Vart är vi på väg?

På Spåret har varit mitt favoritprogram i många år. Sedan 1987 har det sänts, och jag tror att jag följt de flesta säsonger. 2001/2002 vistades vi vid det numera välkända Svenska Institutet i Rom, och jag minns med särskild förtjusning hur alla inneboende forskare, deras respektive och barn (vårt) samlades i det så kallade parlatoriet på fredagskvällarna för att kolla På Spåret på svenska utlandskanalen. De senaste åren har vi bott i Uddevalla. Under På Spåret-tider är fredagskvällens upplägg givet. Bohuslänska räkor, vitt vin och På Spåret. Att se det där programmet blir en slags medelålderns veckoritual, som markerar övergången från vardag till helg. Barn och man är hårt drillade. Gud nåde den som säger ett knyst under ledtrådarna. Full koncentration gäller medan tåget på rälsen puffar på. Vart är det på väg?

images Så i fredags var det dags för säsongspremiär. Äntligen! Förväntningarna var höga. Skulle vi fixa några 10-poängare? Vilka resmål väntade? Vilka tävlande skulle vi få se? Det började bra. Chicago: trevligt resmål, vettiga frågor. Andra resmålet: Ullared. Vi På Spåret-veteraner var inte roade. Vi På Spåret-veteraner tycker om när man åker till riktiga platser, platser med historia, med byggnader, stadskärna och sevärdheter. Plaster man lär sig något om genom att titta på programmet. Vi På Spåret-veteraner tycker inte om att man åker (bil, inte tåg…) till ett köpcentrum. Det blev minuspoäng här i Uddevalla, men OK då. Kanske är vi På Spåret-nostalgiska övervintrade gnällspikar (talades det inte senare i programmet nedvärderande om pensionärsfrågor när Jane Austen kom på tal?). After all, de gustibus non est disputandum.

1280px-Roman_Baths_in_Bath_Spa,_England_-_July_2006

The Great Bath i Bath

Sista resmålet var Bath. Fint, bra. Så följdfrågorna. Upp visades en filmsnutt från Baths mest kända turistattraktion, det romerska badet med sitt storslagna The Great Bath. Kristian Luuk ställde då följande fråga: ”Vad kallas det centrala rummet i ett romerskt badhus med taköppning och en nedsänkt bassäng i mitten?” Min antikhistoriska hjärna började spinna på högvarv. Vad menas? Saken är den att det inte finns något särskilt centralt rum med taköppning i ett romerskt bad. Och vilken bassäng menade de skulle vara nedsänkt i mitten? Själva grejen med alla badrum är väl just närvaron av en bassäng. Så, vilket av alla rum i det romerska badet avsågs egentligen? Kanske caldarium, det varma rummet, frigidarium, det kalla, eller möjligen det ljumma badet tepidarium? Menade de rent av sudatorium, det svettiga ångbadet? Badet i Bath är byggt på heta källor, så caldarium var väl svaret som låg närmast till hands. De romerska badkomplexen (termerna, av grekiskans thermos, varm, som i termos och termostat) såg väldigt olika ut. Några var små, andra gigantiska (tänk på Caracallas termer i Rom). Oftast fanns en tanke att man skulle kunna röra sig från det kalla till det varma, åter följt av en kall avrivning, men hur rummen låg i förhållande till varandra varierade, liksom deras respektive storlek. Frågan var felställd helt enkelt, men jag antog ändå att de syftade på caldarium. Det hade jag kanske kunnat fördra, även om det inte är rätt.

image006

Pompeji: Atrium med taköppning och nedsänkt bassäng i det så kallade Silverbröllopets hus

Svaret: ett atrium. Dra mig baklänges. Ett atrium!? Alltså: I de romerska baden fanns inga atrier med öppet i tak och bassänger i mitten. Ett atrium är ett romerskt rum, ett rum i ett hus, ett hus som man bodde i. Fint folk levde i så kallade atriumhus, där atriet var det större representationsrum som mötte besökarna strax innanför ingången. I atriet förvarades familjens vaxporträtt, imagines, och flera atrier hade troligen också hela släktträd uppmålade på väggarna. Atriet var en slags mottagningssal, där man visade upp sin släkt och sina anfäder. Kanske har ni varit i Pompeji och sett ett atrium i något av husen där. De är lätta att känna igen, eftersom de i mitten har ett så kallat impluvium, en liten bassäng, som samlade upp regnvatten. Just som frågan lydde, alltså, ett centralt rum med taköppning och en nedsänkt bassäng. Hade man istället frågat: ”Vad kallas det centrala rummet i ett romerskt hus med taköppning och en nedsänkt bassäng i mitten?” så hade alltså atrium varit korrekt. Men det hade naturligtvis inte haft mycket med baden i Bath att göra.

Frågan om det romerska badet var alltså felställd och därför blev även svaret fel. Nu var inte detta heller kvällens enda felaktighet. Under en följdfråga till Ullared hävdades att en av grundarna till varuhuset EPA (Josef Sachs) senare också bildade NK. I själva verket är tidsföljden den omvända. NK grundades redan 1902, EPA omkring trettio år senare.

Också förra säsongen bjöd på ett par dundermissar. I ett program efterfrågades vad termen ”bära av” betyder på båtspråk. Varenda sjöbuse vet att det rätta svaret är ”att hindra sammanstötning med kaj eller båt”. Ni vet sånt som alla manliga självutnämnda kaptener förr skickade upp sina fruar och barn att sköta. En och annat fot och hand gick visserligen av på kuppen men huvudsaken var ju att mannens prydnad, båten, klarade sig utan skråma. Nej, istället svarar Fredrik Lindström att ”bära av ”betyder ”att väja för annan båt”. Fel, fel, fel. Om möjligt ännu värre är att man missade att göra världens Göteborgsvits av hela den nautiska frågan. Jag menar, man hade ju kunnat fråga vad ”tåg” betyder på en båt.

Det finns mera. I en av frågorna under förra säsongen (jag tror att den handlade om plats i norra Italien eller kanske i södra Frankrike) hävdade Kristian Luuk att platsen erövrades 218 f. Kr. av kejsar Augustus. Här någonstans börjar det bli riktigt jobbigt. Jag kan verkligen förstå att det kan uppstå ett och annat fel, särskilt i småpratet efter att deltagarna lämnat sina svar. Men att i en färdigskriven fråga hävda att kejsar Augustus regerade 200 år före Jesu födelse, det är faktiskt helt orimligt. Någonstans i processen måste någon i programproduktionen inse att kejsar Augustus inte både kan ha levt 200 år före vår tideräkning och samtidigt låtit skattskriva hela världen när viss person föddes i ett stall i Betlehem.

Alla de här felen: atriumfelet, bära-av-felet och Augustusfelet är grova fel och de är inte de enda. Säkert har ni som läser detta fler exempel. Hur blir det så? Man kan ju inte låta bli att undra över hur programmet gör sin faktakoll. Nu känner jag ett par kolleger som blivit uppringda av På Spåret (läs: hallå, jag är kränkt, när skall ni egentligen ringa mig?) så jag vet ju att fakta faktiskt kontrolleras. Men ingen som kan något om antiken kan ha sagt att ett atrium ligger i ett badhus och ingen nautiskt kunnig kan ha förklarat att bära av betyder väja. Domaren är inte dum, så någonstans brister det. Är problemet att det går för fort, att man inte läser, pratar igenom och kontrollerar frågor och svar innan man kör i sändning?

sporlos_20061008

Spårfel

Jag vet inte. Men jag vet att alla dessa faktafel är störande. På Spåret är underhållning, javisst. Men det är underhållning som intresserar, engagerar och involverar tittarna. Jag slår vad om att de flesta som tittar också försöker svara på frågorna. Några helseriöst, med diagram, onlinespel, gruppindelningar och priser. Andra under lättsammare former. Någonstans finns ett outtalat kontrakt mellan programmet och dess tittare och i det står klart och tydligt att frågorna och svaren skall vara korrekta. Jag menar, frågesport har varit seriös underhållning i generationer. Våra förfäder tittade på Tiotusenkronorsfrågan, våra fäder och mödrar på Sten Broman och Kontrapunkt, vi själva på Vi i femman. Nu ser vi på På Spåret. Vi kan muttra när frågorna är för svåra, stöna när ledtrådarna under tågfärden är alltför långsökta, tycka mindre bra om vissa köpcentrumresmål. Men allt det där är ändå helt ok. Vi tittare fixar allt SÅ LÄNGE FRÅGORNA OCH SVAREN ÄR KORREKTA. Fredrik och Kristian gör ju anspråk på att sitta inne med de rätta svaren. De får inte spotta ur sig felaktighet på felaktighet. Då är det inte roligt längre, hur fyndiga och trevliga programledare och tävlanden än är. Då surnar vinet, räkorna smakar gamla och om det går riktigt, riktigt illa kommer barnen att få börja prata mitt under ledtrådarna.

Så, kära På Spåret. Jag har följt er, förlåtit er och älskat er i över tjugofem år. Men fortsätter felen funderar jag allvarligt på att göra slut. Så berätta hur ni tänker. Vart är ni på väg?

Hur har texter från antiken bevarats till idag?

Jag är inne i en sådan där ”snart är det jul och hur skall jag hinna med alla deadlines innan den stora julefriden förväntas sänka sin vilande vinterskrud över hus och hem”- fas. Min blogg har uttryckt missnöje över att jag inte brytt mig om den på flera veckor. För att hålla den på gott humör lägger jag här upp en liten mellantext som handlar om hur antikens texter bevarats till oss idag. Texten är ett svar på en läsarfråga och har tidigare publicerats i Populär Historia, men finns inte i deras nätarkiv. Jag har tillstånd att publicera den här.

Här frågan och mitt svar. Håll tillgodo.

Jag har hört att den äldsta bevarade versionen av Homeros skrifter är från medeltiden. Likaså att Platons och Aristoteles verk endast existerar i form av senare översättningar eller avskrifter. Existerar det över huvud taget några originalskrifter (alltså original med stort O) från den klassiska antikens grekiska och romerska författare?

Mycket riktigt är de tidigaste avskrifterna av Homeros, Platon och Aristoteles från medeltiden. Efter det västromerska rikets fall i slutet av 400-talet kom perioden mellan 500 och 800 att innebära en nedgång för den klassiska kulturen i både väst och öst. Färre kopior av de antika författarna producerades, och äldre texter tvättades bort för att man skulle kunna återanvända papyrus och pergament. Många grekiska och latinska verk gick för alltid förlorade under denna tid. Enbart genom att man i klostren fortsatte att kopiera och studera antikens texter bevarades alls den klassiska litteraturen för eftervärlden.

Kring år 800 inträffade så i öst och väst två parallella kulturuppsving, den makedonska respektive den karolingiska renässansen. Utbildningsväsendet moderniseras och det kraftigt ökade intresset för antikens skrifter gjorde att bevarade texter nu kopierades i stor mängd. Kopieringen underlättades av att man övergick till att skriva med små bokstäver, så kallade minuskler. Härigenom gick arbetet mycket snabbare och man kunde producera fler avskrifter. Under 800-talet pågick också en intensiv översättningsverksamhet av antika författare till arabiska, och flera grekiska vetenskapliga verk har bevarats enbart genom dessa översättningar. Det är genom uppsvinget för klassiska studier under 800-talet som antika texter kunnat bevaras in i modern tid. Nästan alla latinska och grekiska texter som finns kvar idag är kopior av handskrifter från denna tid. Man producerade helt enkelt så många avskrifter av texterna att deras fortlevnad härefter inte var i fara. Detta gäller särskilt de mest kända antika författarna, såsom Homeros, Platon, Aristoteles, Cicero och Vergilius. Andra texter hängde på en skörare tråd. Så bevarades den romerske historikern Tacitus genom hela medeltiden genom enbart två handskrifter.

De antika texter vi läser idag bygger nästan enbart på efterantika kopior, där de äldsta alltså stammar från 800-talet. Fysiska originaltexter finns också kvar, i form av inskrifter och papyri. De flesta inskrifter som bevarats är sådana som ristats in i sten, såsom exempelvis gravtexter och byggnadsinskrifter. Papyri, alltså text skrivet på papyrus, finns bevarade från Egypten, där det torra klimatet verkat gynnsamt för att skydda materialet från förmultning. Inte minst viktigt är att privata brev från antiken på detta sätt bevarats. De berömda Oxyrhynchospapyrerna innehåller också fragment av den hellenistiska komediförfattaren Menander samt flera bibliska manuskript. Även i vulkaniska området kan papyri skyddas. Så har man vid Vesuvius fot, utanför Herculaneum, funnit en kejsartida villa, som idag går under benämningen Papyrusvillan just genom de många papyri som hittats där. I Papyrusvilllans bibliotek har man funnit och restaurerat 1800 rullar, de flesta förkolnade efter vulkanutbrottet 79 e. Kr. Biblioteket innehåller, enligt fynden man hittills gjort, enbart grekiska texter, och de flesta är skriva av den epikureiske filosofen Filodemos, som verkade i området strax före Kristi födelse. Trots vissa förhoppningar har man här ännu inte hittat verk av mer kända antika författare, eller, ännu saknade verk, såsom de förlorade delarna av Livius historia.

 

1280px-060807-002-GettyVilla001

J. Paul Gettys villa i Malibu byggdes efter inspiration av Papyrusvillan i Herculaneum.

 

The meaning of Mos Maiorum

Between the 13th and 26th October, the EU is implementing a two week long joint police operation in order to find illegal immigrants. The campaign aims at hampering organized crime and human trafficking. From previous similar operations, there is however reason to fear that the operation will strike at the man in the street, the undocumented refugee, rather than the criminals. Politicians, journalists and human rights activists have protested against both the intervention as such and the secrecy of the affair. All Member States have been invited and Sweden is one of many participating countries.

The operation was initiated by the Italians and it is launched under the Latin name Mos Maiorum. Now, words are meaningful. They carry messages, historic as well as contemporary. They transmit signals both within an organization and externally about what we are, what we do and what we aim to achieve. It comes as no surprise that the Italians have chosen to wrap up the campaign in a Latin package. The ancient world has always functioned as a cultural frame of reference, from which people, states and rulers have picked suitable symbols and slogans to strengthen communal identities, to legitimize power and to show off Bildung. Italy is of course particularly proud of its own Latin heritage.

Past operations have taken up names of ancient gods and goddesses such as Hermes, Aphrodite and Demeter. Mos maiorum has a more specific historical meaning. The term literally means ”custom of the ancestors”. Mos is best translated as ”tradition, custom”. The plural is mores, as in morals, morality. Or think of Cicero’s classic O tempora, o mores!, Oh what times, oh what customs! Maiorum is plural genitive of maiores, ancestors. The term mos maiorum was used in ancient Rome, especially during the Republic and the early Imperial period. It worked as a moral guide in a highly flexible social system, where the manners of the forefathers were positive guiding principles that showed how Rome was best led for the good of the city-state and the people. Res publica, the Roman name of their Republic, means precisely that, the public things.

To understand the concept of mos maiorum it is important to note that Rome lacked a common legal code before the 500s AD and the Corpus Iuris Civilis. Nor did it have a written constitution. Laws were certainly passed before this date too, but practice and rhetorical skills were often more decisive for the outcome of particular trials. The true power lay with the advisory body, the Senate, who published their resolutions as consulta, which were basically never questioned. The senators were former magistrates, in particular consuls and praetors. Their power was based on auctoritas, a reputation built on good judgment, age (senate comes from the word senex, old), moderation and dignity, which served as a model for present and future generations.

Auctoritas was closely associated with mos maiorum, and senators could be excluded if they were caught with a non-irreproachable lifestyle. Morality was central in ancient Rome, and other citizens too could receive a written mark (nota) if they swore falsely, stole, attempted suicide, appeared on the stage, broke their promises or acted in other ways that were considered threatening to society. If the censors marked your name with a nota, you were removed from your voting ”tribe”, tribus, lost the right to vote but were still obliged to pay taxes. The censors guarded the moral behaviour of the Romans. Even if the censors lacked the formal power of imperium, the censorship was considered the most prestigious of all Roman magistracies. Its influence was built on auctoritas and mos maiorum. The censors were appointed for a longer period than the other magistrates, eighteen months instead of a year, and they could only be chosen among former consuls. Consequently, censors had reached a mature age and were well experienced. Up until Sulla’s dictatorship in 82 years BCE, censors were responsible for electing senators, they controlled the membership of the equestrian order, they were in charge of the census, and they pretty much controlled everyone’s social status by publically posting lists of senators and citizens with names of those excluded marked out. Age was in high regard, and few people possessed more real power than Marcus Aemilius Scaurus, praetor, consul, censor, and for about twenty-five years (from 115 BC), princeps senatus, the first man in the Senate, with the right to determine the agenda and to speak first.

In Roman times, mos maiorum was by definition a positively charged concept. Ancestral customs and traditions had shaped Rome, and the ever-present moral decline was considered a threat to city and empire. The idea that Rome had lost its original strength by leaving the simple life by the plough to drink expensive wines from intricately decorated silver tableware at never-ending parties and games was a recurring theme in the literature. Ultimately, the importance of mores, customs, was linked to Rome’s military superiority. For a society that depended on the judgement, courage and discipline of generals and soldiers, old-fashioned customs were all about survival.

Mos maiorum was the customs of the forefathers. Contemporary Romans often behaved worse. The well-known censor Cato the Elder (who in the 2nd century BCE argued that Carthage should be destroyed) strongly criticized the decay of his time and implemented reforms in order to have the Romans return to a simpler lifestyle. According to Cato, traditional values were found rather among the peoples who inhabited the rustic areas of Italy than in Rome itself. Mos maiorum was an ever-changing concept that indicated ideal character traits and patterns of behaviour of individuals and groups who had accomplished great things for society. The term was closely associated with Rome’s past, but parallel to the ever-growing complaint of the degeneration of contemporary times, high moral standards came to be associated with other peoples. Tacitus, in his renowned depiction of the people of Germania (around 100 AD), credits the northern neighbours rather than the Romans with the traditional virtues such as courage, justice, and moderation.

Rome was a pre-modern society, imperialistic, militaristic, violent, misogynic, non-democratic, unequal. In Rome, there was little concern with the needs and dreams of the individual human being. Prejudices were innumerable. The Greeks were considered untrustworthy cowards, Orientals lacked independence and were depraved, the Carthaginians were cunning and cruel. But Rome was also a multicultural melting pot, an empire based on inclusion. The Romans put very little emphasis on race, so to argue that the term mos maiorum signals racism and fascism is historically incorrect. The Romans also rather easily adopted and incorporated the traditions, arts and gods of other people. Rome’s literary production was almost exclusively based on Greek models, and Horace famously concludes in his Epistle 2.1 (156-157) that ”the defeated Greece defeated the savage conqueror and introduced the arts in rustic Latium.” Rome’s ancestor, Aeneas, the main character of Vergil’s ”national epic” the Aeneid, had fled from the war at Troy in Asia Minor, and he sailed via Africa to Italy. In ancient times, the idea of closing the borders to Rome would have been unthinkable.

800px-Eneasanquises

Aeneas flees from the scene of war at Troy, carrying his father Anchises on his back. At his sides, we see his son Ascanius and wife Creusa. Painting in the Louvre by Carle van Loo, 1729.

To name an operation that aims to track down immigrants mos maiorum is deeply misleading from a historical perspective. Whose manners are we referring to, whose moral examples? Not the Romans, and they were the ones who minted and implemented the term. It also seems unlikely that mos maiorum was chosen to evoke a more recent example. By re-using a Latin term in a new setting, you not only rewrite history (by turning the Romans into protectionists), you also claim through the Latin itself, the language of power, of the church, the law, the university and the western world that you are morally rightful on historical precedents.

EU:s version of mos maiorum is not based on auctoritas, nor on ancestral customs, but it is rather to be interpreted as exercising political and cultural control. Let me again quote Cicero: Oh what times, Oh what customs, O tempora, o mores!

 

BzdBB7xIIAEJ-Kz

Mare Nostrum 2014

 

Note: this is a (rather basic) English translation of the blog text posted 16th October (”Vad är mos maiorum?”)

Vad är Mos Maiorum?

Nyligen framkom att EU under två veckor med start måndagen den 13 oktober genomför en gemensam polisiär insats för att finna illegala immigranter. Syftet sägs vara att bekämpa den organiserade brottsligheten och motarbeta människohandeln. Med vetskap om tidigare liknade operationer finns dock anledning att frukta att det är den lilla människan, den papperslöse flyktingen, snarare än de kriminella organisationerna som kommer att råka illa ut. Politiker, journalister och människorättsaktivister har också protesterat, både mot själva insatsen som sådan och mot att den hemlighållits in i det sista. Alla medlemsstater har inbjudits och Sverige deltar i operationen.

Insatsen är tillkommen på italienskt initiativ och lanseras under det latinska namnet Mos Maiorum (uttalas ung. ”mås majorum”). Ord är betydelsebärande. De bär på budskap, historiska såväl som samtida. De sänder signaler både inom den egna organisationen och utåt om vilka man är, vad man gör och vad man vill uppnå. Att italienarna lanserar insatsen i en latinsk språkdräkt är knappast förvånande. Antiken har alltid fungerat som en kulturell referensram, från vilken man kunnat välja och vraka passande symboler och deviser såväl för att stärka gemensamma identiteter som för att legitimera makt och uppvisa bildning. I Italien finns förstås en särskild förtjusning för det egna latinska arvet.

Tidigare operationer har burit antika gudanamn såsom Hermes, Aphrodite och Demeter. Mos maiorum har en mer specifik historisk innebörd. Ordagrant betyder det ”förfädernas sed”. Mos översätts bäst med ”sätt, tradition, sedvänja”, samma ord som i plural blir mores, som i ordet moral. Eller tänk på Ciceros klassiska O tempora, o mores, o tider, o seder. Maiorum är plural genitiv av maiores i betydelsen de äldre, förfäder. Begreppet mos maiorum användes i antikens Rom, särskilt under republiken och den tidiga kejsartiden. Det fungerade som ett moraliskt rättesnöre i ett ytterst flexibelt samhällssystem, där fädernas seder var positiva ledstjärnor som visade hur Rom borde styras och skötas för stadsstatens och det allmännas bästa. Res publica, romarnas namn på sin republik, betyder just detta, de offentliga tingen, det allmänna.

För att förstå begreppet mos maiorum måste man först och främst klargöra att det i Rom före 500-talet efter Kristus och Corpus Iuris Civilis inte existerade en gemensam lagsamling. Man hade inte heller en skriven konstitution. Naturligtvis stiftades lagar även tidigare, men praxis och retorisk färdighet var oftast mer avgörande för rättegångarnas utfall. Den verkliga makten låg hos det rådgivande organet, senaten, som efter omröstning lät publicera sina resolutioner som consulta, vilka i princip aldrig ifrågasattes. Senatorerna var före detta ämbetsmän, framför allt konsuler och pretorer. Deras makt vilade på auctoritas, ett anseende som byggde på att man uppvisade gott omdöme, ålder (senat kommer från ordet senex som betyder gammal), värdighet och uppträdde som ett föredöme för samtiden och kommande generationer.

Auctoritas var nära förknippat med mos maiorum, och senatens medlemmar kunde uteslutas om de misskötte sig eller ertappades med ett icke oförvitligt leverne. Moral var centralt i antikens Rom, och även andra medborgare kunde få en ”prick” (nota) om de exempelvis svurit falskt, stulit, försökt begå självmord, uppträtt på scenen (!), brutit sina löften eller agerat på annat sätt som ansågs skada samhället. Råkade man ut för en prickning flyttades man ur sin tribus, ”rote” och tappade därmed sin rösträtt men tvingades att fortsätta betala skatt. Moralen kontrollerades särskilt av censorerna, som innehade det mest prestigefyllda av alla Roms ämbeten. Censorerna saknade visserligen formell makt i form av imperium; deras inflytande byggde istället just på auctoritas och mos maiorum. De satt längre än alla andra ämbetsmän, arton månader istället för ett år, och de kunde enbart väljas bland före detta konsuler. Följaktligen var de till ålder och erfarenhet komna. Fram till Sullas diktatur år 82 före Kristus var det censorerna som valde senatorer, kontrollerade riddarståndet, höll folkräkningar (census) och genom offentligt publicerade listor angav om någon skulle prickas och därmed uteslutas. Gammal var äldst, och få personer innehade så stor egentlig makt som Marcus Aemilius Scaurus, pretor, konsul, censor och under cirka tjugofem år (från 115 före Kristus) princeps senatus, senatens främste med rätt att bestämma dagordningen och tala först.

Mos maiorum var under antiken alltid ett positivt laddat begrepp. Förfädernas sedvänjor och traditioner hade byggt Rom, och det största hotet mot samhället ansågs utgöras av sedernas förfall. Att Rom mist sin ursprungliga styrka eftersom man lämnat det enkla livet vid plogen för att nu dricka dyra viner ur sinnrikt dekorerade silverserviser vid en aldrig sinande ström av fester och spel var ett återkommande tema i tidens litteratur. Ytterst handlade det om att mores, sederna, var Roms militära grund. För ett rike som vilade på härförares och soldaters tapperhet och disciplin var de gammaldags dygderna A och O.

Mos maiorum var anfädernas seder. Samtiden var det ofta sämre ställt med. Så kritiserade exempelvis censorn Cato på 100-talet före Kristus (han som ansåg att Karthago borde förstöras) tidens förfall och framdrev hårda reformer för att få romarna att återgå till en enkel livsföring, som han menade stod att finna i de italiska bergstrakterna snarare än i Rom. Mos maiorum var ett föränderligt begrepp, som betecknade ideala karaktärsdrag och handlingsmönster, hos enskilda och grupper som uträttat stora ting för samhällets bästa. Termen var starkt förknippad med Roms äldre tid, och efterhand som man ansåg sig bevittna den yngre generationens ständiga förfall, placerades tanken om hög moral hos andra folkslag. Särskilt berömd är Tacitus skildring av germanerna (omkring 100 efter Kristus), där den starkt imperiekritiske författaren och senatorn placerar de traditionella dygderna som mod, rättrådighet och måttlighet hos de nordliga grannarna snarare än hos romarna själva.

Rom var ett förmodernt samhälle, imperialistiskt, militaristiskt, våldsamt, mansdominerat, ojämlikt och ofta fullkomligt respektlöst inför den enskilda människans behov. Fördomarna var otaliga. Grekerna ansågs fega och opålitliga, orientaler osjälvständiga och depraverade, karthager sluga och grymma. Men Rom var också mångkulturellt, en smältdegel, ett rike som byggde på inkludering. Romarna lade mycket liten vikt vid ras. Att som på DN Kultur hävda att begreppet mos maiorum signalerar rasprofilering och fascism är alltså ur ett historiskt perspektiv felaktigt. Romarna adopterade och inkorporerade också med relativ lätthet andras traditioner, litteratur och gudar. I princip all diktkonst i Rom byggde på grekiska förebilder och Horatius kan i sin Epistel 2.1 (156–157) konstatera att ”det besegrade Grekland besegrade den ociviliserade erövraren och införde konsterna i det bondska Latium.” Anfadern Aeneas, huvudkaraktären i Vergilius ”nationalepos” Aeneiden, flydde från kriget i Troja i Mindre Asien och seglade via Afrika till Italien. Under antiken hade man aldrig fått för sig att stänga gränserna till Rom.

800px-Eneasanquises

Aeneas flyr det krigsdrabbade Troja med sin far Anchises på ryggen och sonen Ascanius och hustrun Kreusa vid sin sida. Målning i Louvren av Carle van Loo, 1729.

Att benämna en operation som syftar till att spåra immigranter mos maiorum är ur ett historiskt perspektiv missvisande. Vems seder, vems moraliska förebilder åsyftas egentligen? Inte romarnas, som var de som använde sig av termen. Knappast kan väl heller tanken vara att åberopa något mer närliggande historiskt exempel. Genom att återbruka en latinsk term i ny tappning skriver man inte bara om historien (förvandlar romarna till exempel på protektionism), man hävdar också genom språket i sig, latinet, maktspråket, kyrkans språk, rättens, vetenskapens och västerlandets språk att man på historisk grund har den moraliska rätten på sin sida.

EU:s version av mos maiorum bygger inte på auctoritas, inte på förfädernas seder, utan är snarast att betrakta som utövande av politisk och kulturell makt. Jag säger som Cicero, o tider, o seder, o tempora, o mores.

BzdBB7xIIAEJ-Kz

Medelhavet idag

Grönklädd kleptoman eller konsten att starta ett rykte

Söndagseftermiddagen spenderade jag och barnen på Torps köpcentrum in the outskirts of Uddevalla. Lagom trist, särskilt eftersom solen sken och skogen eller havet eller terrassen lockade mer. Men dottern krävde nya kläder och sonen hade ännu en gång vuxit ur alla skor som jag tyckte att jag nyss köpte. Flats och skinny jeans, som det tydligen heter nuförtiden, inhandlades, och när vi ändå var på plats köpte vi mascara och foundation och trosor och strumpor också. En vanlig familjesvängom bland tämligen trista kedjebutiker alltså. Inget särskilt med det. Men sonen hade under en längre tid med emfas hävdat att Torpbesöket skulle inkludera en tur till leksaksaffären, och eftersom jag emellanåt är en god mor gjorde vi som han bestämt. Sonen fick en drake, en helt förkastlig plastleksak med stor käft som man kan snurra på och som kommer från filmen Draktränaren, som skall vara bra har jag förstått (jag råkade visst somna när familjen såg den). Vi lånade en sax och bröt oss in i paketet. Draken var fri och sonen lycklig.

IMG_3078

Drake från Draktränaren. Kallas ”Skrikande Döden”. Har mycket stor käft.

Man blir hungrig av att handla. Vi gjorde som så ofta på Torp, köpte korv och läsk och hängde vid ett ståbord för att äta. Inte någon gourmetmat precis, men prisvärt och snabbfixat. Draken låg på bordet, sonen vankade iväg för att sitta på en bänk en bit bort och jag gick för att fylla på med glass till kidsen. Dottern lämnade också bordet för att prata med sonen. Det gick kanske en halv minut innan vi insåg att leksaken låg kvar ensam på bordet. Vi gick de cirka tre meterna tillbaka. Draken var borta. Helt bara puts väck. Inte minsta spår.

Detta är ju bara inte möjligt. En drake med så stor käft kan inte försvinna på en halvminut. Jag frågade man med korv som nu stod bredvid. Hade han möjligen sett en leksak där på bordet? En stor lång plastig sak, jodå. Visst. Det kom dam och tog den, berättade han. Hon som också stod här bredvid och åt korv. Hon med den gröna koftan?, frågade jag. Ja, just hon, sade han. Jag hade lagt märke till damen. Hon stod bredvid oss där vi korvätandet och jag tänkte att hennes kofta var väldigt grön. Hon såg vänlig ut, men nu hade hon alltså tagit min sons nya leksak. Va?! Vad är det med folk nu för tiden, egentligen?

Djupt upprörda till sinnet gav oss ut på jakt efter den grönklädda draktjuven. Vi vankade upp och ner genom köpcentrumet, in och ut genom affärerna. Inte ett spår av damen. En vakt dök upp. Du har inte sett en dam med en drake i handen, möjligen? Nä, men han skulle hålla ögonen öppna. Inte kan man bara ta leksaker från barn så där? Nej, eller hur. Vi köpte skor. Väl i kassan berättade vi historien om den borttjuvade draken. Men usch? Vem tar saker från barn? In i leksaksaffären igen gick vi också. Jag tyckte rejält synd om sonen som inte hade någon drake längre, så han fick välja en till. Denna gång blev den en annan drake, också från filmen Draktränaren, en som kastar får med sin stjärt. Fråga mig inte varför. Vi var ju här nyss, sade jag, men medan vi åt korv var det en dam som TOG min sons leksak. Men usch och fy, sade de, och gav honom en extra present som plåster på såret. Vi skall verkligen hålla ögonen öppna. Kanske kommer den grönklädda kleptomandamen hit och försöker lämna in leksaken mot att få pengarna tillbaka. Så där gör faktiskt folk. Man kan inte lita på någon människa nuförtiden.

IMG_3076

Också drake från Draktränaren. Kallas Tandlöse. Kan kasta får med sin svans.

Vi gav nu upp tjuvjakten och bestämde oss för att åka hem igen. Och då, utanför Dressman, på väg ut till bilen, vem ser vi komma gående om inte damen i den gröna koftan. Kleptomanen. Hon som stjäl leksaker från barn. Nu skall hon minsann få höra ett och annat, sade jag till barnen och stegade fram, djupt indignerad och med all moralisk rätt vilande ansvarsfullt på de moderliga axlarna. Förlåt, var det inte du som åt korv med oss där borta för någon timme sedan?, sade jag med försåtligt blid stämma. Jag väntade att hon skulle stanna upp, blossande röd och erkänna att hon var manisk draktjuv som nu gick i terapi och be tusenfalt om ursäkt. I min godhet skulle jag förlåta henne och vi skulle alla lämna Torp som bättre människor. Men den grönklädda såg inte alls skamsen ut, Hon sken upp. Jovisst sade hon, det stämmer, jag åt korv bredvid er. Ni glömde kvar en leksak på bordet. Jag lämnade in den i korvbutiken.

Öhörm. Damen var alltså ingen kleptoman. Hon hade sett en övergiven drake på ett bord och lämnat in den i närmaste affär, så att den inte skulle försvinna. Mannen med korven hade visserligen sett rätt, men varken han eller jag hade tolkat informationen korrekt. Den grönklädda hade mycket riktigt gått iväg med sonens drake, men inte för att stjäla den utan för att lämna den tillrätta. Man kan visserligen tycka att det gick väldigt fort. Vi hann ju knappt lämna bordet innan draken var borta. Och vi stod alldeles bredvid, i samma kö för att köpa glass. Hade damen bara sett sig omkring kunde hon ju gett leksaken direkt till oss. Men ändå. Hon hade ju faktiskt inte stulit den. Det var jag som tolkade korvmannen som att hon gjort det. Det var jag som uppbragd spridit ut ett rykte på halva Torp om att det går omkring en grönklädd dam som stjäl barns leksaker. De var jag som gjort fel. Herregud, tänk om damen gått in i leksaksaffären och blivit anklagad för stöld. Tjejerna där hade ju blivit väldigt upprörda av vår berättelse.

Eftertankens kranka blekhet slår mig hårt i huvudet och vi rusar därifrån. Vi möter vakten och berättar att draken är hittad och damen egentligen är snäll. Jag lommar in till leksaksaffären och skoaffären och meddelar att de kan avbryta sökandet efter grönklädd kleptoman. Sedan åker vi hem och jag känner mig djupt skamsen. Jag är forskare. Vi tar inte ställning till något utan att ha rejäla faktaunderlag. Dödade Brutus Caesar för att återskapa republiken eller var han bara utan efter egen makt? Är det verkligen så enkelt att skolan skulle bli bättre av fler lärare? Alla opinionsmätningar före valet, är de pålitliga? Är det verkligen så farligt att dricka ett glas vin när man ammar? Allting ifrågasätter en forskare och ingenting uttalar vi oss om förrän vi själva läst källorna på originalspråk, fått insyn i forskningens metod eller undersökningens bas. Känsloargument förkastar vi, vi kräver att se sammanhang och få tillgång till alla utsagor innan vi möjligen kan tänka oss att kanske formulera en eventuell hypotes. Och här springer jag runt i köpcentrumet och sprider rykten baserat på en styck försvunnen drake och en korvätande man som sett dam i grönt gå i väg med leksaken.

Rykten är farliga saker. Rykten gör pedofiler av oskyldiga, rykten driver människor till självmord, rykten sår split och hat mellan vänner och älskande, rykten skickar människor i fängelse och i landsflykt. Rykten leder till att sjukhus attackeras, att folk vägrar ge sina barn vaccin, att företag och butiker får slå igen, att folk tvingas lämna sina arbeten eller sin hemstad, att börsen rasar. Allra värst är rykten i kombination med starka och i grunden rättmätiga känslor (herregud, inte kan man stjäla leksaker av barn). Rykten leder till krig, rikens fall och ekonomiers sammanbrott. När jag var liten spreds ett rykte att det gick en skärslipare omkring på skolan. Alla gömde sig och vi barn sprang hem. Ingen visste i och för sig vad en skärslipare var, men det lät förskräckligt hemskt. En väldigt illustrativ bild av hur rykten sprids på nolltid ges i favoritfilmen Mary Poppins, där pappa Banks (så fint att han heter det) får sparken från jobbet efter att sonen vägrat sätta in sin småpeng, sin tuppence i banken. Kaos utbryter när bankens kunder tror att den inte längre är likvid (filmklippet har inte bästa kvaliteten men jag hittar inget bättre och Dick van Dyke är iallafall underbar):

 

Under antiken framställdes ryktet, fama, såsom så många andra företeelser i personifierad form. Fama är ett feminint ord och ryktet kvinnligt. Inte en slump, kanske. I Vergilius Aeneiden stormar hon in, tar över och driver handlingen i bok 4. Ryktet beskrivs som ett skrämmande monster (monstrum horrendum) som dag och natt sprider lögner uppblandade med stänk av sanning. Aeneas och Dido har inlett sin kärleksrelation, och enligt Ryktet ägnar de sig enbart åt liderlig vällust. All ansvarskänsla är som bortblåst. Ryktets intervention innebär början till slutet för de två. Aeneas tvingas tillbaka till sitt uppdrag, att grunda en ny stad i Italien, varpå Dido begår självmord. Kvinnan är den som lider mest av Ryktets framfart, förstås. Aeneas seglar vidare och blir romarnas anfader, Dido blir kvar på ett likbål i Karthago. Så här beskriver Vergilius Ryktet (Aeneiden 4.173–195) i Ingvar Björkesons oslagbara översättning:

Strax ilar Ryktet nu genom Libyens mäktiga städer,
Ryktet som intet ont kan efterlikna i snabbhet:        
flykten förläner det kraft, och rörlighet är dess styrka.
Litet och räddhågat är det först, men stiger mot höjden
hastigt, vandrar på mark och döljer bland molnen sitt huvud.
Jorden säger man är dess mor; förbittrad på gudar
födde hon, efter Enkélados fall och Koios, en syster    

till dem, den yngsta, snabb på fot och vinge, ett vanskapt,
skrämmande odjur: dess kropp bär fjädrar ­– samma i antal
som det därunder (sällsamma ting!) döljs vaksamma ögon,
tungor och munnar med röst, och nyfiket spetsade öron.
Skriande flyger det fram mellan jord och himmel i nattens  
skugga; det sluter ej för den ljuva sömnen sitt öga,

håller om dagen vakt på husets översta takås
eller i höga palats och utsår fruktan i städer,
överallt spridande hatfull lögn lika villigt som sanning.

Nu blir det mäkta förtjust att fylla landet med skvaller,   

både om sådant som skett och om ting som aldrig har timat:
att det nyss anlänt en man av troiskt ursprung, Aeneas;
att icke Dido höll sig för god ta denne till make
och att i sus och dus de tillbragte vintern, i glömska       
av sina riken, och hängivna helt åt liderlig vällust.
Sådant lägger i var mans mun det vidriga monstret.

Tid förlorar det ej och styr sina steg mot kung Iarbas.
sätter med ord hans sinne i brand och stegrar hans vrede.

Den som vill läsa mer om Fama i latinsk litteratur kan vända sig till Philip Hardie’s bok Rumour and Renown: Representations of Fama in Western literature, Cambridge 2012. Hardie är expert på latinsk poesi och han gästar förresten Lund den 21 november, då vårt nätverk FokusRom håller en seminariedag om Aeneiden.

fama.preview

Ryktet (Fama) i Aeneiden bok 4, såsom hon framställdes i en utgåva från 1502.

 

Jag skäms efter kleptomanincidenten. Men min son är nöjd. Han fick ju inte bara en utan två drakar med sig hem. En med stor käft och en som kan kasta får med sin svans.

 

 

 

 

En otrevlig prick

Ta en titt på bilden här nedan. Vad ser ni? Två lår. De är mina. Två böcker. De är också mina. Ett klassiskt sommarfoto. Här ligger jag och har semester vid en hotellpool i Sperlonga söder om Rom. Jag tar bilden för att lägga ut den på Twitter. Hallå, sociala medier! Hjälp, vilken bok skall jag väääälja? Till slut blir det inget av den där tweeten, men bilden ligger kvar i min telefon och jag plockar fram den igen nu ett par månader senare. Ni har fortfarande inte sett något annat, va? Inte konstigt i så fall. Det gjorde inte jag heller.

 

IMG_3718

Några veckor efter de slöa dagarna vid poolen i Sperlonga är vi hemma i Uddevalla igen. Jag har förbaskat ont i ryggen, och inte har det blivit bättre av att vi kört bil jättelånga sträckor i slutet av resan. Vi har bråttom hem till dotterns konfirmationsläger (och varför vara ute i god tid?). Nu har jag haft ganska ont i min rygg och ner i sätet (eller umpan som jag kallar den) en längre tid. Det började väl på allvar för några år sedan. Vi flyttade till ett hus i Uddevalla som ligger granne med ett skidspår. Jag åkte och åkte och åkte, tills jag fick jätteont i min rygg och inte kunde åka alls. Eller var det kanske ändå tidigare besvären började? Jag hade alldeles gräsliga mängder foglossning när jag väntade båda mina barn, och efter att sonen föddes släpade jag under ett års tid ständigt omkring på en kudde, en randig från Åhléns, som jag sytt ett bärband i. Utan kudde kunde jag inte sitta på umpan. Under åren har jag avverkat ett stort antal sjukgymnaster och ännu fler träningsprogram, akupunktur, massage, stretching, you name it. Nu fick det vara nog! Jag skulle återerövra min rygg och det genast!

Sagt och gjort. Jag beställde tid på öppenvårdscentralen och travade dit för att starta ett nytt ryggontsfritt liv. En ung kvinnlig läkare tog emot. Lägg dig här, sade hon. Jag lade mig där. Vad är det förresten för prick du har på låret, sade hon. Har du slagit dig? Nä, sade jag. Den har nog varit där ett tag fast kanske inte jättelänge. Jaha, sade hon, den tycker jag att vi skall undersöka. Jag skickar remiss till hudmottagningen idag. Jaså, sade jag. Sedan pratade vi om min rygg.

Två dagar senare ringde man från hud och erbjöd mig tid dagen därpå. Det var ju en väldigt snabb respons. Jag valde dock att inte tänka mer på det utan kom utan större bekymmer till mottagningen och lades på ny brits. Läkaren spanade igenom alla mina hundra tusen prickar, undersökte fläcken på mitt vänstra lår (ni ser den snett ovanför d:et i ”could” på bilden) och konstaterade att den skulle bort. Vad är det, sade jag. Är det ett malignt melanom? Jag misstänker det, sade hon. Då började jag gråta.

Nu hör till saken att jag under ett drygt års tid gått på behandling för bröstcancer. Bara tanken på att min kropp skulle husera ytterligare cancerceller är outhärdlig. Men samtidigt. Har man en gång fått en cancerdiagnos känns det inte längre orimligt att hemska saker kan inträffa. ”Det händer inte mig” förvandlas till ”Det kan visst hända mig”. Doktorn säger att de får provsvar inom två veckor. Att vänta på besked är förfärligt. Jag försöker hålla mig lugn och mentalt bestämma mig för att det nog är ett malignt melanom men att det lätt kan opereras bort. Ändå stannar tiden upp. Är det ens någon idé att planera framåt? Det låter överdramatiskt. Men jag är inte ens färdig med min bröstcancerbehandling, kämpar för att komma tillbaka till gammal god form och upplever det som om någon sätter upp en stor och plötslig stoppskylt framför min väg. Jag vill gå vidare. Får jag?

Tio dagar senare ringer doktorn upp. Provsvaren visar att hon haft rätt i sin misstanke. Där finns ett malignt melanom i min prick, men tack och lov har det ännu inte spridit sig. Melanomet är ”in situ”. Vi som har arbetat arkeologiskt vet att ”in situ” är jättebra! Det betyder att tingen, föremålen ligger på plats, att de inte flyttats utan finns kvar i sitt ursprungliga sammanhang. Mitt melanom finns enbart i en och samma prick. Det är dessutom klassificerat som stadium 0, alltså ett förstadium till cancer. Det kunde ha gått tillbaka av sig självt, men det kunde också ha utvecklats och spridits. Tur att vi hittade det i tid, säger doktorn. Jag andas ut. Pust. Himmel och pannkaka och prisad vare den läkare som fick syn på pricken. Jag vågar knappt tänka på vad som kunnat hända om jag inte gått till öppenvårdscentralen med ryggen i juli. Så umpan, du är dum, men tack ändå!

Nu till mina uppmaningar. För det första: Var försiktiga med solen. Antalet fall av malignt melanom har ökat dramatiskt under senare år. Cancerfonden talar om en fördubbling sedan år 2000, och orsaken anses vara de förändrade solvanorna. Själv måste jag erkänna att jag varit alldeles för dålig på att ta solvarningarna på allvar. Det är skönt och varmt och behagligt i solen, tycker jag, och njuter av värmen efter att ha frusit mig igenom den svenska vintern. Fel, fel, fel. Och att skydda sig med solkräm räcker inte heller. Man bör helt enkelt undvika solen mitt på dagen. Trist, men sant. Nu har jag aldrig varit en sådan där person som gillar att ligga på stranden i timmar och pressa. Men, förra sommaren, medan jag genomlevde cellgiftsbehandling för bröstcancern, tillbringade jag i stort vilande på terrassen, i solen. Var det kanske då melanomet utvecklades? Ödets ironi, i så fall.

För det andra: Kolla era prickar! Jag är en fläckig typ. När vi var små kallades min pappa ”prickiga Ingemar” för att skilja honom från ”håriga Ingemar” som bodde på samma gata (no further comments). Jag har kollat mina prickar tidigare, men det är nu ett bra tag sedan. Och: när jag googlar på ”melanom” ser alla läskiga bilder inte ett enda dugg ut som min prick. De är svarta, röda, blödande, stora och rinner ut i kanterna. Min lilla blågråa fläck är helt annorlunda och antagligen är det därför jag inte själv funderat över den. Alternativt är jag bara korkad. När jag talar med min öppenvårdsdoktor och tackar henne tusenfalt säger hon att de reagerar på alla prickar som ser ovanliga ut. Så det är mitt råd till er: Kolla era prickar! Om något ser ovanligt, konstigt, nytt eller bara lite annorlunda ut — kontakta sjukvården. Be dem undersöka er. De är proffs, har ändamålsenliga förstoringsglas och kan avgöra om prickar är trevliga eller potentiellt otrevliga. Förresten, det är samma sak med brösten. Min cancersvulst kändes inte alls som jag föreställt mig. Den var en hård massa snarare än en knuta. Men den kändes inte som vanligt. Jag har också noterat att alla uppmaningar om hur man skall känna igenom sina bröst glömmer att påpeka en sak. Känn efter menstruationen och jämför då. Då är brösten som mest ”sladdriga” (ursäkta, men det är sant) och man uppfattar lättare förhårdnader. Kolla och ring vid minsta förändring!

Mitt prick är borta nu. Först genom en liten provtagning, sedan genom ett större ingrepp. På kuppen lyckades jag få in stafylokocker i såret (möjligen, alltså bara möjligen, uppmuntrat av att jag joggade för tidigt efter operationen). Inte kul. Den senaste tiden har ägnats att stoppa infektionen, knapra antibiotika och vila. Allt fixat genom min pappa ”prickiga Ingemar” som också är läkare. En bra sak till med att bo i Uddevalla. Det är nära till pappas mottagning.

IMG_4210

Alice B. Toklas självbiografi utkom 1933. Denna svenska översättning är tryckt 1980. Notera baksidestexten: ”Den [boken] uppges vara skriven av Alice B. Toklas, Gertrude Steins nära väninna i 40 år”. Nära väninna?

Nå, vilken bok blev det till slut då? Där vid poolen alltså. Jo, jag började med Gertrude Stein, Allas självbiografi, som nyligen översatts till svenska. Ganska snart slutar jag. Jag blir arg på Gertrude. Vilket larvigt naivt språk. Jag väljer Jeanette Winterson istället. En underbar bok, om en minst sagt knepig uppväxt hos en väldigt knepig adoptivmamma, om att finna livet genom litteraturen och om att söka sina rötter. Winterson nämner Stein som en förebild, men pekar ut hennes första bok om sin partner under 40 år, Alice B. Toklas självbiografi. Jag bestämmer mig för att ge Gertrude en andra chans, beställer in Alice B. Toklas självbiografi, öppnar den och är fast. Den är fullkomligt hejdlöst bra. Så skarp, så smart, så rolig. Från att ha velat slänga Gertrude i poolen där i Sperlonga älskar jag henne. Språket är egentligen inte olikt det i Allas självbiografi, också Alice B. Toklas självbiografi är skriven i Gertrudes lätt naivistiska lite strukturlösa ordsvall. Varför så olika? Jag vet inte, men funderar på om det är själva greppet i Alice B. Toklas självbiografi som är så oemotståndligt. ”Självbiografin” är ju i själva verket en bok om Gertrude Stein själv, skriven av Gertrude Stein, men fiktivt speglad genom Alices blick. Som läsare måste man hela tiden återta förhållande mellan de två. Man vaggas in i Alice berättelse, för att sedan aktivt påminna sig om att det är Gertrude som skriver. Det finns en spänning i det där momentet, som inte alls är störande, bara uppfriskande. Två kvinnliga identiteter, en författare, en bok, ett till synes naivt språk och en ständigt underliggande distanserad humor. Här en av alla underbara meningar som Gertrude låter ”Alice” berätta om Gertrude.

”Om en liten stund mumlade jag till Picasso att jag tyckte om hans porträtt av Gertrude Stein. Ja, sa han, alla säger att hon inte ser så ut men det betyder ingenting, hon kommer att göra det, sa han.”

När jag blir stor skall jag skriva som Gertrude Stein.

Augustus 2000 år

Ni vet förstås alla vilken dag det är idag? Ja, såklart! Det är 2000 år sedan Augustus dog, och i antikvärlden pågår en uppsjö av konferenser och utställningar där hans tid som Roms främste stöts och blöts. För den som vill läsa något på svenska om Augustus finns tyvärr inte mycket att välja på. Allra bäst är att gå till källorna själva, och Suetonius Kejsarbiografier, som innehåller ett välmatat Augustuskapitel, finns att hitta i god svensk översättning av Ingemar Lagerström. I övrigt är utbudet magert. Dock utkommer passande i dagarna en rejäl biografi av Alan Goldsworthy, Augustus. From Revolutionary to Emperor, som bör ge en god introduktion till ämnet. Jag har tidigare läst Goldsworthys Caesarbiografi och fann den kompetent och läsvärd. Här nedan följer en recension som jag skrev för ett par år sedan om Goldsworthys Caesarbok och om den svenska biografi över Augustus som publicerades samtidigt. Som ni ser tycker jag att ni skall undvika Everitts bok om Augustus. Läs Goldsworthy nya på engelska istället, eller vänta på att något förlag översätter den till svenska, gärna redan i år, jubileumsåret. Eller låt den komma ut nästa år, för den delen. Vi antikvetare uppmärksammar gärna Augustus 2001-åriga frånfälle.

Augustus död. Från TV-programmet The Caesars (1968)

Ur Populär Historia nr 2, 2008 (Äldre recensioner från Populär Historia finns inte att hitta på nätet och jag har tillstånd från tidskriften att publicera mina texter på den här bloggen)

CAESAR. EN BIOGRAFI
Adrian Goldsworthy
Historiska Media 2007

AUGUSTUS. ROMS FÖRSTE KEJSARE
Anthony Everitt
Prisma 2007

De humanistiska universitetsämnena för en ständig kamp för överlevnad och bibehållen kvalitet. På bokmarknaden märks dock ingenting av humanioras så kallade kris. Inte minst gäller detta den antika perioden, om vilken böcker produceras på löpande band, såväl inhemskt författade som översatta till svenska. Bland de senaste bidragen märks två biografier om Roms mest centrala politiska personligheter, Caesar och Augustus. Båda levnadsteckningar är översatta från engelskan; boken om Caesar är skriven av Adrian Goldsworthy, brittisk militärhistoriker, biografin över hans efterträdare Augustus av Anthony Everitt, universitetslärare och tidigare ordförande för brittiska kulturrådet.

Gaius Julius Caesar (100-44 f.Kr.) är av goda skäl en av världshistoriens mest omskrivna karaktärer. Caesar var tveklöst en glimrande strateg, visionär politiker, stilsäker skribent och framgångsrik kvinnokarl. Han levde i en högst omvälvande tid, den månghundraåriga romerska republikens sista dagar, där hans egna politiska agerande kom att lägga grunden för Roms kejsardöme, som i symbolisk mening kan sägas ha fortlevt ända till i början av 1800-talet då det tysk-romerska riket upplöstes. Caesar mötte en våldsam död och dyrkades härefter som gud. Hans livsverk och personlighet har genom västvärldens efterantika tidsperioder fortsatt att fascinera.

Det finns alltså mycket att skriva om Caesars liv, liksom om det Rom han levde och verkade i. Adrian Goldsworthy har också författat ett mycket digert verk (640 sidor), som vid en första anblick möjligen kan skrämma den oinvigde både genom sin tyngd och genom ett till synes starkt markerat intresse för militärhistoriska aspekter (bokens illustrationer visar nästan uteslutande uppställningar och förflyttningar på caesariska slagfält). Så snart man börjar läsa glömmer man emellertid alla eventuella farhågor. Goldsworthys biografi är en riktigt bra bok. Författaren skriver behagligt ledigt (tydligt också i översättningen) och läsaren leds genom Caesars liv i en välsmakande kompott av lärdom och spänning. Utblickarna kring romersk historia, politik och samhällsliv känns aldrig tyngande; till och med avsnittet om det komplicerade romerska styrelseskicket lyckas Goldsworthy göra intresseväckande, vilket är en bedrift i sig. Författaren är professionell antikhistoriker, faktafelen är få, referenser, register och ordförklaringar tydliga. Möjligen kunde litteraturlistan ha inkluderat några fler moderna verk, men detta är en av få reservationer. Caesar. En biografi är ett utmärkt presenttips både till den redan historiskt bitne och till den som skulle kunna bli det!

Få karaktärer i den europeiska historien är så omskrivna som Julius Caesar. Biografierna över hans yngre släkting och politisk efterträdare, Augustus, är färre. Den augusteiska regeringsperioden (31 f.Kr. – 14 e.Kr.) tillhör visserligen en av forskningens mest genomarbetade, men Augustus själv har inte i samma grad som Caesar lockat till levnadsskildringar. Kanske beror detta på att han undkom ett dramatiskt mord och levde till hög ålder, kanske på att hans lagar och förordningar som betonade moral och dygd har mindre tjuskraft än Caesars utstuderade charm, fåfänga och förförelsekonster. Inte heller har han några större egna militära framgångar att skryta med. Det är snarast frapperande att inte ens de Augustusvänliga källorna kan undvika att berätta om hur Octavianus (som Augustus hette som ung) oftast råkade bli sjuk vid de stora drabbningarna och lämnade över befälet till sin fältherre och vän Agrippa. Ändå är Augustus förstås en fascinerande person, och berättelsen om hur han lyckades få det kungafientliga Rom att föredra hans envälde framför det traditionellt omhuldade republikanska styrelseskicket är historien om ett verkligt politiskt geni.

Det är därför med stort intresse jag börjar läsa Anthony Everitts nyöversatta biografi. Tyvärr dröjer det inte många sidor innan jag blir både bekymrad och besviken. Redan i det korta förordet möter jag ett antal påstående som kan inte kan uppfattas som annat än grovt stötande för en historiker. Everitt påstår här (utan minsta ironi) att uppgifterna om Augustus gått förlorande under ”den mörka medeltiden”, en fullkomligt förlegad och djupt felaktig beskrivning av perioden. Han säger vidare om sin egen tolkning av de antika skrifterna att han ”accepterar vad som sägs såvida det inte finns uppenbara eller förnuftsmässiga invändningar”, en anmärkningsvärt oprofessionell inställning i en bok med antikhistoriskt tema. Sist men inte minst menar Everitt på fullt allvar att ”Augustus är en av de få historiska karaktärer som blev en bättre människa med tiden”, en minst sagt uppseendeväckande naiv syn på en envåldshärskare.

Everitt gör också allt för att framställa Augustus i bästa möjliga dager. Kejsaren beskrivs som lugn, skicklig och storsint, han fattade välavvägda och modiga beslut, och hade ”en envis moralisk övertygelse”. Hans omskrivna feghet i krig var ”förståelig när det gäller en sjuk ung man med begränsad erfarenhet av krigföring”. Augustus motståndare får inte lika goda omdömen. Caesarmördaren Brutus representerade ”med sin arrogans och hänsynslöshet de värsta sidorna hos den gamla republikanske eliten”. Och under motståndaren Antonius lättsamma sätt ”dolde sig en hård och oförsonlig personlighet”, och ”en likgiltig brutalitet”. Antonius ”hade ett grymt drag i sin personlighet; han inspekterade alltid sina offers huvud, till och med när han satt till bords och åt”. Även kejsardömet var enligt författaren enbart något lovvärt. Augustus ”förvandlade den kaotiska republiken till ett välordnat kejserligt envälde”, ”Republikens amatörmässiga och korrupta mekanismer ersattes av något som liknade en hederlig, offentlig byråkrati”. Författaren hävdar till och med att det under Augustus regim rådde yttrandefrihet – ett fascinerade uttalande om en härskare som anordnande bokbål och landsförvisade poeten Ovidius för dennes kärleksdikter.

Tyvärr slutar inte kritikern här. Augustus. Roms förste kejsare innehåller en så många faktafel, inkonsekvenser i stavning och korrekturmissar att jag måste ställa mig frågande till varför bokförlaget överhuvudtaget valt att översätta denna bok. Till skillnad mot Goldsworthys Caesarbok kan jag heller inte finna att någon fackgranskare synat boken. Kanske är det där problemet ligger?