Ursäkta att det dröjde lite med detta inlägg. Jag skrev en artikel på SvD Kultur för 10 dagar sedan om corona, källkritik och (vetenskaplig) hederlighet och om begreppet akribi, som jag tycker mycket om. Texten kan läsas här: Forskare och journalister brister i intellektuell hederlighet.

Artikeln tog lite tid i anspråk och efter att den publicerats fick jag massvis med kommentarer, som jag också svarat på. Helt uppenbart är detta ett ämne som väcker känslomässiga reaktioner –  jag har aldrig tidigare skrivit en kulturtext som lästs av så många också långt utanför de vanliga akademi- och kulturkretsarna. Två dagar efter att texten publicerats hade den över 250 000 läsningar på nätet! Det är galna siffror; galna.

Många har också hört av sig – de allra flesta med vänliga rosor, men jag har också fått en del taggiga uppsträckningar. Eller så här: jag har blivit kallad både Athena och Stasi. Inte för att det verkar hejsan att födas med rustning ur pappas huvud, men jag föredrar nog ändå Pallas framför polis.

(En rolig sak apropå det som inte har ett dyft med saken att göra är att den grekiska statsstaten kallades polis – där betoningen ligger på första stavelsen och o:et uttalas som en kort å –, så om Athen haft en polis hade den hetat polispolisen).

Athena föddes ur fadern Zeus huvud, vuxen och krigsklädd. Modern Metis hade Zeus helt sonika svalt när hon väntade dottern. Varför? Tja, Zeus mindes alltför väl hur det gick när Uranos snöptes av Kronos, som i sin tur störtades av sonen, aka Zeus själv. Både Uranos och Kronos hade också för vana att äta upp sina barn. Beware of blivande barn som profeteras ta över din makt alltså.

Nå, idag tänkte jag skriva om några ord som vi numera svänger oss med dagligen: epidemi, epicentrum och pandemi. Självklart är termerna rena rama grekiskan.

Epidemi kommer av de grekiska orden epi = på och demos = folk. Demos är förstås samma ord som ingår i demokrati, folkstyre, medan epi är en preposition som kan betyda på, bland, till, mot. Epidemi betyder ungefär ”på folk” eller ”bland folk”. Det är ett rätt vagt uttryck, som förekom i lite olika sammanhang i den grekiska litteraturen, innan Hippokrates eller någon i hans krets valde den specifika betydelsen ”sjukdomar som cirkulerar bland människor (i ett land)”.

Och på tal om epi och dagsaktuellt språk. Ordet epicentrum betyder alltså ”på centrum” och används fiffigt nog för att beteckna en punkt på jorden rakt ovanför platsen där en jordbävning startat, dess fokus.

Många mycket arga språkpoliser (polis igen!) visar därför stor irritation nu när begreppet far runt för att beteckna var coronasmittan för tillfället är som mest akut. Wuhan var epicentrum först, sedan tog norra Italien över som rapporteringens epicentrum och nu är Stockholm Sveriges epicentrum. Kritikerna menar att det räcker att säga ”centrum” eftersom ”epi” inte tillför något. Vaddå ”på centrum” i Wuhan, liksom. Men som Anders Svensson förklarade i ett pedagogiskt inlägg i Dagens Nyheter kan språkbruket också försvaras. Dels kan man tolka begreppet i överförd bemärkelse, alltså som mitten av en katastrof vilken som, dels kan epicentrum sägas avse mitten av ett nav, från vilken såväl seismiska rörelser som smitta sprids.

Pandemi, då? Jo, demos för folk är förstås detsamma som i epidemi. Men istället för epi står här prefixet pan, som betyder alla, hela, varje, och dyker upp i ord som panslavism, panorama (hel syn) och panteon (alla gudar). Pandemi betyder ”hela folket”, varken mer eller mindre. Att det hänger ihop med sjukdom beror på att det modellerats efter begreppet epidemi. Men ordet saknar epidemins preposition; här finns inget ”på”, pandemi är ”utan på” (haha). Med ”på” hade det hetat epipandemi, och det skulle ha varit ännu krångligare att uttala. ”Och här i studion har vi med oss statsepipandemiolog Anders Tegnell”… Nä, tack.

Det grekiska adjektivet pándemos, ”något som rör alla, hela folket” kunde under antiken användas till allt möjligt. Så till exempel fanns det en Afrodite Pandemos. I det lagom nyktra sällskap som i Platons Gästabudet samlas hos dramatikern Agathon för att försöka bräcka varandra i konsten att hålla tal till kärleken framträder denna gudinna, hon som är ”för hela folket” eller snarare ”för vanligt folk”.

–”Det är ju alldeles uppenbart att Afrodite är två”, hävdar Pausanias, en av gästerna. En kallas Urania och är den Himmelska kärleken. Urania har inget med kvinnlighet att göra, nä, bevare mig väl. Urania är kärleken mellan män, de starkaste och mest intelligenta, och leder naturligtvis till det högsta goda för både den enskilde och samhället. Den andra, Afrodite Pandemos, den Folkliga Kärleken, är yngre, lägre och mer inriktad på kroppen än själen. Hon är kärlek som obetydliga och dumma män upplever, sådana, som är så lågt beskaffade att de älskar kvinnor lika mycket som pojkar…

Men Afrodite Pandemos fick i andra sammanhang vara gudinna ”för alla tillsammans”. I Athen tillbads hon så, på agora, torget, där alla träffades tillsammans för att utöva demokrati, och även som en enande symbol för landskapet Attika. Det finns också en Afrodite Pandemos som avbildas ridande på en vädur. Varför vet inte jag. Säkert har min kollega Jenny Wallensten, direktör på Svenska Institutet i Athen, bättre koll. Jag menar, inte nog med att hon forskat på de grekiska gudarnas epitet, hon är också syster till biträdande statsepipandemiolog Wallensten, som verkar ha gått hem om inte hos hela folket (pandemi) så åtminstone i Twitters mer svärmiska sfär. Och på de dagliga presskonferenserna tycks de återkommande frågorna om singlars sexliv riktas just till honom. Det är väl nåt med Afrodite.

Svärmeri för epidemiolog(i)

Afrodite för alla