En Stradivarius i Uddevalla

Jag älskar stora städer. Öppna stadsrum med outtömliga utbud som bebos av människor med olika utseende, ursprung, berättelser och livsdrömmar. Arkitektritade byggnader längs breda boulevarder ett par tunnelbanestationer från frisinnade bohemkvarter. Parker där brokiga familjer stojar under soliga söndagseftermiddagar och en ensam man rastar sin hund en disig tisdagsgryning. En lång historia som lever parallellt med den moderna. Stumpar från förr som ropar ”Hallå” till oss som passerar förbi. Staden jag bor i är förstås en politisk utopi, där alla har samma möjligheter och rättigheter. I denna mina drömmars stad dignar det av tillgänglig kultur, kaféer, barer, museer, teaterscener, operor, konserthus, och bibliotek. Så kallad finkultur sida vid sida med utmanande underground. Självklart finns där minst ett universitet. I stadens shoppingkvarter kan jag låta min blick svepa över rader av Diornagellack och klänningar ur Diane von Furstenbergs senaste kollektion. Jag behöver inte ens ha möjlighet att konsumera; vetskapen om de vackra tingens existens räcker. I en annan del av staden hittar jag böcker från dåtiden i de många livskraftiga antikvariaten. Jag slinker in på en bar var som helst och smuttar på en prosecco i goda vänners lag innan vi rusar vidare till ännu en superintressant kulturdebatt mellan profilerade forskare och pålästa debattörer. Jag stämmer möte på en betraktarbänk framför en världsberömd 1800-talsmålning. Mentalt bor jag i New York, Rom, Paris eller Berlin. I verkligheten bor jag i Uddevalla.

Omständigheterna placerade mig i Uddevalla. Jag ville inte flytta hit och kände mig i stora stycken tvångsförflyttad. Jag bodde i Uddevalla under några skolår och blotta tanken på att flytta hit igen var som att tvingas tillbaka till en yngre version av mig själv. Inte sällan skojar jag lätt föraktfullt tillsammans med mina likasinnade klassiskt bildande kompisar om jag befinner mig i Tomis. Ni vet, den gudsförgätna kyliga håla vid Svarta Havet dit poeten Ovidius exilerades av kejsar Augustus. Ovidius hatade Tomis. Han skrev brev på brev till kejsarhuset för att blir återkallad till sitt älskade Rom, Urbs, Staden. Han befann sig bland barbarer som inte förstod hans diktning och knappt ens det romerska tungomålet. Ovidius ville vara i världens centrum bland familj, diktarvänner, teatrar, och vackra människor. Han ville leva i Rom, dö i Rom och, inte minst viktigt, bli begravd i Rom.

Så här kunde det låta:

Ut careo vobis, Stygias detrusus in oras,
       quattuor autumnos Pleias orta facit.
Nec tu credideris urbanae commoda vitae
       quaerere Nasonem: quaerit et illa tamen.                   
Nam modo vos animo, dulces, reminiscor, amici,
       nunc mihi cum cara coniuge nata subit,
aque domo rursus pulchrae loca vertor ad Urbis
       cunctaque mens oculis pervidet illa suis.
Nunc fora, nunc aedes, nunc marmore tecta theatra,                   
       nunc subit aequata porticus omnis humo,
gramina nunc Campi pulchros spectantis in hortos
       stagnaque et euripi Virgineusque liquor.
At, puto, sic Urbis misero est erepta voluptas,
       quolibet ut saltem rure frui liceat!

I John W Köhlers översättning av verserna ur Breven från Svarta Havet (Epistulae ex Ponto) 1.8.27–40 blir det:

Sedan jag skilts från er och fördrivits till stygiska stränder
har nu min fjärde höst fyllts av Plejader med storm;
fast du tror kanske ej att Naso saknar de fröjder
livet i Rom ger – och dock längtar han efter dem jämt.
Ty än dyker ni upp i minnet, kära kamrater,
än min dotter och än är det min älskade fru
Jag lämnar åter mitt hus, går till vackra platser i Rom, ja
allting som finns att se står för mitt inre helt klart.
Än är det torg, än tempel och marmorklädda teatrar,
alla portikerna sen med sina planade golv,
än är det Marsfältets gräs med utsikt mot trädgårdars fägring,
dammar, kanaler, än syns Virgo, Agrippas present.
Troligen fråntogs jag stackars karl alla storstadens fröjder
blott för att trots allt ha kvar glädjen att bo i nån by!

De stygiska stränderna kantar i poesin floden Styx i underjorden; så långt bort befinner Ovidius sig från människornas värld. Naso är hans namn, Publius Ovidius Naso. Marsfältet, Campus Martius, var det öppna fält norr om republikens stadsmur, där man övade militärt (därav namnet Mars), innan senrepublikens och den tidiga kejsartidens stora herrar planterade ståtliga byggnadsverk som Pompejus teater, Pantheon och Augustus mausoleum på denna plats. Ännu under Ovidius tid kantades monumenten av promenadvänliga grönområden. Virgo, Agrippas present, eller ”jungfruligt vatten” som Ovidius skriver, syftar på vattenledningen, Aqua Virgo, som Augustus kumpan Agrippa lät leda in i staden, och som idag avslutas i Fontana di Trevi.

Nå, nu är ju inte Uddevalla på långa vägar så förfärligt för mig som Tomis var för Ovidius. Kallt är här visserligen, och inte växer här citronträd och lager precis. Å andra sidan kan man åka längdskidor och skridskor på vintrarna. Det skulle knappast Ovidius ha uppskattat, men det gillar jag. Naturen är överhuvudtaget vidunderligt vacker här. Hav och vågvittrad granit i väster, urskog och sjöblänk i öster. Just utanför vårt hus rör sig Lelångebanan, det gamla järnvägsspåret som förband Dalsland med Uddevalla. Här åker jag skidor på vintern och joggar resten av året. Spåret går längs skog och sjö, förbi en sportstuga från vilken flera andra småvägar kan väljas. Ofta slås jag av den stilla skönhet som bara finns där, ett par steg hemifrån. Ingen bil behövs för att ta sig dit, ingen buss, ingen tunnelbana. Här springer jag fritt tillsammans med rådjuren; någon gång siktas ett lodjur. Vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer, kantareller, hallon och blåbär kantar vägen. I luften doftar skogens täta friskhet.

Pår 2

Lelångespåret vid Bjursjön

 

 

 

 

 

 

Skidspår

Samma spår. I snö.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kulturella livet i Uddevalla är inte lika mycket att hurra för. Här finns inga teaterscener, ingen konsertbyggnad, knappt någon utställningslokal. Offentliga föreläsningar av kunniga experter kan räknas på ena handens fingrar. Lokaltidningen är oläsbar, cafémiljöerna är i princip obefintliga, centrum är utblåst och nöjeslivet består av helgturer till köpcentret Torp. Många har länge velat se ett kulturhus i staden, men idén har i evigheter fastnat på debattnivå. När kommunen för ett par år sedan bestämde att ungarna i skolan inte skulle få läsa B-språk förrän i 7:an istället för 6:an eftersom några barn skulle tvingas åka buss till undervisningen var jag på god väg att flytta härifrån på stubinen. Ja, jag saknar ofta liksom Ovidius de fröjder livet i Rom ger.

Det finns dock uppiggande undantag. På Kulturskolan kan barn och ungdomar spela både ett och flera instrument. Musikklassen på Västerskolan där min dotter går måste vara den bästa på jorden. Att ens barn älskar sin högstadietid är (trots allt…) värt mer än alla Diana von Furstenbergklänningar i världen. Humanistiska förbundet ordnar föreläsningar i toppklass. Under de år min pappa var ordförande var Sture Linnér, Eva Österberg och Ingmar Karlsson bara några av de som kom, sågs och talade. I Studio 32 ordnas dramaundervisning och eleverna framför regelbundet pjäser. Bohusläns museum kan man besöka många gånger om.

Ändå blir jag förvånad, för att inte säga överrumplad, när jag efter fem år upptäcker stadens verkliga kulturella pärla, kammarmusiksällskapet Collegium Musicum. Mamma och pappa har länge sagt att jag borde ge det en chans, och en söndag i mars klev jag av mina höga snobbiga hästar och vankade ner till Pingstkyrkans lokaler för att bli en av de invigda. Jag slängde ett öga i programmet. Andreas Brantelid, cello, och Bengt Forsberg, piano. Jag läser igen. Jo, det stämmer. Jag är på väg till en Världskonsert. Bengt Forsberg är en ytterst välrenommerad pianist, som är känd för sin breda repertoar och inte minst för sina turnéer och inspelningar med Ann Sofie von Otter. Andreas Brantelid är en ung superstjärna, som spelar cello som en gud. Han har vunnit massor med priser och är eftertraktad på världens alla scener. Varför förstår man om man hör honom, som här, spela Chopin, så mjukt, så följsamt, så oändligt smekande vackert.

 

 

Chopin var inte på repertoaren i Pingstkyrkan, men väl Bach, Brahms och Sjostakovitj. Bach först, ”alltings ursprung”, som Forsberg uttryckte det. Gambasonat i G-dur, som båda musikerna hanterade i lätt, elegant samspel. Ändå var det först med Brahms, sonat nr 1 i e-moll för cello och piano, som Brantelids begåvning och speldjup verkligen framträdde. Jag älskar det där stycket och dess europeiskt romantiska melankoli, och Brantelids spelstil passar det perfekt. Efter paus och blandade ”klassiska pärlor” (ett förskräckligt namn, förresten) framfördes eftermiddagens andra höjdpunkt, Sjostakovitj sonat nr. 2 i D-moll för cello och piano, med styckets hela känsloregister, från mörk svärta till humor. Forsberg imponerade här i andra satsen, och Brantelid i det smärtsamt vackra largot. Efteråt spelades ett lättare stycke, en vaggsång av Tor Aulin, som en slags digestivo. Både musiker och publik behövde smälta Sjostakovitj innan vi kunde gå hem.

I småpratet mellan styckena släppte Brantelid bomben. Cellon han spelar på sedan fem år tillbaka är en Stradivarius från 1707, en av ett sextiotal som finns kvar. Alla dessa instrument är ju egna karaktärer med personliga namn och Brantelids är den som kallas ”Boni-Hegar”. Cellon var under 1800-talet i den schweiziske cellisten Emil Hegars ägo. Hegar spelade ofta med Brahms själv, och var den som, då tillsammans med pianisten Carl Reinecke, uruppförde Brahms sonat för cello och piano nr. 1 i Leipzig 1871. Alltså: Den cello som vi hör Brantelid spela Brahms på i Pingstkyrkan i Uddevalla den här söndagseftermiddagen i mars är SAMMA INSTRUMENT på vilket just denna sonat en gång framfördes för allra första gången. Hade vi åhörare varit bara en smula mer tränade i romantikens känsloyttringar hade vi svimmat hela bunten av ren hänförelse. Faktiskt dånar jag nästan av. Musiken och instrumentet, den unge cellosolisten, förflyttar oss i tid och rum. Uddevalla 2014 är Leipzig 1871. Det är bara pausens hembakta kakor som återför oss till nuet.

Jag hittar inget klipp av sonaten med Brantelid, men här spelar ett annat ungt stjärnskott, Camille Thomas, tillsammans med Beatrice Berrut första satsen i en inspelning som jag tycker mycket om:

Nå, hur hade då Boni-Hegar hamnat hos Brantelid? Jo, berättar cellisten, efter att ha upphittats på fransk slottsmark auktionerades instrumentet ut i London 2008. Brantelid visste att han och cellon var ämnade för varandra. Men drömmar kan man inte köpa Stradivariusinstrument för, och Brantelid spelade troget vidare på sin gamla cello. Något år senare kom han hem till ett meddelande på telefonsvararen. Det var från Truls Mørk, den norske cellisten. Han berättade att en störtrik norsk mecenat köpt instrumentet och gett till honom att spela. Efter en tid med cellon hade Mørk upplevt att han och instrumentet inte var helt samstämmiga. Mørk spelar mycket fysiskt och liksom ger sig på instrumentet med hela sin musikaliska tyngd. Cellon var för liten för honom, tyckte han, och skulle bättre passa Andreas Brantelid. Var Andreas möjligen intresserad? …. När jag lyssnar på Brantelid tänker jag hur rätt Mørk hade. Brantelid och hans cello är verkligen gjorda för varandra, instrumentet för cellisten och cellon för musikern. Där finns en lätthet, en gemensam dans, en ton där Brantelid liksom väntar ut sin cello. Mørks stil är en annan; han tar till synes mer bestämt kommandot över musiken. Nu är också Mørk en favorit hos mig. Hans inspelning av Bachs cellosviter är den jag helst lyssnar på, och hans version av Sjostakovitj sonat för piano och cello nr. 2 i D-moll (lyssna här) är i mitt tycke mer expressivt än Brantelids och tar mer fast på den mörka tonen i stycket. Kanske har det också med mognad att göra.

I Pingstkyrkan den där dagen då en Stradivarius var på besök fanns ett hundratal personer. Jag sänkte åldersnivån betydligt. Det är nu inte på minsta sätt konstigt att människor har andra bestyr att se till en söndagseftermiddag. Det skall handlas, lagas mat, passas barn, fixas i trädgårdar, skjutsas till fotboll och hälsas på släktingar. Men, tänker jag, skulle ändå inte föreningen med sina eldsjälar och skolan och Kulturskolan med sina lika engagerade lärare bättre kunna tillsammans ta tillvara den här typen av uppträdanden? Brantelid är ju en cellomusikens Zlatan och hans framträdande skulle, det är jag säker på, kunna ge barn och ungdomar något som kompletterar skolan. Det kan gott stå på schemat; om inte, blir det till ett fåtals privilegium. Idag kl. 15: Konsert. Självklart måste själva uppförandet ingå i ett större sammanhang, som ger kunskap, förståelse och färdighet. Bach kan brukas som en ingång i musikhistorien, Brahms som en europeisk 1800-talslektion och Sjostakovitj som en väg att förstå Stalintiden. Också själva förmågan till en estetisk upplevelse behöver tränas; den är långt ifrån allom given. Klassisk musik kan liksom konst och litteratur verka svårt och snobbigt, och risken är stor att man slår den ifrån sig för att man inte tycker sig förstå. Några får detta med sig hemifrån, andra inte. Skolan behöver träna alla om konsten inte skall begränsas till den kulturella elitens efterrättsbord. En världskonsert med Andreas Brantelid i Pingstkyrkan kan också ge andra livslektioner: En inblick i all den övning som ligger bakom varje framgång, och en berättelse som handlar om att man kan göra det man brinner för. Att vi alla spelar på olika slags instrument. Att det finns många olika spelstilar och att ingen är den enda rätta. Att drömmar kan bli sanna. Det kan en dag dimpa ner en Stradivarius till dig också.

 

Strad

Andreas Brantelid och Bengt Forsberg i Pingstkyrkan

 

Addendum: Förutom den vackra naturen och dotterns underbara klass har en sak till varit fantastisk med att bo i Uddevalla. Jag har under det senaste året behandlats för bröstcancer och jag kan inte tänka mig att det någonstans skulle kunna gå att få bättre vård än här. Utomlands hade jag inte haft råd med varken mediciner eller konsultationer och på många andra platser i Sverige är väntetiderna upprörande långa. Här i Uddevalla har man sedan många år tillbaka ett väl fungerande samarbete mellan bröstmottagning, kirurgi, onkologi och cytostatikamottagning. Jag har snabbt fått provsvar och snabbt operationstid, har enkelt förflyttat mig mellan de olika enheterna och har alltid kunnat få kontakt med mina läkare och sköterskor när jag så behövt. Jag har behandlats av den bästa personal man kan föreställa sig och under hela tiden blivit väl informerad om de olika stegen i processen. Mitt i alla svårigheter det innebär att gå igenom en krävande cancerbehandling har jag faktiskt känt mig tacksam att jag bor i just Uddevalla.

 

 

Annonser

13 thoughts on “En Stradivarius i Uddevalla

  1. Jag recenserade också en konsert med Brantelid förra året, när jag varit och lyssnat på honom på Gunnebo slott. Satt så nära att jag kunnat knycka stråken ifrån honom emellanåt – fast det ville jag inte. Och blev också hänförd över att han spelade på just det instrumentet som sviten ursprungligen skrivits för, vilken grej!
    Och egendomligast av allt är att jag också bor i Uddevalla. 😉
    Var i Pingstkyrkan häromåret och hörde Hans Pålsson spela Beethoven. Ingen vidare bra flygel, men en riktigt trevlig och underhållande pianist är han. Och jag sänkte också medelåldern i publiken, hihihi. Tusan att jag missade Brantelids besök nu då.

  2. Tack, Ida!
    Att få läsa vad du skriver, njuter jag av, även om jag inte kan hänga med i alla dina kulturella svängar. Du får förlåta mig min brist här!
    Tack för konsertstycken som är som balsam för själen!
    Ellen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s