebra! Det betyder att tingen, föremålen ligger på plats, att de inte flyttats utan finns kvar i sitt ursprungliga sammanhang. Mitt melanom finns enbart i en och samma prick. Det är dessutom klassificerat som stadium 0, alltså ett förstadium till cancer. Det kunde ha gått tillbaka av sig självt, men det kunde också ha utvecklats och spridits. Tur att vi hittade det i tid, säger doktorn. Jag andas ut. Pust. Himmel och pannkaka och prisad vare den läkare som fick syn på pricken. Jag vågar knappt tänka på vad som kunnat hända om jag inte gått till öppenvårdscentralen med ryggen i juli. Så umpan, du är dum, men tack ändå!

Nu till mina uppmaningar. För det första: Var försiktiga med solen. Antalet fall av malignt melanom har ökat dramatiskt under senare år. Cancerfonden talar om en fördubbling sedan år 2000, och orsaken anses vara de förändrade solvanorna. Själv måste jag erkänna att jag varit alldeles för dålig på att ta solvarningarna på allvar. Det är skönt och varmt och behagligt i solen, tycker jag, och njuter av värmen efter att ha frusit mig igenom den svenska vintern. Fel, fel, fel. Och att skydda sig med solkräm räcker inte heller. Man bör helt enkelt undvika solen mitt på dagen. Trist, men sant. Nu har jag aldrig varit en sådan där person som gillar att ligga på stranden i timmar och pressa. Men, förra sommaren, medan jag genomlevde cellgiftsbehandling för bröstcancern, tillbringade jag i stort vilande på terrassen, i solen. Var det kanske då melanomet utvecklades? Ödets ironi, i så fall.

För det andra: Kolla era prickar! Jag är en fläckig typ. När vi var små kallades min pappa ”prickiga Ingemar” för att skilja honom från ”håriga Ingemar” som bodde på samma gata (no further comments). Jag har kollat mina prickar tidigare, men det är nu ett bra tag sedan. Och: när jag googlar på ”melanom” ser alla läskiga bilder inte ett enda dugg ut som min prick. De är svarta, röda, blödande, stora och rinner ut i kanterna. Min lilla blågråa fläck är helt annorlunda och antagligen är det därför jag inte själv funderat över den. Alternativt är jag bara korkad. När jag talar med min öppenvårdsdoktor och tackar henne tusenfalt säger hon att de reagerar på alla prickar som ser ovanliga ut. Så det är mitt råd till er: Kolla era prickar! Om något ser ovanligt, konstigt, nytt eller bara lite annorlunda ut — kontakta sjukvården. Be dem undersöka er. De är proffs, har ändamålsenliga förstoringsglas och kan avgöra om prickar är trevliga eller potentiellt otrevliga. Förresten, det är samma sak med brösten. Min cancersvulst kändes inte alls som jag föreställt mig. Den var en hård massa snarare än en knuta. Men den kändes inte som vanligt. Jag har också noterat att alla uppmaningar om hur man skall känna igenom sina bröst glömmer att påpeka en sak. Känn efter menstruationen och jämför då. Då är brösten som mest ”sladdriga” (ursäkta, men det är sant) och man uppfattar lättare förhårdnader. Kolla och ring vid minsta förändring!

Mitt prick är borta nu. Först genom en liten provtagning, sedan genom ett större ingrepp. På kuppen lyckades jag få in stafylokocker i såret (möjligen, alltså bara möjligen, uppmuntrat av att jag joggade för tidigt efter operationen). Inte kul. Den senaste tiden har ägnats att stoppa infektionen, knapra antibiotika och vila. Allt fixat genom min pappa ”prickiga Ingemar” som också är läkare. En bra sak till med att bo i Uddevalla. Det är nära till pappas mottagning.

IMG_4210

Alice B. Toklas självbiografi utkom 1933. Denna svenska översättning är tryckt 1980. Notera baksidestexten: ”Den [boken] uppges vara skriven av Alice B. Toklas, Gertrude Steins nära väninna i 40 år”. Nära väninna?

Nå, vilken bok blev det till slut då? Där vid poolen alltså. Jo, jag började med Gertrude Stein, Allas självbiografi, som nyligen översatts till svenska. Ganska snart slutar jag. Jag blir arg på Gertrude. Vilket larvigt naivt språk. Jag väljer Jeanette Winterson istället. En underbar bok, om en minst sagt knepig uppväxt hos en väldigt knepig adoptivmamma, om att finna livet genom litteraturen och om att söka sina rötter. Winterson nämner Stein som en förebild, men pekar ut hennes första bok om sin partner under 40 år, Alice B. Toklas självbiografi. Jag bestämmer mig för att ge Gertrude en andra chans, beställer in Alice B. Toklas självbiografi, öppnar den och är fast. Den är fullkomligt hejdlöst bra. Så skarp, så smart, så rolig. Från att ha velat slänga Gertrude i poolen där i Sperlonga älskar jag henne. Språket är egentligen inte olikt det i Allas självbiografi, också Alice B. Toklas självbiografi är skriven i Gertrudes lätt naivistiska lite strukturlösa ordsvall. Varför så olika? Jag vet inte, men funderar på om det är själva greppet i Alice B. Toklas självbiografi som är så oemotståndligt. ”Självbiografin” är ju i själva verket en bok om Gertrude Stein själv, skriven av Gertrude Stein, men fiktivt speglad genom Alices blick. Som läsare måste man hela tiden återta förhållande mellan de två. Man vaggas in i Alice berättelse, för att sedan aktivt påminna sig om att det är Gertrude som skriver. Det finns en spänning i det där momentet, som inte alls är störande, bara uppfriskande. Två kvinnliga identiteter, en författare, en bok, ett till synes naivt språk och en ständigt underliggande distanserad humor. Här en av alla underbara meningar som Gertrude låter ”Alice” berätta om Gertrude.

”Om en liten stund mumlade jag till Picasso att jag tyckte om hans porträtt av Gertrude Stein. Ja, sa han, alla säger att hon inte ser så ut men det betyder ingenting, hon kommer att göra det, sa han.”

När jag blir stor skall jag skriva som Gertrude Stein.

Augustus 2000 år

Ni vet förstås alla vilken dag det är idag? Ja, såklart! Det är 2000 år sedan Augustus dog, och i antikvärlden pågår en uppsjö av konferenser och utställningar där hans tid som Roms främste stöts och blöts. För den som vill läsa något på svenska om Augustus finns tyvärr inte mycket att välja på. Allra bäst är att gå till källorna själva, och Suetonius Kejsarbiografier, som innehåller ett välmatat Augustuskapitel, finns att hitta i god svensk översättning av Ingemar Lagerström. I övrigt är utbudet magert. Dock utkommer passande i dagarna en rejäl biografi av Alan Goldsworthy, Augustus. From Revolutionary to Emperor, som bör ge en god introduktion till ämnet. Jag har tidigare läst Goldsworthys Caesarbiografi och fann den kompetent och läsvärd. Här nedan följer en recension som jag skrev för ett par år sedan om Goldsworthys Caesarbok och om den svenska biografi över Augustus som publicerades samtidigt. Som ni ser tycker jag att ni skall undvika Everitts bok om Augustus. Läs Goldsworthy nya på engelska istället, eller vänta på att något förlag översätter den till svenska, gärna redan i år, jubileumsåret. Eller låt den komma ut nästa år, för den delen. Vi antikvetare uppmärksammar gärna Augustus 2001-åriga frånfälle.

Augustus död. Från TV-programmet The Caesars (1968)

Ur Populär Historia nr 2, 2008 (Äldre recensioner från Populär Historia finns inte att hitta på nätet och jag har tillstånd från tidskriften att publicera mina texter på den här bloggen)

CAESAR. EN BIOGRAFI
Adrian Goldsworthy
Historiska Media 2007

AUGUSTUS. ROMS FÖRSTE KEJSARE
Anthony Everitt
Prisma 2007

De humanistiska universitetsämnena för en ständig kamp för överlevnad och bibehållen kvalitet. På bokmarknaden märks dock ingenting av humanioras så kallade kris. Inte minst gäller detta den antika perioden, om vilken böcker produceras på löpande band, såväl inhemskt författade som översatta till svenska. Bland de senaste bidragen märks två biografier om Roms mest centrala politiska personligheter, Caesar och Augustus. Båda levnadsteckningar är översatta från engelskan; boken om Caesar är skriven av Adrian Goldsworthy, brittisk militärhistoriker, biografin över hans efterträdare Augustus av Anthony Everitt, universitetslärare och tidigare ordförande för brittiska kulturrådet.

Gaius Julius Caesar (100-44 f.Kr.) är av goda skäl en av världshistoriens mest omskrivna karaktärer. Caesar var tveklöst en glimrande strateg, visionär politiker, stilsäker skribent och framgångsrik kvinnokarl. Han levde i en högst omvälvande tid, den månghundraåriga romerska republikens sista dagar, där hans egna politiska agerande kom att lägga grunden för Roms kejsardöme, som i symbolisk mening kan sägas ha fortlevt ända till i början av 1800-talet då det tysk-romerska riket upplöstes. Caesar mötte en våldsam död och dyrkades härefter som gud. Hans livsverk och personlighet har genom västvärldens efterantika tidsperioder fortsatt att fascinera.

Det finns alltså mycket att skriva om Caesars liv, liksom om det Rom han levde och verkade i. Adrian Goldsworthy har också författat ett mycket digert verk (640 sidor), som vid en första anblick möjligen kan skrämma den oinvigde både genom sin tyngd och genom ett till synes starkt markerat intresse för militärhistoriska aspekter (bokens illustrationer visar nästan uteslutande uppställningar och förflyttningar på caesariska slagfält). Så snart man börjar läsa glömmer man emellertid alla eventuella farhågor. Goldsworthys biografi är en riktigt bra bok. Författaren skriver behagligt ledigt (tydligt också i översättningen) och läsaren leds genom Caesars liv i en välsmakande kompott av lärdom och spänning. Utblickarna kring romersk historia, politik och samhällsliv känns aldrig tyngande; till och med avsnittet om det komplicerade romerska styrelseskicket lyckas Goldsworthy göra intresseväckande, vilket är en bedrift i sig. Författaren är professionell antikhistoriker, faktafelen är få, referenser, register och ordförklaringar tydliga. Möjligen kunde litteraturlistan ha inkluderat några fler moderna verk, men detta är en av få reservationer. Caesar. En biografi är ett utmärkt presenttips både till den redan historiskt bitne och till den som skulle kunna bli det!

Få karaktärer i den europeiska historien är så omskrivna som Julius Caesar. Biografierna över hans yngre släkting och politisk efterträdare, Augustus, är färre. Den augusteiska regeringsperioden (31 f.Kr. – 14 e.Kr.) tillhör visserligen en av forskningens mest genomarbetade, men Augustus själv har inte i samma grad som Caesar lockat till levnadsskildringar. Kanske beror detta på att han undkom ett dramatiskt mord och levde till hög ålder, kanske på att hans lagar och förordningar som betonade moral och dygd har mindre tjuskraft än Caesars utstuderade charm, fåfänga och förförelsekonster. Inte heller har han några större egna militära framgångar att skryta med. Det är snarast frapperande att inte ens de Augustusvänliga källorna kan undvika att berätta om hur Octavianus (som Augustus hette som ung) oftast råkade bli sjuk vid de stora drabbningarna och lämnade över befälet till sin fältherre och vän Agrippa. Ändå är Augustus förstås en fascinerande person, och berättelsen om hur han lyckades få det kungafientliga Rom att föredra hans envälde framför det traditionellt omhuldade republikanska styrelseskicket är historien om ett verkligt politiskt geni.

Det är därför med stort intresse jag börjar läsa Anthony Everitts nyöversatta biografi. Tyvärr dröjer det inte många sidor innan jag blir både bekymrad och besviken. Redan i det korta förordet möter jag ett antal påstående som kan inte kan uppfattas som annat än grovt stötande för en historiker. Everitt påstår här (utan minsta ironi) att uppgifterna om Augustus gått förlorande under ”den mörka medeltiden”, en fullkomligt förlegad och djupt felaktig beskrivning av perioden. Han säger vidare om sin egen tolkning av de antika skrifterna att han ”accepterar vad som sägs såvida det inte finns uppenbara eller förnuftsmässiga invändningar”, en anmärkningsvärt oprofessionell inställning i en bok med antikhistoriskt tema. Sist men inte minst menar Everitt på fullt allvar att ”Augustus är en av de få historiska karaktärer som blev en bättre människa med tiden”, en minst sagt uppseendeväckande naiv syn på en envåldshärskare.

Everitt gör också allt för att framställa Augustus i bästa möjliga dager. Kejsaren beskrivs som lugn, skicklig och storsint, han fattade välavvägda och modiga beslut, och hade ”en envis moralisk övertygelse”. Hans omskrivna feghet i krig var ”förståelig när det gäller en sjuk ung man med begränsad erfarenhet av krigföring”. Augustus motståndare får inte lika goda omdömen. Caesarmördaren Brutus representerade ”med sin arrogans och hänsynslöshet de värsta sidorna hos den gamla republikanske eliten”. Och under motståndaren Antonius lättsamma sätt ”dolde sig en hård och oförsonlig personlighet”, och ”en likgiltig brutalitet”. Antonius ”hade ett grymt drag i sin personlighet; han inspekterade alltid sina offers huvud, till och med när han satt till bords och åt”. Även kejsardömet var enligt författaren enbart något lovvärt. Augustus ”förvandlade den kaotiska republiken till ett välordnat kejserligt envälde”, ”Republikens amatörmässiga och korrupta mekanismer ersattes av något som liknade en hederlig, offentlig byråkrati”. Författaren hävdar till och med att det under Augustus regim rådde yttrandefrihet – ett fascinerade uttalande om en härskare som anordnande bokbål och landsförvisade poeten Ovidius för dennes kärleksdikter.

Tyvärr slutar inte kritikern här. Augustus. Roms förste kejsare innehåller en så många faktafel, inkonsekvenser i stavning och korrekturmissar att jag måste ställa mig frågande till varför bokförlaget överhuvudtaget valt att översätta denna bok. Till skillnad mot Goldsworthys Caesarbok kan jag heller inte finna att någon fackgranskare synat boken. Kanske är det där problemet ligger?

En resa till levande och döda

Morgonen är het här i Torrevecchia Teatina, strax utanför Chieti i italienska Abruzzerna. Jag rör mig framåt mellan vinodlingarna. Familjen sover, jag joggar. Det är egentligen alldeles för varmt, och fort går det inte. Vägen är inte heller anpassad för snabb rörelse. Landskapet är kuperat och minsta kulle bär på ett inre berg. För att ta sig runt den vanliga rundan springer man först uppåt, sedan ännu mera upp, och så, när man tror sig minnas att den kokande asfaltsvägen äntligen skall plana ut, svänger vägen skarpt för att fortsätta ytterligare uppåt. En kort plan sträcka full med snabbkörande bilar, så viker man av på en liten grusstig till höger just efter den igenbommade restaurangen och springer nedåt igen. Nedåt och mera nedåt, innan man är tillbaka vid det gula huset med gröna fönsterluckor. Jag springer aldrig ensam. Första biten kommer grannarnas hundar utskällande. De är vakthundar och gör sitt jobb, springer upp och upp med mig och skäller och skäller. Sedan kommer grannen ut och skäller i sin tur på hundarna och de lommar hemåt. Längre upp i backen ansluter en stillsammare jycke, som tassar efter mig större delen av min abbruzzesiska runda. Jag tänker att den vill ha sällskap. Det är trevligt att ha sällskap. Det tycker vi båda, jycken och jag.

Vi är hos vänner och badar någon dag innan vi reser tillbaka till Sverige. Vi brukar hamna här, i slutet av våra bilfärder. Hit hittar inga svenska turister, stränderna är långa, fylliga och välkomnande med fin, vit sand. Vattnet är klart och lugnt. Vågbrytarna tar udden av havet och gör det perfekt för barnen att simma omkring i timmar. Vi äter gott hos våra vänner; ingenting smakar bättre än en nyplockad ännu solvarm tomat från deras lilla odling. Tomaten bär på själva jorden. Den kan inte transporteras, inte återskapas. Som smak finns den bara i sitt eget land.

I tre veckor har vi rört oss genom västra Europa, i Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Monaco och Italien. Det är vårt favoritsätt att resa. Att sätta sig i bilen hela familjen och bara köra. Vi bokar aldrig något i förväg. Jag tror att det är emot vår natur, vi är alldeles för oplanerade för att ta så många beslut på förhand. Men det är ett aktivt val också. Vi är en seglande familj, och jag inbillar mig att även bilturerna är en slags seglats till lands. Även på vägen lättar vi ankar, rör oss mot ett ungefärligt mål, följer landskapet, letar hamn och njuter av att ha lagt till för natten. Vi söker friheten, tror jag. Friheten att ändra vägval, att stanna en dag extra, att bestämma efter hand, att anpassa sig till vädret, till nya upptäckter. Det är en privilegierad frihet, jag vet det. Långt ifrån alla har möjlighet att röra sig så fritt i Europa som de politiska parollerna vill göra gällande. Andra försöker ta sig hit, in i Europa, men stoppas. För oss finns inga sådana hinder, vi har tillgång till Europa, vi kan språken och förstår kulturerna.

IMG_7052

Det så kallade Maison Carrée i Nîmes, södra Frankrike. Agrippa lät resa templet till sina söner Gaius och Lucius, som senare adopterades av Augustus.

Vi ser en väldans massa monument och museer när vi reser, för att inte tala om slagfält (…). Jag forskar om den romerska antiken och skriver bland annat en bok om romarnas nederlag, om hur de hanterade att förlora. Mina barn har varit i Teutoburgerskogen, vid Cannae, Trasimene, La Trebbia, Allia, Arausio (Orange), Filippi och Farsalos. Nederlagssemestrar står väl inte högst på listan av barnvänliga sommarlov, även om min son redan vid 4 års ålder utropade: ”Mamma, jag älskar romerska nederlag!” Oroa er inte, jag är en god mor, också. Ungarna får så klart vara med och bestämma vad vi skall se, och stora mängder bad och glass ingår. Emellanåt drabbas de helt klart av en överdos romerska stenar. Men jag tänker att de iallafall lär sig att man kan resa på det här sättet, välja vad man vill se och åka dit, ta av där platsen kallar och sedan fortsätta. Att det finns andra människor än de som bor hemma, att de pratar andra språk än svenska, att maten smakar annorlunda men ändå är god. Att världen är så mycket större än Uddevalla.

Jag tycker om att vi reser tillsammans i vår familj. Varje gång vi åker ut skapar vi en ny berättelse, om platserna vi ser, förstås, men också om oss själva. Vi gör oss egna minnen om oss och för oss på ett sätt som vardagen inte förmår. Vi kommer ihåg tillsammans att vi klättrat upp på Trophée des Alpes, minns utsikten ned mot Monaco och getterna som vilade på bergskanten, känner den kyliga vinden på stränderna i Dunkerque, hör fotbollspratet vid favoritbaren i Sperlonga, vi kan vända åter till hur vår dotter och hennes kompis sjöng sig igenom hela Disney’s Ringaren i Notre Dame innan vi gick in i kyrkan, och skratta åt hur jag alltid lyckades säga fel på franskans fjorton och fyrtio vid hotellincheckningarna (–”Hur gamla är barnen?” – ”Sept et quarante”). Alla tre barnen, våra två och dotterns kompis, gick också i timmar med mig på Augustusutställningen i Paris. De hjälpte mig att leta detaljer i de nyutställda relieferna som visar slaget vid Actium. Vem är det egentligen som står där, iklädd hjälm och stövlar, med foten på en skeppsramm? Är det Octavianus? Ser han likadan ut som på triumfscenen vid sidan av? Barnen jämförde hår, hjälm, profil, diskuterade hästarnas utsmycknad och skeppens stävar. Föremål ger gestalt åt världen, och där någonstans framför en relief på Grand Palais förstod min 7-årige son för första gången något om vad jag jobbar med. ”Pappa, vet du vad? Mamma jobbar med Antiken. Den är asa-häftig”.

IMG_7472Jag tittar mest på monument och människor, vår son allra mest på djur. Han söker deras sällskap. Alltid med en bit bröd i fickan, för att kunna mata duvorna vid promenaden i Sperlonga eller fiskarna vid rastplatsen norr om Paris. Jag tittar uppåt, framåt, åt sidorna, han nedåt, för att hitta sina kompisar, djuren. Jag ser Louvren, han ser ankorna i fontändammen i Tuilerierna utanför. Vi är på väg till vännerna utanför Chieti. Han undrar när vi är framme hos katterna. Vad som var allra bäst på Augustusutställningen? Nilenmålningarna med flodhästar och krokodiler, så klart.

Vi möter de levande och vi möts av de döda. Av alla platser vi sett denna sommarresa är det spåren i Flandern av första världskriget som berört mest. I belgiska Ypern, nära den franska gränsen, står Meninporten, ett minnesmärke över brittiska samväldets fallna. Vi börjar vår Flandernväg där. Porten har formen av en triumfbåge och de inre valven täcks av takrosetter. Inte särskilt förvånande; de klassiska referenserna är många bland krigets minnesmärken. Tidens bildning sträckte sig mot det antika och arkitekturen byggdes på klassisk grund. Genom det grekiska och romerska formspråket strävade man efter skapa tidlösa värdebevarande monument som överbryggade dödens meningslöshet. ”För Kung, för Fosterland”, står det på de titulusformade panelerna som möter oss vid den västra ingången. Pro Rege! Pro Patria!

IMG_6321Inne i bågens valvväggar läser vi namnen på de samväldets stridande som inte har någon grav. De oidentifierade och de ofunna. Namn efter namn efter namn, på sidoväggarna i bågarna och fortsatt upp längs de två sidotrapporna på varsin sida bågen, de som en trappa upp bildar avsatser med loggior. Man skrev in 54 000 namn på porten, sedan tog utrymmet slut. Övriga 35 000 saknade fick ristas in vid den närbelägna kyrkogården Tyne Cot. Striderna vid Ypern pågick genom hela det stora kriget, i fyra år. Här dödades sammanlagt 300 000 soldater bara från Storbritannien och det brittiska imperiet. Då har vi ännu inte börjat tala om de tyska trupperna, inte de franska, inte de civila offren, inte Gallipoli, inte östfronten.

Minnesregister

Minnesregister i Meninportens vägg.

Det går inte att förstå så stora siffror, än mindre att dessa hundratusental bara är en liten spillra av de nio miljoner soldater som dog under kriget som skulle bli det sista. Listorna, spalterna, namnen, blommorna, kransarna sätter namn på det obegripliga. De ger en plats åt dem som aldrig kunde begravas. ”De är inte saknade, de finns här”, som Lord Plumer sade han invigningstalade 1927. Bakom en bronsklädd lucka ligger handskriva register som listar de döda i bokstavsordning. Här kan anhöriga, då som nu, finna namnen på de sina och hitta platsen för deras namn. Brons är det beständigas material och namnen är skrivna för att finnas kvar.

Vi stannar till framför sidoportalernas överskrifter: ”AD MAJOREM DEI GLORIAM. IMG_6332 Here are recorded names of officers and men who fell in Ypres Salient but to whom the fortune of war denied the known and honoured burial given to their comrades in death.” Officerare och män, hög rang och lägre. Rang går igen på de fulltecknade väggarna, där varje förband listas hierarkiskt, först majorer, så kaptener, löjtnanter, sergeanter, korpraler, och sist de meniga. Inte ens i döden är vi lika, säger vi, och förstår först senare att poängen är den motsatta. Att de enkla soldaterna alls är nämnda är nytt för tiden och noga genomtänkt.

En av alla meniga i den norra trappan är H. Asplund. Var han svensk? Jag slår upp namnet bakom bronsluckan. Hugo, som han hette, var del av ett australiskt infanteri. Han dog den 15 oktober 1917, 30 år gammal. Och ja, hans mamma bodde i Wasa, Finland, hette Josefina Elisabet, och kom ursprungligen från Helsingsfors. Jag slår ihop boken och stänger luckan. Hugo får mig fundera. Flertalet namn här är brittiska, flera indiska. Dödens barn är världens barn oavsett härkomst. Men jag undrar ändå över vårt förhållande till Europa. Kan vi någonsin verkligen bli en del av Europa, förstå det, vi som stått utanför krigen? Jag letar inte efter min farfarsfar där på väggarna, slår inte upp min bästa väns mammas morfar i de tummade registerböckerna. Jag har ingen mormor som åkte hit efter kriget och satte en vallmokrans vid sin mans namn. Jag frågar de duktiga fjortonåringarna vad de läst om första världskriget i skolan. Ingenting, svarar de. Ingenting? Inte ens detta år då det hundraåriga minnet av kriget uppmärksammas? Spontant blir jag reaktionär: Hallå! Kan vi inte skicka ungdomarna på skolresa till skyttegravarna istället för att locka med iPads? Låta dem läsa böcker också förstås, klassikerna om kriget skriva av män och kvinnor som var med, de som berättade, de som försökte förstå. Men också låta dem se. Vissa saker förstår man först när man tar in dem rent fysiskt, med kroppens alla sinnen.

Meninporten är ett nationalistiskt bygge som glorifierar de som fallit i strid för fosterlandet och för kungen. Frågan om krigens monument skall hylla de döda eller blotta det fasansfulla är ständig och svaret är långt ifrån givet. Den nu så uppmärksammade Stefan Zweig skrev i uppskattande ordalag om porten, som han fann återhållsam och icke-triumfatorisk. Mer kritisk var den brittiske poeten Siegfried Sassoon, som själv stred vid västfronten och vars poesi inspirerade vännen Wilfred Owens krigskritiska Dulce et decorum est. Så här skriver Sassoon i On passing the new Menin Gate:

Who will remember, passing through this Gate,
the unheroic dead who fed the guns?
Who shall absolve the foulness of their fate,-
Those doomed, conscripted, unvictorious ones?

Crudely renewed, the Salient holds its own.
Paid are its dim defenders by this pomp;
Paid, with a pile of peace-complacent stone,
The armies who endured that sullen swamp.

Here was the world’s worst wound. And here with pride
‘Their name liveth for ever’, the Gateway claims.
Was ever an immolation so belied
as these intolerably nameless names?
Well might the Dead who struggled in the slime
Rise and deride this sepulchre of crime.

awm-art09807

Menin Gate at Midnight målades av den australiske konstnären Will Longstaff efter att han deltagit i invigningen av porten 1927. De dödas skuggor reser sig ur Flanderns jord.

Vi följer soldaternas väg, genom Meninporten och ut på Flanderns fält. Kyrkogårdarna är många här vid Ypern: över hundra ägnade brittiska samväldet, en tysk, två franska och en belgisk. Vi passerar plats efter plats med vita stenar på väg till den brittiska gravplatsen Tyne Cot. Krigskyrkogården är samväldets största, inte bara vid Ypern utan i hela välden. Nära 12 000 soldater ligger begravda här, varav över 8 000 är okända. Fyra tyska soldater har också lagts till vila i Tyne Cot. Tre är oidentifierade. Känner de sig ensamma eller välkomnade här i fiendens helgedom? För en helgedom är det, Tyne Cot, en sakral plats, byggd för att ge ett intryck av en engelsk park, med gräs som täcker gravar utan markerade inhägnader och med plantor hämtade ur Englands mylla för att ge hemfrid åt de som vilar här och de som besöker. När Imperial War Graves Commission (nu Commonwealth War Graves Commission) instiftades 1917 uttalades två huvudprinciper: De dödas kroppar skulle inte skickas hem för begravning och alla män skulle ges samma utrymme och hågkomst oavsett rang. Motståndet var kraftigt i England. Man ville ha hem sina döda, ge dem en egen minnesplats, en personlig utsmycknad. Flera var också emot jämställdhetsprincipen. Kyrkogårdarnas utformades i engelsk stil för att förmedla en känsla av hemlandet, som kunde accepteras av opinionen. Inte bara växter hämtades hemifrån utan stenarna också. Alla dessa vita gravstenar som man möter på kyrkogårdarna i Flandern, de är dittransporterade från England, från Portland, en ö i Dorset. De fallna var kamrater i döden, alla gavs likadana stenar tillskurna i exakt samma mått. På de identifierades stenar finns namn och enhet, dödsdatum, befattning och plats för de anhörigas hälsning. Remembered by his loving wife and three little children. My son, I loved you so dearly.

De oidentifierade har också givits en textrad: Known unto God. Dock känd av Gud. Det är Kiplings ord, och det var likaledes han som föreslog en rad från Ecclesiasticus (44.14) att ristas på den minnessten som finns här på Tyne Cot och andra större gravgårdar, Their Name Liveth For Evermore. Kipling förlorade själv sin 18-årige son vid västfronten och berättelsen om John är svår att värja sig mot. Gossen hade synsvårigheter om nekades plats vid fronten. Rudyard, som så många upptänd av det krigsrus som grep Europa i stridernas början, hade inflytelserika kontakter och lyckades få en plats till sin son. John uppgavs saknad efter slaget vid Loos 1915 och fadern spenderade resten av kriget med att leta efter hans gravplats på västfronten och att hänge sig åt arbete inom Krigskyrkogårdskommissionen. Han skrev också The Gardener, om kvinnan som söker efter sin (bror)son Michael vid frontens gravfält. Jag identifierar mig med de efterlevande föräldrarna när jag går runt bland minnesstenarna på Tyne Cot; jag är modern som letar efter mitt barn. Ingen skriven text om kriget berör mig mer än Kiplings efter sonens död: If any question why we died/ Tell them, because our fathers lied.

IMG_6360

Minnesstenen på samväldets kyrkogårdar (där Their Name Liveth For Evermore står) vilar alla på tre trappsteg och är byggda efter modell av Parthenontemplet. Visste ni det? (Nej, inte jag heller, förrän jag läste på) Faktiskt har hela idén att namnge alla de döda och att ge alla lika plats inspirerats av grekisk praxis. Athenarna mindes sina krigsdöda och publicerade offentligt namn på de fallna. Alla listades efter sin fyle, den geografiska enhet som också bildade grunden för militär indelning. De döda hedrades också genom en offentlig begravning och ett tal. Perikles liktal är vida berömt, och jag upptäcker, när jag läser vidare, att Sir Frederic Kenyon, som producerade rapporten om krigskyrkogårdarnas utformning under första världskriget (The Kenyon Report) också var chef för British Museum. Han publicerade flera verk, och under slutet av 1800-talet översatte han och kommenterade Aristoteles Athenarnas konstitution. Som klassiskt bildad var han också väl förtrogen med Thukydides beskrivning av Perikles tal. Redan under amerikanska inbördeskriget hade Athen, med dess demokratiska princip och sina minnestal över alla de döda erbjudit en modell. Lincolns tal vid Gettysburg bär tydliga spår av Perikles. Under första världskriget får idén fäste på allvar. De enorma förlusterna, behovet att locka fler till armén, demokratins stärkta roll som politiskt ideal och de grekiska förebilderna, det är detta som utgör basen för de 11 956 likadant tillskurna Portlandstenarna här på Tyne Cot.

LangemarkTyne Cot är gripande och det är vackert. De vita stenarna inhuggna med ett enhetligt lätt typsnitt, gräset, som en mjuk matta i skirt grönt, blommorna i alla dess nyanser och former, de som ger liv åt den vita bakgrunden. Det finns en ordning i kaoset. Döden är kontrollerad, satt i ett sammanhang, ärad. Här finns inget av skyttegravarnas förtvivlan, ensamhet, blod, löss, råttor, granatsplitter, kamraters död, spyor, feber, rädsla, trängsel, torftiga mat, spritintag före det dödsdömda anfallet. Kvinnorna är inte här heller, de frivilliga sjuksystrar som dog vid fronten, men jag får senare reda på att också de finns begravda och ihågkomna i andra gravgårdar. Kontrasten när vi lämnar Tyne Cot och beger oss till den närbelägna tyska kyrkogården Langemark är brutal. Här saknas allt ljus, allt hopp. Inga planterade blommor syns, ingen gräsmatta; hela gravgården ligger vilande under tunga ekar. Gravskrifterna är satta i mörk metall mot mörk sten. Vid ingången möter man först massgraven. Här vilar 24 917 soldater, säger texten. 7 977 är okända, övriga har sina namn inskriva i de basaltblock som omger graven. Ytterligare 10 143 ligger i nästa grav. Hur får de ens plats på denna begränsade yta? Så många hela skelett rör det sig nu inte om, snarare små spillror av döda som samlats ihop till gemensam vila. Den exakta siffran förmedlar en känsla av ordning, av att ha gett varje enskild en plats. Men visst kan de lika gärna vara fler, eller färre.

Längre bort finns studenternas gravvård, Der Studentenfriedhof, där man låtit begrava de tretusen skolpojkar som anmälde sig som frivilliga och stupande i det första slaget vid Ypern. I bakgrunden står fyra sörjande soldater, utformade i brons. Också de är stillsamt dova. LangrmarkGravstenarna under ekarna sträcker sig inte vita mot himlen. De ligger ner i platta klossar, åtta män, åtta namn under varje. Att komma till Langemark känns som att gå in i en kyrka, en massiv gotisk kyrka, byggd av ekkronornas valv. Det är högtidligt och det är tungt. Den tyska gravkommissionen som skapades efter Versaillefreden valde liksom den brittiska att ge namn åt den enskilde. Nationalistiska drag finns också här; eken är Tysklands nationalträd och i Langemark finns en strävan efter en germansk ton, byggd enligt medeltida stil. Man var dock kritisk mot samväldets gravplatser, som man menade skönmålade kriget. Istället valdes en mer dämpad utformning där naturen dominerar, en enkelhet som bättre skulle spegla krigets allvar. Det lilla ljus, det hopp som sipprar in bland rosorna i Tyne Cot, är här helt frånvarande. Kriget är avskalat här, inte blodigt, men naket, blottat, och fullkomligt meningslöst. Mest saknar jag de inristade hälsningarna, orden som förmedlar sorg och tröst: My deepest sorrow can never be healed. Mother. Det finns kärlek i Tyne Cot, jag känner den inte i Langemark och det är outhärdligt. Intrycket förstärks av ensamheten. Vi möter en grupp tyska pensionärer här, inga fler. Vid Tyne Cot vandrande stora skaror omkring, bland dem flera brittiska skolklasser. Vårt lilla sällskap pratar om detta: reser de engelska barnen också hit? De tyska? Vi undrar om soldaterna på Langemarks krigskyrkogård också är known unto God. Vi hoppas det. Vi reser vidare.

 

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

John McCrae, 1915.

 

 

Kropp och karaktär hos Maria Abrahamsson och Cicero

Vi är många som försöker förstå valet till Europaparlamentet förra söndagen. Trots att resultatet egentligen inte kom som en överraskning, tycks de flesta, liksom jag, närmast chockerade över den stora andel röster som gick till nationalistiska partier, som ger uttryck för rasistiska, homofoba och Europafientliga åsikter. En jordbävning och en chock för hela Europa, sade Frankrikes premiärminister efter att en fjärdedel av landets röster lagts på Nationella Fronten. Dansk Folkeparti, UKIP och Gyllene Gryning är andra partier som gått starkt framåt, medan de nationalistiska partierna står sig svaga i Spanien och Portugal och backar i Östeuropa. Jag skulle gärna fördjupa mig i de historiska förklaringarna till de olika trenderna i skilda delar av Europa och tar tacksamt emot kunniga lästips. Även i Sverige har reaktionerna på SD:s framgångar varit starka. Oavsett specifik tillhörighet och valutgång har representanter från de andra partierna uttryckt sin oro för att SD går framåt. Självklart gläds Miljöpartiet och Feministiskt initiativ samtidigt åt de egna framgångarna och lika självklart är man inom särskilt Moderaterna besvikna.

Besvikelse kan ta sig olika uttryck. Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, lade under tisdagskvällen efter valet på twitter upp en bild på segerjublande miljöpartister med kommentaren: ”Som diabetiker drillad men för oss kvinnor går midjemaxet vid 82 cm, sen förhöjd risk för hjärtat och en del annat” (bilden till vänster). Som svar på frågan från YlvaSkärmavbild 2014-05-29 kl. 16.42.13  Johansson vad hon menade med uttalandet, svarade Abrahamsson: ”Man ska inte bara propagera sund miljö/mat. Man ska leva det oxå. Då kommer midjemåttet in” (bild höger).Skärmavbild 2014-05-29 kl. 16.42.51 De manliga politikerna på bilden nämns inte med ett ord. Kvinnorna, däremot, har överskridit sitt ”midjemax” och Abrahamsson tycks veta varför. De äter inte tillräckligt nyttig mat. Inte nog med att det är hälsofarligt, det visar dessutom att de gröna kvinnliga politikerna inte lever som de lär.

Abrahamsson lade senare upp ett inlägg på sin blogg, där hon under rubriken ”Tabu att kommentera osunda midjemått, förlåt!!!!” spär på sina argument. Ursäkten i rubriken finns där, men i inlägget hävdar hon snarast att omgivningens reaktioner på uttalandet var överkänsliga. Det är tabu att kommentera rödgröna politikers ”ganska uppenbara rondör”, menar Abrahamsson och påpekar att ingen minsann hade problem att diskutera såväl Anders Borgs frisyr som Fredrik Reinfeldts viktminskning i sociala medier. När det handlar om moderata män är det alltså acceptabelt att kommentera utseende, men inte när det gäller rödgröna kvinnor i offentligheten.

Abrahamsson är inte dum och självklart förstår också hon att det är stor skillnad på att kommentera Borgs hästsvans, Reinfeldts viktminskning och kvinnliga politikers ”rondör”. Hästsvansen gjorde ju närmast Borg pojkaktigt charmig och signalerade en hälsosam distans till etablissemanget. Kombinationen ansvarstagande finanskontrollör och busig gosse sände positiva signaler, och inte blev det sämre när Borg lät klippa svansen heller. Då uppvisade han mognad. Örhänget är kvar, dock. Kanske bär finansministern på en inre rebell? Det gör honom i så fall enbart mänsklig. Att Reinfeldt går ner i vikt uppfattas också det i positiva termer. Han kan vara tyngd av regeringsbördorna, och kanske är han sorgsen efter skilsmässan. Förlusten av kilo förmedlar en bild av att Reinfeldt tar ansvar alternativt att han har ett känsloliv, trots att han väljer att i övrigt inte stoltsera med det senare. Det talas också om att han tränar, är i god form, och på så sätt förbereder sig inför valrörelsen. Han sköter sig och är redo att axla rollen som ledare, helt enkelt. Till skillnad från den ironiska kommentaren om kvinnliga midjemax förmedlar också skriveriet om Reinfeldts träning enbart fördelaktiga budskap. Det är inte en slump att amerikanska presidenter tycker om att plåtas under joggingturer. En makthavare som tränar uppvisar stabilitet, omdömesförmåga och beredvillighet att underkasta sig kroppslig och mental disciplin. Förresten avslöjade Anders Borg i samband med tofsklippet att han börjat ett nytt liv också i fråga om kosten. Kort hår, soppa och frukt berättar om en man som vet att strama åt när så krävs.

Den kvinnliga kroppen har genom århundradena utsatts för noggrann granskning och ofta bedömts oförmögen till tungt, ansvarsfullt och ledande arbete. Även då kvinnan faktiskt befunnit sig i maktposition har hennes fysiska företräden stått i förgrunden. Antingen har hon ansetts i avsaknad av kvinnlighet (Margaret Thatcher, Angela Merkel eller varför inte Fulvia, Antonius fru) eller så har man valt att fokusera på hennes skönhet och åsidosatt hennes kompetens. Herregud, över tvåtusen år efter att Kleopatra begick självmord håller vi fortfarande på att diskutera huruvida hon var vacker eller inte. Kleopatra var en ytterst begåvad regent som styrde över ett av antikens viktigaste riken. Ändå pratar vi huvudsakligen om hennes näsa. För visst måste hon ha varit snygg; varför skulle annars två framstående romerska politiker, Julius Caesar och Antonius, äventyra sina karriärer för att vara med henne? Man tycker att en kvinnlig svensk politiker 2014 borde hålla sig för god för att fälla nedsättande kommentarer om andra kvinnors kroppar. Kanske är det själva det faktum att varken Romson eller Lövin faktiskt är överviktiga som gjorde inlägget möjligt. Hade de varit ohälsosamt korpulenta hade nog Abrahamsson inte kommit undan med utspelet.

Skärmavbild 2014-06-02 kl. 14.06.51Kritik fick hon förstås. ”All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen”, uttalade sig Isabella Lövin. Coolast svar på tal gav ändå Birgitta Ohlsson, som lade upp en bild på sin höggravida mage tillsammans med följande smarta kommentar: ”Granska kvinnliga politikers åsikter – inte vår midja eller mage.” Till Abrahamssons försvar skall dock sägas att hon senare lade upp ännu ett inlägg på twitter med en ursäkt utan förbehåll: ”Ok, jag har dummat mig och ber och om ursäkt för det. Ovärdigt en riksdagsledamot – ja, det också!”

Kritiken mot utspelet stannar gärna i en diskussion om midjemått och utseendefixering. Dock begränsas inte Abrahamssons kommentar till den kvinnliga kroppen. Hennes inlägg genomsyras av kritik mot miljöpartisternas brist på sunda vanor. Själv har hon kontroll över sitt ätande och sin kropp, menar hon (”som diabetiker drillad”), Romson och Lövin har det inte. Karaktär är nyckelordet. Reinfeldt tränar och Abrahamsson äter sunt. Båda uppvisar på så sätt stabilitet och disciplin, vilket i slutändan också gör dem mer lämpade för ledande uppdrag. Inte kan man styra ett land om man inte ens kan kontrollera sitt midjemax? Hur skall man kunna föra en ansvarsfull ekonomisk politik om man inte kan tygla sitt eget sötbehov? Man måste kunna hålla igen, i utgifter såväl som i matintag. Tillväxt bör handla om finanser, inte midjemått.

Att kritisera och håna politikers utseende i syfte att påpeka brister i deras karaktär och ledarskap är en gammal välbeprövad taktik. De retoriskt drillade talarna under antiken behärskade dessa knep till fullo. Under den romerska republiken, en starkt tävlingsinriktad politisk kultur där rivaliteten mellan kandidaterna till de årliga valen var stenhård, var kroppsliga tillmälen närmast vardag. Klander genom invektiv (vituperatio) var en av talekonstens viktigaste grenar. Cicero är visserligen mest känd som det latinska språkets främste stilist, men inte heller han sparade på krutet när det gällde att genom offentliga tal peka ut motståndarnas brist på karaktär och moral. Antonius var en försupen idiot som trivdes i sällskap med skådespelare och annat löst folk, Verres en njutningssökande rövare och grym girigbuk, Catilina var otyglad, liderlig och galen, Piso ett monster och en gris. Kvinnorna fick sin beskärda del förstås. Den vackra Clodia, Catullus Lesbia, liknades vid en prostituerad; hennes ögons glöd, hennes fria tal, klädedräkt, smycken och sällskap avslöjade henne.

Utseendet angreps, och påhoppen var grova. Vatinius var ful som stryk, och Cicero hånade öppet hans utstående ögon och svullna hals. Buskiga ögonbryn, missfärgade tänder och osnyggt sluttande pannor förekom ofta i talen och användes för att svärta motståndarnas karaktär. Ett anskrämligt yttre avslöjade enligt den romerska morallogiken en lika motbjudande natur. Fulhet hånades med lätthet och ironi, men även en alltför stor omsorg om yttre skönhet var förkastlig. Chrysogonus anklagades för att strutta omkring, olja sitt hår och stinka parfym. Varje man som rullade på höfterna då han gick, talade med svag röst, bar långärmad klädedräkt, trimmade ögonbrynen, rakade håret på bringan eller lockade sitt hår uttryckte genom sitt yttre försvagad manlighet och därmed brist på ledaregenskaper i krig och fred.

Isak Hammar har i en prisad avhandling som lades fram i höstas vid Lunds Universitet visat med vilken systematik motståndarnas mindre smickrande karaktärsdrag häcklades (Making enemies. The logic of immorality in Ciceronian oratory). Hån mot andras kroppar, ansiktsuttryck, frisyrer och gång tillhörde grundrekvisitan, och allt handlade i grund och botten om moral. I republikens Rom var idealbilden av en styrande politiker en man som visade mod, behärskning och klokhet. Staden hade byggt sitt imperium på militär styrka, gudfruktighet och rättrådighet. Varje tendens till brist på karaktär, varje form av omåttlighet, vare sig det gällde alltför stort intag av mat, dryck, sex, sömn, vila eller för all del poesi eller grekisk filosofi, var skadlig för den gammeldygdiga manligheten och hotade i förlängningen att bringa Rom på fall. Man skulle se ut som en karl, gå som en karl, man skulle visa måttfullhet, uthållighet, mannamod och integritet. Annars kunde res publica vara i fara.

Cicero och Maria Abrahamsson representerar såklart skilda politiska kulturer. I Rom var politikern med självklarhet man, enligt idealet en aristokrat som satte republiken främst, ledde staten i krig när så krävdes, helst därefter återvände till det enkla livet vid plogen, uppvisade vishet, gjorde släkten stolt genom ämbeten och triumfer, behandlade sina soldater som en god far, offrade till gudarna, producerade barn och ägde lagom mycket ärvda pengar. Dagens svenska politiker skall gärna ha en betydligt mer folklig framtoning, aldrig blotta sig för misstag, vara goda lagspelare och tja, om man vill vara elak, inte utmärka sig, sticka ut eller sticka upp. Militär kompetens räknas som i Rom och USA knappast som en bonus. Men där finns också, även med den stora skillnaden i påhoppens grovhet, en dos gemensam värdegrund, i synen på kroppen, på karaktär, på moral och på politiskt ledarskap. En god, sund och framför allt måttlig livshållning uppnås genom kroppens tuktning och kontroll. Kroppen avslöjar din inre styrka, dina principer och din karaktärsfasthet, samma egenskaper som gör dig mer eller mindre lämpad att leda landet i lust och särskilt i nöd.

Så hur såg Cicero själv ut? Vi har inga helkroppsavbildningar att gå efter, enbart ett välkänt porträtt. Men nog ser han ut att ha haft en viss rondör? Eller pondus då, som det hette i Rom.

675px-Cicero_-_Musei_Capitolini

Porträtt av Cicero från Kapitolinska Museerna, Rom

 

 

 

FokusRom och frun som kallas Turia

Laudatio_Turiae_2

Ett bevarat fragment av inskriften Laudatio Turiae. Längst upp syns avslutningen av textens överskrift: -XORIS. En gång i tiden har där stått ”uxoris”, alltså ”fruns”.

I fredags var det dags igen. Då samlades ett trettiotal forskare, lärare, doktorander och studenter på Humanisten i Göteborg för att diskutera antikens Rom. Vårt nätverk FokusRom stod som arrangörer, och tre föreläsare fanns på plats, Josiah Osgood från Georgetown University i Washington, Emily Hemelrijk, Amsterdam, och Gunhild Vidén, som är latinprofessor i Göteborg. Temat för dagen var den inskrift som brukar kallas Laudatio Turiae (”lovtal till Turia”). Inskriften är den längsta inhuggna privata text som bevarats från den romerska antiken och den berättar en sällsam historia. Romarna höll lovtal, laudationes, vid begravningar av elitens män och kvinnor, och inskriften i fråga tycks närmast ordagrant citera det tal en man höll vid hustruns likbål då hon med döden lämnade honom efter fyrtio års äktenskap. Kvinnan brukar kallas Turia, eftersom hon tidigare ansetts identisk med en person som benämns så i de skriftliga källorna, men de flesta forskare menar idag att hennes identitet är okänd. Hur som helst, ”Turia”, ”Frun” eller Laudata (den lovprisade) som hon omväxlande kallas i den moderna litteraturen levde ett minst sagt omvälvande liv. För var och en som till äventyrs tror att romerska kvinnor av hävd och i princip hölls inlåsta i det egna hemmet, spann, födde barn och hade mycket litet att säga till om i politiska ärenden är inskriften en verklig tankeväckare. Du hittar den på nätet på både latin och engelska. Låt oss för enkelhetens skull här kalla huvudpersonen för Turia.

Turias föräldrar mördades då hon ännu var ung; den bevarade texten börjar med denna händelse. På egen hand såg hon till att ställa förövarna inför rätta, varpå hon genomdrev att faderns testamente skulle äga laga kraft och arvet från föräldrarna fördelas rättvist mellan henne, systern och deras respektive. En tid härefter utbröt det romerska inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. Mannen stod på Pompejus sida i striderna (fel val…), råkade i onåd och tvingades fly. Hemma i Rom skötte Turia hus, familj och affärer. Hon bistod honom genom att skicka ansenliga mängder av juveler, slavar och likvida medel, och hon försvarade deras hus då det blev attackerat av våldsamma gäng. Det var också hon som utverkade benådning av Caesar så att mannen kunde komma hem. Men bekymren fortsatte. Nya inbördeskrig präglade Rom efter Caesars död. Under utrensningarna år 43 f. Kr. fann sig mannen proskriberad, fredlös. Åter var det Turia som ryckte ut, ordande, fixade och gömde sin man undan förföljare och bödlar. Proskriptionerna infördes av triumvirerna Octavianus (den blivande Augustus), Antonius (han som sedan blev ihop med Kleopatra) och Lepidus. De lät publicera namn på de fredlösa på Forum, varefter det stod var och en fritt att ha ihjäl personerna i fråga för en hygglig summa pengar. Syftet med proskriptionerna vara att samla in pengar för att få fatt på Caesarmördarna och samtidigt bli av med politiska motståndare. Processen var grym och effektiv. De dödades huvuden överlämnades till triumvirerna som bevis på att dådet uträttats. Cicero var den mest kände av offren och hans huvud och händer (eller hand) spikades tillsammans med andra framstående romares huvuden upp på talarstolen rostra till allmän beskådan. Detta var en terrorregim och syftet var att sätta skräck i betraktarna.

Assassinat_de_Cicéron

Ciceros död i en medeltida handskrift

Octavianus var en av de drivande i blodbadet, men eftersom han sedermera transformerade sig själv till landsfadern Augustus förmedlar flertalet augusteiska berättelser en bild av honom som relativt oskyldig, medan kumpanerna Antonius och Lepidus ställs som ansvariga. Samma sak gäller i Laudatio Turiae. Texten förtäljer hur den (gode) Octavianus (här kallad Caesar Augustus) återgav Turias man hans medborgarrätt, egendom och liv. Lepidus, skurken, var dock kvar i Rom och vägrade envist att ge mannen friheten åter. Frun gick då, allt enligt inskriften, in på den mest mansdominerade av alla arenor, Forum Romanum, fram till Lepidus tribunal, lade sig framstupa raklång framför triumviren och bönade och bad honom att tillkännage benådningen. Resultatet? Hon blev bortsläpad, förnedrad, utsatt för våld och verbalt bespottad, allt medan hon, fortfarande enligt texten, högt reciterade Octavianus benådning. Hennes insats gav resultat. Händelsen satte Lepidus i dålig dager och han blev så illa tvungen att ge med sig och låta Turias man återfå friheten.

Paret levde inte lyckliga i alla sina dagar härefter. Inskriften berättar att de förblev barnlösa. Turia, denna hedersdam, sörjde djupt, särskilt för mannen som skulle gå miste om arvingar. Hon erbjöd honom skilsmässa. Ja, inte nog med det; hon lovade att själv skaffa fram en lämplig fertil yngre kvinna som skulle kunde ge honom barn. Själv skulle hon också bo kvar i huset, sköta affärerna och se till avkommorna såsom sina egna. Mannen vägrade, och tur var nog det. De fortsatte att leva som gifta, Turia och hennes man. Nu, långt senare, håller han ett sorgfyllt tal vid hennes bår, där han prisar hennes egenskaper och gärningar och beskriver hur oändlig ensam, orolig och hjälplös han känner sig utan henne. Dock, avslutar han, hennes minne skall leva kvar, som en ledstjärna för honom och andra. Och visst får man säga att han lyckades, mannen, genom att låta rista in sitt tal på väldiga marmorplattor. Ännu tvåtusen år senare sitter vi, en grupp Romkunniga, norr om Germanien en hel dag och diskuterar deras liv, strapatser och barnlöshet.

LT

Vårt program på FokusRom i fredags

Man kan förstås applicera mängder med olika slags perspektiv på denna högintressanta inskrift. Hur ovanlig är den? Skall vi se den som ett unikum, eller var den bara en av många inhuggna texter om modiga kvinnor som en gång kunde läsas i antikens Rom? Texten är ytterst smakfullt inristad, men ger samtidigt ett talat intryck. Varför omformulerade mannen inte sig mer inför den inhuggna versionen? Satt inskriften på Turias grav och var låg den? Vi kan ana från andra källor att den lästes högt vid årsdagarna av hennes död. Men vad uppfattade egentligen de förbipasserande? Och vad säger själva texten? Vem var Turia? Kan inskriften användas för att rekonstruera hennes liv? Vad betyder betoningen på egendom och pengar i texten? Säkert bör inskriften läsas också som en minnestext över mannan själv. Hur skall vi då tolka det faktum att han prisar fruns rådighet genom svårigheterna medan han framställer sig själv som förhållandevis svag?

De tre föreläsarna diskuterade olika aspekter av inskriften utifrån skilda frågeställningar. Josiah Osgood, vars bok om Laudatio Turiae snart finns i tryck, sökte sätta händelserna i Turias liv i ett större sammanhang genom att diskutera vad vi vet om andra framträdande kvinnor vid samma tid. Julia, Antonius mor, var en av dem. Också hon framträdde offentligt, inför Antonius själv, för att be om nåd för sin bror, Antonius morbror. Även i detta fall var triumviren tvungen att ge med sig. Caesarmördaren Cassius mor var en annan frontfigur som med emfas hävdade att sonen borde stanna hemma i Italien. Det kunde helt enkelt vara farligt för gossen att resa österut. I efterhand skulle det visa sig att mamma hade rätt, förstås. Än mer framträdande var Servilia, Brutus mor och Caesars älskarinna. Hon drev regelrätta politiska möten där ledande män och kvinnor var närvarande. Mest berömt och alltid lika uppfriskande är det brev från Cicero där han berättar hur han vid ett möte lagt ut texten om lämpligt politiskt agerande då Servilia helt enkelt bad honom att hålla klaffen. ”Jag satt tyst därefter”, skriver Cicero. Denne pompöse orator som aldrig slutade prata och som fyllt bok efter bok med den ena efter den andra harangen om sin egen förträfflighet blev tystad av en kvinna. Man bara måste älska det.

IMG_3091

Gunhild Vidén pratar om Turias trofasthet.

Emily Hemelrijk fokuserade istället på hur den lovprisade kvinnans dygder beskrivs i inskriften. Visserligen tillskrivs hon tidens alla återkommande kvinnliga egenskaper, såsom lydnad, lojalitet, diskret skönhet, gudfruktighet utan vidskepelse, ihärdighet i ullspinning och fallenhet för välgörenhet. Men när dessa karaktärsdrag väl är uppräknade framträder en rad andra egenskaper som brukar förknippas med framstående män. Turia beskrivs såsom innehavande virtus (från vir, man), det manligaste av alla romerska karaktärsdrag. Virtus tillhör de många latinska begrepp som är närmast omöjliga att översätta eftersom de tillhör ett oss främmande samhälle och tankesystem. ”Mannamod” kallades det alltid förr, men virtus innehåller i själva verket alla de egenskaper en aristokratisk man i det krigiska Rom skulle besitta, rådighet, tapperhet, klokhet, besinning. Tänk Ned Stark i Game of Thrones så har du en man med verklig virtus. En av Hemelrijks poänger är att uppräkningen av de kvinnliga egenskaper som Turia besitter möjliggör det för mannen att prisa också hennes mer ”manliga” initiativ. Det är också av vikt att hon uträttar alla sina stordåd inte för att framhäva sig själv utan för mannens skull. Även Gunhild Vidén (bilden) återkom under sitt föredrag, dagens sista, till Turias lojalitet mot mannen och understök också hennes pietas, trofasthet, först mot föräldrarna, senare mot mannen. Tack vare denna hennes underordning i förhållande till mannens väl och ve, kunde hennes aktiviteter på Roms manliga publika scen tillåtas och hyllas.

525319_567610773259918_1881618736_n

Quattuorfeminatet som driver FokusRom. Från vänster: Ida Östenberg (ego sum), Antiken Göteborg, Anne-Marie Leander Touati, Antiken Lund, Gunhild Vidén, Latin Göteborg och Cajsa Sjöberg, Latin Lund. Ursprungligen bestod kvartetten av Gunhild, Cajsa, jag och Eva Rystedt (Antiken, Lund) nu emerita.

Vad är då FokusRom? Vilka är vi? Vad gör vi? Och varför? Jo, nätverket bildades 2008 som ett samarbete mellan Göteborgs och Lunds Universitet, specifikt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin. De gamla klassiska institutionerna som inkvarterade både Antikens kultur och de klassiska språken hade just splittras på alla de fyra universitetsorterna, där AKS gått till arkeologin och filologin till språkinstitutioner. Vi tog det som en utmaning att arbeta mer tvärvetenskapligt. Historia, kultur och språk hör nära samman och för att kunna studera och diskutera de antika civilisationerna krävs kunskap och förståelse för både föremål och text. Målet för vår verksamhet är att främja ett akademiskt helhetsstudium av den antika romerska civilisationen grundat på historisk, språklig, kulturvetenskaplig, arkeologisk och konsthistorisk kompetens. Ursprungligen finansierades projektet av de humanistiska fakulteterna i Göteborg och Lund. Nuförtiden är det fakulteten i Lund som står som huvudsponsor, med benägen hjälp av Institutionen för historiska studier i Göteborg. För alla intresserade har FokusRom en facebooksida där information om våra seminarier, kurser och läsdagar läggs upp regelbundet, liksom nyheter om konferenser, böcker och antikvetenskapliga verktyg. Har ni intresse för antikens Rom, gå med! Kom också gärna med förslag och funderingar över vilka teman och frågeställningar vi bör ägna åt oss framöver.

Forskning och studier är ensamarbete; inspiration och glädje finner vi i gemensamma möten och samverkande diskussioner där alla kan dra nytta av varandras specialkompetenser. Ytterligare en poäng är att låta olika universitetsgrupper mötas och lära av varandra: studenter, forskare, lärare. Våra huvudverksamheter är kursgivning, läsdagar och tematiska seminarier. Kurserna ges huvudsakligen på masternivå och även doktorander är välkomna. Hittills har vi roat oss med kurser om den romerska staden, romersk risk, samt text, monument och minne. En kurs ägnades helt åt Augustus minnesinskrift över de egna bedrifterna, den så kallade Res Gestae. Nya kurser framöver som vi funderar över att förverkliga rör romersk topografi, romersk poesi och romersk makt. Projektet sponsrar resor för studenter, och vi brukar lägga seminarier och föreläsningar som heldagar, så att Lundabor och Göteborgsstuderande relativt enkelt kan delta även på den andra orten.

Läsdagarna är verkliga höjdpunkter. Alla som arbetar akademiskt vet att man spenderar väldigt massa tid på administrativa uppgifter. Undervisningen är en huvuduppgift, förstås, men alltför ofta tenderar forskningen att utgöras av nedslag i begränsade frågeställningar. Under läsdagarna motverkar vi all vardagens splittring genom att ägna en hel dag av gemensam diskussion åt en antik text. Alla förbereder sig hemmavid genom att läsa igenom hela texten (eller det man hinner…). Vid textmötena diskuterar vi sedan fritt, under viss ledning, de teman och frågeställningar var och en fastnat för under genomläsningen. Viktigast är att hålla ett öppet akademiskt samtal utan prestige. Alla skall kunna läsa och bidra utifrån egna förutsättningar, kunskap och tidstillgång. Under våra läsdagar har vi plöjt Tacitus Agricola, Suetonius Kejsarbiografier, Ovidius Tristia samt Ciceros tal mot Catilina tillsammans med Sallustius beskrivning av Catilinas sammansvärjning. En gång var vi djärva och läste grekisk text, Plutarchos biografi över Pompejus. Han var ju trots allt romare, den där Pompejus. Läsdagarna är för mig goda dagar. Ibland glömmer vi i universitetsvärlden nästan bort varför vi valt att syssla med det vi gör, och läsdagarna påminner om den grundläggande glädjen i arbetet. Vi arbetar med hel text, som ger kulturellt och historiskt sammanhang, vi diskuterar utan andra avbrott, vi får chansen att med hela sinnen ge oss hän åt vad som i grund och botten är en passion, antik text och romersk kultur, och vi gör det tillsammans. Närmast på tur står Vergilius Aeneiden och jag ser nästan barnsligt mycket fram emot det.

Kärnan i vår verksamhet består av tematiska heldagar, som vi organiserar omväxlande i Lund och Göteborg. Seminariet om Laudatio Turiae var just en sådan heldag. Två gånger om året träffas vi, och vi har sedan 2008 ägnat oss åt en hel massa ämnen, såsom romersk död, den romerska armén, romerska trädgårdar, inskrifter i antikens Rom, graffiti, Plutarchos, och Seneca. Antalet deltagare brukar ligga mellan tjugo och femtio. Vi försöker samordna kurser och seminariedagar; alltså organiserades en heldag om Augustus Res Gestae under kursen på samma tema. På så sätt får studenterna under kursens lopp en viktig möjlighet till fördjupning under ledning av experter. Föreläsare hämtar vi omväxlande från Sverige, Norden, Europa och Amerika. Vi försöker också koppla samman seminarietematik med läsdagarna, när så passar. Alltså kommer höstens heldag att ägnas Aeneiden och läsdagen kan nyttjas som en förberedelse inför seminariet. Mötet mellan akademiker på olika nivåer, från olika platser, med olika kunskaper och färdigheter står i centrum för våra heldagar. Mötet är akademiskt, men också socialt. Alla våra dagar avslutas med samvaro, där studenterna får möjlighet att prata vidare med de inbjudna gästforskarna under lättsamma former. Av hävd kallar vi våra eftersitser FokusÖl, men jag kan bedyra att det är mycket tillåtet att också dricka vin och vatten, liksom att äta, och framför allt, att samtala. Så avslutades också heldagen om Laudatio Turiae på Avenyn i Göteborg, där studenter, forskare och lärare fortsatte att tala om Turia och hennes man, om manligt och kvinnligt i antikens Rom, om inskrifter, gravtal, monument, minne, inbördeskrig, Octavianus, om olika universitetssystem, böcker, familjer, EU-valet och livet. Och om framtida FokusRom-träffar, så klart.

IMG_3097

FokusÖl: Så här glada är alla efter en heldag med romersk kultur och historia.