Igår skrev jag in dies tristissimus, ”mycket tråkig dag” i min romerska kalender. Nej, inte på riktigt, förstås, men jag tycker faktiskt att det är väldans trist att Sanna Rayman nu lämnar ledarredaktionen på Svenska Dagbladet. Många på sociala media har gett uttryck för samma uppfattning, och jag tror att det beror på att Sanna besitter en särskild förmåga att skriva ärliga texter. Jag håller oftast med henne i sak, men långt ifrån alltid. Intressant nog är det inte ens väsentligt, vilket torde vara ovanligt när det gäller ledarskriverier. Jag uppfattar hennes texter som klarsynta snarare än polemiska, som syftande till besinning snarare än konflikt och som visserligen retoriskt snygga men inte i sig strävandes efter billiga dräpande poänger på andras bekostnad. Ärliga, sakliga och tydliga, och därför både viktiga och läsvärdiga. Jag önskar förstås Sanna allt gott på nya jobbet, men kan ändå inte låta bli att tycka att svensk debatt blir bra mycket torftigare utan hennes inlägg.

Nå, så här sista dagen på gamla jobbet skickar jag två särskilda blommor till Sanna. Den ena för att hon var den första att reagera på och skriva kritiskt om regeringens blunderförslag i höstas om att strypa pengarna till de svenska Medelhavsinstituten. Massor av människor engagerade sig för institutens framtid efter det såsom från himlen plötsligt neddimpande nedläggningsförslaget. Kultursidorna publicerade en strid ström av artiklar, facebookgruppen var drivande, protestlistan samlade tusentals namn. Men att Svenskan redan samma dag som budgeten tillkännagavs på sin ledarsida (först på bloggen, sedan i tryck) tog ställning för svensk forskning och kultur i Grekland, Italien och Turkiet var betydelsefullt, det är jag övertygad om. Sannas tidiga text markerade att förslaget inte enbart skulle drabba en smal vetenskaps- och kultursektor utan få negativa konsekvenser för Sverige, svensk självbild, positionering utomlands, kunskap och bildning. Hon var med och såg till att frågan blev viktig.

Den andra blomman handlar om hjälpsamhet. Jag har aldrig träffat Sanna, men vi har haft en del twitterkontakt under en ganska lång tid (en bra sak med Twitter är att man faktiskt kan lära känna nya människor där). I höstas hade jag skrivit en text om ett mycket aktuellt ämne. Det var trögt att få in den på debattsidorna, och eftersom jag som sagt twitterkänner Sanna lite skickade jag artikeln till henne för att få råd. Alltså, detta var strax efter lunch en vanlig dag. En kort stund senare kom en meddelande om att hon var ute och sprang men snart skulle titta vidare på min fråga. Och någon timme senare fick jag ett mejl, där hon inte bara föreslog vart texten borde skickas utan också gav respons på innehållet. Alltså, vilken annan superupptagen skribent på en superviktig ledarredaktion gör så? Svarar på random fråga från halvbekant twitterkompis med specifika textkommentarer inom en dryg timmes tid? Jag har skickat artiklar till bra många ställen i mitt nu halvgamla liv och sällan mött den typen av kvick hjälpsamhet. Och ja, själv får jag också ganska många texter skickade till mig av yngre forskarkollegor runt om i världen, och inte sällan dröjer det alltför länge innan jag hinner läsa och kommentera.

Det sägs ju att kvinnor särskilt bör hjälpa varandra, inte minst i yrken som av hävd varit mansdominerade, och ja, av det jag själv ser i akademin finns absolut ett sådant behov. Framför allt tänker jag dock att bra människor hjälper varandra oavsett kön och position, men att det i många traditionstyngda fält ofta är yngre och kvinnor som särskilt behöver de etablerades uppmuntran. Någon skrev för ett tag sedan att i all strävan efter att publicera mängder och citeras ofta, är det kanske viktigaste omdömen efter en akademisk karriär snarast hur många förord till avhandlingar, artiklar och böcker man omnämns och tackas i. Den goda akademin bygger på ett kontinuerligt samtal, där man deltar i varandras seminarier, kommenterar varandras texter, tipsar varandra om konferenser och lästips och förmedlar värdefulla kontakter. Inget av detta står förstås inskrivet bland arbetsuppgifterna och det är en oroande tendens att lärare och forskare i dagens administrativa universitetskoloss tvingas prioritera möten men avstå från seminarier på grund av tidsbrist. Seminariet är akademins livsnerv. Utan det kan vi lika gärna ge upp och börja kalla oss utbildningsfabrik.

Nu undrar ni förstås vad det är för en romersk kalender som noterar dies tristissimus, en ytterst sorglig dag, och vilken dag det syftar på. Så därför tänker jag berätta det. I Rom och i många mindre städer runt om Urbs publicerades på offentlig plats stentavlor med kalendrar inristade. De kallas fasti. Två typer av fasti har bevarats, dels de som markerar viktiga händelser som inträffat varje år sedan stadens grundläggande, dels kalendrar som noterar festligheter, firanden, årsdagar och minnesceremonier som återkommer på ett visst datum. Dies tristissimus-inskriften kommer från en sådan kalender, den så kallade Fasti Amiternini, från Amiternum, dagens L’Aquila. Efter den stora jordbävningen 2009 har museet där varit stängt och kalendern oåtkomlig, men för tillfället och fram till 2 juni kan man se den på en utställning i Rom, på Palazzo Massimo.

Fasti Amiternini (del av)

Längst ner i den bevarade delen av kolumnen för augusti, vid datumet 19 augusti står dies tristiss (-imus är underförstått). Vad hände den 19 augusti? Jo, år 14 dog Roms förste kejsare Augustus, i faderns hem i Nola, Kampanien. Elakt manligt förtal, framskrivet av Tacitus och framhärdat av Robert Graves, har gjort gällande att han förgiftades av hustrun Livia och hennes fikon. Det skall man inte tro på. Mer intressanta är hans sista ord (det var viktigt i Rom att säga något minnesvärt på dödsbädden): ”Om jag spelat min roll väl, så applådera!”, vilket väl återspeglar hur det politiska livet i Rom utspelade sig på en väldig offentlig scen. Augustus dödsdag markerades i kalendern och uppmärksammades varje år 19 augusti. I och med kejsartidens början annekterade kejsarfamiljen både plats och tid i Rom. Kalendrarna fylldes av dagsminnen kopplade till kejsarfamiljen, och de dagar dess medlemmar föddes, upptogs som män, invaldes till ämbeten och avled skrevs alla in och firades. På så sätt samlade den nya monarkin Rom kring sin familj genom hågkomster och ceremonier.

I Rom markerades 19 augusti som en sorgens dag, men också festens. Före noteringen dies tristiss(imus) står FP, feriae publicae, allmän fest/ledighetsdag, och före det VIN, som står för Vinalia, vinets dag. Om jag skulle göra världens mest krystade återkoppling till början på denna helt ostrukturerade bloggtext, skulle man kunna säga något om att alla dagar innehåller ömsom vin, ömsom vatten, och att även om det är urtristissime för oss läsare att Sanna slutar på Svenskan, så det blir det så klart jätteroligt för henne med ett nytt jobb och ny utmaning. Dessutom var det Valborg igår och inte alls en tråkig dag, utan mina föräldrars 54:e förlovningsdag, som hela familjen firade genom att ännu en gång äta kyckling enligt förlovningsreceptet och tala om tiden och livet. Skål för dem!