Ursäkta att det dröjde lite med detta inlägg. Jag skrev en artikel på SvD Kultur för 10 dagar sedan om corona, källkritik och (vetenskaplig) hederlighet och om begreppet akribi, som jag tycker mycket om. Texten kan läsas här: Forskare och journalister brister i intellektuell hederlighet.
Artikeln tog lite tid i anspråk och efter att den publicerats fick jag massvis med kommentarer, som jag också svarat på. Helt uppenbart är detta ett ämne som väcker känslomässiga reaktioner – jag har aldrig tidigare skrivit en kulturtext som lästs av så många också långt utanför de vanliga akademi- och kulturkretsarna. Två dagar efter att texten publicerats hade den över 250 000 läsningar på nätet! Det är galna siffror; galna.
Många har också hört av sig – de allra flesta med vänliga rosor, men jag har också fått en del taggiga uppsträckningar. Eller så här: jag har blivit kallad både Athena och Stasi. Inte för att det verkar hejsan att födas med rustning ur pappas huvud, men jag föredrar nog ändå Pallas framför polis.
(En rolig sak apropå det som inte har ett dyft med saken att göra är att den grekiska statsstaten kallades polis – där betoningen ligger på första stavelsen och o:et uttalas som en kort å –, så om Athen haft en polis hade den hetat polispolisen).
Athena föddes ur fadern Zeus huvud, vuxen och krigsklädd. Modern Metis hade Zeus helt sonika svalt när hon väntade dottern. Varför? Tja, Zeus mindes alltför väl hur det gick när Uranos snöptes av Kronos, som i sin tur störtades av sonen, aka Zeus själv. Både Uranos och Kronos hade också för vana att äta upp sina barn. Beware of blivande barn som profeteras ta över din makt alltså.
Nå, idag tänkte jag skriva om några ord som vi numera svänger oss med dagligen: epidemi, epicentrum och pandemi. Självklart är termerna rena rama grekiskan.
Epidemi kommer av de grekiska orden epi = på och demos = folk. Demos är förstås samma ord som ingår i demokrati, folkstyre, medan epi är en preposition som kan betyda på, bland, till, mot. Epidemi betyder ungefär ”på folk” eller ”bland folk”. Det är ett rätt vagt uttryck, som förekom i lite olika sammanhang i den grekiska litteraturen, innan Hippokrates eller någon i hans krets valde den specifika betydelsen ”sjukdomar som cirkulerar bland människor (i ett land)”.
Och på tal om epi och dagsaktuellt språk. Ordet epicentrum betyder alltså ”på centrum” och används fiffigt nog för att beteckna en punkt på jorden rakt ovanför platsen där en jordbävning startat, dess fokus.
Många mycket arga språkpoliser (polis igen!) visar därför stor irritation nu när begreppet far runt för att beteckna var coronasmittan för tillfället är som mest akut. Wuhan var epicentrum först, sedan tog norra Italien över som rapporteringens epicentrum och nu är Stockholm Sveriges epicentrum. Kritikerna menar att det räcker att säga ”centrum” eftersom ”epi” inte tillför något. Vaddå ”på centrum” i Wuhan, liksom. Men som Anders Svensson förklarade i ett pedagogiskt inlägg i Dagens Nyheter kan språkbruket också försvaras. Dels kan man tolka begreppet i överförd bemärkelse, alltså som mitten av en katastrof vilken som, dels kan epicentrum sägas avse mitten av ett nav, från vilken såväl seismiska rörelser som smitta sprids.
Pandemi, då? Jo, demos för folk är förstås detsamma som i epidemi. Men istället för epi står här prefixet pan, som betyder alla, hela, varje, och dyker upp i ord som panslavism, panorama (hel syn) och panteon (alla gudar). Pandemi betyder ”hela folket”, varken mer eller mindre. Att det hänger ihop med sjukdom beror på att det modellerats efter begreppet epidemi. Men ordet saknar epidemins preposition; här finns inget ”på”, pandemi är ”utan på” (haha). Med ”på” hade det hetat epipandemi, och det skulle ha varit ännu krångligare att uttala. ”Och här i studion har vi med oss statsepipandemiolog Anders Tegnell”… Nä, tack.
Det grekiska adjektivet pándemos, ”något som rör alla, hela folket” kunde under antiken användas till allt möjligt. Så till exempel fanns det en Afrodite Pandemos. I det lagom nyktra sällskap som i Platons Gästabudet samlas hos dramatikern Agathon för att försöka bräcka varandra i konsten att hålla tal till kärleken framträder denna gudinna, hon som är ”för hela folket” eller snarare ”för vanligt folk”.
–”Det är ju alldeles uppenbart att Afrodite är två”, hävdar Pausanias, en av gästerna. En kallas Urania och är den Himmelska kärleken. Urania har inget med kvinnlighet att göra, nä, bevare mig väl. Urania är kärleken mellan män, de starkaste och mest intelligenta, och leder naturligtvis till det högsta goda för både den enskilde och samhället. Den andra, Afrodite Pandemos, den Folkliga Kärleken, är yngre, lägre och mer inriktad på kroppen än själen. Hon är kärlek som obetydliga och dumma män upplever, sådana, som är så lågt beskaffade att de älskar kvinnor lika mycket som pojkar…
Men Afrodite Pandemos fick i andra sammanhang vara gudinna ”för alla tillsammans”. I Athen tillbads hon så, på agora, torget, där alla träffades tillsammans för att utöva demokrati, och även som en enande symbol för landskapet Attika. Det finns också en Afrodite Pandemos som avbildas ridande på en vädur. Varför vet inte jag. Säkert har min kollega Jenny Wallensten, direktör på Svenska Institutet i Athen, bättre koll. Jag menar, inte nog med att hon forskat på de grekiska gudarnas epitet, hon är också syster till biträdande statsepipandemiolog Wallensten, som verkar ha gått hem om inte hos hela folket (pandemi) så åtminstone i Twitters mer svärmiska sfär. Och på de dagliga presskonferenserna tycks de återkommande frågorna om singlars sexliv riktas just till honom. Det är väl nåt med Afrodite.
Påsken är på väg bort, och detta inlägg om törnecoronan borde förstås ha materialiserat sig på långfredagen eller åtminstone under helgen. Men jag har varit däckad av något slags virus (😱) och har dessutom en tendens att tänka mig deadlines som dagen jag skall börja göra en sak, inte då den skall vara färdig…
Nå, dagens corona är alltså törnekronan, närmare bestämt den taggiga krona soldaterna satte på Jesu huvud efter att han dömts till döden. Enligt evangelierna var det en krans (stephanos) av törne, στέφανος ἐξ ἀκανθῶν, där man kan notera att törne heter akantha, vilket är nästan samma ord som akathos, alltså akanthus, en betydligt vänligare växt.
Krona av akantha (törne) Akanthus
Törne bevaras bättre än akanthus, och jag har läst mig till att vad som ansågs vara Kristi törnekrans skall ha vördats i Jerusalem från 400-talet. Törnekronan skall sedan ha förflyttats till Konstantinopel. Under korstågen hamnade den i Venedig, där den år 1238 köptes för dyra pengar av Ludvig IX, som lät bygga det enastående vackra Sainte-Chapelle i Paris för att ge kronan ett passande gotiskt tak över huvudet. Under franska revolutionen flyttades den vidare till Notre-Dame i Paris, där den fortfarande finns, om än dold. En gång i månaden kan man emellertid se törnekronan: den bärs då i procession av riddare ur den heliga gravens orden, och mässdeltagarna bereds möjlighet att kyssa kronan (s glasemballage). Törnekronan räddades ur den svåra eldsvådan i Notre-Dame för nu nästan precis ett år sedan och kunde förevisas under långfredagens gudstjänst, som hölls utanför kyrkan.
Törnekronan i Notre-Dame
Kronan visas upp utanför kyrkan
Som synes saknas själva taggarna på Parisreliken. De har avknoppats och blivit egna reliker; några består av en enda törnetagg, andra av flera. Omkring 60-70 törnetaggsreliker finns idag världen över, bland annat i Rom, Barcelona, Köln, Prag, Pittsburgh (USA), Odessa samt på British Museum.
Detta om törnekronans taggar och öde. Nu till symboliken. Jag lämnar de teologiska tolkningarna till andra; mitt specialområde är romersk historia, och efter att han ägnat både år och dar åt den romerska triumfen kan jag se intressanta paralleller till hur Jesus förnedrades, torterades, och inte minst hur han kläddes till kung. När soldaterna sätter kronan på Jesu huvud, klär de honom samtidigt i en purpurfärgad mantel, ger honom en spira-liknande käpp och hälsar honom som ”judarnas konung”. Krona, purpurmantel, spira, alla kungasymboler, här inverterade till en förnedrande form.
”Judarnas konung”, så lyder också anklagelserna mot Jesus. ”Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren” ropar judarna i Johannesevangeliet. Sedan: ”Korsfäst honom! Vi har ingen annan kung än kejsaren”. Och på korset satte Pilatus upp en skylt med inskriften INRI (Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum, ”Jesus från Nazareth, Judarnas konung”), att läsas på tre språk, hebreiska, latin och grekiska. Skylten kallas titlos i den grekiska texten; på latin titulus. Detta är hans brott, att ha utgett sig för att vara kung över judarna och därmed utgjort ett hot mot den romerska övermakten.
Jesus bar själv sitt kors till Golgata. Kanske fanns skylten med texten med också under vandringen längs Via Dolorosa. Just så visade nämligen romarna upp dödsdömda i staden. På väg till avrättningen kunde åskådarna läsa orsaken till dödsdomen på tituli, skyltar. Exempelvis skall Domitianus låtit släpa ner en familjefar från läktaren och kastat honom till djuren. På en skylt som hängdes kring den stackarens hals stod att läsa att ”han i sitt tal kränkt kejsaren”. Även i triumftågen visades fångar bakom skyltar, tituli, på vilka namnet och brottet stod att läsa.
Exempel på en titulus som bars i triumf och på vilken man kunde läsa namnet på fångarna som följde. Från Trajanus triumfbåge i Benevento Foto: Olof Vessberg, Medelhavsmuseet, Stockholm
Nu är det inte bara skylten med namnet och brottet som minner Jesu korsfästelse om romerska triumftåg och romersk straffbehandling. Också detta med att klä ut och klä upp de som skall straffas och att håna dem ingick i romarnas sätt att behandla sina fångar. Vad gäller klädsel och skådespel är Caligulas triumf över Germanien år 41 det mest iögonfallande exemplet. Kriget hade misslyckats, triumfen var bluff och Caligula hade helt enkelt inga germanska fångar att släpa runt i staden. Han valde därför ut stadens stiligaste galler, lät dem färga håret rött, tvingade dem lära sig några germanska ord och visade upp dem som fångar från Germanien i sin triumf. Processioner är iscensatta skådespel, oavsett om det gäller en enskild avrättning eller ett storslaget segertåg.
Fångar utsattes också för hån, ironi och förnedring. På arenan i Rom iscensattes mytologiska scener, där den dödsdömde tvingades inta rollen som exempelvis Orfeus, som slits sönder av vilda djur. Fångar i triumftåget kunde placeras på teaterscener, där hela krigssituationer visades och åskådarna kunde se de tillfångatagna exakt i den position de besegrats i. De dömdas brott och straff framställdes på målningar och som tableaux vivants. I en triumf kläddes de tillfångatagna gallerna i harnesk, som de tvingades ta av uppe på Kapitolium. Varför: gallerna hade lovat att bära stridsutrustning tills de intagit den romerska borgen. Nu hånades deras arrogans, deras hybris, som en del av skådespelet.
Törnekronan har också detta syfte. Den är en slags ytterst plågsam kostymering, som tillsammans med purpurmantel, stav och skylten med ”Judarnas konung” inför åskådarna hånar den dömde Jesus för att ha gjort anspråk på kungatiteln. Förödmjukelsen ligger vidare i konstrasten mellan det kungliga och straffet; man korsfäste inte kungar i Rom, enbart slavar.
Romarna visste alltför väl att lyckans växlingar kunde vara snabba. Kung idag, slav imorgon. Inte ens triumfatorn kunde vara säker på upphöjda plats i elfenbensvagnen. Bäst att ställa en slav bakom honom som viskar: ”Blicka bakom dig och minns att du är människa”. Slaven bar en krans över triumfatorns huvud. Men mer om denna corona, triumfcoronan, en annan gång.
Jag har förresten skrivit forskningssaker om fångar och skyltar bland annat här:
Östenberg, I., Staging the world. Spoils, captives, and representations in the Roman triumphal procession, Oxford University Press 2009.
Östenberg, I., ‘Et titulis oppida capta legam – the role of the written placards in the Roman triumphal procession’, Mélanges de l’École française de Rome: Antiquité 121, 2009/1, 463–472.
Antikhistoriker är visserligen inget samhällskritiskt yrke, men alla får ju dra sitt strå till stacken. Jag gör som många, följer FHM:s råd, handlar mat åt mina föräldrar, tillrättavisar folk på Twitter och försöker behålla någon slags lugn. Men man vill ju göra mer!
Så här kommer mitt ytterst samhällsoviktiga bidrag: bloggtexter om antikens coronor! Allt du inte visste att du ville veta om kransar och kronor i Grekland och Rom. Saker som också kan dyka upp är: epidemiologiska etymologier, epigramformade exilberättelser, trendiga tröstebrev, pandemiska pester, oklara orakel, lärda läkare, innehållsfyllda inkubationer, svamlande sibyllor, kryptiska kurer. Vi får se. Jag skriver något då och då när jag hinner, utan större ambitioner än att roa mig själv och kanske någon annan.
Corona på latin betyder krans, krona, diadem. Viruset har fått detta namn eftersom de där piggarna som sitter på vironet påminner just om säg, en kunglig krona eller en taggig krans. TV-serien The Crown heter alltså på latin Corona. Detsamma gäller valutan krona, varför rubriker som ”därför rasar kronan av coronan” i mitt huvud blir ”därför rasar kronan av kronan”. Di lärde i Svenska Akademien borde verkligen döpa sina fem miljoner avsedda som särskilt stöd under coronakrisen till Stödkronor.
Alla hanterar vi viruset olika. Några virkar coronaliknande bollar eller vad de nu skall föreställa. Andra letar vironliknande kransar i antik relief. Varsågoda – ett smakprov på en så kallad guldkrans såsom den avbildas på triumfbågen i Benevento. Frisen visar Trajanus triumftåg, och kransen är en gåva från besegrade, eller allierade, eller andra som bara ville hålla sig väl med Rom. Här tycks det samlade guldet ha smälts samman, för att kunna formas till en krans, men blomdekor och allt. Mera om guldkransar i triumftåg senare.
Den kristne författaren Tertullianus författade en text med namnet De corona militis, Om soldatkransen. Och som vi skall se framöver är de romerska kransarna och kronorna starkt förknippade med strid och seger. Här finns gräskransar, murkronor, ekkransar och belägringskransar; alla ingick i det som kallandes dona militaria, utmärkelser i krig.
Andra kransar och kronor förknippas med fred, poesi, akademi. Kransar tilldelades segrarna i grekiska spel, de olympiska förstås, men också övriga panhellenska tävlingar, som hölls i Delfi, Nemea och Isthmia. På grekiska heter krans stephanos, så ja, alla som bär namn som Stefan, Steven, Staffan, Istvan, Stephanie och Steffen, på latin heter ni alla corona. Men deppa inte ihop för detta. Tänk på er själva som segerkransar, midsommarkransar och drottningens juvelsmycke. Att vara bekransad är en hedersbetygelse.
Ingen kan väl ha missat att bloggnamnet Julia Caesar blivit kraftigt uppmärksammat i media den senaste tiden. Bloggaren publicerar på den danska anti-muslimska sajten Snaphanen invandrarfientliga inlägg varvade med utfall mot politiker och journalister som vägrar tala sanning om det förfall som anses drabba nationen i mångkulturens spår. Bloggen har blivit allmänt känd sedan Expressen nyligen valde att publicera den tidigare anonyma bloggarens namn, detta i sin tur som en reaktion på den våg av hat och hot som riktades mot journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud efter ett indignerat inlägg på bloggen.
Min egen blogg heter ju som bekant också Julia Caesar, och många har hört av sig och oroat sig för en möjlig sammanblandning. Själv tycker jag förstås inte heller att det är så särskilt roligt att dela bloggnamn med någon som med förakt och hat beskriver människor som inte delar hennes hudfärg och åsikter. Visste jag om att namnet fanns och vad det stod för när jag startade min blogg? Ja, men jag misstog mig på bloggens spridning och inflytande. Jag uppfattade den som lågaktiv, kanske till och med nedlagd. Som Orrenius också skriver tycks texterna fått ett nytt uppsving och större spridning i samband med sommarens våldsbrott (”Julia Caesars text om Ikea-morden, landsförrädare och att Sverige är i krig når även långt utanför de vanliga kretsarna. Näringslivstoppar skickar den till varandra i mejlkedjor som också når fram till DN. Julia tycks formulera något som många vill höra.” Detta är det mest obehagliga, och knappt uppmärksammade, avsnittet i Orrenius text, tycker jag.) Att Julia Caesar skulle bli en riksnyhet var från mitt perspektiv helt oväntat.
Min bloggstatistik efter Expressens avslöjande är avslöjande.
Den senaste veckan har jag förstås funderat mycket på om jag bör byta namn på min blogg. Jag har i god demokratisk anda rådfrågat både Facebook och Twitter. Många tycker att jag bör behålla det juliska namnet, stå på mig, vänta ut stormen. Och ja, detta har hittills varit min egen hållning. Det finns något principellt sympatiskt i att erbjuda ett klassiskt bildat alternativ till rasistiska drapor. Kanske någon som söker den andra sajten också kan lockas att läsa om Horatius, Pompeji eller för all del mina upplevelser av en cancerbehandling istället. Andra tänker att det nog är lättare att släppa min Julia Caesar, och flera har också presenterat goda namnalternativ. Själv har jag inte bestämt mig. Jag tror nu inte att någon blandar ihop min blogg med den där andra och har aldrig mött något sådant missförstånd. Jag har inte heller sett att ”Julia Caesar” dykt upp som sökord i min bloggstatistik, inte förrän den senaste veckan då. Däremot fick jag för några dagar sedan erfara att en facebookgrupp inte gärna länkade till mig blogg, just på grund av namnet Julia Caesar. Av omtanke om mig, så skälet var gott. Men ändå, om det fortsätter så, kan det bli i princip ohållbart att behålla namnet. Jag är förstås inte heller glad i att begreppet ”bloggaren Julia Caesar” förknippas med en rasistisk sajt. Det säger sig självt.
Julia, Caesars dotter och Pompejus fru, på ett 1500-talsporträtt.
För mig har namnet Julia Caesar länge varit en nära följeslagare. Jag hyser ju som bekant viss förtjusning för Julius Caesar, och har skrivit ganska mycket om honom, både vetenskapligt och populärt. Julia är för mig inte en specifik person, inte särskilt Caesars dotter eller syster eller faster. Julia Caesar sammanfattar på ett associativt sätt min vetenskapliga persona, en kvinnlig gestalt som intresserar sig för makt, kultur och politik och som betraktar och analyserar den omvälvande perioden mellan republik och kejsartid i antikens Rom. Vidare är namnet klassiskt, estetiskt tilltalande, stilen tidlös. Loggan gör sig mot den skulpturella bakgrunden här på bloggen. Jag har också velat undvika ett rent svensk namn, i förhoppning om att emellanåt nå icke-svenska läsare. Annars finns många finurliga svenska möjligheter, såsom Antikrundan, En svensk klassiker, Caesarsallad. Att ha ett engelskt namn är förstås möjligt, men inte perfekt, eftersom jag föredrar att just på denna plats ändå skriva på mitt eget språk och gärna använder bloggen som en folkbildande plattform. Latin kan vara ursnobbigt och måste därför vara begripligt. När jag väl skriver (jag vet att det är alltför sällan), vill jag att det skall vara läsbart, oavsett bildningsnivå.
Julia, Augustus dotter. Altes Museum, Berlin.
Så, vi får se. Skojsiga idéer finns det förstås gott om, som Antiken av Ida’, men jag skulle nog snabbt tröttna på ett putslustigt namn. Jag gillar lite mitt eget fiffiga förslag Idiaden, även om det är rätt pretto, och så håller jag ju mer på med Rom. Ida of the Iulii är en variant, men kräver kanske att man sett TV-serien Rome (det har ni väl?). Flera har föreslagit Mons Ida, vilket är rätt kul eftersom det fanns två välkända antika Östenberg (vid Troja och på Kreta). Men knappast någon skulle uppfatta vitsen med den vitsen. Eller så funderar jag, delvis efter tips från kollegan Kenneth, på något som involverar ordet klassisk, classical. Kanske helt enkelt Classic, eller Classica.
Möjligen ändrar jag bara stavningen i min logga till Iulia Caesar. Allt medan jag knåpar samman det här inlägget blir jag mer och mer förtjust i det alternativet. Det vore ett enkelt sätt att komma ur knipan och dessutom skulle jag få med min egen initial i fronten. Jag kan finnas där i bokstaven I, utan att behöva klistra egna namnet på bloggens utsida. Den här platsen är ju det fria skrivandets arena, en möjlighet att utforska olika identiteter utan att vara begränsad av sin egen person. Iulia är fint.
Julia Caesar, skådespelerskan, då? Jo, henne gillar jag förstås skarpt, hennes humor och avväpnande självdistans. Har ni inte redan sett och hört denna monolog, ”Mannaväldet”, så gör det. Titta särskilt på omgivningens reaktioner. Mannen bakom, som faktiskt är på väg att gå när Julia skojar om detta i inledningen. Män och kvinnor, som först ser förvånade, förundrade, förbryllade ut, sedan efter hand tillåter sig att skratta med.
Det fanns flera Juliae Caesares, skall det stå (båda namnen i plural)
Och ja, igår skrev jag i Svenska Dagbladet om de verkliga Juliae Caesares, som levde, verkade, älskade, födde barn, påverkade, användes som slagträn, förvisades och dog, då, i det antika Rom jag själv dagligen arbetar med och söker förstå: http://www.svd.se/julia-caesar–en-symbol-for-sammanhallning/om/kultur
Igår skrev jag in dies tristissimus, ”mycket tråkig dag” i min romerska kalender. Nej, inte på riktigt, förstås, men jag tycker faktiskt att det är väldans trist att Sanna Rayman nu lämnar ledarredaktionen på Svenska Dagbladet. Många på sociala media har gett uttryck för samma uppfattning, och jag tror att det beror på att Sanna besitter en särskild förmåga att skriva ärliga texter. Jag håller oftast med henne i sak, men långt ifrån alltid. Intressant nog är det inte ens väsentligt, vilket torde vara ovanligt när det gäller ledarskriverier. Jag uppfattar hennes texter som klarsynta snarare än polemiska, som syftande till besinning snarare än konflikt och som visserligen retoriskt snygga men inte i sig strävandes efter billiga dräpande poänger på andras bekostnad. Ärliga, sakliga och tydliga, och därför både viktiga och läsvärdiga. Jag önskar förstås Sanna allt gott på nya jobbet, men kan ändå inte låta bli att tycka att svensk debatt blir bra mycket torftigare utan hennes inlägg.
Nå, så här sista dagen på gamla jobbet skickar jag två särskilda blommor till Sanna. Den ena för att hon var den första att reagera på och skriva kritiskt om regeringens blunderförslag i höstas om att strypa pengarna till de svenska Medelhavsinstituten. Massor av människor engagerade sig för institutens framtid efter det såsom från himlen plötsligt neddimpande nedläggningsförslaget. Kultursidorna publicerade en strid ström av artiklar, facebookgruppen var drivande, protestlistan samlade tusentals namn. Men att Svenskan redan samma dag som budgeten tillkännagavs på sin ledarsida (först på bloggen, sedan i tryck) tog ställning för svensk forskning och kultur i Grekland, Italien och Turkiet var betydelsefullt, det är jag övertygad om. Sannas tidiga text markerade att förslaget inte enbart skulle drabba en smal vetenskaps- och kultursektor utan få negativa konsekvenser för Sverige, svensk självbild, positionering utomlands, kunskap och bildning. Hon var med och såg till att frågan blev viktig.
Den andra blomman handlar om hjälpsamhet. Jag har aldrig träffat Sanna, men vi har haft en del twitterkontakt under en ganska lång tid (en bra sak med Twitter är att man faktiskt kan lära känna nya människor där). I höstas hade jag skrivit en text om ett mycket aktuellt ämne. Det var trögt att få in den på debattsidorna, och eftersom jag som sagt twitterkänner Sanna lite skickade jag artikeln till henne för att få råd. Alltså, detta var strax efter lunch en vanlig dag. En kort stund senare kom en meddelande om att hon var ute och sprang men snart skulle titta vidare på min fråga. Och någon timme senare fick jag ett mejl, där hon inte bara föreslog vart texten borde skickas utan också gav respons på innehållet. Alltså, vilken annan superupptagen skribent på en superviktig ledarredaktion gör så? Svarar på random fråga från halvbekant twitterkompis med specifika textkommentarer inom en dryg timmes tid? Jag har skickat artiklar till bra många ställen i mitt nu halvgamla liv och sällan mött den typen av kvick hjälpsamhet. Och ja, själv får jag också ganska många texter skickade till mig av yngre forskarkollegor runt om i världen, och inte sällan dröjer det alltför länge innan jag hinner läsa och kommentera.
Det sägs ju att kvinnor särskilt bör hjälpa varandra, inte minst i yrken som av hävd varit mansdominerade, och ja, av det jag själv ser i akademin finns absolut ett sådant behov. Framför allt tänker jag dock att bra människor hjälper varandra oavsett kön och position, men att det i många traditionstyngda fält ofta är yngre och kvinnor som särskilt behöver de etablerades uppmuntran. Någon skrev för ett tag sedan att i all strävan efter att publicera mängder och citeras ofta, är det kanske viktigaste omdömen efter en akademisk karriär snarast hur många förord till avhandlingar, artiklar och böcker man omnämns och tackas i. Den goda akademin bygger på ett kontinuerligt samtal, där man deltar i varandras seminarier, kommenterar varandras texter, tipsar varandra om konferenser och lästips och förmedlar värdefulla kontakter. Inget av detta står förstås inskrivet bland arbetsuppgifterna och det är en oroande tendens att lärare och forskare i dagens administrativa universitetskoloss tvingas prioritera möten men avstå från seminarier på grund av tidsbrist. Seminariet är akademins livsnerv. Utan det kan vi lika gärna ge upp och börja kalla oss utbildningsfabrik.
Nu undrar ni förstås vad det är för en romersk kalender som noterar dies tristissimus, en ytterst sorglig dag, och vilken dag det syftar på. Så därför tänker jag berätta det. I Rom och i många mindre städer runt om Urbs publicerades på offentlig plats stentavlor med kalendrar inristade. De kallas fasti. Två typer av fasti har bevarats, dels de som markerar viktiga händelser som inträffat varje år sedan stadens grundläggande, dels kalendrar som noterar festligheter, firanden, årsdagar och minnesceremonier som återkommer på ett visst datum. Dies tristissimus-inskriften kommer från en sådan kalender, den så kallade Fasti Amiternini, från Amiternum, dagens L’Aquila. Efter den stora jordbävningen 2009 har museet där varit stängt och kalendern oåtkomlig, men för tillfället och fram till 2 juni kan man se den på en utställning i Rom, på Palazzo Massimo.
Fasti Amiternini (del av)
Längst ner i den bevarade delen av kolumnen för augusti, vid datumet 19 augusti står dies tristiss (-imus är underförstått). Vad hände den 19 augusti? Jo, år 14 dog Roms förste kejsare Augustus, i faderns hem i Nola, Kampanien. Elakt manligt förtal, framskrivet av Tacitus och framhärdat av Robert Graves, har gjort gällande att han förgiftades av hustrun Livia och hennes fikon. Det skall man inte tro på. Mer intressanta är hans sista ord (det var viktigt i Rom att säga något minnesvärt på dödsbädden): ”Om jag spelat min roll väl, så applådera!”, vilket väl återspeglar hur det politiska livet i Rom utspelade sig på en väldig offentlig scen. Augustus dödsdag markerades i kalendern och uppmärksammades varje år 19 augusti. I och med kejsartidens början annekterade kejsarfamiljen både plats och tid i Rom. Kalendrarna fylldes av dagsminnen kopplade till kejsarfamiljen, och de dagar dess medlemmar föddes, upptogs som män, invaldes till ämbeten och avled skrevs alla in och firades. På så sätt samlade den nya monarkin Rom kring sin familj genom hågkomster och ceremonier.
I Rom markerades 19 augusti som en sorgens dag, men också festens. Före noteringen dies tristiss(imus) står FP, feriae publicae, allmän fest/ledighetsdag, och före det VIN, som står för Vinalia, vinets dag. Om jag skulle göra världens mest krystade återkoppling till början på denna helt ostrukturerade bloggtext, skulle man kunna säga något om att alla dagar innehåller ömsom vin, ömsom vatten, och att även om det är urtristissime för oss läsare att Sanna slutar på Svenskan, så det blir det så klart jätteroligt för henne med ett nytt jobb och ny utmaning. Dessutom var det Valborg igår och inte alls en tråkig dag, utan mina föräldrars 54:e förlovningsdag, som hela familjen firade genom att ännu en gång äta kyckling enligt förlovningsreceptet och tala om tiden och livet. Skål för dem!
Förra torsdagen började med nyheten att man hittat Pompeji. Ett nytt Pompeji alltså. I Andalusien. Peter Kruschwitz, Classics Professor i Reading och tillika flitig bloggare, reagerade sin vana trogen direkt och lade till även denna plats på sin långa lista över upptäckta Pompejis runt om i världen. Sverige är också representerat, förstås. Han presenterar en regel också: ”Don’t call it a ‘Pompeii of the _____’ unless (i) it was destroyed by a volcano and (ii) you’d be prepared to call Pompeii a ‘_____ of Roman Campania’.” Nå, regeln kommer knappast att följas och Peters lista lär växa ytterligare.
Pompeji: Originalet
Alla vägar ledde till Pompeji denna torsdag. I Svenskans kulturdel fanns ett fint, mycket välskrivet reportage av Lotta Lundberg om Dresden, bland Pegidademonstrationer och minnen av bombningarna för sjuttio år sedan. I reportaget jämförs det bombade Dresden explicit med Pompeji. Det är ett Pompeji. Jag antog att Pompeji här figurerade som synonym till ”ruinstad” i en generell mening, men antikvetaren i mig reagerade ändå på liknelsen. Jag uppfattade den som ovanlig. Pompeji och Dresden drabbades båda av förstörelse, och många dog i städerna av extrem hetta. Men olikheterna är många. Pompeji begravdes under Vesuvius aska och pimpsten och många kvävdes av vulkanens gaser, Dresden bombades och brann, människor sögs upp i eldstormar. Det ena en naturkatastrof i augusti 79, det andra ett krigsanfall i februari 1945. Pompeji var en medelstor villa- och handelsstad, Dresden en kulturstad, ett arkitektoniskt barocksmycke.
Nå, största delen av dagen arbetade jag med att färdigställa ett kapitel om filmen Gladiator, som skall ingå i den första bok på svenska som handlar om antiken på film och TV, Svärd, sandaler och skandaler: antiken på film och i tv (red. Isak Hammar & Ulf Zander, Lund 2015). I högarna av böcker på ämnet som balanserade på mitt skrivbord läste jag just inledningen till Classics for all. Reworking Antiquity in Mass Culture (eds. Dunstan Lowe & Kim Shahabudin, Cambridge 2009), då jag noterade att ett av kapitlen i boken handlade just om hur Pompeji används som symbolisk bild för förstörelse. Detta var helt klart en Pompejidag, så jag tillät mig lägga undan det egna arbetet en stund för att läsa Joanna Pauls ”‘I fear it’s potentially like Pompeii’. Disaster, mass media and the ancient city”.
Paul kan konstatera att referenserna till Pompeji i samband med våldsam förstörelse under senare år varit mycket vanlig i amerikansk press, särskilt efter 11:e september 2001 och i samband med orkanen Katrina 2005. New Orleans beskrevs upprepade gånger som ”vår tids Pompeji” i tal och dagstidningar (”Bourbon Street was completely deserted. It was a surreal scene – almost like a museum of its former self – comparable, perhaps to the great Roman city of Pompeii”). De förstörda delarna av staden blev småningom turistmål, en spökstad, ”de dödas stad” där de guidade turerna spann föreställningen om ett amerikanskt Pompeji ytterligare. Fakta blandades med påhitt, och de fattiga drabbade i New Orleans beskrevs med hänvisningar till de avgjutningar av döda som ännu idag kan ses i Pompeji, också de uppmålade som egendomslösa.
Efter 9/11 beskrevs New York upprepade gånger som ett Pompeji. I Wall Street Journal rapporterades: ‘‘Outside on the sidewalk, the scene looked like Pompeii after the eruption of Mount Vesuvius. Inches of ash on the ground. Smoke and dust clouding the air’’. I ett TV-program på History Channel skruvade Charles Pellegrino upp analogin ytterligare. Inte bara förstörelsen var identisk, de drabbade från förr och nu delade ett mänsklighetens grymma öde som överbryggande årtusenden: ”The Pompeians, the Herculaneans, they are really us’’. Det tycktes som om pompejanerna talade direkt till den moderna världen, hade ett budskap, upplyste om fördolda sanningar. Genom berättelser om mänskligt mod inför katastrofen, heroiska handlingar inför rädsla och under de största påfrestningar, länkades de båda förödelserna samman. För Pompejis del var dessa berättelser förstås i stort påhittade, men det förtog inte storheten i den historiska parallellen.
Joanna Paul diskuterar vidare vilka implikationer Pompejiliknelsen har, bortom det värdeneutrala ”ruinstad’’. Hon argumenterar trovärdigt för att den begravda staden vid Vesuvius fot bär en egen kulturell tradition, där idén om moral, syndigt leverne och straff varit tongivande. Redan under senantiken uppkom berättelser om hur den kristne guden förstört Pompeji till hedningarnas straff. Sodom och Gomorra lurade runt hörnet, och faktiskt finns i Pompeji en graffito med just dessa platsers namn nedklottrade. Naturligtvis har man spekulerat kring om texten skrivits av en kristen eller jude under vulkanutbrottet, men lika självklart är att vi inte har en aning om när, av vem eller varför den nedskrevs på en vägg i Pompeji.
Det är genom 1800-talets storsäljande The last days of Pompeii, skriven av Edward Bulwer-Lyttons 1834, som föreställningen om Pompeji tar fast plats den amerikanska populärkulturen. Boken blev en publiksuccé och fick en lång rad efterföljare; fram till 1914 utkom över 200 romaner med antika teman. I princip alla filmer med Romtema har i någon form inspirerats av romanen och efterföljarna Ben-Hur (1880) och Quo Vadis (1896). The last days etablerade fast och bestämt tanken om att Pompeji drabbades av förstörelse som straff för invånarnas syndfulla omoraliska leverne. Bilden av Rom som ett orgieindränkt imperium befolkat av druvtuggande vinsörplande gladiatoråskådare har allt sedan dess en fast förankrad plats i den amerikanska populärkulturen. Mot det korrupta imperiets företrädare ställs ärliga oförvitliga hjältar, personifierade av kristna (Quo Vadis?) eller män med republikanska böjelser (Gladiator).
Pompeii, filmen som kom förra året, är förresten bara en i raden i en lång tradition av vulkanromantiska epos. Den är bara ovanligt uselt gjort, med stela skådespelarinsatser, taffliga repliker och en lång rad uppstaplade klichéer. Jon Snow, eller vad han nu heter, är visserligen snygg, men när han rycker ut i värsta Mannen-som-talade-med-hästar-aktion mitt bland de sedvanliga arenastriderna och romerska översittarprefekterna står jag faktiskt knappt ut längre. The Guardian kallade den ”this explosively stupid swords’n’sandals’n’scorchin’ lava hotchpotch’’. Det är bara att hålla med.
Joanna Paul vill förstås inte göra gällande att alla referenser till Pompeji i modern tid har en moralisk underton. Men den kan heller inte helt ignoreras. I samband med Katrina fälldes mångfaldiga uttalanden om att orkanen var Guds straff för Irakkriget, amerikansk rasism och allmänt omoraliskt agerande. Efter 9/11 uppmålades inte sällan explicita paralleller mellan Rom och USA. Imperier har ju en tendens att förr eller senare falla, och Rom utgör ofta ett varnande exempel på en arrogant makt som vuxit ifrån sina ursprungsvärden genom alltför vida erövringar och stora materiella egendomar. Pompeji blev en analogi för katastrofen med en moralisk underton. Parallellerna är flera. Robert Harris skall enligt egen utsago byggt sin beskrivning av de flyende i boken Pompeji (2003) på bilder från 9/11. Pompeji speglas i det moderna, och samtiden i bilden av det dåtida skeendet.
När man talar om Pompeji som symbolisk bild för undergång orsakad av synd är det omöjligt att inte påminnas om skådespelaren Joan Collins uttalande i Playboy, där hon jämförde AIDS-epidemin under 1980-talet med romarrikets fall: ”It’s like the Roman Empire. Wasn’t everybody running around just covered in syphilis? And then it was destroyed by the volcano.”
Inga kommentarer.
Pompeji har vid det här laget helt tagit över min dag. Men fortfarande har jag inte förstått referensen till Pompeji just i samband med Dresden. Den känns ännu udda. Någonting skaver, som man säger nu för tiden. Artikeln jag läst talar om Pompejireferenser i samband med oväntad plötslig förstörelse som ett utpräglat amerikansk fenomen, med en moralisk underton stadfäst genom The last days of Pompeii och dess efterföljare. Men i samband med Dresden beskrivs ju de utsatta som offer utan moralisk underton. Kritiken riktas mot förövarna, de allierade.
When in doubt, kontakta Twitter. Jag är ju kompis med Joanna Paul där och har även sprungit på henne på någon konferens. Jag twittrar och frågar. Vet du om Dresden brukar nämnas i Pompejitermer? Svar några timmar senare: Nej, hon hade också undersökt hur Pompeji använts som referens under andra världskriget, hade förväntat sig att hitta en massa notiser om just Dresden men inte gjort det. Joanna skickade mig en artikel hon skrivit om just detta, ”Pompeii, the Holocaust, and the Second World War” från Pompeii in the Public Imagination from its Rediscorvery to Today (eds. Shelley Hales and Joanna Paul, Oxford 2011).
Paul börjar denna artikel med Primo Levi som skrev två poem med Pompejianknytning, ”La Bambina di Pompeii” och ”Plinio’’. I den förstnämnda förflyttas läsaren från gipsavgjutningen av ett barn i Pompeji till Anne Frank och vidare till en anonym skolflicka i Hiroshima; i den andra lånar poeten Plinius röst för att betrakta händelserna den 24 augusti år 79. Levis författarskap är starkt påverkat av förintelsen – han var ju själv Auschwitzöverlevare – och i båda dessa dikter används Pompeji som en bild av förödelsen på avstånd. Förintelsen beskrivs genom den antika linsen som ett poesins sätt att bearbeta det ohyggliga. Paul spårar liknande strategier hos samtida författare och pekar ut Pompeji som ett användbart exempel, just eftersom våra kunskaper är begränsade. De dödas kroppar är tomrum i askan som fyllts av gips men som också kan uppfyllas av berättelser om den egna tidens mänskliga mardrömmar. De döda då talar för de döda nu. Att ge de bortglömda en röst är ett återkommande tema i dessa Pompejibeskrivningar.
Även bilden av Pompeji som ruinstad har en plats i andra världskrigets berättelser. Särskilt ofta användes analogin för att beskriva och måla av London under Blitzen. Pompeji nyttjades som estetisk modell för konstnärer som avbildade den bombade staden. Pompeji, ruinstaden per se, bildade en förståelseram inom vilken tidens fasor kunde beskrivas och förstås. Även här fungerar alltså Pompeji som ett emotionellt och bildligt verktyg för att hantera samtiden.
Pompeji självt bombades också under andra världskriget. De allierade fällde över 150 bomber på platsen och förstörde delar av de antika byggnaderna samt även platsens museum. Genom ödets ironi inträffade en av bombningarna 1943 just den 24 augusti. Intressant nog, visar Paul, har denna förstörelse systematiskt tonats ner. Brittiska krigsreportrar noterar förstås de historiska parallellerna på platsen, åskådarljuden från den romerska amfiteatern smälter samman med skottlossning och bomber, men skyller de allierades insatser helt på tyskarna. Också i efterkrigets hand- och guideböcker tonas bombningarna kraftigt ner eller nämns inte alls.
De exempel jag hittat under min Pompejidag handlar alltså dels om moderna amerikanska referenser, där Romanalogin inte sällan bär på en moralisk underton, dels om berättelser från dem som utsattes för tyska bombningar, förföljelser och dödsläger under andra världskriget. Inga exempel från Dresden. Säkert finns de, jag har inte forskat i detta själv och Joanna har inte djupstuderat Dresden. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över att Pompejianalogin under andra världskriget vid ett första påseende verkar frånvarande i samband med de allierades bombningar. Förstörelsen av Pompeji självt tonades kraftigt ner, Dresden syns inte vid en första genomgång. Monte Cassino: finns aktiva Pompejibilder där? Naturligtvis beror det på vem som skriver och vilka berättelser vi väljer att läsa. Segrarna har absolut företräde till berättelsen om kriget. Jag avslutar dagen med att göra en snabbgoogling på Pompeii + Dresden och får faktiskt en träff. En Dresdenpoet, Durs Grünbein, beskriver i ett verk det berg av materiella lämningar som samlades ihop i Dresden som ett Vesuvius. Här ett Dresdenexempel alltså, men inte skrivet från de allierades sida utan från de drabbades.
Handlar Pompejianalogin ytterst om identifikation? Alltså: anser vi att Pompeji är ”vårt”? Är det därför Pompejis öde bara kan hända ”oss” (New York, London, Dresden hos Grünbein) men som ‘‘vi’’ inte kan låta drabba andra (Dresden utifrån de allierades perspektiv)? Är vi alla resenärer i ruinstaden som grips av människornas öde och grubblar över mänsklighetens villkor, som reflekterar över dödens plötslighet, som söker svar på eviga frågor hos gipsfigurerna som kurar nära varandra? Begränsar detta vår möjlighet att använda Pompejianalogin när de drabbade inte är ”vi” utan ”de andra”? Är det för att jag är uppvuxen med de allierades berättelse om andra världskriget som Pompeji blir en ovan analogi just i samband med Dresden? Faller det sig mer naturligt för en reporter bosatt i Berlin att skriva detta än det skulle varit för en brittisk skribent? Kanske, men jag vet inte. Minsta genomforskning kan helt kullkasta dessa reflektioner.
Hur avsluta en Pompejidag? Med ett svensk exempel, förstås. En favoritmelodi – Trubbel – av en favorittrubadur, Olle Adolphson. Här i den underbara Monica Zetterlunds tappning. Lyssna på femte versen och älska rimmet ruiner/sekiner:
Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner
Jag traskar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
Och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
Och ta vårt liv och mina katter som de är
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär
Egentligen skulle jag vilja skriva på min blogg mest hela tiden. Varför? Jag tror att det fria skapandet lockar. Det har med språk att göra. Vanligen publicerar ju vi antikforskare oss på engelska. Hur väl vi än lär oss att behärska den vetenskapliga engelskan är och förblir språkets begränsning ett hinder. På svenska kan jag ta ut svängarna, hitta på ord. Säg att jag vill skriva snuttifikationsmodell eller kompostyra eller fluffkomik. Inget av de orden existerar egentligen, men eftersom jag ser beståndsdelarna i orden och vet att läsarna också kan dechiffrera dem står språket mig fritt. I det fullt behärskade språket finns en oändlighet av bokstavskombinationer att exploatera, pussla ihop, lägga samman. På engelska är mina uttrycksmöjligheter mer begränsade. Jag kan skriva korrekt, men jag har mycket liten frihet att hitta på. Och jag gillar att hitta på.
Forskningsgenren i sig begränsar också. Jag älskar att forska och att skriva forskning, att läsa, insupa och förstå, kritisera och analysera forskning. Forskningen är min livsnerv, min tolkningsmodell av världen, min filosofi. Det vetenskapliga skrivandet är stimulerande, inte tu tal om det (jag tillhör dem som trivs bättre i skrivprocessen än i sök- och forskningsprocessen). Man letar ständigt korrekta exakta termer för att beskriva mänskliga uttryck, samhälleliga företeelser och historiska förlopp. Varje ord vägs på guldvåg. Passar det? Kan det kritiseras? Är det otydligt? Om så, gör om, ta bort, eller kör historikernas favorit – lägg till en fotnot. Forskning består till 90% av att kontrollera fakta och 10% av att skriva. Det där med att man kan arbeta en hel dag med att kolla en referens, som sedan tas bort. Det stämmer. Så något större utlopp för kreativitet kan forskningsskrivandet inte sägas bistå med. När man formulerar forskning kan man verkligen inte hitta på.
Bloggen erbjuder en plats att skriva på ett annat sätt, om andra saker och med ett annat språk. Ibland stramare, mer likt en tryckt artikel, men ofta, som här, ganska fritt. Emellanåt är det en rent fysisk upplevelse: vetenskap skriver jag med huvudet, bloggen utifrån magen. Bloggen uppstod ur min cancerbehandling förra året. Starta en blogg och börja spela cello. Det var två saker som jag en tid velat göra, men som jag bara inte kommit mig för. Herregud, med arbete och familj hinner man ju bara inte. Men en cancerbehandling innebär en verklig omställning av livssynen. Jag började spela cello och jag fixade till en blogg. Ingetdera hade blivit av utan sjukdomen. Båda har haft liknande effekt för mig personligen. De är kreativt stimulerande. Andra delar av mig tas i anspråk än när jag skriver vetenskap. Cello och blogg har hjälpt mig att läka min efter cellgifterna sargade kognitiva förmåga. De har på olika sätt verkat helande, och även utvecklande.
Processen
Så, varför skriver jag inte på bloggen hela tiden, om det är vad jag vill? Svaret är enkelt: tidsbrist. Eller vänta, är det så självklart egentligen? Många skriver ju kortare snuttar var och varannan dag. Det borde jag också kunna klara. Hittills har dock mina inlägg har haft en tendens att blir ganska långa. En idé tar tag i mig. Den vill ut. Jag börjar skriva, kommer på en massa sidospår, skriver vidare och vidare, inser att resonemanget bara hunnit halvvägs och måste då skriva och skriva ytterligare för att kunna avsluta inlägget. Det blir ett helt projekt. Och eftersom jag vet att det är så drar jag mig för att börja skriva vissa texter som skulle vara intressanta att utveckla. Ett om humanistisk forskning ligger på lur; det har väntat på att komma på pränt sedan debaclet kring Medelhavsinstituten under hösten. Gång på gång valde media att kalla instituten kulturinstitut, inte forskningsinstitut. Jag vill skriva något om det där, om hur vi forskar och varför det inte är samma sak som ”kultur”. Andra teman som ligger och skvalpar handlar om universitetets behov av mobilitet, om äldre döda släktingar och deras livsöden, som jag är rädd skall försvinna bort om de inte nedtecknas, om hur det är att tappa håret under en cancerbehandling. De ligger och mognar, de där idéerna. Kanske blir de till text en dag, kanske inte. Oftast dyker det upp annat som pockar på och som inte går att värja sig mot. Det bara måste skrivas. Genast.
Så finns ju alla de där antikhistoriska spåren förstås. Till skillnad mot i Storbritannien, där en hel hop av mina kollegor driver klassikerbloggar (och twittrar flitigt), existerar knappt någon enda blogg i Sverige som drivs av antikvetare och handlar om antikvetenskap. Några blommar upp emellanåt, här och var skrivs enskilda inlägg (se min lista med bloggar här i marginalen). Det är förstås oerhört viktigt att vi som sysslar med humanistisk forskning också förmedlar och diskuterar den offentligt. Här har både enskilda forskare och universiteten ett ansvar; de senare bör uppmuntra, inte stävja den så kallade tredje uppgiften (läs gärna Jonas Ingvarssons välformulerade DN Debatt artikel här). Nu tycker jag om att skriva om antiken på svenska för en icke-forskande krets, jag upplever det till och med som lustfyllt, och det skulle jag gott kunna nyttja bloggen bättre till. Kanske gör jag det framöver.
Mina brittiska kollegor bloggar på lite olika sätt. Mary Beard, antikvetarkändisen, skriver ett inlägg varje vecka som del av hennes arbete på The Times Literary Supplement. Hon är professor i Cambridge, men jobbar en dag i veckan i London för tidskriften. Hennes blogginlägg är alltid intressanta, men absolut inte lika genomarbetade som hennes övriga produktion, böcker, artiklar, och de oerhört välskrivna recensionerna. Helt klart har det ibland gått ganska fort. En annan latinist som skriver flitigt är Peter Kruschwitz, Classics professor i Reading. Han är fantastisk på att alltid kommentera dagsaktuella händelser, ofta med hjälp av en uppsjö romerska inskrifter och graffiti, Peters specialområde.
En helt annan slags blogg drivs av Llewelyn Morgan, professor i Classics i Oxford. Medan Mary noterar vardagsberättelser i snabb ton och Peter är kvick som en vessla att kommentera världshändelser, skriver Llewelyn långa, ytterst välskrivna, underbyggda berättelser, ofta om enskilda människor och deras öden; andra gånger lägger han upp forskningsfunderingar kring antik poesi. Detta är min favoritblogg, och det råder ingen tvekan om att det beror just på att texterna har ett berättande syfte och har formats som en helhet från första till sista rad. ”Jag vet att min blogg egentligen inte skall definieras som just en blogg”, sade Llewelyn när jag träffade honom i november. Jag arbetar alldeles för mycket med varje enskilt inlägg.
Jag tänkte på det där efteråt. Är det inte en blogg om texterna är genomarbetade? Innebär termen blogg per definition att något är nedskrivet i relativ hast? Nä, så kan det ju inte vara. Som alla andra skrivformer och genrer måste det finnas att brett spektrum, där man i sin blogg kan skriva både snabbt och långsamt, kort och långt, snabbtänkt och välfunderat. Men visst är det lätt att hamna i ett visst fack, ett bloggformat, som liksom inte går att bryta sig ur. Mary, Peter och Llewelyn skriver alla innehållsmässigt högst varierade inlägg, men formen är i princip den samma. Jag märker att jag har en liknande tendens. De tidiga inläggen sätter tonen och bildar en formlig ram för framtida texter. Jag upplever det som begränsande. Jag skulle vilja skriva olika typer av inlägg, kortare notiser blandat med längre berättelser. Dock har jag absolut ingen aning om det kommer att bli så. Bloggen bestämmer en hel del själv vad som skall stå i den. Jag följer med. En sak är dock helt säker. Jag skulle visserligen vilja skriva mer, oftare. Men bloggen får aldrig bli en börda, ett dåligt samvete. Jag vill ha den som en plats som väntar på mig, men som aldrig kräver något. Vetenskapen utför jag inte sällan under tidspress. Bloggen, den skall skrivas av lust.
På Spåret har varit mitt favoritprogram i många år. Sedan 1987 har det sänts, och jag tror att jag följt de flesta säsonger. 2001/2002 vistades vi vid det numera välkända Svenska Institutet i Rom, och jag minns med särskild förtjusning hur alla inneboende forskare, deras respektive och barn (vårt) samlades i det så kallade parlatoriet på fredagskvällarna för att kolla På Spåret på svenska utlandskanalen. De senaste åren har vi bott i Uddevalla. Under På Spåret-tider är fredagskvällens upplägg givet. Bohuslänska räkor, vitt vin och På Spåret. Att se det där programmet blir en slags medelålderns veckoritual, som markerar övergången från vardag till helg. Barn och man är hårt drillade. Gud nåde den som säger ett knyst under ledtrådarna. Full koncentration gäller medan tåget på rälsen puffar på. Vart är det på väg?
Så i fredags var det dags för säsongspremiär. Äntligen! Förväntningarna var höga. Skulle vi fixa några 10-poängare? Vilka resmål väntade? Vilka tävlande skulle vi få se? Det började bra. Chicago: trevligt resmål, vettiga frågor. Andra resmålet: Ullared. Vi På Spåret-veteraner var inte roade. Vi På Spåret-veteraner tycker om när man åker till riktiga platser, platser med historia, med byggnader, stadskärna och sevärdheter. Plaster man lär sig något om genom att titta på programmet. Vi På Spåret-veteraner tycker inte om att man åker (bil, inte tåg…) till ett köpcentrum. Det blev minuspoäng här i Uddevalla, men OK då. Kanske är vi På Spåret-nostalgiska övervintrade gnällspikar (talades det inte senare i programmet nedvärderande om pensionärsfrågor när Jane Austen kom på tal?). After all, de gustibus non est disputandum.
The Great Bath i Bath
Sista resmålet var Bath. Fint, bra. Så följdfrågorna. Upp visades en filmsnutt från Baths mest kända turistattraktion, det romerska badet med sitt storslagna The Great Bath. Kristian Luuk ställde då följande fråga: ”Vad kallas det centrala rummet i ett romerskt badhus med taköppning och en nedsänkt bassäng i mitten?” Min antikhistoriska hjärna började spinna på högvarv. Vad menas? Saken är den att det inte finns något särskilt centralt rum med taköppning i ett romerskt bad. Och vilken bassäng menade de skulle vara nedsänkt i mitten? Själva grejen med alla badrum är väl just närvaron av en bassäng. Så, vilket av alla rum i det romerska badet avsågs egentligen? Kanske caldarium, det varma rummet, frigidarium, det kalla, eller möjligen det ljumma badet tepidarium? Menade de rent av sudatorium, det svettiga ångbadet? Badet i Bath är byggt på heta källor, så caldarium var väl svaret som låg närmast till hands. De romerska badkomplexen (termerna, av grekiskans thermos, varm, som i termos och termostat) såg väldigt olika ut. Några var små, andra gigantiska (tänk på Caracallas termer i Rom). Oftast fanns en tanke att man skulle kunna röra sig från det kalla till det varma, åter följt av en kall avrivning, men hur rummen låg i förhållande till varandra varierade, liksom deras respektive storlek. Frågan var felställd helt enkelt, men jag antog ändå att de syftade på caldarium. Det hade jag kanske kunnat fördra, även om det inte är rätt.
Pompeji: Atrium med taköppning och nedsänkt bassäng i det så kallade Silverbröllopets hus
Svaret: ett atrium. Dra mig baklänges. Ett atrium!? Alltså: I de romerska baden fanns inga atrier med öppet i tak och bassänger i mitten. Ett atrium är ett romerskt rum, ett rum i ett hus, ett hus som man bodde i. Fint folk levde i så kallade atriumhus, där atriet var det större representationsrum som mötte besökarna strax innanför ingången. I atriet förvarades familjens vaxporträtt, imagines, och flera atrier hade troligen också hela släktträd uppmålade på väggarna. Atriet var en slags mottagningssal, där man visade upp sin släkt och sina anfäder. Kanske har ni varit i Pompeji och sett ett atrium i något av husen där. De är lätta att känna igen, eftersom de i mitten har ett så kallat impluvium, en liten bassäng, som samlade upp regnvatten. Just som frågan lydde, alltså, ett centralt rum med taköppning och en nedsänkt bassäng. Hade man istället frågat: ”Vad kallas det centrala rummet i ett romerskt hus med taköppning och en nedsänkt bassäng i mitten?” så hade alltså atrium varit korrekt. Men det hade naturligtvis inte haft mycket med baden i Bath att göra.
Frågan om det romerska badet var alltså felställd och därför blev även svaret fel. Nu var inte detta heller kvällens enda felaktighet. Under en följdfråga till Ullared hävdades att en av grundarna till varuhuset EPA (Josef Sachs) senare också bildade NK. I själva verket är tidsföljden den omvända. NK grundades redan 1902, EPA omkring trettio år senare.
Också förra säsongen bjöd på ett par dundermissar. I ett program efterfrågades vad termen ”bära av” betyder på båtspråk. Varenda sjöbuse vet att det rätta svaret är ”att hindra sammanstötning med kaj eller båt”. Ni vet sånt som alla manliga självutnämnda kaptener förr skickade upp sina fruar och barn att sköta. En och annat fot och hand gick visserligen av på kuppen men huvudsaken var ju att mannens prydnad, båten, klarade sig utan skråma. Nej, istället svarar Fredrik Lindström att ”bära av ”betyder ”att väja för annan båt”. Fel, fel, fel. Om möjligt ännu värre är att man missade att göra världens Göteborgsvits av hela den nautiska frågan. Jag menar, man hade ju kunnat fråga vad ”tåg” betyder på en båt.
Det finns mera. I en av frågorna under förra säsongen (jag tror att den handlade om plats i norra Italien eller kanske i södra Frankrike) hävdade Kristian Luuk att platsen erövrades 218 f. Kr. av kejsar Augustus. Här någonstans börjar det bli riktigt jobbigt. Jag kan verkligen förstå att det kan uppstå ett och annat fel, särskilt i småpratet efter att deltagarna lämnat sina svar. Men att i en färdigskriven fråga hävda att kejsar Augustus regerade 200 år före Jesu födelse, det är faktiskt helt orimligt. Någonstans i processen måste någon i programproduktionen inse att kejsar Augustus inte både kan ha levt 200 år före vår tideräkning och samtidigt låtit skattskriva hela världen när viss person föddes i ett stall i Betlehem.
Alla de här felen: atriumfelet, bära-av-felet och Augustusfelet är grova fel och de är inte de enda. Säkert har ni som läser detta fler exempel. Hur blir det så? Man kan ju inte låta bli att undra över hur programmet gör sin faktakoll. Nu känner jag ett par kolleger som blivit uppringda av På Spåret (läs: hallå, jag är kränkt, när skall ni egentligen ringa mig?) så jag vet ju att fakta faktiskt kontrolleras. Men ingen som kan något om antiken kan ha sagt att ett atrium ligger i ett badhus och ingen nautiskt kunnig kan ha förklarat att bära av betyder väja. Domaren är inte dum, så någonstans brister det. Är problemet att det går för fort, att man inte läser, pratar igenom och kontrollerar frågor och svar innan man kör i sändning?
Spårfel
Jag vet inte. Men jag vet att alla dessa faktafel är störande. På Spåret är underhållning, javisst. Men det är underhållning som intresserar, engagerar och involverar tittarna. Jag slår vad om att de flesta som tittar också försöker svara på frågorna. Några helseriöst, med diagram, onlinespel, gruppindelningar och priser. Andra under lättsammare former. Någonstans finns ett outtalat kontrakt mellan programmet och dess tittare och i det står klart och tydligt att frågorna och svaren skall vara korrekta. Jag menar, frågesport har varit seriös underhållning i generationer. Våra förfäder tittade på Tiotusenkronorsfrågan, våra fäder och mödrar på Sten Broman och Kontrapunkt, vi själva på Vi i femman. Nu ser vi på På Spåret. Vi kan muttra när frågorna är för svåra, stöna när ledtrådarna under tågfärden är alltför långsökta, tycka mindre bra om vissa köpcentrumresmål. Men allt det där är ändå helt ok. Vi tittare fixar allt SÅ LÄNGE FRÅGORNA OCH SVAREN ÄR KORREKTA. Fredrik och Kristian gör ju anspråk på att sitta inne med de rätta svaren. De får inte spotta ur sig felaktighet på felaktighet. Då är det inte roligt längre, hur fyndiga och trevliga programledare och tävlanden än är. Då surnar vinet, räkorna smakar gamla och om det går riktigt, riktigt illa kommer barnen att få börja prata mitt under ledtrådarna.
Så, kära På Spåret. Jag har följt er, förlåtit er och älskat er i över tjugofem år. Men fortsätter felen funderar jag allvarligt på att göra slut. Så berätta hur ni tänker. Vart är ni på väg?
Jag är inne i en sådan där ”snart är det jul och hur skall jag hinna med alla deadlines innan den stora julefriden förväntas sänka sin vilande vinterskrud över hus och hem”- fas. Min blogg har uttryckt missnöje över att jag inte brytt mig om den på flera veckor. För att hålla den på gott humör lägger jag här upp en liten mellantext som handlar om hur antikens texter bevarats till oss idag. Texten är ett svar på en läsarfråga och har tidigare publicerats i Populär Historia, men finns inte i deras nätarkiv. Jag har tillstånd att publicera den här.
Här frågan och mitt svar. Håll tillgodo.
Jag har hört att den äldsta bevarade versionen av Homeros skrifter är från medeltiden. Likaså att Platons och Aristoteles verk endast existerar i form av senare översättningar eller avskrifter. Existerar det över huvud taget några originalskrifter (alltså original med stort O) från den klassiska antikens grekiska och romerska författare?
Mycket riktigt är de tidigaste avskrifterna av Homeros, Platon och Aristoteles från medeltiden. Efter det västromerska rikets fall i slutet av 400-talet kom perioden mellan 500 och 800 att innebära en nedgång för den klassiska kulturen i både väst och öst. Färre kopior av de antika författarna producerades, och äldre texter tvättades bort för att man skulle kunna återanvända papyrus och pergament. Många grekiska och latinska verk gick för alltid förlorade under denna tid. Enbart genom att man i klostren fortsatte att kopiera och studera antikens texter bevarades alls den klassiska litteraturen för eftervärlden.
Kring år 800 inträffade så i öst och väst två parallella kulturuppsving, den makedonska respektive den karolingiska renässansen. Utbildningsväsendet moderniseras och det kraftigt ökade intresset för antikens skrifter gjorde att bevarade texter nu kopierades i stor mängd. Kopieringen underlättades av att man övergick till att skriva med små bokstäver, så kallade minuskler. Härigenom gick arbetet mycket snabbare och man kunde producera fler avskrifter. Under 800-talet pågick också en intensiv översättningsverksamhet av antika författare till arabiska, och flera grekiska vetenskapliga verk har bevarats enbart genom dessa översättningar. Det är genom uppsvinget för klassiska studier under 800-talet som antika texter kunnat bevaras in i modern tid. Nästan alla latinska och grekiska texter som finns kvar idag är kopior av handskrifter från denna tid. Man producerade helt enkelt så många avskrifter av texterna att deras fortlevnad härefter inte var i fara. Detta gäller särskilt de mest kända antika författarna, såsom Homeros, Platon, Aristoteles, Cicero och Vergilius. Andra texter hängde på en skörare tråd. Så bevarades den romerske historikern Tacitus genom hela medeltiden genom enbart två handskrifter.
De antika texter vi läser idag bygger nästan enbart på efterantika kopior, där de äldsta alltså stammar från 800-talet. Fysiska originaltexter finns också kvar, i form av inskrifter och papyri. De flesta inskrifter som bevarats är sådana som ristats in i sten, såsom exempelvis gravtexter och byggnadsinskrifter. Papyri, alltså text skrivet på papyrus, finns bevarade från Egypten, där det torra klimatet verkat gynnsamt för att skydda materialet från förmultning. Inte minst viktigt är att privata brev från antiken på detta sätt bevarats. De berömda Oxyrhynchospapyrerna innehåller också fragment av den hellenistiska komediförfattaren Menander samt flera bibliska manuskript. Även i vulkaniska området kan papyri skyddas. Så har man vid Vesuvius fot, utanför Herculaneum, funnit en kejsartida villa, som idag går under benämningen Papyrusvillan just genom de många papyri som hittats där. I Papyrusvilllans bibliotek har man funnit och restaurerat 1800 rullar, de flesta förkolnade efter vulkanutbrottet 79 e. Kr. Biblioteket innehåller, enligt fynden man hittills gjort, enbart grekiska texter, och de flesta är skriva av den epikureiske filosofen Filodemos, som verkade i området strax före Kristi födelse. Trots vissa förhoppningar har man här ännu inte hittat verk av mer kända antika författare, eller, ännu saknade verk, såsom de förlorade delarna av Livius historia.
J. Paul Gettys villa i Malibu byggdes efter inspiration av Papyrusvillan i Herculaneum.
Between the 13th and 26th October, the EU is implementing a two week long joint police operation in order to find illegal immigrants. The campaign aims at hampering organized crime and human trafficking. From previous similar operations, there is however reason to fear that the operation will strike at the man in the street, the undocumented refugee, rather than the criminals. Politicians, journalists and human rights activists have protested against both the intervention as such and the secrecy of the affair. All Member States have been invited and Sweden is one of many participating countries.
The operation was initiated by the Italians and it is launched under the Latin name Mos Maiorum. Now, words are meaningful. They carry messages, historic as well as contemporary. They transmit signals both within an organization and externally about what we are, what we do and what we aim to achieve. It comes as no surprise that the Italians have chosen to wrap up the campaign in a Latin package. The ancient world has always functioned as a cultural frame of reference, from which people, states and rulers have picked suitable symbols and slogans to strengthen communal identities, to legitimize power and to show off Bildung. Italy is of course particularly proud of its own Latin heritage.
Past operations have taken up names of ancient gods and goddesses such as Hermes, Aphrodite and Demeter. Mos maiorum has a more specific historical meaning. The term literally means ”custom of the ancestors”. Mos is best translated as ”tradition, custom”. The plural is mores, as in morals, morality. Or think of Cicero’s classic O tempora, o mores!, Oh what times, oh what customs! Maiorum is plural genitive of maiores, ancestors. The term mos maiorum was used in ancient Rome, especially during the Republic and the early Imperial period. It worked as a moral guide in a highly flexible social system, where the manners of the forefathers were positive guiding principles that showed how Rome was best led for the good of the city-state and the people. Res publica, the Roman name of their Republic, means precisely that, the public things.
To understand the concept of mos maiorum it is important to note that Rome lacked a common legal code before the 500s AD and the Corpus Iuris Civilis. Nor did it have a written constitution. Laws were certainly passed before this date too, but practice and rhetorical skills were often more decisive for the outcome of particular trials. The true power lay with the advisory body, the Senate, who published their resolutions as consulta, which were basically never questioned. The senators were former magistrates, in particular consuls and praetors. Their power was based on auctoritas, a reputation built on good judgment, age (senate comes from the word senex, old), moderation and dignity, which served as a model for present and future generations.
Auctoritas was closely associated with mos maiorum, and senators could be excluded if they were caught with a non-irreproachable lifestyle. Morality was central in ancient Rome, and other citizens too could receive a written mark (nota) if they swore falsely, stole, attempted suicide, appeared on the stage, broke their promises or acted in other ways that were considered threatening to society. If the censors marked your name with a nota, you were removed from your voting ”tribe”, tribus, lost the right to vote but were still obliged to pay taxes. The censors guarded the moral behaviour of the Romans. Even if the censors lacked the formal power of imperium, the censorship was considered the most prestigious of all Roman magistracies. Its influence was built on auctoritas and mos maiorum. The censors were appointed for a longer period than the other magistrates, eighteen months instead of a year, and they could only be chosen among former consuls. Consequently, censors had reached a mature age and were well experienced. Up until Sulla’s dictatorship in 82 years BCE, censors were responsible for electing senators, they controlled the membership of the equestrian order, they were in charge of the census, and they pretty much controlled everyone’s social status by publically posting lists of senators and citizens with names of those excluded marked out. Age was in high regard, and few people possessed more real power than Marcus Aemilius Scaurus, praetor, consul, censor, and for about twenty-five years (from 115 BC), princeps senatus, the first man in the Senate, with the right to determine the agenda and to speak first.
In Roman times, mos maiorum was by definition a positively charged concept. Ancestral customs and traditions had shaped Rome, and the ever-present moral decline was considered a threat to city and empire. The idea that Rome had lost its original strength by leaving the simple life by the plough to drink expensive wines from intricately decorated silver tableware at never-ending parties and games was a recurring theme in the literature. Ultimately, the importance of mores, customs, was linked to Rome’s military superiority. For a society that depended on the judgement, courage and discipline of generals and soldiers, old-fashioned customs were all about survival.
Mos maiorum was the customs of the forefathers. Contemporary Romans often behaved worse. The well-known censor Cato the Elder (who in the 2nd century BCE argued that Carthage should be destroyed) strongly criticized the decay of his time and implemented reforms in order to have the Romans return to a simpler lifestyle. According to Cato, traditional values were found rather among the peoples who inhabited the rustic areas of Italy than in Rome itself. Mos maiorum was an ever-changing concept that indicated ideal character traits and patterns of behaviour of individuals and groups who had accomplished great things for society. The term was closely associated with Rome’s past, but parallel to the ever-growing complaint of the degeneration of contemporary times, high moral standards came to be associated with other peoples. Tacitus, in his renowned depiction of the people of Germania (around 100 AD), credits the northern neighbours rather than the Romans with the traditional virtues such as courage, justice, and moderation.
Rome was a pre-modern society, imperialistic, militaristic, violent, misogynic, non-democratic, unequal. In Rome, there was little concern with the needs and dreams of the individual human being. Prejudices were innumerable. The Greeks were considered untrustworthy cowards, Orientals lacked independence and were depraved, the Carthaginians were cunning and cruel. But Rome was also a multicultural melting pot, an empire based on inclusion. The Romans put very little emphasis on race, so to argue that the term mos maiorum signals racism and fascism is historically incorrect. The Romans also rather easily adopted and incorporated the traditions, arts and gods of other people. Rome’s literary production was almost exclusively based on Greek models, and Horace famously concludes in his Epistle 2.1 (156-157) that ”the defeated Greece defeated the savage conqueror and introduced the arts in rustic Latium.” Rome’s ancestor, Aeneas, the main character of Vergil’s ”national epic” the Aeneid, had fled from the war at Troy in Asia Minor, and he sailed via Africa to Italy. In ancient times, the idea of closing the borders to Rome would have been unthinkable.
Aeneas flees from the scene of war at Troy, carrying his father Anchises on his back. At his sides, we see his son Ascanius and wife Creusa. Painting in the Louvre by Carle van Loo, 1729.
To name an operation that aims to track down immigrants mos maiorum is deeply misleading from a historical perspective. Whose manners are we referring to, whose moral examples? Not the Romans, and they were the ones who minted and implemented the term. It also seems unlikely that mos maiorum was chosen to evoke a more recent example. By re-using a Latin term in a new setting, you not only rewrite history (by turning the Romans into protectionists), you also claim through the Latin itself, the language of power, of the church, the law, the university and the western world that you are morally rightful on historical precedents.
EU:s version of mos maiorum is not based on auctoritas, nor on ancestral customs, but it is rather to be interpreted as exercising political and cultural control. Let me again quote Cicero: Oh what times, Oh what customs, O tempora, o mores!
Mare Nostrum 2014
Note: this is a (rather basic) English translation of the blog text posted 16th October (”Vad är mos maiorum?”)
Julia Caesar 