Arkiv

Antikens Coronor

Antikhistoriker är visserligen inget samhällskritiskt yrke, men alla får ju dra sitt strå till stacken. Jag gör som många, följer FHM:s råd, handlar mat åt mina föräldrar, tillrättavisar folk på Twitter och försöker behålla någon slags lugn. Men man vill ju göra mer!

Så här kommer mitt ytterst samhällsoviktiga bidrag: bloggtexter om antikens coronor! Allt du inte visste att du ville veta om kransar och kronor i Grekland och Rom. Saker som också kan dyka upp är: epidemiologiska etymologier, epigramformade exilberättelser, trendiga tröstebrev, pandemiska pester, oklara orakel, lärda läkare, innehållsfyllda inkubationer, svamlande sibyllor, kryptiska kurer. Vi får se. Jag skriver något då och då när jag hinner, utan större ambitioner än att roa mig själv och kanske någon annan.

5e28734bb6d52d090b1c0a26 corona-virus-covid19

Corona på latin betyder krans, krona, diadem. Viruset har fått detta namn eftersom de där piggarna som sitter på vironet påminner just om säg, en kunglig krona eller en taggig krans. TV-serien The Crown heter alltså på latin Corona. Detsamma gäller valutan krona, varför rubriker som ”därför rasar kronan av coronan” i mitt huvud blir ”därför rasar kronan av kronan”. Di lärde i Svenska Akademien borde verkligen döpa sina fem miljoner avsedda som särskilt stöd under coronakrisen till Stödkronor.

Skärmavbild 2020-04-13 kl. 14.58.10

Alla hanterar vi viruset olika. Några virkar coronaliknande bollar eller vad de nu skall föreställa. Andra letar vironliknande kransar i antik relief. Varsågoda – ett smakprov på en så kallad guldkrans såsom den avbildas på triumfbågen i Benevento. Frisen visar Trajanus triumftåg, och kransen är en gåva från besegrade, eller allierade, eller andra som bara ville hålla sig väl med Rom. Här tycks det samlade guldet ha smälts samman, för att kunna formas till en krans, men blomdekor och allt. Mera om guldkransar i triumftåg senare.

Fig. 11

Den kristne författaren Tertullianus författade en text med namnet De corona militis, Om soldatkransen. Och som vi skall se framöver är de romerska kransarna och kronorna starkt förknippade med strid och seger. Här finns gräskransar, murkronor, ekkransar och belägringskransar; alla ingick i det som kallandes dona militaria, utmärkelser i krig.

Andra kransar och kronor förknippas med fred, poesi, akademi. Kransar tilldelades segrarna i grekiska spel, de olympiska förstås, men också övriga panhellenska tävlingar, som hölls i Delfi, Nemea och Isthmia. På grekiska heter krans stephanos, så ja, alla som bär namn som Stefan, Steven, Staffan, Istvan, Stephanie och Steffen, på latin heter ni alla corona. Men deppa inte ihop för detta. Tänk på er själva som segerkransar, midsommarkransar och drottningens juvelsmycke. Att vara bekransad är en hedersbetygelse.

Bild: Carina Ahlskog / Yle

Dies tristissimus, fast ändå rätt bra

Maj1

Igår skrev jag in dies tristissimus, ”mycket tråkig dag” i min romerska kalender. Nej, inte på riktigt, förstås, men jag tycker faktiskt att det är väldans trist att Sanna Rayman nu lämnar ledarredaktionen på Svenska Dagbladet. Många på sociala media har gett uttryck för samma uppfattning, och jag tror att det beror på att Sanna besitter en särskild förmåga att skriva ärliga texter. Jag håller oftast med henne i sak, men långt ifrån alltid. Intressant nog är det inte ens väsentligt, vilket torde vara ovanligt när det gäller ledarskriverier. Jag uppfattar hennes texter som klarsynta snarare än polemiska, som syftande till besinning snarare än konflikt och som visserligen retoriskt snygga men inte i sig strävandes efter billiga dräpande poänger på andras bekostnad. Ärliga, sakliga och tydliga, och därför både viktiga och läsvärdiga. Jag önskar förstås Sanna allt gott på nya jobbet, men kan ändå inte låta bli att tycka att svensk debatt blir bra mycket torftigare utan hennes inlägg.

Nå, så här sista dagen på gamla jobbet skickar jag två särskilda blommor till Sanna. Den ena för att hon var den första att reagera på och skriva kritiskt om regeringens blunderförslag i höstas om att strypa pengarna till de svenska Medelhavsinstituten. Massor av människor engagerade sig för institutens framtid efter det såsom från himlen plötsligt neddimpande nedläggningsförslaget. Kultursidorna publicerade en strid ström av artiklar, facebookgruppen var drivande, protestlistan samlade tusentals namn. Men att Svenskan redan samma dag som budgeten tillkännagavs på sin ledarsida (först på bloggen, sedan i tryck) tog ställning för svensk forskning och kultur i Grekland, Italien och Turkiet var betydelsefullt, det är jag övertygad om. Sannas tidiga text markerade att förslaget inte enbart skulle drabba en smal vetenskaps- och kultursektor utan få negativa konsekvenser för Sverige, svensk självbild, positionering utomlands, kunskap och bildning. Hon var med och såg till att frågan blev viktig.

Den andra blomman handlar om hjälpsamhet. Jag har aldrig träffat Sanna, men vi har haft en del twitterkontakt under en ganska lång tid (en bra sak med Twitter är att man faktiskt kan lära känna nya människor där). I höstas hade jag skrivit en text om ett mycket aktuellt ämne. Det var trögt att få in den på debattsidorna, och eftersom jag som sagt twitterkänner Sanna lite skickade jag artikeln till henne för att få råd. Alltså, detta var strax efter lunch en vanlig dag. En kort stund senare kom en meddelande om att hon var ute och sprang men snart skulle titta vidare på min fråga. Och någon timme senare fick jag ett mejl, där hon inte bara föreslog vart texten borde skickas utan också gav respons på innehållet. Alltså, vilken annan superupptagen skribent på en superviktig ledarredaktion gör så? Svarar på random fråga från halvbekant twitterkompis med specifika textkommentarer inom en dryg timmes tid? Jag har skickat artiklar till bra många ställen i mitt nu halvgamla liv och sällan mött den typen av kvick hjälpsamhet. Och ja, själv får jag också ganska många texter skickade till mig av yngre forskarkollegor runt om i världen, och inte sällan dröjer det alltför länge innan jag hinner läsa och kommentera.

Det sägs ju att kvinnor särskilt bör hjälpa varandra, inte minst i yrken som av hävd varit mansdominerade, och ja, av det jag själv ser i akademin finns absolut ett sådant behov. Framför allt tänker jag dock att bra människor hjälper varandra oavsett kön och position, men att det i många traditionstyngda fält ofta är yngre och kvinnor som särskilt behöver de etablerades uppmuntran. Någon skrev för ett tag sedan att i all strävan efter att publicera mängder och citeras ofta, är det kanske viktigaste omdömen efter en akademisk karriär snarast hur många förord till avhandlingar, artiklar och böcker man omnämns och tackas i. Den goda akademin bygger på ett kontinuerligt samtal, där man deltar i varandras seminarier, kommenterar varandras texter, tipsar varandra om konferenser och lästips och förmedlar värdefulla kontakter. Inget av detta står förstås inskrivet bland arbetsuppgifterna och det är en oroande tendens att lärare och forskare i dagens administrativa universitetskoloss tvingas prioritera möten men avstå från seminarier på grund av tidsbrist. Seminariet är akademins livsnerv. Utan det kan vi lika gärna ge upp och börja kalla oss utbildningsfabrik.

Nu undrar ni förstås vad det är för en romersk kalender som noterar dies tristissimus, en ytterst sorglig dag, och vilken dag det syftar på. Så därför tänker jag berätta det. I Rom och i många mindre städer runt om Urbs publicerades på offentlig plats stentavlor med kalendrar inristade. De kallas fasti. Två typer av fasti har bevarats, dels de som markerar viktiga händelser som inträffat varje år sedan stadens grundläggande, dels kalendrar som noterar festligheter, firanden, årsdagar och minnesceremonier som återkommer på ett visst datum. Dies tristissimus-inskriften kommer från en sådan kalender, den så kallade Fasti Amiternini, från Amiternum, dagens L’Aquila. Efter den stora jordbävningen 2009 har museet där varit stängt och kalendern oåtkomlig, men för tillfället och fram till 2 juni kan man se den på en utställning i Rom, på Palazzo Massimo.

Fasti Amiternini (del av)

Längst ner i den bevarade delen av kolumnen för augusti, vid datumet 19 augusti står dies tristiss (-imus är underförstått). Vad hände den 19 augusti? Jo, år 14 dog Roms förste kejsare Augustus, i faderns hem i Nola, Kampanien. Elakt manligt förtal, framskrivet av Tacitus och framhärdat av Robert Graves, har gjort gällande att han förgiftades av hustrun Livia och hennes fikon. Det skall man inte tro på. Mer intressanta är hans sista ord (det var viktigt i Rom att säga något minnesvärt på dödsbädden): ”Om jag spelat min roll väl, så applådera!”, vilket väl återspeglar hur det politiska livet i Rom utspelade sig på en väldig offentlig scen. Augustus dödsdag markerades i kalendern och uppmärksammades varje år 19 augusti. I och med kejsartidens början annekterade kejsarfamiljen både plats och tid i Rom. Kalendrarna fylldes av dagsminnen kopplade till kejsarfamiljen, och de dagar dess medlemmar föddes, upptogs som män, invaldes till ämbeten och avled skrevs alla in och firades. På så sätt samlade den nya monarkin Rom kring sin familj genom hågkomster och ceremonier.

I Rom markerades 19 augusti som en sorgens dag, men också festens. Före noteringen dies tristiss(imus) står FP, feriae publicae, allmän fest/ledighetsdag, och före det VIN, som står för Vinalia, vinets dag. Om jag skulle göra världens mest krystade återkoppling till början på denna helt ostrukturerade bloggtext, skulle man kunna säga något om att alla dagar innehåller ömsom vin, ömsom vatten, och att även om det är urtristissime för oss läsare att Sanna slutar på Svenskan, så det blir det så klart jätteroligt för henne med ett nytt jobb och ny utmaning. Dessutom var det Valborg igår och inte alls en tråkig dag, utan mina föräldrars 54:e förlovningsdag, som hela familjen firade genom att ännu en gång äta kyckling enligt förlovningsreceptet och tala om tiden och livet. Skål för dem!

Är Dresden ett Pompeji?

Feb18

Förra torsdagen började med nyheten att man hittat Pompeji. Ett nytt Pompeji alltså. I Andalusien. Peter Kruschwitz, Classics Professor i Reading och tillika flitig bloggare, reagerade sin vana trogen direkt och lade till även denna plats på sin långa lista över upptäckta Pompejis runt om i världen. Sverige är också representerat, förstås. Han presenterar en regel också: ”Don’t call it a ‘Pompeii of the _____’ unless (i) it was destroyed by a volcano and (ii) you’d be prepared to call Pompeii a ‘_____ of Roman Campania’.” Nå, regeln kommer knappast att följas och Peters lista lär växa ytterligare.

Pompeji: Originalet

Alla vägar ledde till Pompeji denna torsdag. I Svenskans kulturdel fanns ett fint, mycket välskrivet reportage av Lotta Lundberg om Dresden, bland Pegidademonstrationer och minnen av bombningarna för sjuttio år sedan. I reportaget jämförs det bombade Dresden explicit med Pompeji. Det är ett Pompeji. Jag antog att Pompeji här figurerade som synonym till ”ruinstad” i en generell mening, men antikvetaren i mig reagerade ändå på liknelsen. Jag uppfattade den som ovanlig. Pompeji och Dresden drabbades båda av förstörelse, och många dog i städerna av extrem hetta. Men olikheterna är många. Pompeji begravdes under Vesuvius aska och pimpsten och många kvävdes av vulkanens gaser, Dresden bombades och brann, människor sögs upp i eldstormar. Det ena en naturkatastrof i augusti 79, det andra ett krigsanfall i februari 1945. Pompeji var en medelstor villa- och handelsstad, Dresden en kulturstad, ett arkitektoniskt barocksmycke.

Nå, största delen av dagen arbetade jag med att färdigställa ett kapitel om filmen Gladiator, som skall ingå i den första bok på svenska som handlar om antiken på film och TV, Svärd, sandaler och skandaler: antiken på film och i tv (red. Isak Hammar & Ulf Zander, Lund 2015). I högarna av böcker på ämnet som balanserade på mitt skrivbord läste jag just inledningen till Classics for all. Reworking Antiquity in Mass Culture (eds. Dunstan Lowe & Kim Shahabudin, Cambridge 2009), då jag noterade att ett av kapitlen i boken handlade just om hur Pompeji används som symbolisk bild för förstörelse. Detta var helt klart en Pompejidag, så jag tillät mig lägga undan det egna arbetet en stund för att läsa Joanna Pauls ”‘I fear it’s potentially like Pompeii’. Disaster, mass media and the ancient city”.

Paul kan konstatera att referenserna till Pompeji i samband med våldsam förstörelse under senare år varit mycket vanlig i amerikansk press, särskilt efter 11:e september 2001 och i samband med orkanen Katrina 2005. New Orleans beskrevs upprepade gånger som ”vår tids Pompeji” i tal och dagstidningar (”Bourbon Street was completely deserted. It was a surreal scene – almost like a museum of its former self – comparable, perhaps to the great Roman city of Pompeii”). De förstörda delarna av staden blev småningom turistmål, en spökstad, ”de dödas stad” där de guidade turerna spann föreställningen om ett amerikanskt Pompeji ytterligare. Fakta blandades med påhitt, och de fattiga drabbade i New Orleans beskrevs med hänvisningar till de avgjutningar av döda som ännu idag kan ses i Pompeji, också de uppmålade som egendomslösa.

Efter 9/11 beskrevs New York upprepade gånger som ett Pompeji. I Wall Street Journal rapporterades: ‘‘Outside on the sidewalk, the scene looked like Pompeii after the eruption of Mount Vesuvius. Inches of ash on the ground. Smoke and dust clouding the air’’. I ett TV-program på History Channel skruvade Charles Pellegrino upp analogin ytterligare. Inte bara förstörelsen var identisk, de drabbade från förr och nu delade ett mänsklighetens grymma öde som överbryggande årtusenden: ”The Pompeians, the Herculaneans, they are really us’’. Det tycktes som om pompejanerna talade direkt till den moderna världen, hade ett budskap, upplyste om fördolda sanningar. Genom berättelser om mänskligt mod inför katastrofen, heroiska handlingar inför rädsla och under de största påfrestningar, länkades de båda förödelserna samman. För Pompejis del var dessa berättelser förstås i stort påhittade, men det förtog inte storheten i den historiska parallellen.

Joanna Paul diskuterar vidare vilka implikationer Pompejiliknelsen har, bortom det värdeneutrala ”ruinstad’’. Hon argumenterar trovärdigt för att den begravda staden vid Vesuvius fot bär en egen kulturell tradition, där idén om moral, syndigt leverne och straff varit tongivande. Redan under senantiken uppkom berättelser om hur den kristne guden förstört Pompeji till hedningarnas straff. Sodom och Gomorra lurade runt hörnet, och faktiskt finns i Pompeji en graffito med just dessa platsers namn nedklottrade. Naturligtvis har man spekulerat kring om texten skrivits av en kristen eller jude under vulkanutbrottet, men lika självklart är att vi inte har en aning om när, av vem eller varför den nedskrevs på en vägg i Pompeji.

Det är genom 1800-talets storsäljande The last days of Pompeii, skriven av Edward Bulwer-Lyttons 1834, som föreställningen om Pompeji tar fast plats den amerikanska populärkulturen. Boken blev en publiksuccé och fick en lång rad efterföljare; fram till 1914 utkom över 200 romaner med antika teman. I princip alla filmer med Romtema har i någon form inspirerats av romanen och efterföljarna Ben-Hur (1880) och Quo Vadis (1896). The last days etablerade fast och bestämt tanken om att Pompeji drabbades av förstörelse som straff för invånarnas syndfulla omoraliska leverne. Bilden av Rom som ett orgieindränkt imperium befolkat av druvtuggande vinsörplande gladiatoråskådare har allt sedan dess en fast förankrad plats i den amerikanska populärkulturen. Mot det korrupta imperiets företrädare ställs ärliga oförvitliga hjältar, personifierade av kristna (Quo Vadis?) eller män med republikanska böjelser (Gladiator).

Pompeii, filmen som kom förra året, är förresten bara en i raden i en lång tradition av vulkanromantiska epos. Den är bara ovanligt uselt gjort, med stela skådespelarinsatser, taffliga repliker och en lång rad uppstaplade klichéer. Jon Snow, eller vad han nu heter, är visserligen snygg, men när han rycker ut i värsta Mannen-som-talade-med-hästar-aktion mitt bland de sedvanliga arenastriderna och romerska översittarprefekterna står jag faktiskt knappt ut längre. The Guardian kallade den ”this explosively stupid swords’n’sandals’n’scorchin’ lava hotchpotch’’. Det är bara att hålla med.

Joanna Paul vill förstås inte göra gällande att alla referenser till Pompeji i modern tid har en moralisk underton. Men den kan heller inte helt ignoreras. I samband med Katrina fälldes mångfaldiga uttalanden om att orkanen var Guds straff för Irakkriget, amerikansk rasism och allmänt omoraliskt agerande. Efter 9/11 uppmålades inte sällan explicita paralleller mellan Rom och USA. Imperier har ju en tendens att förr eller senare falla, och Rom utgör ofta ett varnande exempel på en arrogant makt som vuxit ifrån sina ursprungsvärden genom alltför vida erövringar och stora materiella egendomar. Pompeji blev en analogi för katastrofen med en moralisk underton. Parallellerna är flera. Robert Harris skall enligt egen utsago byggt sin beskrivning av de flyende i boken Pompeji (2003) på bilder från 9/11. Pompeji speglas i det moderna, och samtiden i bilden av det dåtida skeendet.

När man talar om Pompeji som symbolisk bild för undergång orsakad av synd är det omöjligt att inte påminnas om skådespelaren Joan Collins uttalande i Playboy, där hon jämförde AIDS-epidemin under 1980-talet med romarrikets fall: ”It’s like the Roman Empire. Wasn’t everybody running around just covered in syphilis? And then it was destroyed by the volcano.”

Inga kommentarer.

Pompeji har vid det här laget helt tagit över min dag. Men fortfarande har jag inte förstått referensen till Pompeji just i samband med Dresden. Den känns ännu udda. Någonting skaver, som man säger nu för tiden. Artikeln jag läst talar om Pompejireferenser i samband med oväntad plötslig förstörelse som ett utpräglat amerikansk fenomen, med en moralisk underton stadfäst genom The last days of Pompeii och dess efterföljare. Men i samband med Dresden beskrivs ju de utsatta som offer utan moralisk underton. Kritiken riktas mot förövarna, de allierade.

When in doubt, kontakta Twitter. Jag är ju kompis med Joanna Paul där och har även sprungit på henne på någon konferens. Jag twittrar och frågar. Vet du om Dresden brukar nämnas i Pompejitermer? Svar några timmar senare: Nej, hon hade också undersökt hur Pompeji använts som referens under andra världskriget, hade förväntat sig att hitta en massa notiser om just Dresden men inte gjort det. Joanna skickade mig en artikel hon skrivit om just detta, ”Pompeii, the Holocaust, and the Second World War” från Pompeii in the Public Imagination from its Rediscorvery to Today (eds. Shelley Hales and Joanna Paul, Oxford 2011).

Paul börjar denna artikel med Primo Levi som skrev två poem med Pompejianknytning, ”La Bambina di Pompeii” och ”Plinio’’. I den förstnämnda förflyttas läsaren från gipsavgjutningen av ett barn i Pompeji till Anne Frank och vidare till en anonym skolflicka i Hiroshima; i den andra lånar poeten Plinius röst för att betrakta händelserna den 24 augusti år 79. Levis författarskap är starkt påverkat av förintelsen – han var ju själv Auschwitzöverlevare – och i båda dessa dikter används Pompeji som en bild av förödelsen på avstånd. Förintelsen beskrivs genom den antika linsen som ett poesins sätt att bearbeta det ohyggliga. Paul spårar liknande strategier hos samtida författare och pekar ut Pompeji som ett användbart exempel, just eftersom våra kunskaper är begränsade. De dödas kroppar är tomrum i askan som fyllts av gips men som också kan uppfyllas av berättelser om den egna tidens mänskliga mardrömmar. De döda då talar för de döda nu. Att ge de bortglömda en röst är ett återkommande tema i dessa Pompejibeskrivningar.

Även bilden av Pompeji som ruinstad har en plats i andra världskrigets berättelser. Särskilt ofta användes analogin för att beskriva och måla av London under Blitzen. Pompeji nyttjades som estetisk modell för konstnärer som avbildade den bombade staden. Pompeji, ruinstaden per se, bildade en förståelseram inom vilken tidens fasor kunde beskrivas och förstås. Även här fungerar alltså Pompeji som ett emotionellt och bildligt verktyg för att hantera samtiden.

Pompeji självt bombades också under andra världskriget. De allierade fällde över 150 bomber på platsen och förstörde delar av de antika byggnaderna samt även platsens museum. Genom ödets ironi inträffade en av bombningarna 1943 just den 24 augusti. Intressant nog, visar Paul, har denna förstörelse systematiskt tonats ner. Brittiska krigsreportrar noterar förstås de historiska parallellerna på platsen, åskådarljuden från den romerska amfiteatern smälter samman med skottlossning och bomber, men skyller de allierades insatser helt på tyskarna. Också i efterkrigets hand- och guideböcker tonas bombningarna kraftigt ner eller nämns inte alls.

De exempel jag hittat under min Pompejidag handlar alltså dels om moderna amerikanska referenser, där Romanalogin inte sällan bär på en moralisk underton, dels om berättelser från dem som utsattes för tyska bombningar, förföljelser och dödsläger under andra världskriget. Inga exempel från Dresden. Säkert finns de, jag har inte forskat i detta själv och Joanna har inte djupstuderat Dresden. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över att Pompejianalogin under andra världskriget vid ett första påseende verkar frånvarande i samband med de allierades bombningar. Förstörelsen av Pompeji självt tonades kraftigt ner, Dresden syns inte vid en första genomgång. Monte Cassino: finns aktiva Pompejibilder där? Naturligtvis beror det på vem som skriver och vilka berättelser vi väljer att läsa. Segrarna har absolut företräde till berättelsen om kriget. Jag avslutar dagen med att göra en snabbgoogling på Pompeii + Dresden och får faktiskt en träff. En Dresdenpoet, Durs Grünbein, beskriver i ett verk det berg av materiella lämningar som samlades ihop i Dresden som ett Vesuvius. Här ett Dresdenexempel alltså, men inte skrivet från de allierades sida utan från de drabbades.

Handlar Pompejianalogin ytterst om identifikation? Alltså: anser vi att Pompeji är ”vårt”? Är det därför Pompejis öde bara kan hända ”oss” (New York, London, Dresden hos Grünbein) men som ‘‘vi’’ inte kan låta drabba andra (Dresden utifrån de allierades perspektiv)? Är vi alla resenärer i ruinstaden som grips av människornas öde och grubblar över mänsklighetens villkor, som reflekterar över dödens plötslighet, som söker svar på eviga frågor hos gipsfigurerna som kurar nära varandra? Begränsar detta vår möjlighet att använda Pompejianalogin när de drabbade inte är ”vi” utan ”de andra”? Är det för att jag är uppvuxen med de allierades berättelse om andra världskriget som Pompeji blir en ovan analogi just i samband med Dresden? Faller det sig mer naturligt för en reporter bosatt i Berlin att skriva detta än det skulle varit för en brittisk skribent? Kanske, men jag vet inte. Minsta genomforskning kan helt kullkasta dessa reflektioner.

Hur avsluta en Pompejidag? Med ett svensk exempel, förstås. En favoritmelodi – Trubbel – av en favorittrubadur, Olle Adolphson. Här i den underbara Monica Zetterlunds tappning. Lyssna på femte versen och älska rimmet ruiner/sekiner:

Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner
Jag traskar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
Och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
Och ta vårt liv och mina katter som de är
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär

Vart är vi på väg?

Dec5

På Spåret har varit mitt favoritprogram i många år. Sedan 1987 har det sänts, och jag tror att jag följt de flesta säsonger. 2001/2002 vistades vi vid det numera välkända Svenska Institutet i Rom, och jag minns med särskild förtjusning hur alla inneboende forskare, deras respektive och barn (vårt) samlades i det så kallade parlatoriet på fredagskvällarna för att kolla På Spåret på svenska utlandskanalen. De senaste åren har vi bott i Uddevalla. Under På Spåret-tider är fredagskvällens upplägg givet. Bohuslänska räkor, vitt vin och På Spåret. Att se det där programmet blir en slags medelålderns veckoritual, som markerar övergången från vardag till helg. Barn och man är hårt drillade. Gud nåde den som säger ett knyst under ledtrådarna. Full koncentration gäller medan tåget på rälsen puffar på. Vart är det på väg?

Så i fredags var det dags för säsongspremiär. Äntligen! Förväntningarna var höga. Skulle vi fixa några 10-poängare? Vilka resmål väntade? Vilka tävlande skulle vi få se? Det började bra. Chicago: trevligt resmål, vettiga frågor. Andra resmålet: Ullared. Vi På Spåret-veteraner var inte roade. Vi På Spåret-veteraner tycker om när man åker till riktiga platser, platser med historia, med byggnader, stadskärna och sevärdheter. Plaster man lär sig något om genom att titta på programmet. Vi På Spåret-veteraner tycker inte om att man åker (bil, inte tåg…) till ett köpcentrum. Det blev minuspoäng här i Uddevalla, men OK då. Kanske är vi På Spåret-nostalgiska övervintrade gnällspikar (talades det inte senare i programmet nedvärderande om pensionärsfrågor när Jane Austen kom på tal?). After all, de gustibus non est disputandum.

1280px-Roman_Baths_in_Bath_Spa,_England_-_July_2006

The Great Bath i Bath

Sista resmålet var Bath. Fint, bra. Så följdfrågorna. Upp visades en filmsnutt från Baths mest kända turistattraktion, det romerska badet med sitt storslagna The Great Bath. Kristian Luuk ställde då följande fråga: ”Vad kallas det centrala rummet i ett romerskt badhus med taköppning och en nedsänkt bassäng i mitten?” Min antikhistoriska hjärna började spinna på högvarv. Vad menas? Saken är den att det inte finns något särskilt centralt rum med taköppning i ett romerskt bad. Och vilken bassäng menade de skulle vara nedsänkt i mitten? Själva grejen med alla badrum är väl just närvaron av en bassäng. Så, vilket av alla rum i det romerska badet avsågs egentligen? Kanske caldarium, det varma rummet, frigidarium, det kalla, eller möjligen det ljumma badet tepidarium? Menade de rent av sudatorium, det svettiga ångbadet? Badet i Bath är byggt på heta källor, så caldarium var väl svaret som låg närmast till hands. De romerska badkomplexen (termerna, av grekiskans thermos, varm, som i termos och termostat) såg väldigt olika ut. Några var små, andra gigantiska (tänk på Caracallas termer i Rom). Oftast fanns en tanke att man skulle kunna röra sig från det kalla till det varma, åter följt av en kall avrivning, men hur rummen låg i förhållande till varandra varierade, liksom deras respektive storlek. Frågan var felställd helt enkelt, men jag antog ändå att de syftade på caldarium. Det hade jag kanske kunnat fördra, även om det inte är rätt.

Pompeji: Atrium med taköppning och nedsänkt bassäng i det så kallade Silverbröllopets hus

Svaret: ett atrium. Dra mig baklänges. Ett atrium!? Alltså: I de romerska baden fanns inga atrier med öppet i tak och bassänger i mitten. Ett atrium är ett romerskt rum, ett rum i ett hus, ett hus som man bodde i. Fint folk levde i så kallade atriumhus, där atriet var det större representationsrum som mötte besökarna strax innanför ingången. I atriet förvarades familjens vaxporträtt, imagines, och flera atrier hade troligen också hela släktträd uppmålade på väggarna. Atriet var en slags mottagningssal, där man visade upp sin släkt och sina anfäder. Kanske har ni varit i Pompeji och sett ett atrium i något av husen där. De är lätta att känna igen, eftersom de i mitten har ett så kallat impluvium, en liten bassäng, som samlade upp regnvatten. Just som frågan lydde, alltså, ett centralt rum med taköppning och en nedsänkt bassäng. Hade man istället frågat: ”Vad kallas det centrala rummet i ett romerskt hus med taköppning och en nedsänkt bassäng i mitten?” så hade alltså atrium varit korrekt. Men det hade naturligtvis inte haft mycket med baden i Bath att göra.

Frågan om det romerska badet var alltså felställd och därför blev även svaret fel. Nu var inte detta heller kvällens enda felaktighet. Under en följdfråga till Ullared hävdades att en av grundarna till varuhuset EPA (Josef Sachs) senare också bildade NK. I själva verket är tidsföljden den omvända. NK grundades redan 1902, EPA omkring trettio år senare.

Också förra säsongen bjöd på ett par dundermissar. I ett program efterfrågades vad termen ”bära av” betyder på båtspråk. Varenda sjöbuse vet att det rätta svaret är ”att hindra sammanstötning med kaj eller båt”. Ni vet sånt som alla manliga självutnämnda kaptener förr skickade upp sina fruar och barn att sköta. En och annat fot och hand gick visserligen av på kuppen men huvudsaken var ju att mannens prydnad, båten, klarade sig utan skråma. Nej, istället svarar Fredrik Lindström att ”bära av ”betyder ”att väja för annan båt”. Fel, fel, fel. Om möjligt ännu värre är att man missade att göra världens Göteborgsvits av hela den nautiska frågan. Jag menar, man hade ju kunnat fråga vad ”tåg” betyder på en båt.

Det finns mera. I en av frågorna under förra säsongen (jag tror att den handlade om plats i norra Italien eller kanske i södra Frankrike) hävdade Kristian Luuk att platsen erövrades 218 f. Kr. av kejsar Augustus. Här någonstans börjar det bli riktigt jobbigt. Jag kan verkligen förstå att det kan uppstå ett och annat fel, särskilt i småpratet efter att deltagarna lämnat sina svar. Men att i en färdigskriven fråga hävda att kejsar Augustus regerade 200 år före Jesu födelse, det är faktiskt helt orimligt. Någonstans i processen måste någon i programproduktionen inse att kejsar Augustus inte både kan ha levt 200 år före vår tideräkning och samtidigt låtit skattskriva hela världen när viss person föddes i ett stall i Betlehem.

Alla de här felen: atriumfelet, bära-av-felet och Augustusfelet är grova fel och de är inte de enda. Säkert har ni som läser detta fler exempel. Hur blir det så? Man kan ju inte låta bli att undra över hur programmet gör sin faktakoll. Nu känner jag ett par kolleger som blivit uppringda av På Spåret (läs: hallå, jag är kränkt, när skall ni egentligen ringa mig?) så jag vet ju att fakta faktiskt kontrolleras. Men ingen som kan något om antiken kan ha sagt att ett atrium ligger i ett badhus och ingen nautiskt kunnig kan ha förklarat att bära av betyder väja. Domaren är inte dum, så någonstans brister det. Är problemet att det går för fort, att man inte läser, pratar igenom och kontrollerar frågor och svar innan man kör i sändning?

Spårfel

Jag vet inte. Men jag vet att alla dessa faktafel är störande. På Spåret är underhållning, javisst. Men det är underhållning som intresserar, engagerar och involverar tittarna. Jag slår vad om att de flesta som tittar också försöker svara på frågorna. Några helseriöst, med diagram, onlinespel, gruppindelningar och priser. Andra under lättsammare former. Någonstans finns ett outtalat kontrakt mellan programmet och dess tittare och i det står klart och tydligt att frågorna och svaren skall vara korrekta. Jag menar, frågesport har varit seriös underhållning i generationer. Våra förfäder tittade på Tiotusenkronorsfrågan, våra fäder och mödrar på Sten Broman och Kontrapunkt, vi själva på Vi i femman. Nu ser vi på På Spåret. Vi kan muttra när frågorna är för svåra, stöna när ledtrådarna under tågfärden är alltför långsökta, tycka mindre bra om vissa köpcentrumresmål. Men allt det där är ändå helt ok. Vi tittare fixar allt SÅ LÄNGE FRÅGORNA OCH SVAREN ÄR KORREKTA. Fredrik och Kristian gör ju anspråk på att sitta inne med de rätta svaren. De får inte spotta ur sig felaktighet på felaktighet. Då är det inte roligt längre, hur fyndiga och trevliga programledare och tävlanden än är. Då surnar vinet, räkorna smakar gamla och om det går riktigt, riktigt illa kommer barnen att få börja prata mitt under ledtrådarna.

Så, kära På Spåret. Jag har följt er, förlåtit er och älskat er i över tjugofem år. Men fortsätter felen funderar jag allvarligt på att göra slut. Så berätta hur ni tänker. Vart är ni på väg?

Hur har texter från antiken bevarats till idag?

Nov25

Jag är inne i en sådan där ”snart är det jul och hur skall jag hinna med alla deadlines innan den stora julefriden förväntas sänka sin vilande vinterskrud över hus och hem”- fas. Min blogg har uttryckt missnöje över att jag inte brytt mig om den på flera veckor. För att hålla den på gott humör lägger jag här upp en liten mellantext som handlar om hur antikens texter bevarats till oss idag. Texten är ett svar på en läsarfråga och har tidigare publicerats i Populär Historia, men finns inte i deras nätarkiv. Jag har tillstånd att publicera den här.

Här frågan och mitt svar. Håll tillgodo.

Jag har hört att den äldsta bevarade versionen av Homeros skrifter är från medeltiden. Likaså att Platons och Aristoteles verk endast existerar i form av senare översättningar eller avskrifter. Existerar det över huvud taget några originalskrifter (alltså original med stort O) från den klassiska antikens grekiska och romerska författare?

Mycket riktigt är de tidigaste avskrifterna av Homeros, Platon och Aristoteles från medeltiden. Efter det västromerska rikets fall i slutet av 400-talet kom perioden mellan 500 och 800 att innebära en nedgång för den klassiska kulturen i både väst och öst. Färre kopior av de antika författarna producerades, och äldre texter tvättades bort för att man skulle kunna återanvända papyrus och pergament. Många grekiska och latinska verk gick för alltid förlorade under denna tid. Enbart genom att man i klostren fortsatte att kopiera och studera antikens texter bevarades alls den klassiska litteraturen för eftervärlden.

Kring år 800 inträffade så i öst och väst två parallella kulturuppsving, den makedonska respektive den karolingiska renässansen. Utbildningsväsendet moderniseras och det kraftigt ökade intresset för antikens skrifter gjorde att bevarade texter nu kopierades i stor mängd. Kopieringen underlättades av att man övergick till att skriva med små bokstäver, så kallade minuskler. Härigenom gick arbetet mycket snabbare och man kunde producera fler avskrifter. Under 800-talet pågick också en intensiv översättningsverksamhet av antika författare till arabiska, och flera grekiska vetenskapliga verk har bevarats enbart genom dessa översättningar. Det är genom uppsvinget för klassiska studier under 800-talet som antika texter kunnat bevaras in i modern tid. Nästan alla latinska och grekiska texter som finns kvar idag är kopior av handskrifter från denna tid. Man producerade helt enkelt så många avskrifter av texterna att deras fortlevnad härefter inte var i fara. Detta gäller särskilt de mest kända antika författarna, såsom Homeros, Platon, Aristoteles, Cicero och Vergilius. Andra texter hängde på en skörare tråd. Så bevarades den romerske historikern Tacitus genom hela medeltiden genom enbart två handskrifter.

De antika texter vi läser idag bygger nästan enbart på efterantika kopior, där de äldsta alltså stammar från 800-talet. Fysiska originaltexter finns också kvar, i form av inskrifter och papyri. De flesta inskrifter som bevarats är sådana som ristats in i sten, såsom exempelvis gravtexter och byggnadsinskrifter. Papyri, alltså text skrivet på papyrus, finns bevarade från Egypten, där det torra klimatet verkat gynnsamt för att skydda materialet från förmultning. Inte minst viktigt är att privata brev från antiken på detta sätt bevarats. De berömda Oxyrhynchospapyrerna innehåller också fragment av den hellenistiska komediförfattaren Menander samt flera bibliska manuskript. Även i vulkaniska området kan papyri skyddas. Så har man vid Vesuvius fot, utanför Herculaneum, funnit en kejsartida villa, som idag går under benämningen Papyrusvillan just genom de många papyri som hittats där. I Papyrusvilllans bibliotek har man funnit och restaurerat 1800 rullar, de flesta förkolnade efter vulkanutbrottet 79 e. Kr. Biblioteket innehåller, enligt fynden man hittills gjort, enbart grekiska texter, och de flesta är skriva av den epikureiske filosofen Filodemos, som verkade i området strax före Kristi födelse. Trots vissa förhoppningar har man här ännu inte hittat verk av mer kända antika författare, eller, ännu saknade verk, såsom de förlorade delarna av Livius historia.

J. Paul Gettys villa i Malibu byggdes efter inspiration av Papyrusvillan i Herculaneum.

The meaning of Mos Maiorum

Okt18

Between the 13th and 26th October, the EU is implementing a two week long joint police operation in order to find illegal immigrants. The campaign aims at hampering organized crime and human trafficking. From previous similar operations, there is however reason to fear that the operation will strike at the man in the street, the undocumented refugee, rather than the criminals. Politicians, journalists and human rights activists have protested against both the intervention as such and the secrecy of the affair. All Member States have been invited and Sweden is one of many participating countries.

The operation was initiated by the Italians and it is launched under the Latin name Mos Maiorum. Now, words are meaningful. They carry messages, historic as well as contemporary. They transmit signals both within an organization and externally about what we are, what we do and what we aim to achieve. It comes as no surprise that the Italians have chosen to wrap up the campaign in a Latin package. The ancient world has always functioned as a cultural frame of reference, from which people, states and rulers have picked suitable symbols and slogans to strengthen communal identities, to legitimize power and to show off Bildung. Italy is of course particularly proud of its own Latin heritage.

Past operations have taken up names of ancient gods and goddesses such as Hermes, Aphrodite and Demeter. Mos maiorum has a more specific historical meaning. The term literally means ”custom of the ancestors”. Mos is best translated as ”tradition, custom”. The plural is mores, as in morals, morality. Or think of Cicero’s classic O tempora, o mores!, Oh what times, oh what customs! Maiorum is plural genitive of maiores, ancestors. The term mos maiorum was used in ancient Rome, especially during the Republic and the early Imperial period. It worked as a moral guide in a highly flexible social system, where the manners of the forefathers were positive guiding principles that showed how Rome was best led for the good of the city-state and the people. Res publica, the Roman name of their Republic, means precisely that, the public things.

To understand the concept of mos maiorum it is important to note that Rome lacked a common legal code before the 500s AD and the Corpus Iuris Civilis. Nor did it have a written constitution. Laws were certainly passed before this date too, but practice and rhetorical skills were often more decisive for the outcome of particular trials. The true power lay with the advisory body, the Senate, who published their resolutions as consulta, which were basically never questioned. The senators were former magistrates, in particular consuls and praetors. Their power was based on auctoritas, a reputation built on good judgment, age (senate comes from the word senex, old), moderation and dignity, which served as a model for present and future generations.

Auctoritas was closely associated with mos maiorum, and senators could be excluded if they were caught with a non-irreproachable lifestyle. Morality was central in ancient Rome, and other citizens too could receive a written mark (nota) if they swore falsely, stole, attempted suicide, appeared on the stage, broke their promises or acted in other ways that were considered threatening to society. If the censors marked your name with a nota, you were removed from your voting ”tribe”, tribus, lost the right to vote but were still obliged to pay taxes. The censors guarded the moral behaviour of the Romans. Even if the censors lacked the formal power of imperium, the censorship was considered the most prestigious of all Roman magistracies. Its influence was built on auctoritas and mos maiorum. The censors were appointed for a longer period than the other magistrates, eighteen months instead of a year, and they could only be chosen among former consuls. Consequently, censors had reached a mature age and were well experienced. Up until Sulla’s dictatorship in 82 years BCE, censors were responsible for electing senators, they controlled the membership of the equestrian order, they were in charge of the census, and they pretty much controlled everyone’s social status by publically posting lists of senators and citizens with names of those excluded marked out. Age was in high regard, and few people possessed more real power than Marcus Aemilius Scaurus, praetor, consul, censor, and for about twenty-five years (from 115 BC), princeps senatus, the first man in the Senate, with the right to determine the agenda and to speak first.

In Roman times, mos maiorum was by definition a positively charged concept. Ancestral customs and traditions had shaped Rome, and the ever-present moral decline was considered a threat to city and empire. The idea that Rome had lost its original strength by leaving the simple life by the plough to drink expensive wines from intricately decorated silver tableware at never-ending parties and games was a recurring theme in the literature. Ultimately, the importance of mores, customs, was linked to Rome’s military superiority. For a society that depended on the judgement, courage and discipline of generals and soldiers, old-fashioned customs were all about survival.

Mos maiorum was the customs of the forefathers. Contemporary Romans often behaved worse. The well-known censor Cato the Elder (who in the 2nd century BCE argued that Carthage should be destroyed) strongly criticized the decay of his time and implemented reforms in order to have the Romans return to a simpler lifestyle. According to Cato, traditional values were found rather among the peoples who inhabited the rustic areas of Italy than in Rome itself. Mos maiorum was an ever-changing concept that indicated ideal character traits and patterns of behaviour of individuals and groups who had accomplished great things for society. The term was closely associated with Rome’s past, but parallel to the ever-growing complaint of the degeneration of contemporary times, high moral standards came to be associated with other peoples. Tacitus, in his renowned depiction of the people of Germania (around 100 AD), credits the northern neighbours rather than the Romans with the traditional virtues such as courage, justice, and moderation.

Rome was a pre-modern society, imperialistic, militaristic, violent, misogynic, non-democratic, unequal. In Rome, there was little concern with the needs and dreams of the individual human being. Prejudices were innumerable. The Greeks were considered untrustworthy cowards, Orientals lacked independence and were depraved, the Carthaginians were cunning and cruel. But Rome was also a multicultural melting pot, an empire based on inclusion. The Romans put very little emphasis on race, so to argue that the term mos maiorum signals racism and fascism is historically incorrect. The Romans also rather easily adopted and incorporated the traditions, arts and gods of other people. Rome’s literary production was almost exclusively based on Greek models, and Horace famously concludes in his Epistle 2.1 (156-157) that ”the defeated Greece defeated the savage conqueror and introduced the arts in rustic Latium.” Rome’s ancestor, Aeneas, the main character of Vergil’s ”national epic” the Aeneid, had fled from the war at Troy in Asia Minor, and he sailed via Africa to Italy. In ancient times, the idea of closing the borders to Rome would have been unthinkable.

Aeneas flees from the scene of war at Troy, carrying his father Anchises on his back. At his sides, we see his son Ascanius and wife Creusa. Painting in the Louvre by Carle van Loo, 1729.

To name an operation that aims to track down immigrants mos maiorum is deeply misleading from a historical perspective. Whose manners are we referring to, whose moral examples? Not the Romans, and they were the ones who minted and implemented the term. It also seems unlikely that mos maiorum was chosen to evoke a more recent example. By re-using a Latin term in a new setting, you not only rewrite history (by turning the Romans into protectionists), you also claim through the Latin itself, the language of power, of the church, the law, the university and the western world that you are morally rightful on historical precedents.

EU:s version of mos maiorum is not based on auctoritas, nor on ancestral customs, but it is rather to be interpreted as exercising political and cultural control. Let me again quote Cicero: Oh what times, Oh what customs, O tempora, o mores!

Mare Nostrum 2014

Note: this is a (rather basic) English translation of the blog text posted 16th October (”Vad är mos maiorum?”)

Vad är Mos Maiorum?

Okt16

Nyligen framkom att EU under två veckor med start måndagen den 13 oktober genomför en gemensam polisiär insats för att finna illegala immigranter. Syftet sägs vara att bekämpa den organiserade brottsligheten och motarbeta människohandeln. Med vetskap om tidigare liknade operationer finns dock anledning att frukta att det är den lilla människan, den papperslöse flyktingen, snarare än de kriminella organisationerna som kommer att råka illa ut. Politiker, journalister och människorättsaktivister har också protesterat, både mot själva insatsen som sådan och mot att den hemlighållits in i det sista. Alla medlemsstater har inbjudits och Sverige deltar i operationen.

Insatsen är tillkommen på italienskt initiativ och lanseras under det latinska namnet Mos Maiorum (uttalas ung. ”mås majorum”). Ord är betydelsebärande. De bär på budskap, historiska såväl som samtida. De sänder signaler både inom den egna organisationen och utåt om vilka man är, vad man gör och vad man vill uppnå. Att italienarna lanserar insatsen i en latinsk språkdräkt är knappast förvånande. Antiken har alltid fungerat som en kulturell referensram, från vilken man kunnat välja och vraka passande symboler och deviser såväl för att stärka gemensamma identiteter som för att legitimera makt och uppvisa bildning. I Italien finns förstås en särskild förtjusning för det egna latinska arvet.

Tidigare operationer har burit antika gudanamn såsom Hermes, Aphrodite och Demeter. Mos maiorum har en mer specifik historisk innebörd. Ordagrant betyder det ”förfädernas sed”. Mos översätts bäst med ”sätt, tradition, sedvänja”, samma ord som i plural blir mores, som i ordet moral. Eller tänk på Ciceros klassiska O tempora, o mores, o tider, o seder. Maiorum är plural genitiv av maiores i betydelsen de äldre, förfäder. Begreppet mos maiorum användes i antikens Rom, särskilt under republiken och den tidiga kejsartiden. Det fungerade som ett moraliskt rättesnöre i ett ytterst flexibelt samhällssystem, där fädernas seder var positiva ledstjärnor som visade hur Rom borde styras och skötas för stadsstatens och det allmännas bästa. Res publica, romarnas namn på sin republik, betyder just detta, de offentliga tingen, det allmänna.

För att förstå begreppet mos maiorum måste man först och främst klargöra att det i Rom före 500-talet efter Kristus och Corpus Iuris Civilis inte existerade en gemensam lagsamling. Man hade inte heller en skriven konstitution. Naturligtvis stiftades lagar även tidigare, men praxis och retorisk färdighet var oftast mer avgörande för rättegångarnas utfall. Den verkliga makten låg hos det rådgivande organet, senaten, som efter omröstning lät publicera sina resolutioner som consulta, vilka i princip aldrig ifrågasattes. Senatorerna var före detta ämbetsmän, framför allt konsuler och pretorer. Deras makt vilade på auctoritas, ett anseende som byggde på att man uppvisade gott omdöme, ålder (senat kommer från ordet senex som betyder gammal), värdighet och uppträdde som ett föredöme för samtiden och kommande generationer.

Auctoritas var nära förknippat med mos maiorum, och senatens medlemmar kunde uteslutas om de misskötte sig eller ertappades med ett icke oförvitligt leverne. Moral var centralt i antikens Rom, och även andra medborgare kunde få en ”prick” (nota) om de exempelvis svurit falskt, stulit, försökt begå självmord, uppträtt på scenen (!), brutit sina löften eller agerat på annat sätt som ansågs skada samhället. Råkade man ut för en prickning flyttades man ur sin tribus, ”rote” och tappade därmed sin rösträtt men tvingades att fortsätta betala skatt. Moralen kontrollerades särskilt av censorerna, som innehade det mest prestigefyllda av alla Roms ämbeten. Censorerna saknade visserligen formell makt i form av imperium; deras inflytande byggde istället just på auctoritas och mos maiorum. De satt längre än alla andra ämbetsmän, arton månader istället för ett år, och de kunde enbart väljas bland före detta konsuler. Följaktligen var de till ålder och erfarenhet komna. Fram till Sullas diktatur år 82 före Kristus var det censorerna som valde senatorer, kontrollerade riddarståndet, höll folkräkningar (census) och genom offentligt publicerade listor angav om någon skulle prickas och därmed uteslutas. Gammal var äldst, och få personer innehade så stor egentlig makt som Marcus Aemilius Scaurus, pretor, konsul, censor och under cirka tjugofem år (från 115 före Kristus) princeps senatus, senatens främste med rätt att bestämma dagordningen och tala först.

Mos maiorum var under antiken alltid ett positivt laddat begrepp. Förfädernas sedvänjor och traditioner hade byggt Rom, och det största hotet mot samhället ansågs utgöras av sedernas förfall. Att Rom mist sin ursprungliga styrka eftersom man lämnat det enkla livet vid plogen för att nu dricka dyra viner ur sinnrikt dekorerade silverserviser vid en aldrig sinande ström av fester och spel var ett återkommande tema i tidens litteratur. Ytterst handlade det om att mores, sederna, var Roms militära grund. För ett rike som vilade på härförares och soldaters tapperhet och disciplin var de gammaldags dygderna A och O.

Mos maiorum var anfädernas seder. Samtiden var det ofta sämre ställt med. Så kritiserade exempelvis censorn Cato på 100-talet före Kristus (han som ansåg att Karthago borde förstöras) tidens förfall och framdrev hårda reformer för att få romarna att återgå till en enkel livsföring, som han menade stod att finna i de italiska bergstrakterna snarare än i Rom. Mos maiorum var ett föränderligt begrepp, som betecknade ideala karaktärsdrag och handlingsmönster, hos enskilda och grupper som uträttat stora ting för samhällets bästa. Termen var starkt förknippad med Roms äldre tid, och efterhand som man ansåg sig bevittna den yngre generationens ständiga förfall, placerades tanken om hög moral hos andra folkslag. Särskilt berömd är Tacitus skildring av germanerna (omkring 100 efter Kristus), där den starkt imperiekritiske författaren och senatorn placerar de traditionella dygderna som mod, rättrådighet och måttlighet hos de nordliga grannarna snarare än hos romarna själva.

Rom var ett förmodernt samhälle, imperialistiskt, militaristiskt, våldsamt, mansdominerat, ojämlikt och ofta fullkomligt respektlöst inför den enskilda människans behov. Fördomarna var otaliga. Grekerna ansågs fega och opålitliga, orientaler osjälvständiga och depraverade, karthager sluga och grymma. Men Rom var också mångkulturellt, en smältdegel, ett rike som byggde på inkludering. Romarna lade mycket liten vikt vid ras. Att som på DN Kultur hävda att begreppet mos maiorum signalerar rasprofilering och fascism är alltså ur ett historiskt perspektiv felaktigt. Romarna adopterade och inkorporerade också med relativ lätthet andras traditioner, litteratur och gudar. I princip all diktkonst i Rom byggde på grekiska förebilder och Horatius kan i sin Epistel 2.1 (156–157) konstatera att ”det besegrade Grekland besegrade den ociviliserade erövraren och införde konsterna i det bondska Latium.” Anfadern Aeneas, huvudkaraktären i Vergilius ”nationalepos” Aeneiden, flydde från kriget i Troja i Mindre Asien och seglade via Afrika till Italien. Under antiken hade man aldrig fått för sig att stänga gränserna till Rom.

Aeneas flyr det krigsdrabbade Troja med sin far Anchises på ryggen och sonen Ascanius och hustrun Kreusa vid sin sida. Målning i Louvren av Carle van Loo, 1729.

Att benämna en operation som syftar till att spåra immigranter mos maiorum är ur ett historiskt perspektiv missvisande. Vems seder, vems moraliska förebilder åsyftas egentligen? Inte romarnas, som var de som använde sig av termen. Knappast kan väl heller tanken vara att åberopa något mer närliggande historiskt exempel. Genom att återbruka en latinsk term i ny tappning skriver man inte bara om historien (förvandlar romarna till exempel på protektionism), man hävdar också genom språket i sig, latinet, maktspråket, kyrkans språk, rättens, vetenskapens och västerlandets språk att man på historisk grund har den moraliska rätten på sin sida.

EU:s version av mos maiorum bygger inte på auctoritas, inte på förfädernas seder, utan är snarast att betrakta som utövande av politisk och kulturell makt. Jag säger som Cicero, o tider, o seder, o tempora, o mores.

Medelhavet idag

Kropp och karaktär hos Maria Abrahamsson och Cicero

Jun4

Vi är många som försöker förstå valet till Europaparlamentet förra söndagen. Trots att resultatet egentligen inte kom som en överraskning, tycks de flesta, liksom jag, närmast chockerade över den stora andel röster som gick till nationalistiska partier, som ger uttryck för rasistiska, homofoba och Europafientliga åsikter. En jordbävning och en chock för hela Europa, sade Frankrikes premiärminister efter att en fjärdedel av landets röster lagts på Nationella Fronten. Dansk Folkeparti, UKIP och Gyllene Gryning är andra partier som gått starkt framåt, medan de nationalistiska partierna står sig svaga i Spanien och Portugal och backar i Östeuropa. Jag skulle gärna fördjupa mig i de historiska förklaringarna till de olika trenderna i skilda delar av Europa och tar tacksamt emot kunniga lästips. Även i Sverige har reaktionerna på SD:s framgångar varit starka. Oavsett specifik tillhörighet och valutgång har representanter från de andra partierna uttryckt sin oro för att SD går framåt. Självklart gläds Miljöpartiet och Feministiskt initiativ samtidigt åt de egna framgångarna och lika självklart är man inom särskilt Moderaterna besvikna.

Besvikelse kan ta sig olika uttryck. Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, lade under tisdagskvällen efter valet på twitter upp en bild på segerjublande miljöpartister med kommentaren: ”Som diabetiker drillad men för oss kvinnor går midjemaxet vid 82 cm, sen förhöjd risk för hjärtat och en del annat” (bilden till vänster). Som svar på frågan från Ylva Johansson vad hon menade med uttalandet, svarade Abrahamsson: ”Man ska inte bara propagera sund miljö/mat. Man ska leva det oxå. Då kommer midjemåttet in” (bild höger). De manliga politikerna på bilden nämns inte med ett ord. Kvinnorna, däremot, har överskridit sitt ”midjemax” och Abrahamsson tycks veta varför. De äter inte tillräckligt nyttig mat. Inte nog med att det är hälsofarligt, det visar dessutom att de gröna kvinnliga politikerna inte lever som de lär.

Abrahamsson lade senare upp ett inlägg på sin blogg, där hon under rubriken ”Tabu att kommentera osunda midjemått, förlåt!!!!” spär på sina argument. Ursäkten i rubriken finns där, men i inlägget hävdar hon snarast att omgivningens reaktioner på uttalandet var överkänsliga. Det är tabu att kommentera rödgröna politikers ”ganska uppenbara rondör”, menar Abrahamsson och påpekar att ingen minsann hade problem att diskutera såväl Anders Borgs frisyr som Fredrik Reinfeldts viktminskning i sociala medier. När det handlar om moderata män är det alltså acceptabelt att kommentera utseende, men inte när det gäller rödgröna kvinnor i offentligheten.

Abrahamsson är inte dum och självklart förstår också hon att det är stor skillnad på att kommentera Borgs hästsvans, Reinfeldts viktminskning och kvinnliga politikers ”rondör”. Hästsvansen gjorde ju närmast Borg pojkaktigt charmig och signalerade en hälsosam distans till etablissemanget. Kombinationen ansvarstagande finanskontrollör och busig gosse sände positiva signaler, och inte blev det sämre när Borg lät klippa svansen heller. Då uppvisade han mognad. Örhänget är kvar, dock. Kanske bär finansministern på en inre rebell? Det gör honom i så fall enbart mänsklig. Att Reinfeldt går ner i vikt uppfattas också det i positiva termer. Han kan vara tyngd av regeringsbördorna, och kanske är han sorgsen efter skilsmässan. Förlusten av kilo förmedlar en bild av att Reinfeldt tar ansvar alternativt att han har ett känsloliv, trots att han väljer att i övrigt inte stoltsera med det senare. Det talas också om att han tränar, är i god form, och på så sätt förbereder sig inför valrörelsen. Han sköter sig och är redo att axla rollen som ledare, helt enkelt. Till skillnad från den ironiska kommentaren om kvinnliga midjemax förmedlar också skriveriet om Reinfeldts träning enbart fördelaktiga budskap. Det är inte en slump att amerikanska presidenter tycker om att plåtas under joggingturer. En makthavare som tränar uppvisar stabilitet, omdömesförmåga och beredvillighet att underkasta sig kroppslig och mental disciplin. Förresten avslöjade Anders Borg i samband med tofsklippet att han börjat ett nytt liv också i fråga om kosten. Kort hår, soppa och frukt berättar om en man som vet att strama åt när så krävs.

Den kvinnliga kroppen har genom århundradena utsatts för noggrann granskning och ofta bedömts oförmögen till tungt, ansvarsfullt och ledande arbete. Även då kvinnan faktiskt befunnit sig i maktposition har hennes fysiska företräden stått i förgrunden. Antingen har hon ansetts i avsaknad av kvinnlighet (Margaret Thatcher, Angela Merkel eller varför inte Fulvia, Antonius fru) eller så har man valt att fokusera på hennes skönhet och åsidosatt hennes kompetens. Herregud, över tvåtusen år efter att Kleopatra begick självmord håller vi fortfarande på att diskutera huruvida hon var vacker eller inte. Kleopatra var en ytterst begåvad regent som styrde över ett av antikens viktigaste riken. Ändå pratar vi huvudsakligen om hennes näsa. För visst måste hon ha varit snygg; varför skulle annars två framstående romerska politiker, Julius Caesar och Antonius, äventyra sina karriärer för att vara med henne? Man tycker att en kvinnlig svensk politiker 2014 borde hålla sig för god för att fälla nedsättande kommentarer om andra kvinnors kroppar. Kanske är det själva det faktum att varken Romson eller Lövin faktiskt är överviktiga som gjorde inlägget möjligt. Hade de varit ohälsosamt korpulenta hade nog Abrahamsson inte kommit undan med utspelet.

Kritik fick hon förstås. ”All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen”, uttalade sig Isabella Lövin. Coolast svar på tal gav ändå Birgitta Ohlsson, som lade upp en bild på sin höggravida mage tillsammans med följande smarta kommentar: ”Granska kvinnliga politikers åsikter – inte vår midja eller mage.” Till Abrahamssons försvar skall dock sägas att hon senare lade upp ännu ett inlägg på twitter med en ursäkt utan förbehåll: ”Ok, jag har dummat mig och ber @asaromson och @IsabellaLovin om ursäkt för det. Ovärdigt en riksdagsledamot – ja, det också!”

Kritiken mot utspelet stannar gärna i en diskussion om midjemått och utseendefixering. Dock begränsas inte Abrahamssons kommentar till den kvinnliga kroppen. Hennes inlägg genomsyras av kritik mot miljöpartisternas brist på sunda vanor. Själv har hon kontroll över sitt ätande och sin kropp, menar hon (”som diabetiker drillad”), Romson och Lövin har det inte. Karaktär är nyckelordet. Reinfeldt tränar och Abrahamsson äter sunt. Båda uppvisar på så sätt stabilitet och disciplin, vilket i slutändan också gör dem mer lämpade för ledande uppdrag. Inte kan man styra ett land om man inte ens kan kontrollera sitt midjemax? Hur skall man kunna föra en ansvarsfull ekonomisk politik om man inte kan tygla sitt eget sötbehov? Man måste kunna hålla igen, i utgifter såväl som i matintag. Tillväxt bör handla om finanser, inte midjemått.

Att kritisera och håna politikers utseende i syfte att påpeka brister i deras karaktär och ledarskap är en gammal välbeprövad taktik. De retoriskt drillade talarna under antiken behärskade dessa knep till fullo. Under den romerska republiken, en starkt tävlingsinriktad politisk kultur där rivaliteten mellan kandidaterna till de årliga valen var stenhård, var kroppsliga tillmälen närmast vardag. Klander genom invektiv (vituperatio) var en av talekonstens viktigaste grenar. Cicero är visserligen mest känd som det latinska språkets främste stilist, men inte heller han sparade på krutet när det gällde att genom offentliga tal peka ut motståndarnas brist på karaktär och moral. Antonius var en försupen idiot som trivdes i sällskap med skådespelare och annat löst folk, Verres en njutningssökande rövare och grym girigbuk, Catilina var otyglad, liderlig och galen, Piso ett monster och en gris. Kvinnorna fick sin beskärda del förstås. Den vackra Clodia, Catullus Lesbia, liknades vid en prostituerad; hennes ögons glöd, hennes fria tal, klädedräkt, smycken och sällskap avslöjade henne.

Utseendet angreps, och påhoppen var grova. Vatinius var ful som stryk, och Cicero hånade öppet hans utstående ögon och svullna hals. Buskiga ögonbryn, missfärgade tänder och osnyggt sluttande pannor förekom ofta i talen och användes för att svärta motståndarnas karaktär. Ett anskrämligt yttre avslöjade enligt den romerska morallogiken en lika motbjudande natur. Fulhet hånades med lätthet och ironi, men även en alltför stor omsorg om yttre skönhet var förkastlig. Chrysogonus anklagades för att strutta omkring, olja sitt hår och stinka parfym. Varje man som rullade på höfterna då han gick, talade med svag röst, bar långärmad klädedräkt, trimmade ögonbrynen, rakade håret på bringan eller lockade sitt hår uttryckte genom sitt yttre försvagad manlighet och därmed brist på ledaregenskaper i krig och fred.

Isak Hammar har i en prisad avhandling som lades fram i höstas vid Lunds Universitet visat med vilken systematik motståndarnas mindre smickrande karaktärsdrag häcklades (Making enemies. The logic of immorality in Ciceronian oratory). Hån mot andras kroppar, ansiktsuttryck, frisyrer och gång tillhörde grundrekvisitan, och allt handlade i grund och botten om moral. I republikens Rom var idealbilden av en styrande politiker en man som visade mod, behärskning och klokhet. Staden hade byggt sitt imperium på militär styrka, gudfruktighet och rättrådighet. Varje tendens till brist på karaktär, varje form av omåttlighet, vare sig det gällde alltför stort intag av mat, dryck, sex, sömn, vila eller för all del poesi eller grekisk filosofi, var skadlig för den gammeldygdiga manligheten och hotade i förlängningen att bringa Rom på fall. Man skulle se ut som en karl, gå som en karl, man skulle visa måttfullhet, uthållighet, mannamod och integritet. Annars kunde res publica vara i fara.

Cicero och Maria Abrahamsson representerar såklart skilda politiska kulturer. I Rom var politikern med självklarhet man, enligt idealet en aristokrat som satte republiken främst, ledde staten i krig när så krävdes, helst därefter återvände till det enkla livet vid plogen, uppvisade vishet, gjorde släkten stolt genom ämbeten och triumfer, behandlade sina soldater som en god far, offrade till gudarna, producerade barn och ägde lagom mycket ärvda pengar. Dagens svenska politiker skall gärna ha en betydligt mer folklig framtoning, aldrig blotta sig för misstag, vara goda lagspelare och tja, om man vill vara elak, inte utmärka sig, sticka ut eller sticka upp. Militär kompetens räknas som i Rom och USA knappast som en bonus. Men där finns också, även med den stora skillnaden i påhoppens grovhet, en dos gemensam värdegrund, i synen på kroppen, på karaktär, på moral och på politiskt ledarskap. En god, sund och framför allt måttlig livshållning uppnås genom kroppens tuktning och kontroll. Kroppen avslöjar din inre styrka, dina principer och din karaktärsfasthet, samma egenskaper som gör dig mer eller mindre lämpad att leda landet i lust och särskilt i nöd.

Så hur såg Cicero själv ut? Vi har inga helkroppsavbildningar att gå efter, enbart ett välkänt porträtt. Men nog ser han ut att ha haft en viss rondör? Eller pondus då, som det hette i Rom.

Porträtt av Cicero från Kapitolinska Museerna, Rom

FokusRom och frun som kallas Turia

Maj14

Ett bevarat fragment av inskriften Laudatio Turiae. Längst upp syns avslutningen av textens överskrift: -XORIS. En gång i tiden har där stått ”uxoris”, alltså ”fruns”.

I fredags var det dags igen. Då samlades ett trettiotal forskare, lärare, doktorander och studenter på Humanisten i Göteborg för att diskutera antikens Rom. Vårt nätverk FokusRom stod som arrangörer, och tre föreläsare fanns på plats, Josiah Osgood från Georgetown University i Washington, Emily Hemelrijk, Amsterdam, och Gunhild Vidén, som är latinprofessor i Göteborg. Temat för dagen var den inskrift som brukar kallas Laudatio Turiae (”lovtal till Turia”). Inskriften är den längsta inhuggna privata text som bevarats från den romerska antiken och den berättar en sällsam historia. Romarna höll lovtal, laudationes, vid begravningar av elitens män och kvinnor, och inskriften i fråga tycks närmast ordagrant citera det tal en man höll vid hustruns likbål då hon med döden lämnade honom efter fyrtio års äktenskap. Kvinnan brukar kallas Turia, eftersom hon tidigare ansetts identisk med en person som benämns så i de skriftliga källorna, men de flesta forskare menar idag att hennes identitet är okänd. Hur som helst, ”Turia”, ”Frun” eller Laudata (den lovprisade) som hon omväxlande kallas i den moderna litteraturen levde ett minst sagt omvälvande liv. För var och en som till äventyrs tror att romerska kvinnor av hävd och i princip hölls inlåsta i det egna hemmet, spann, födde barn och hade mycket litet att säga till om i politiska ärenden är inskriften en verklig tankeväckare. Du hittar den på nätet på både latin och engelska. Låt oss för enkelhetens skull här kalla huvudpersonen för Turia.

Turias föräldrar mördades då hon ännu var ung; den bevarade texten börjar med denna händelse. På egen hand såg hon till att ställa förövarna inför rätta, varpå hon genomdrev att faderns testamente skulle äga laga kraft och arvet från föräldrarna fördelas rättvist mellan henne, systern och deras respektive. En tid härefter utbröt det romerska inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. Mannen stod på Pompejus sida i striderna (fel val…), råkade i onåd och tvingades fly. Hemma i Rom skötte Turia hus, familj och affärer. Hon bistod honom genom att skicka ansenliga mängder av juveler, slavar och likvida medel, och hon försvarade deras hus då det blev attackerat av våldsamma gäng. Det var också hon som utverkade benådning av Caesar så att mannen kunde komma hem. Men bekymren fortsatte. Nya inbördeskrig präglade Rom efter Caesars död. Under utrensningarna år 43 f. Kr. fann sig mannen proskriberad, fredlös. Åter var det Turia som ryckte ut, ordande, fixade och gömde sin man undan förföljare och bödlar. Proskriptionerna infördes av triumvirerna Octavianus (den blivande Augustus), Antonius (han som sedan blev ihop med Kleopatra) och Lepidus. De lät publicera namn på de fredlösa på Forum, varefter det stod var och en fritt att ha ihjäl personerna i fråga för en hygglig summa pengar. Syftet med proskriptionerna vara att samla in pengar för att få fatt på Caesarmördarna och samtidigt bli av med politiska motståndare. Processen var grym och effektiv. De dödades huvuden överlämnades till triumvirerna som bevis på att dådet uträttats. Cicero var den mest kände av offren och hans huvud och händer (eller hand) spikades tillsammans med andra framstående romares huvuden upp på talarstolen rostra till allmän beskådan. Detta var en terrorregim och syftet var att sätta skräck i betraktarna.

Ciceros död i en medeltida handskrift

Octavianus var en av de drivande i blodbadet, men eftersom han sedermera transformerade sig själv till landsfadern Augustus förmedlar flertalet augusteiska berättelser en bild av honom som relativt oskyldig, medan kumpanerna Antonius och Lepidus ställs som ansvariga. Samma sak gäller i Laudatio Turiae. Texten förtäljer hur den (gode) Octavianus (här kallad Caesar Augustus) återgav Turias man hans medborgarrätt, egendom och liv. Lepidus, skurken, var dock kvar i Rom och vägrade envist att ge mannen friheten åter. Frun gick då, allt enligt inskriften, in på den mest mansdominerade av alla arenor, Forum Romanum, fram till Lepidus tribunal, lade sig framstupa raklång framför triumviren och bönade och bad honom att tillkännage benådningen. Resultatet? Hon blev bortsläpad, förnedrad, utsatt för våld och verbalt bespottad, allt medan hon, fortfarande enligt texten, högt reciterade Octavianus benådning. Hennes insats gav resultat. Händelsen satte Lepidus i dålig dager och han blev så illa tvungen att ge med sig och låta Turias man återfå friheten.

Paret levde inte lyckliga i alla sina dagar härefter. Inskriften berättar att de förblev barnlösa. Turia, denna hedersdam, sörjde djupt, särskilt för mannen som skulle gå miste om arvingar. Hon erbjöd honom skilsmässa. Ja, inte nog med det; hon lovade att själv skaffa fram en lämplig fertil yngre kvinna som skulle kunde ge honom barn. Själv skulle hon också bo kvar i huset, sköta affärerna och se till avkommorna såsom sina egna. Mannen vägrade, och tur var nog det. De fortsatte att leva som gifta, Turia och hennes man. Nu, långt senare, håller han ett sorgfyllt tal vid hennes bår, där han prisar hennes egenskaper och gärningar och beskriver hur oändlig ensam, orolig och hjälplös han känner sig utan henne. Dock, avslutar han, hennes minne skall leva kvar, som en ledstjärna för honom och andra. Och visst får man säga att han lyckades, mannen, genom att låta rista in sitt tal på väldiga marmorplattor. Ännu tvåtusen år senare sitter vi, en grupp Romkunniga, norr om Germanien en hel dag och diskuterar deras liv, strapatser och barnlöshet.

Vårt program på FokusRom i fredags

Man kan förstås applicera mängder med olika slags perspektiv på denna högintressanta inskrift. Hur ovanlig är den? Skall vi se den som ett unikum, eller var den bara en av många inhuggna texter om modiga kvinnor som en gång kunde läsas i antikens Rom? Texten är ytterst smakfullt inristad, men ger samtidigt ett talat intryck. Varför omformulerade mannen inte sig mer inför den inhuggna versionen? Satt inskriften på Turias grav och var låg den? Vi kan ana från andra källor att den lästes högt vid årsdagarna av hennes död. Men vad uppfattade egentligen de förbipasserande? Och vad säger själva texten? Vem var Turia? Kan inskriften användas för att rekonstruera hennes liv? Vad betyder betoningen på egendom och pengar i texten? Säkert bör inskriften läsas också som en minnestext över mannan själv. Hur skall vi då tolka det faktum att han prisar fruns rådighet genom svårigheterna medan han framställer sig själv som förhållandevis svag?

De tre föreläsarna diskuterade olika aspekter av inskriften utifrån skilda frågeställningar. Josiah Osgood, vars bok om Laudatio Turiae snart finns i tryck, sökte sätta händelserna i Turias liv i ett större sammanhang genom att diskutera vad vi vet om andra framträdande kvinnor vid samma tid. Julia, Antonius mor, var en av dem. Också hon framträdde offentligt, inför Antonius själv, för att be om nåd för sin bror, Antonius morbror. Även i detta fall var triumviren tvungen att ge med sig. Caesarmördaren Cassius mor var en annan frontfigur som med emfas hävdade att sonen borde stanna hemma i Italien. Det kunde helt enkelt vara farligt för gossen att resa österut. I efterhand skulle det visa sig att mamma hade rätt, förstås. Än mer framträdande var Servilia, Brutus mor och Caesars älskarinna. Hon drev regelrätta politiska möten där ledande män och kvinnor var närvarande. Mest berömt och alltid lika uppfriskande är det brev från Cicero där han berättar hur han vid ett möte lagt ut texten om lämpligt politiskt agerande då Servilia helt enkelt bad honom att hålla klaffen. ”Jag satt tyst därefter”, skriver Cicero. Denne pompöse orator som aldrig slutade prata och som fyllt bok efter bok med den ena efter den andra harangen om sin egen förträfflighet blev tystad av en kvinna. Man bara måste älska det.

Gunhild Vidén pratar om Turias trofasthet.

Emily Hemelrijk fokuserade istället på hur den lovprisade kvinnans dygder beskrivs i inskriften. Visserligen tillskrivs hon tidens alla återkommande kvinnliga egenskaper, såsom lydnad, lojalitet, diskret skönhet, gudfruktighet utan vidskepelse, ihärdighet i ullspinning och fallenhet för välgörenhet. Men när dessa karaktärsdrag väl är uppräknade framträder en rad andra egenskaper som brukar förknippas med framstående män. Turia beskrivs såsom innehavande virtus (från vir, man), det manligaste av alla romerska karaktärsdrag. Virtus tillhör de många latinska begrepp som är närmast omöjliga att översätta eftersom de tillhör ett oss främmande samhälle och tankesystem. ”Mannamod” kallades det alltid förr, men virtus innehåller i själva verket alla de egenskaper en aristokratisk man i det krigiska Rom skulle besitta, rådighet, tapperhet, klokhet, besinning. Tänk Ned Stark i Game of Thrones så har du en man med verklig virtus. En av Hemelrijks poänger är att uppräkningen av de kvinnliga egenskaper som Turia besitter möjliggör det för mannen att prisa också hennes mer ”manliga” initiativ. Det är också av vikt att hon uträttar alla sina stordåd inte för att framhäva sig själv utan för mannens skull. Även Gunhild Vidén (bilden) återkom under sitt föredrag, dagens sista, till Turias lojalitet mot mannen och understök också hennes pietas, trofasthet, först mot föräldrarna, senare mot mannen. Tack vare denna hennes underordning i förhållande till mannens väl och ve, kunde hennes aktiviteter på Roms manliga publika scen tillåtas och hyllas.

Quattuorfeminatet som driver FokusRom. Från vänster: Ida Östenberg (ego sum), Antiken Göteborg, Anne-Marie Leander Touati, Antiken Lund, Gunhild Vidén, Latin Göteborg och Cajsa Sjöberg, Latin Lund. Ursprungligen bestod kvartetten av Gunhild, Cajsa, jag och Eva Rystedt (Antiken, Lund) nu emerita.

Vad är då FokusRom? Vilka är vi? Vad gör vi? Och varför? Jo, nätverket bildades 2008 som ett samarbete mellan Göteborgs och Lunds Universitet, specifikt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin. De gamla klassiska institutionerna som inkvarterade både Antikens kultur och de klassiska språken hade just splittras på alla de fyra universitetsorterna, där AKS gått till arkeologin och filologin till språkinstitutioner. Vi tog det som en utmaning att arbeta mer tvärvetenskapligt. Historia, kultur och språk hör nära samman och för att kunna studera och diskutera de antika civilisationerna krävs kunskap och förståelse för både föremål och text. Målet för vår verksamhet är att främja ett akademiskt helhetsstudium av den antika romerska civilisationen grundat på historisk, språklig, kulturvetenskaplig, arkeologisk och konsthistorisk kompetens. Ursprungligen finansierades projektet av de humanistiska fakulteterna i Göteborg och Lund. Nuförtiden är det fakulteten i Lund som står som huvudsponsor, med benägen hjälp av Institutionen för historiska studier i Göteborg. För alla intresserade har FokusRom en facebooksida där information om våra seminarier, kurser och läsdagar läggs upp regelbundet, liksom nyheter om konferenser, böcker och antikvetenskapliga verktyg. Har ni intresse för antikens Rom, gå med! Kom också gärna med förslag och funderingar över vilka teman och frågeställningar vi bör ägna åt oss framöver.

Forskning och studier är ensamarbete; inspiration och glädje finner vi i gemensamma möten och samverkande diskussioner där alla kan dra nytta av varandras specialkompetenser. Ytterligare en poäng är att låta olika universitetsgrupper mötas och lära av varandra: studenter, forskare, lärare. Våra huvudverksamheter är kursgivning, läsdagar och tematiska seminarier. Kurserna ges huvudsakligen på masternivå och även doktorander är välkomna. Hittills har vi roat oss med kurser om den romerska staden, romersk risk, samt text, monument och minne. En kurs ägnades helt åt Augustus minnesinskrift över de egna bedrifterna, den så kallade Res Gestae. Nya kurser framöver som vi funderar över att förverkliga rör romersk topografi, romersk poesi och romersk makt. Projektet sponsrar resor för studenter, och vi brukar lägga seminarier och föreläsningar som heldagar, så att Lundabor och Göteborgsstuderande relativt enkelt kan delta även på den andra orten.

Läsdagarna är verkliga höjdpunkter. Alla som arbetar akademiskt vet att man spenderar väldigt massa tid på administrativa uppgifter. Undervisningen är en huvuduppgift, förstås, men alltför ofta tenderar forskningen att utgöras av nedslag i begränsade frågeställningar. Under läsdagarna motverkar vi all vardagens splittring genom att ägna en hel dag av gemensam diskussion åt en antik text. Alla förbereder sig hemmavid genom att läsa igenom hela texten (eller det man hinner…). Vid textmötena diskuterar vi sedan fritt, under viss ledning, de teman och frågeställningar var och en fastnat för under genomläsningen. Viktigast är att hålla ett öppet akademiskt samtal utan prestige. Alla skall kunna läsa och bidra utifrån egna förutsättningar, kunskap och tidstillgång. Under våra läsdagar har vi plöjt Tacitus Agricola, Suetonius Kejsarbiografier, Ovidius Tristia samt Ciceros tal mot Catilina tillsammans med Sallustius beskrivning av Catilinas sammansvärjning. En gång var vi djärva och läste grekisk text, Plutarchos biografi över Pompejus. Han var ju trots allt romare, den där Pompejus. Läsdagarna är för mig goda dagar. Ibland glömmer vi i universitetsvärlden nästan bort varför vi valt att syssla med det vi gör, och läsdagarna påminner om den grundläggande glädjen i arbetet. Vi arbetar med hel text, som ger kulturellt och historiskt sammanhang, vi diskuterar utan andra avbrott, vi får chansen att med hela sinnen ge oss hän åt vad som i grund och botten är en passion, antik text och romersk kultur, och vi gör det tillsammans. Närmast på tur står Vergilius Aeneiden och jag ser nästan barnsligt mycket fram emot det.

Kärnan i vår verksamhet består av tematiska heldagar, som vi organiserar omväxlande i Lund och Göteborg. Seminariet om Laudatio Turiae var just en sådan heldag. Två gånger om året träffas vi, och vi har sedan 2008 ägnat oss åt en hel massa ämnen, såsom romersk död, den romerska armén, romerska trädgårdar, inskrifter i antikens Rom, graffiti, Plutarchos, och Seneca. Antalet deltagare brukar ligga mellan tjugo och femtio. Vi försöker samordna kurser och seminariedagar; alltså organiserades en heldag om Augustus Res Gestae under kursen på samma tema. På så sätt får studenterna under kursens lopp en viktig möjlighet till fördjupning under ledning av experter. Föreläsare hämtar vi omväxlande från Sverige, Norden, Europa och Amerika. Vi försöker också koppla samman seminarietematik med läsdagarna, när så passar. Alltså kommer höstens heldag att ägnas Aeneiden och läsdagen kan nyttjas som en förberedelse inför seminariet. Mötet mellan akademiker på olika nivåer, från olika platser, med olika kunskaper och färdigheter står i centrum för våra heldagar. Mötet är akademiskt, men också socialt. Alla våra dagar avslutas med samvaro, där studenterna får möjlighet att prata vidare med de inbjudna gästforskarna under lättsamma former. Av hävd kallar vi våra eftersitser FokusÖl, men jag kan bedyra att det är mycket tillåtet att också dricka vin och vatten, liksom att äta, och framför allt, att samtala. Så avslutades också heldagen om Laudatio Turiae på Avenyn i Göteborg, där studenter, forskare och lärare fortsatte att tala om Turia och hennes man, om manligt och kvinnligt i antikens Rom, om inskrifter, gravtal, monument, minne, inbördeskrig, Octavianus, om olika universitetssystem, böcker, familjer, EU-valet och livet. Och om framtida FokusRom-träffar, så klart.

FokusÖl: Så här glada är alla efter en heldag med romersk kultur och historia.

En Stradivarius i Uddevalla

Apr9

Jag älskar stora städer. Öppna stadsrum med outtömliga utbud som bebos av människor med olika utseende, ursprung, berättelser och livsdrömmar. Arkitektritade byggnader längs breda boulevarder ett par tunnelbanestationer från frisinnade bohemkvarter. Parker där brokiga familjer stojar under soliga söndagseftermiddagar och en ensam man rastar sin hund en disig tisdagsgryning. En lång historia som lever parallellt med den moderna. Stumpar från förr som ropar ”Hallå” till oss som passerar förbi. Staden jag bor i är förstås en politisk utopi, där alla har samma möjligheter och rättigheter. I denna mina drömmars stad dignar det av tillgänglig kultur, kaféer, barer, museer, teaterscener, operor, konserthus, och bibliotek. Så kallad finkultur sida vid sida med utmanande underground. Självklart finns där minst ett universitet. I stadens shoppingkvarter kan jag låta min blick svepa över rader av Diornagellack och klänningar ur Diane von Furstenbergs senaste kollektion. Jag behöver inte ens ha möjlighet att konsumera; vetskapen om de vackra tingens existens räcker. I en annan del av staden hittar jag böcker från dåtiden i de många livskraftiga antikvariaten. Jag slinker in på en bar var som helst och smuttar på en prosecco i goda vänners lag innan vi rusar vidare till ännu en superintressant kulturdebatt mellan profilerade forskare och pålästa debattörer. Jag stämmer möte på en betraktarbänk framför en världsberömd 1800-talsmålning. Mentalt bor jag i New York, Rom, Paris eller Berlin. I verkligheten bor jag i Uddevalla.

Omständigheterna placerade mig i Uddevalla. Jag ville inte flytta hit och kände mig i stora stycken tvångsförflyttad. Jag bodde i Uddevalla under några skolår och blotta tanken på att flytta hit igen var som att tvingas tillbaka till en yngre version av mig själv. Inte sällan skojar jag lätt föraktfullt tillsammans med mina likasinnade klassiskt bildande kompisar om jag befinner mig i Tomis. Ni vet, den gudsförgätna kyliga håla vid Svarta Havet dit poeten Ovidius exilerades av kejsar Augustus. Ovidius hatade Tomis. Han skrev brev på brev till kejsarhuset för att blir återkallad till sitt älskade Rom, Urbs, Staden. Han befann sig bland barbarer som inte förstod hans diktning och knappt ens det romerska tungomålet. Ovidius ville vara i världens centrum bland familj, diktarvänner, teatrar, och vackra människor. Han ville leva i Rom, dö i Rom och, inte minst viktigt, bli begravd i Rom.

Så här kunde det låta:

Ut careo vobis, Stygias detrusus in oras,
       quattuor autumnos Pleias orta facit.
Nec tu credideris urbanae commoda vitae
       quaerere Nasonem: quaerit et illa tamen.
Nam modo vos animo, dulces, reminiscor, amici,
       nunc mihi cum cara coniuge nata subit,
aque domo rursus pulchrae loca vertor ad Urbis
       cunctaque mens oculis pervidet illa suis.
Nunc fora, nunc aedes, nunc marmore tecta theatra,
       nunc subit aequata porticus omnis humo,
gramina nunc Campi pulchros spectantis in hortos
       stagnaque et euripi Virgineusque liquor.
At, puto, sic Urbis misero est erepta voluptas,
       quolibet ut saltem rure frui liceat!

I John W Köhlers översättning av verserna ur Breven från Svarta Havet (Epistulae ex Ponto) 1.8.27–40 blir det:

Sedan jag skilts från er och fördrivits till stygiska stränder
har nu min fjärde höst fyllts av Plejader med storm;
fast du tror kanske ej att Naso saknar de fröjder
livet i Rom ger – och dock längtar han efter dem jämt.
Ty än dyker ni upp i minnet, kära kamrater,
än min dotter och än är det min älskade fru
Jag lämnar åter mitt hus, går till vackra platser i Rom, ja
allting som finns att se står för mitt inre helt klart.
Än är det torg, än tempel och marmorklädda teatrar,
alla portikerna sen med sina planade golv,
än är det Marsfältets gräs med utsikt mot trädgårdars fägring,
dammar, kanaler, än syns Virgo, Agrippas present.
Troligen fråntogs jag stackars karl alla storstadens fröjder
blott för att trots allt ha kvar glädjen att bo i nån by!

De stygiska stränderna kantar i poesin floden Styx i underjorden; så långt bort befinner Ovidius sig från människornas värld. Naso är hans namn, Publius Ovidius Naso. Marsfältet, Campus Martius, var det öppna fält norr om republikens stadsmur, där man övade militärt (därav namnet Mars), innan senrepublikens och den tidiga kejsartidens stora herrar planterade ståtliga byggnadsverk som Pompejus teater, Pantheon och Augustus mausoleum på denna plats. Ännu under Ovidius tid kantades monumenten av promenadvänliga grönområden. Virgo, Agrippas present, eller ”jungfruligt vatten” som Ovidius skriver, syftar på vattenledningen, Aqua Virgo, som Augustus kumpan Agrippa lät leda in i staden, och som idag avslutas i Fontana di Trevi.

Nå, nu är ju inte Uddevalla på långa vägar så förfärligt för mig som Tomis var för Ovidius. Kallt är här visserligen, och inte växer här citronträd och lager precis. Å andra sidan kan man åka längdskidor och skridskor på vintrarna. Det skulle knappast Ovidius ha uppskattat, men det gillar jag. Naturen är överhuvudtaget vidunderligt vacker här. Hav och vågvittrad granit i väster, urskog och sjöblänk i öster. Just utanför vårt hus rör sig Lelångebanan, det gamla järnvägsspåret som förband Dalsland med Uddevalla. Här åker jag skidor på vintern och joggar resten av året. Spåret går längs skog och sjö, förbi en sportstuga från vilken flera andra småvägar kan väljas. Ofta slås jag av den stilla skönhet som bara finns där, ett par steg hemifrån. Ingen bil behövs för att ta sig dit, ingen buss, ingen tunnelbana. Här springer jag fritt tillsammans med rådjuren; någon gång siktas ett lodjur. Vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer, kantareller, hallon och blåbär kantar vägen. I luften doftar skogens täta friskhet.

Lelångespåret vid Bjursjön

Samma spår. I snö.

Det kulturella livet i Uddevalla är inte lika mycket att hurra för. Här finns inga teaterscener, ingen konsertbyggnad, knappt någon utställningslokal. Offentliga föreläsningar av kunniga experter kan räknas på ena handens fingrar. Lokaltidningen är oläsbar, cafémiljöerna är i princip obefintliga, centrum är utblåst och nöjeslivet består av helgturer till köpcentret Torp. Många har länge velat se ett kulturhus i staden, men idén har i evigheter fastnat på debattnivå. När kommunen för ett par år sedan bestämde att ungarna i skolan inte skulle få läsa B-språk förrän i 7:an istället för 6:an eftersom några barn skulle tvingas åka buss till undervisningen var jag på god väg att flytta härifrån på stubinen. Ja, jag saknar ofta liksom Ovidius de fröjder livet i Rom ger.

Det finns dock uppiggande undantag. På Kulturskolan kan barn och ungdomar spela både ett och flera instrument. Musikklassen på Västerskolan där min dotter går måste vara den bästa på jorden. Att ens barn älskar sin högstadietid är (trots allt…) värt mer än alla Diana von Furstenbergklänningar i världen. Humanistiska förbundet ordnar föreläsningar i toppklass. Under de år min pappa var ordförande var Sture Linnér, Eva Österberg och Ingmar Karlsson bara några av de som kom, sågs och talade. I Studio 32 ordnas dramaundervisning och eleverna framför regelbundet pjäser. Bohusläns museum kan man besöka många gånger om.

Ändå blir jag förvånad, för att inte säga överrumplad, när jag efter fem år upptäcker stadens verkliga kulturella pärla, kammarmusiksällskapet Collegium Musicum. Mamma och pappa har länge sagt att jag borde ge det en chans, och en söndag i mars klev jag av mina höga snobbiga hästar och vankade ner till Pingstkyrkans lokaler för att bli en av de invigda. Jag slängde ett öga i programmet. Andreas Brantelid, cello, och Bengt Forsberg, piano. Jag läser igen. Jo, det stämmer. Jag är på väg till en Världskonsert. Bengt Forsberg är en ytterst välrenommerad pianist, som är känd för sin breda repertoar och inte minst för sina turnéer och inspelningar med Ann Sofie von Otter. Andreas Brantelid är en ung superstjärna, som spelar cello som en gud. Han har vunnit massor med priser och är eftertraktad på världens alla scener. Varför förstår man om man hör honom, som här, spela Chopin, så mjukt, så följsamt, så oändligt smekande vackert.

Chopin var inte på repertoaren i Pingstkyrkan, men väl Bach, Brahms och Sjostakovitj. Bach först, ”alltings ursprung”, som Forsberg uttryckte det. Gambasonat i G-dur, som båda musikerna hanterade i lätt, elegant samspel. Ändå var det först med Brahms, sonat nr 1 i e-moll för cello och piano, som Brantelids begåvning och speldjup verkligen framträdde. Jag älskar det där stycket och dess europeiskt romantiska melankoli, och Brantelids spelstil passar det perfekt. Efter paus och blandade ”klassiska pärlor” (ett förskräckligt namn, förresten) framfördes eftermiddagens andra höjdpunkt, Sjostakovitj sonat nr. 2 i D-moll för cello och piano, med styckets hela känsloregister, från mörk svärta till humor. Forsberg imponerade här i andra satsen, och Brantelid i det smärtsamt vackra largot. Efteråt spelades ett lättare stycke, en vaggsång av Tor Aulin, som en slags digestivo. Både musiker och publik behövde smälta Sjostakovitj innan vi kunde gå hem.

I småpratet mellan styckena släppte Brantelid bomben. Cellon han spelar på sedan fem år tillbaka är en Stradivarius från 1707, en av ett sextiotal som finns kvar. Alla dessa instrument är ju egna karaktärer med personliga namn och Brantelids är den som kallas ”Boni-Hegar”. Cellon var under 1800-talet i den schweiziske cellisten Emil Hegars ägo. Hegar spelade ofta med Brahms själv, och var den som, då tillsammans med pianisten Carl Reinecke, uruppförde Brahms sonat för cello och piano nr. 1 i Leipzig 1871. Alltså: Den cello som vi hör Brantelid spela Brahms på i Pingstkyrkan i Uddevalla den här söndagseftermiddagen i mars är SAMMA INSTRUMENT på vilket just denna sonat en gång framfördes för allra första gången. Hade vi åhörare varit bara en smula mer tränade i romantikens känsloyttringar hade vi svimmat hela bunten av ren hänförelse. Faktiskt dånar jag nästan av. Musiken och instrumentet, den unge cellosolisten, förflyttar oss i tid och rum. Uddevalla 2014 är Leipzig 1871. Det är bara pausens hembakta kakor som återför oss till nuet.

Jag hittar inget klipp av sonaten med Brantelid, men här spelar ett annat ungt stjärnskott, Camille Thomas, tillsammans med Beatrice Berrut första satsen i en inspelning som jag tycker mycket om:

Nå, hur hade då Boni-Hegar hamnat hos Brantelid? Jo, berättar cellisten, efter att ha upphittats på fransk slottsmark auktionerades instrumentet ut i London 2008. Brantelid visste att han och cellon var ämnade för varandra. Men drömmar kan man inte köpa Stradivariusinstrument för, och Brantelid spelade troget vidare på sin gamla cello. Något år senare kom han hem till ett meddelande på telefonsvararen. Det var från Truls Mørk, den norske cellisten. Han berättade att en störtrik norsk mecenat köpt instrumentet och gett till honom att spela. Efter en tid med cellon hade Mørk upplevt att han och instrumentet inte var helt samstämmiga. Mørk spelar mycket fysiskt och liksom ger sig på instrumentet med hela sin musikaliska tyngd. Cellon var för liten för honom, tyckte han, och skulle bättre passa Andreas Brantelid. Var Andreas möjligen intresserad? …. När jag lyssnar på Brantelid tänker jag hur rätt Mørk hade. Brantelid och hans cello är verkligen gjorda för varandra, instrumentet för cellisten och cellon för musikern. Där finns en lätthet, en gemensam dans, en ton där Brantelid liksom väntar ut sin cello. Mørks stil är en annan; han tar till synes mer bestämt kommandot över musiken. Nu är också Mørk en favorit hos mig. Hans inspelning av Bachs cellosviter är den jag helst lyssnar på, och hans version av Sjostakovitj sonat för piano och cello nr. 2 i D-moll (lyssna här) är i mitt tycke mer expressivt än Brantelids och tar mer fast på den mörka tonen i stycket. Kanske har det också med mognad att göra.

I Pingstkyrkan den där dagen då en Stradivarius var på besök fanns ett hundratal personer. Jag sänkte åldersnivån betydligt. Det är nu inte på minsta sätt konstigt att människor har andra bestyr att se till en söndagseftermiddag. Det skall handlas, lagas mat, passas barn, fixas i trädgårdar, skjutsas till fotboll och hälsas på släktingar. Men, tänker jag, skulle ändå inte föreningen med sina eldsjälar och skolan och Kulturskolan med sina lika engagerade lärare bättre kunna tillsammans ta tillvara den här typen av uppträdanden? Brantelid är ju en cellomusikens Zlatan och hans framträdande skulle, det är jag säker på, kunna ge barn och ungdomar något som kompletterar skolan. Det kan gott stå på schemat; om inte, blir det till ett fåtals privilegium. Idag kl. 15: Konsert. Självklart måste själva uppförandet ingå i ett större sammanhang, som ger kunskap, förståelse och färdighet. Bach kan brukas som en ingång i musikhistorien, Brahms som en europeisk 1800-talslektion och Sjostakovitj som en väg att förstå Stalintiden. Också själva förmågan till en estetisk upplevelse behöver tränas; den är långt ifrån allom given. Klassisk musik kan liksom konst och litteratur verka svårt och snobbigt, och risken är stor att man slår den ifrån sig för att man inte tycker sig förstå. Några får detta med sig hemifrån, andra inte. Skolan behöver träna alla om konsten inte skall begränsas till den kulturella elitens efterrättsbord. En världskonsert med Andreas Brantelid i Pingstkyrkan kan också ge andra livslektioner: En inblick i all den övning som ligger bakom varje framgång, och en berättelse som handlar om att man kan göra det man brinner för. Att vi alla spelar på olika slags instrument. Att det finns många olika spelstilar och att ingen är den enda rätta. Att drömmar kan bli sanna. Det kan en dag dimpa ner en Stradivarius till dig också.

Andreas Brantelid och Bengt Forsberg i Pingstkyrkan

Addendum: Förutom den vackra naturen och dotterns underbara klass har en sak till varit fantastisk med att bo i Uddevalla. Jag har under det senaste året behandlats för bröstcancer och jag kan inte tänka mig att det någonstans skulle kunna gå att få bättre vård än här. Utomlands hade jag inte haft råd med varken mediciner eller konsultationer och på många andra platser i Sverige är väntetiderna upprörande långa. Här i Uddevalla har man sedan många år tillbaka ett väl fungerande samarbete mellan bröstmottagning, kirurgi, onkologi och cytostatikamottagning. Jag har snabbt fått provsvar och snabbt operationstid, har enkelt förflyttat mig mellan de olika enheterna och har alltid kunnat få kontakt med mina läkare och sköterskor när jag så behövt. Jag har behandlats av den bästa personal man kan föreställa sig och under hela tiden blivit väl informerad om de olika stegen i processen. Mitt i alla svårigheter det innebär att gå igenom en krävande cancerbehandling har jag faktiskt känt mig tacksam att jag bor i just Uddevalla.