Vad är Mos Maiorum?

Nyligen framkom att EU under två veckor med start måndagen den 13 oktober genomför en gemensam polisiär insats för att finna illegala immigranter. Syftet sägs vara att bekämpa den organiserade brottsligheten och motarbeta människohandeln. Med vetskap om tidigare liknade operationer finns dock anledning att frukta att det är den lilla människan, den papperslöse flyktingen, snarare än de kriminella organisationerna som kommer att råka illa ut. Politiker, journalister och människorättsaktivister har också protesterat, både mot själva insatsen som sådan och mot att den hemlighållits in i det sista. Alla medlemsstater har inbjudits och Sverige deltar i operationen.

Insatsen är tillkommen på italienskt initiativ och lanseras under det latinska namnet Mos Maiorum (uttalas ung. ”mås majorum”). Ord är betydelsebärande. De bär på budskap, historiska såväl som samtida. De sänder signaler både inom den egna organisationen och utåt om vilka man är, vad man gör och vad man vill uppnå. Att italienarna lanserar insatsen i en latinsk språkdräkt är knappast förvånande. Antiken har alltid fungerat som en kulturell referensram, från vilken man kunnat välja och vraka passande symboler och deviser såväl för att stärka gemensamma identiteter som för att legitimera makt och uppvisa bildning. I Italien finns förstås en särskild förtjusning för det egna latinska arvet.

Tidigare operationer har burit antika gudanamn såsom Hermes, Aphrodite och Demeter. Mos maiorum har en mer specifik historisk innebörd. Ordagrant betyder det ”förfädernas sed”. Mos översätts bäst med ”sätt, tradition, sedvänja”, samma ord som i plural blir mores, som i ordet moral. Eller tänk på Ciceros klassiska O tempora, o mores, o tider, o seder. Maiorum är plural genitiv av maiores i betydelsen de äldre, förfäder. Begreppet mos maiorum användes i antikens Rom, särskilt under republiken och den tidiga kejsartiden. Det fungerade som ett moraliskt rättesnöre i ett ytterst flexibelt samhällssystem, där fädernas seder var positiva ledstjärnor som visade hur Rom borde styras och skötas för stadsstatens och det allmännas bästa. Res publica, romarnas namn på sin republik, betyder just detta, de offentliga tingen, det allmänna.

För att förstå begreppet mos maiorum måste man först och främst klargöra att det i Rom före 500-talet efter Kristus och Corpus Iuris Civilis inte existerade en gemensam lagsamling. Man hade inte heller en skriven konstitution. Naturligtvis stiftades lagar även tidigare, men praxis och retorisk färdighet var oftast mer avgörande för rättegångarnas utfall. Den verkliga makten låg hos det rådgivande organet, senaten, som efter omröstning lät publicera sina resolutioner som consulta, vilka i princip aldrig ifrågasattes. Senatorerna var före detta ämbetsmän, framför allt konsuler och pretorer. Deras makt vilade på auctoritas, ett anseende som byggde på att man uppvisade gott omdöme, ålder (senat kommer från ordet senex som betyder gammal), värdighet och uppträdde som ett föredöme för samtiden och kommande generationer.

Auctoritas var nära förknippat med mos maiorum, och senatens medlemmar kunde uteslutas om de misskötte sig eller ertappades med ett icke oförvitligt leverne. Moral var centralt i antikens Rom, och även andra medborgare kunde få en ”prick” (nota) om de exempelvis svurit falskt, stulit, försökt begå självmord, uppträtt på scenen (!), brutit sina löften eller agerat på annat sätt som ansågs skada samhället. Råkade man ut för en prickning flyttades man ur sin tribus, ”rote” och tappade därmed sin rösträtt men tvingades att fortsätta betala skatt. Moralen kontrollerades särskilt av censorerna, som innehade det mest prestigefyllda av alla Roms ämbeten. Censorerna saknade visserligen formell makt i form av imperium; deras inflytande byggde istället just på auctoritas och mos maiorum. De satt längre än alla andra ämbetsmän, arton månader istället för ett år, och de kunde enbart väljas bland före detta konsuler. Följaktligen var de till ålder och erfarenhet komna. Fram till Sullas diktatur år 82 före Kristus var det censorerna som valde senatorer, kontrollerade riddarståndet, höll folkräkningar (census) och genom offentligt publicerade listor angav om någon skulle prickas och därmed uteslutas. Gammal var äldst, och få personer innehade så stor egentlig makt som Marcus Aemilius Scaurus, pretor, konsul, censor och under cirka tjugofem år (från 115 före Kristus) princeps senatus, senatens främste med rätt att bestämma dagordningen och tala först.

Mos maiorum var under antiken alltid ett positivt laddat begrepp. Förfädernas sedvänjor och traditioner hade byggt Rom, och det största hotet mot samhället ansågs utgöras av sedernas förfall. Att Rom mist sin ursprungliga styrka eftersom man lämnat det enkla livet vid plogen för att nu dricka dyra viner ur sinnrikt dekorerade silverserviser vid en aldrig sinande ström av fester och spel var ett återkommande tema i tidens litteratur. Ytterst handlade det om att mores, sederna, var Roms militära grund. För ett rike som vilade på härförares och soldaters tapperhet och disciplin var de gammaldags dygderna A och O.

Mos maiorum var anfädernas seder. Samtiden var det ofta sämre ställt med. Så kritiserade exempelvis censorn Cato på 100-talet före Kristus (han som ansåg att Karthago borde förstöras) tidens förfall och framdrev hårda reformer för att få romarna att återgå till en enkel livsföring, som han menade stod att finna i de italiska bergstrakterna snarare än i Rom. Mos maiorum var ett föränderligt begrepp, som betecknade ideala karaktärsdrag och handlingsmönster, hos enskilda och grupper som uträttat stora ting för samhällets bästa. Termen var starkt förknippad med Roms äldre tid, och efterhand som man ansåg sig bevittna den yngre generationens ständiga förfall, placerades tanken om hög moral hos andra folkslag. Särskilt berömd är Tacitus skildring av germanerna (omkring 100 efter Kristus), där den starkt imperiekritiske författaren och senatorn placerar de traditionella dygderna som mod, rättrådighet och måttlighet hos de nordliga grannarna snarare än hos romarna själva.

Rom var ett förmodernt samhälle, imperialistiskt, militaristiskt, våldsamt, mansdominerat, ojämlikt och ofta fullkomligt respektlöst inför den enskilda människans behov. Fördomarna var otaliga. Grekerna ansågs fega och opålitliga, orientaler osjälvständiga och depraverade, karthager sluga och grymma. Men Rom var också mångkulturellt, en smältdegel, ett rike som byggde på inkludering. Romarna lade mycket liten vikt vid ras. Att som på DN Kultur hävda att begreppet mos maiorum signalerar rasprofilering och fascism är alltså ur ett historiskt perspektiv felaktigt. Romarna adopterade och inkorporerade också med relativ lätthet andras traditioner, litteratur och gudar. I princip all diktkonst i Rom byggde på grekiska förebilder och Horatius kan i sin Epistel 2.1 (156–157) konstatera att ”det besegrade Grekland besegrade den ociviliserade erövraren och införde konsterna i det bondska Latium.” Anfadern Aeneas, huvudkaraktären i Vergilius ”nationalepos” Aeneiden, flydde från kriget i Troja i Mindre Asien och seglade via Afrika till Italien. Under antiken hade man aldrig fått för sig att stänga gränserna till Rom.

800px-Eneasanquises

Aeneas flyr det krigsdrabbade Troja med sin far Anchises på ryggen och sonen Ascanius och hustrun Kreusa vid sin sida. Målning i Louvren av Carle van Loo, 1729.

Att benämna en operation som syftar till att spåra immigranter mos maiorum är ur ett historiskt perspektiv missvisande. Vems seder, vems moraliska förebilder åsyftas egentligen? Inte romarnas, som var de som använde sig av termen. Knappast kan väl heller tanken vara att åberopa något mer närliggande historiskt exempel. Genom att återbruka en latinsk term i ny tappning skriver man inte bara om historien (förvandlar romarna till exempel på protektionism), man hävdar också genom språket i sig, latinet, maktspråket, kyrkans språk, rättens, vetenskapens och västerlandets språk att man på historisk grund har den moraliska rätten på sin sida.

EU:s version av mos maiorum bygger inte på auctoritas, inte på förfädernas seder, utan är snarast att betrakta som utövande av politisk och kulturell makt. Jag säger som Cicero, o tider, o seder, o tempora, o mores.

BzdBB7xIIAEJ-Kz

Medelhavet idag

Annonser

2 thoughts on “Vad är Mos Maiorum?

  1. Bra skrivet Ida! Jag har flera studenter som varit framme och frågat mig varför denna insats kallas Mos Maiorum, (som jag hade tagit upp under en föreläsning). Jag svarar att det är obegripligt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s