Horatius var säker på sin sak. Helt och hållet skulle han inte dö (Non omnis moriar). ”Jag har byggt ett monument varaktigare än brons” (Exegi monumentum aere perennius) står det i slutet av bok tre av hans Oden (Carmina). Så sammanfattar Horatius den egna insatsen med en självsäker profetia; skrytsamma byggnader kommer att vittra bort och förfalla av väder, vind och tidens tand, men hans ord skall bestå. Han fick rätt, Quintus Horatius Flaccus. Bland alla romerska poeter är hans de verser som oftast citeras. I böcker och på nätet finns gott om samlingar av latinska bevingade ord och här dominerar de horatiska sentenserna. In medias res, aurea mediocritas, sapere aude, nunc est bibendum, dulce et decorum est pro patria mori är bara några av dem.

Mest känd av alla Horatius textrader är nog ändå Carpe diem, översatt som ”plocka dagen, fånga dagen, njut dagen”. En snabb sökning ger för handen att det finns möbelfirmor, frisörsalonger, drycker, vinbarer, utbildningssystem, hotell, restauranger, behandlingshem, arkitektfirmor, musikanläggningar, skolor, elektriker, odlingar, stråkkvartetter, smyckesförsäljare, språkkurser, och så vidare, som väljer att kalla sig Carpe diem. Tatueringar en masse förstås. Bloggar också. Många vill fånga dagen. Carpe diem lever ett eget liv, långt från sitt ursprungliga sammanhang. Det är tydligt, rymmer en eftersträvandsvärd livsvisdom, äger bärighet och värdighet, verkar bildat men kan också förstås. Det är helt enkelt en perfekt anpassningsbar devis som fungerar som etikett på det mesta.

Ändå hoppar jag till när vi ser reklampelaren, i en busskur, en kulen, blåsig torsdagskväll i Uddevalla. CARPE VANILJEM! Bilden visar en yoghurt och det är tydligt att man skall lockas av just vaniljsmaken. Vanilj original, Madagaskar vanilj, vaniljstång, blomma från vanilj. Och så carpe vaniljem på det. ”Ha!” utropar maken. ”Vad fånigt”, säger min 14-åriga dotter. ”Hurra”, tänker jag. Latinet lever! Det är anpassat, travesterat, kommersialiserat, men inte förpassat till ett relikskrin utan deltar aktivt och ropar till människor till och med i en busskur i en medelstor svensk stad. Sedan börjar jag grubbla. Hur väl förstås den här texten egentligen idag? Visserligen är carpe diem ett välkänt begrepp, men här uppmuntrar reklamskylten betraktaren att se flera led. Är det begripligt att Carpe vaniljem refererar till carpe diem och uppmanar oss att ”fånga vaniljen” och ”njuta yoghurten”? Latin och reklam är visserligen ett strävsamt par, men används oftast för att benämna produkter som skall förmedla en känsla av hållbarhet och kvalitet. Som Volvo, som bara skall rulla och rulla i all evighet. Funkar latinet också som tillfällig reklam för en förgänglig vardaglig vara?

Jag försöker mig på en högt ovetenskaplig studie och frågar de fem första personerna som kommer i min närhet vad texten säger dem. Två stirrar oförstående på skylten men inser självklart att man uppmuntras att köpa vaniljyoghurt, två säger sig veta att det anspelar på ett uttryck som heter carpe diem och en säger direkt Horatius. Statistiskt förkastligt förstås, men kanske ändå inte helt osant. Några läser kulturlagren tillbaka till romersk poesi, andra tänker carpe diem som en slags allmängiltig devis och flera vet inte men förstår trots det att budskapet är Köp yoghurt med vaniljsmak. Jag frågar dottern varför hon tror att reklammakare satsar på ett budskap med stora bokstäver som kanske inte alla helt kan ta till sig. ”Man skall väl visa att man är fyndig”, svarar hon. Jag tänker att hon som vanligt är väldigt klok, den där dottern. Reklamen är lite fånig och lite fyndig. Den uppmanar mig att liksom i hast nästa gång jag rusar genom snabbköpet slänga ner en vaniljyoghurt också. Det är hyfsat gott och lite gott skall man unna sig. Livet är ändligt, och yoghurten lika förgänglig som reklamskylten. Bäst att passa på.

Latinska citat idag är excerpter, uttryck utryckta ur sitt ursprungliga sammanhang och insatt i diverse nya. Carpe diem används ofta som uppmaning att leva i nuet  (så till exempel i ett flertal cancerbloggar). I andra fall manar det till ett bekymmerslöst levene och någon gång till omåttlig njutning.  I ytterligare andra anbefaller det snarare individen att leva det egna livet fullt ut, efter den enskildes förutsättningar och möjligheter. Så är det till exempelvis i filmen som gav mottot en renässans, Dead poets society från 1989. ”Seize the day! Make your life extraordinary!” inpräntar Robin Williams gång på gång i de unga gossar som annars mest drillas av skolans disciplin och föräldrars kvävande krav. Intressant nog nämns aldrig i filmen att carpe diem kommer från Horatius sånger. Det är ett motto med poetisk kraft och gamla anor, så mycket är tydligt, men det ursprungliga sammanhanget förklaras aldrig.

Vad skriver då Horatius själv? Carpe diem dyker upp i Ode 1.11 som låter så här:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoë, nec Babylonios
temptaris numeros. Ut melius quidquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, vina liques et spatio brevi
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

vilket i Ebbe Lindes mycket fria översättning blir:

Spörj ej – veta är synd – efter vad slut gudarna må oss ge
och låt Babylons tal, stjärnor och mynt vila i mossig fred!
Ty, Leuconoë, lugnt möta sin lott hur den än spinns är bäst.
Om så Jupiter än skänker oss år, eller vår sista höst
är den kulna som nu fräter i skum lavan på Cumaes kust –
hur än sker, så var vis, sila ditt vin, stryk med ett snabbt beslut
allt vittfamnande hopp! Knappt är det sagt, ordet, så flög likt pil
tiden. Plocka din dag, medan den är! Tro ej den dag som blir!

Tolkningarna av poemet och uttrycket carpe diem är legio, såklart. Carpe är imperativ singularis av carpere, och kan betyda ”plocka”, ”sönderdela”, ”njuta”, för att bara nämna några möjligheter. Diem är ”dag” i ackusativ, så ”plocka dagen” och ”njut dagen” är båda möjliga översättningar. ”Sönderdela”, ”plocka sönder i småbitar” kan man också prova; poeten har just uppmanat Leuconoë att ”beskära, skära ner, det långa hoppet till en kort tidsrymd” (spatio brevi spem longam reseces), att ta en dag i sänder om man så vill. Här finns en erotisk invit likaså, och att plocka dagen dyker i Ovidius kärleksdikter upp som ”plocka blomman”. Sammanhanget är symposiets, och vinet är självklart närvarande. Flera av Horatius dikter präglas också av epikurismen (som under antiken absolut inte syftade till ett utsvävande liv) och tanken att leva i nuet är centralt i carpe diem. Vad Horatius tyckt om reklamen där i busskuren har jag ingen aning om. Men jag tänker att han nog skulle tagit det med fattning. Carpe diem! Carpe vaniljem! En yoghurt är inte precis ett monument varaktigare än brons, men en sann epikuré gillar liksom läget.