Antikhistoriker är visserligen inget samhällskritiskt yrke, men alla får ju dra sitt strå till stacken. Jag gör som många, följer FHM:s råd, handlar mat åt mina föräldrar, tillrättavisar folk på Twitter och försöker behålla någon slags lugn. Men man vill ju göra mer!
Så här kommer mitt ytterst samhällsoviktiga bidrag: bloggtexter om antikens coronor! Allt du inte visste att du ville veta om kransar och kronor i Grekland och Rom. Saker som också kan dyka upp är: epidemiologiska etymologier, epigramformade exilberättelser, trendiga tröstebrev, pandemiska pester, oklara orakel, lärda läkare, innehållsfyllda inkubationer, svamlande sibyllor, kryptiska kurer. Vi får se. Jag skriver något då och då när jag hinner, utan större ambitioner än att roa mig själv och kanske någon annan.
Corona på latin betyder krans, krona, diadem. Viruset har fått detta namn eftersom de där piggarna som sitter på vironet påminner just om säg, en kunglig krona eller en taggig krans. TV-serien The Crown heter alltså på latin Corona. Detsamma gäller valutan krona, varför rubriker som ”därför rasar kronan av coronan” i mitt huvud blir ”därför rasar kronan av kronan”. Di lärde i Svenska Akademien borde verkligen döpa sina fem miljoner avsedda som särskilt stöd under coronakrisen till Stödkronor.
Alla hanterar vi viruset olika. Några virkar coronaliknande bollar eller vad de nu skall föreställa. Andra letar vironliknande kransar i antik relief. Varsågoda – ett smakprov på en så kallad guldkrans såsom den avbildas på triumfbågen i Benevento. Frisen visar Trajanus triumftåg, och kransen är en gåva från besegrade, eller allierade, eller andra som bara ville hålla sig väl med Rom. Här tycks det samlade guldet ha smälts samman, för att kunna formas till en krans, men blomdekor och allt. Mera om guldkransar i triumftåg senare.
Den kristne författaren Tertullianus författade en text med namnet De corona militis, Om soldatkransen. Och som vi skall se framöver är de romerska kransarna och kronorna starkt förknippade med strid och seger. Här finns gräskransar, murkronor, ekkransar och belägringskransar; alla ingick i det som kallandes dona militaria, utmärkelser i krig.
Andra kransar och kronor förknippas med fred, poesi, akademi. Kransar tilldelades segrarna i grekiska spel, de olympiska förstås, men också övriga panhellenska tävlingar, som hölls i Delfi, Nemea och Isthmia. På grekiska heter krans stephanos, så ja, alla som bär namn som Stefan, Steven, Staffan, Istvan, Stephanie och Steffen, på latin heter ni alla corona. Men deppa inte ihop för detta. Tänk på er själva som segerkransar, midsommarkransar och drottningens juvelsmycke. Att vara bekransad är en hedersbetygelse.
Igår skrev jag in dies tristissimus, ”mycket tråkig dag” i min romerska kalender. Nej, inte på riktigt, förstås, men jag tycker faktiskt att det är väldans trist att Sanna Rayman nu lämnar ledarredaktionen på Svenska Dagbladet. Många på sociala media har gett uttryck för samma uppfattning, och jag tror att det beror på att Sanna besitter en särskild förmåga att skriva ärliga texter. Jag håller oftast med henne i sak, men långt ifrån alltid. Intressant nog är det inte ens väsentligt, vilket torde vara ovanligt när det gäller ledarskriverier. Jag uppfattar hennes texter som klarsynta snarare än polemiska, som syftande till besinning snarare än konflikt och som visserligen retoriskt snygga men inte i sig strävandes efter billiga dräpande poänger på andras bekostnad. Ärliga, sakliga och tydliga, och därför både viktiga och läsvärdiga. Jag önskar förstås Sanna allt gott på nya jobbet, men kan ändå inte låta bli att tycka att svensk debatt blir bra mycket torftigare utan hennes inlägg.
Nå, så här sista dagen på gamla jobbet skickar jag två särskilda blommor till Sanna. Den ena för att hon var den första att reagera på och skriva kritiskt om regeringens blunderförslag i höstas om att strypa pengarna till de svenska Medelhavsinstituten. Massor av människor engagerade sig för institutens framtid efter det såsom från himlen plötsligt neddimpande nedläggningsförslaget. Kultursidorna publicerade en strid ström av artiklar, facebookgruppen var drivande, protestlistan samlade tusentals namn. Men att Svenskan redan samma dag som budgeten tillkännagavs på sin ledarsida (först på bloggen, sedan i tryck) tog ställning för svensk forskning och kultur i Grekland, Italien och Turkiet var betydelsefullt, det är jag övertygad om. Sannas tidiga text markerade att förslaget inte enbart skulle drabba en smal vetenskaps- och kultursektor utan få negativa konsekvenser för Sverige, svensk självbild, positionering utomlands, kunskap och bildning. Hon var med och såg till att frågan blev viktig.
Den andra blomman handlar om hjälpsamhet. Jag har aldrig träffat Sanna, men vi har haft en del twitterkontakt under en ganska lång tid (en bra sak med Twitter är att man faktiskt kan lära känna nya människor där). I höstas hade jag skrivit en text om ett mycket aktuellt ämne. Det var trögt att få in den på debattsidorna, och eftersom jag som sagt twitterkänner Sanna lite skickade jag artikeln till henne för att få råd. Alltså, detta var strax efter lunch en vanlig dag. En kort stund senare kom en meddelande om att hon var ute och sprang men snart skulle titta vidare på min fråga. Och någon timme senare fick jag ett mejl, där hon inte bara föreslog vart texten borde skickas utan också gav respons på innehållet. Alltså, vilken annan superupptagen skribent på en superviktig ledarredaktion gör så? Svarar på random fråga från halvbekant twitterkompis med specifika textkommentarer inom en dryg timmes tid? Jag har skickat artiklar till bra många ställen i mitt nu halvgamla liv och sällan mött den typen av kvick hjälpsamhet. Och ja, själv får jag också ganska många texter skickade till mig av yngre forskarkollegor runt om i världen, och inte sällan dröjer det alltför länge innan jag hinner läsa och kommentera.
Det sägs ju att kvinnor särskilt bör hjälpa varandra, inte minst i yrken som av hävd varit mansdominerade, och ja, av det jag själv ser i akademin finns absolut ett sådant behov. Framför allt tänker jag dock att bra människor hjälper varandra oavsett kön och position, men att det i många traditionstyngda fält ofta är yngre och kvinnor som särskilt behöver de etablerades uppmuntran. Någon skrev för ett tag sedan att i all strävan efter att publicera mängder och citeras ofta, är det kanske viktigaste omdömen efter en akademisk karriär snarast hur många förord till avhandlingar, artiklar och böcker man omnämns och tackas i. Den goda akademin bygger på ett kontinuerligt samtal, där man deltar i varandras seminarier, kommenterar varandras texter, tipsar varandra om konferenser och lästips och förmedlar värdefulla kontakter. Inget av detta står förstås inskrivet bland arbetsuppgifterna och det är en oroande tendens att lärare och forskare i dagens administrativa universitetskoloss tvingas prioritera möten men avstå från seminarier på grund av tidsbrist. Seminariet är akademins livsnerv. Utan det kan vi lika gärna ge upp och börja kalla oss utbildningsfabrik.
Nu undrar ni förstås vad det är för en romersk kalender som noterar dies tristissimus, en ytterst sorglig dag, och vilken dag det syftar på. Så därför tänker jag berätta det. I Rom och i många mindre städer runt om Urbs publicerades på offentlig plats stentavlor med kalendrar inristade. De kallas fasti. Två typer av fasti har bevarats, dels de som markerar viktiga händelser som inträffat varje år sedan stadens grundläggande, dels kalendrar som noterar festligheter, firanden, årsdagar och minnesceremonier som återkommer på ett visst datum. Dies tristissimus-inskriften kommer från en sådan kalender, den så kallade Fasti Amiternini, från Amiternum, dagens L’Aquila. Efter den stora jordbävningen 2009 har museet där varit stängt och kalendern oåtkomlig, men för tillfället och fram till 2 juni kan man se den på en utställning i Rom, på Palazzo Massimo.
Fasti Amiternini (del av)
Längst ner i den bevarade delen av kolumnen för augusti, vid datumet 19 augusti står dies tristiss (-imus är underförstått). Vad hände den 19 augusti? Jo, år 14 dog Roms förste kejsare Augustus, i faderns hem i Nola, Kampanien. Elakt manligt förtal, framskrivet av Tacitus och framhärdat av Robert Graves, har gjort gällande att han förgiftades av hustrun Livia och hennes fikon. Det skall man inte tro på. Mer intressanta är hans sista ord (det var viktigt i Rom att säga något minnesvärt på dödsbädden): ”Om jag spelat min roll väl, så applådera!”, vilket väl återspeglar hur det politiska livet i Rom utspelade sig på en väldig offentlig scen. Augustus dödsdag markerades i kalendern och uppmärksammades varje år 19 augusti. I och med kejsartidens början annekterade kejsarfamiljen både plats och tid i Rom. Kalendrarna fylldes av dagsminnen kopplade till kejsarfamiljen, och de dagar dess medlemmar föddes, upptogs som män, invaldes till ämbeten och avled skrevs alla in och firades. På så sätt samlade den nya monarkin Rom kring sin familj genom hågkomster och ceremonier.
I Rom markerades 19 augusti som en sorgens dag, men också festens. Före noteringen dies tristiss(imus) står FP, feriae publicae, allmän fest/ledighetsdag, och före det VIN, som står för Vinalia, vinets dag. Om jag skulle göra världens mest krystade återkoppling till början på denna helt ostrukturerade bloggtext, skulle man kunna säga något om att alla dagar innehåller ömsom vin, ömsom vatten, och att även om det är urtristissime för oss läsare att Sanna slutar på Svenskan, så det blir det så klart jätteroligt för henne med ett nytt jobb och ny utmaning. Dessutom var det Valborg igår och inte alls en tråkig dag, utan mina föräldrars 54:e förlovningsdag, som hela familjen firade genom att ännu en gång äta kyckling enligt förlovningsreceptet och tala om tiden och livet. Skål för dem!
Between the 13th and 26th October, the EU is implementing a two week long joint police operation in order to find illegal immigrants. The campaign aims at hampering organized crime and human trafficking. From previous similar operations, there is however reason to fear that the operation will strike at the man in the street, the undocumented refugee, rather than the criminals. Politicians, journalists and human rights activists have protested against both the intervention as such and the secrecy of the affair. All Member States have been invited and Sweden is one of many participating countries.
The operation was initiated by the Italians and it is launched under the Latin name Mos Maiorum. Now, words are meaningful. They carry messages, historic as well as contemporary. They transmit signals both within an organization and externally about what we are, what we do and what we aim to achieve. It comes as no surprise that the Italians have chosen to wrap up the campaign in a Latin package. The ancient world has always functioned as a cultural frame of reference, from which people, states and rulers have picked suitable symbols and slogans to strengthen communal identities, to legitimize power and to show off Bildung. Italy is of course particularly proud of its own Latin heritage.
Past operations have taken up names of ancient gods and goddesses such as Hermes, Aphrodite and Demeter. Mos maiorum has a more specific historical meaning. The term literally means ”custom of the ancestors”. Mos is best translated as ”tradition, custom”. The plural is mores, as in morals, morality. Or think of Cicero’s classic O tempora, o mores!, Oh what times, oh what customs! Maiorum is plural genitive of maiores, ancestors. The term mos maiorum was used in ancient Rome, especially during the Republic and the early Imperial period. It worked as a moral guide in a highly flexible social system, where the manners of the forefathers were positive guiding principles that showed how Rome was best led for the good of the city-state and the people. Res publica, the Roman name of their Republic, means precisely that, the public things.
To understand the concept of mos maiorum it is important to note that Rome lacked a common legal code before the 500s AD and the Corpus Iuris Civilis. Nor did it have a written constitution. Laws were certainly passed before this date too, but practice and rhetorical skills were often more decisive for the outcome of particular trials. The true power lay with the advisory body, the Senate, who published their resolutions as consulta, which were basically never questioned. The senators were former magistrates, in particular consuls and praetors. Their power was based on auctoritas, a reputation built on good judgment, age (senate comes from the word senex, old), moderation and dignity, which served as a model for present and future generations.
Auctoritas was closely associated with mos maiorum, and senators could be excluded if they were caught with a non-irreproachable lifestyle. Morality was central in ancient Rome, and other citizens too could receive a written mark (nota) if they swore falsely, stole, attempted suicide, appeared on the stage, broke their promises or acted in other ways that were considered threatening to society. If the censors marked your name with a nota, you were removed from your voting ”tribe”, tribus, lost the right to vote but were still obliged to pay taxes. The censors guarded the moral behaviour of the Romans. Even if the censors lacked the formal power of imperium, the censorship was considered the most prestigious of all Roman magistracies. Its influence was built on auctoritas and mos maiorum. The censors were appointed for a longer period than the other magistrates, eighteen months instead of a year, and they could only be chosen among former consuls. Consequently, censors had reached a mature age and were well experienced. Up until Sulla’s dictatorship in 82 years BCE, censors were responsible for electing senators, they controlled the membership of the equestrian order, they were in charge of the census, and they pretty much controlled everyone’s social status by publically posting lists of senators and citizens with names of those excluded marked out. Age was in high regard, and few people possessed more real power than Marcus Aemilius Scaurus, praetor, consul, censor, and for about twenty-five years (from 115 BC), princeps senatus, the first man in the Senate, with the right to determine the agenda and to speak first.
In Roman times, mos maiorum was by definition a positively charged concept. Ancestral customs and traditions had shaped Rome, and the ever-present moral decline was considered a threat to city and empire. The idea that Rome had lost its original strength by leaving the simple life by the plough to drink expensive wines from intricately decorated silver tableware at never-ending parties and games was a recurring theme in the literature. Ultimately, the importance of mores, customs, was linked to Rome’s military superiority. For a society that depended on the judgement, courage and discipline of generals and soldiers, old-fashioned customs were all about survival.
Mos maiorum was the customs of the forefathers. Contemporary Romans often behaved worse. The well-known censor Cato the Elder (who in the 2nd century BCE argued that Carthage should be destroyed) strongly criticized the decay of his time and implemented reforms in order to have the Romans return to a simpler lifestyle. According to Cato, traditional values were found rather among the peoples who inhabited the rustic areas of Italy than in Rome itself. Mos maiorum was an ever-changing concept that indicated ideal character traits and patterns of behaviour of individuals and groups who had accomplished great things for society. The term was closely associated with Rome’s past, but parallel to the ever-growing complaint of the degeneration of contemporary times, high moral standards came to be associated with other peoples. Tacitus, in his renowned depiction of the people of Germania (around 100 AD), credits the northern neighbours rather than the Romans with the traditional virtues such as courage, justice, and moderation.
Rome was a pre-modern society, imperialistic, militaristic, violent, misogynic, non-democratic, unequal. In Rome, there was little concern with the needs and dreams of the individual human being. Prejudices were innumerable. The Greeks were considered untrustworthy cowards, Orientals lacked independence and were depraved, the Carthaginians were cunning and cruel. But Rome was also a multicultural melting pot, an empire based on inclusion. The Romans put very little emphasis on race, so to argue that the term mos maiorum signals racism and fascism is historically incorrect. The Romans also rather easily adopted and incorporated the traditions, arts and gods of other people. Rome’s literary production was almost exclusively based on Greek models, and Horace famously concludes in his Epistle 2.1 (156-157) that ”the defeated Greece defeated the savage conqueror and introduced the arts in rustic Latium.” Rome’s ancestor, Aeneas, the main character of Vergil’s ”national epic” the Aeneid, had fled from the war at Troy in Asia Minor, and he sailed via Africa to Italy. In ancient times, the idea of closing the borders to Rome would have been unthinkable.
Aeneas flees from the scene of war at Troy, carrying his father Anchises on his back. At his sides, we see his son Ascanius and wife Creusa. Painting in the Louvre by Carle van Loo, 1729.
To name an operation that aims to track down immigrants mos maiorum is deeply misleading from a historical perspective. Whose manners are we referring to, whose moral examples? Not the Romans, and they were the ones who minted and implemented the term. It also seems unlikely that mos maiorum was chosen to evoke a more recent example. By re-using a Latin term in a new setting, you not only rewrite history (by turning the Romans into protectionists), you also claim through the Latin itself, the language of power, of the church, the law, the university and the western world that you are morally rightful on historical precedents.
EU:s version of mos maiorum is not based on auctoritas, nor on ancestral customs, but it is rather to be interpreted as exercising political and cultural control. Let me again quote Cicero: Oh what times, Oh what customs, O tempora, o mores!
Mare Nostrum 2014
Note: this is a (rather basic) English translation of the blog text posted 16th October (”Vad är mos maiorum?”)
Nyligen framkom att EU under två veckor med start måndagen den 13 oktober genomför en gemensam polisiär insats för att finna illegala immigranter. Syftet sägs vara att bekämpa den organiserade brottsligheten och motarbeta människohandeln. Med vetskap om tidigare liknade operationer finns dock anledning att frukta att det är den lilla människan, den papperslöse flyktingen, snarare än de kriminella organisationerna som kommer att råka illa ut. Politiker, journalister och människorättsaktivister har också protesterat, både mot själva insatsen som sådan och mot att den hemlighållits in i det sista. Alla medlemsstater har inbjudits och Sverige deltar i operationen.
Insatsen är tillkommen på italienskt initiativ och lanseras under det latinska namnet Mos Maiorum (uttalas ung. ”mås majorum”). Ord är betydelsebärande. De bär på budskap, historiska såväl som samtida. De sänder signaler både inom den egna organisationen och utåt om vilka man är, vad man gör och vad man vill uppnå. Att italienarna lanserar insatsen i en latinsk språkdräkt är knappast förvånande. Antiken har alltid fungerat som en kulturell referensram, från vilken man kunnat välja och vraka passande symboler och deviser såväl för att stärka gemensamma identiteter som för att legitimera makt och uppvisa bildning. I Italien finns förstås en särskild förtjusning för det egna latinska arvet.
Tidigare operationer har burit antika gudanamn såsom Hermes, Aphrodite och Demeter. Mos maiorum har en mer specifik historisk innebörd. Ordagrant betyder det ”förfädernas sed”. Mos översätts bäst med ”sätt, tradition, sedvänja”, samma ord som i plural blir mores, som i ordet moral. Eller tänk på Ciceros klassiska O tempora, o mores, o tider, o seder. Maiorum är plural genitiv av maiores i betydelsen de äldre, förfäder. Begreppet mos maiorum användes i antikens Rom, särskilt under republiken och den tidiga kejsartiden. Det fungerade som ett moraliskt rättesnöre i ett ytterst flexibelt samhällssystem, där fädernas seder var positiva ledstjärnor som visade hur Rom borde styras och skötas för stadsstatens och det allmännas bästa. Res publica, romarnas namn på sin republik, betyder just detta, de offentliga tingen, det allmänna.
För att förstå begreppet mos maiorum måste man först och främst klargöra att det i Rom före 500-talet efter Kristus och Corpus Iuris Civilis inte existerade en gemensam lagsamling. Man hade inte heller en skriven konstitution. Naturligtvis stiftades lagar även tidigare, men praxis och retorisk färdighet var oftast mer avgörande för rättegångarnas utfall. Den verkliga makten låg hos det rådgivande organet, senaten, som efter omröstning lät publicera sina resolutioner som consulta, vilka i princip aldrig ifrågasattes. Senatorerna var före detta ämbetsmän, framför allt konsuler och pretorer. Deras makt vilade på auctoritas, ett anseende som byggde på att man uppvisade gott omdöme, ålder (senat kommer från ordet senex som betyder gammal), värdighet och uppträdde som ett föredöme för samtiden och kommande generationer.
Auctoritas var nära förknippat med mos maiorum, och senatens medlemmar kunde uteslutas om de misskötte sig eller ertappades med ett icke oförvitligt leverne. Moral var centralt i antikens Rom, och även andra medborgare kunde få en ”prick” (nota) om de exempelvis svurit falskt, stulit, försökt begå självmord, uppträtt på scenen (!), brutit sina löften eller agerat på annat sätt som ansågs skada samhället. Råkade man ut för en prickning flyttades man ur sin tribus, ”rote” och tappade därmed sin rösträtt men tvingades att fortsätta betala skatt. Moralen kontrollerades särskilt av censorerna, som innehade det mest prestigefyllda av alla Roms ämbeten. Censorerna saknade visserligen formell makt i form av imperium; deras inflytande byggde istället just på auctoritas och mos maiorum. De satt längre än alla andra ämbetsmän, arton månader istället för ett år, och de kunde enbart väljas bland före detta konsuler. Följaktligen var de till ålder och erfarenhet komna. Fram till Sullas diktatur år 82 före Kristus var det censorerna som valde senatorer, kontrollerade riddarståndet, höll folkräkningar (census) och genom offentligt publicerade listor angav om någon skulle prickas och därmed uteslutas. Gammal var äldst, och få personer innehade så stor egentlig makt som Marcus Aemilius Scaurus, pretor, konsul, censor och under cirka tjugofem år (från 115 före Kristus) princeps senatus, senatens främste med rätt att bestämma dagordningen och tala först.
Mos maiorum var under antiken alltid ett positivt laddat begrepp. Förfädernas sedvänjor och traditioner hade byggt Rom, och det största hotet mot samhället ansågs utgöras av sedernas förfall. Att Rom mist sin ursprungliga styrka eftersom man lämnat det enkla livet vid plogen för att nu dricka dyra viner ur sinnrikt dekorerade silverserviser vid en aldrig sinande ström av fester och spel var ett återkommande tema i tidens litteratur. Ytterst handlade det om att mores, sederna, var Roms militära grund. För ett rike som vilade på härförares och soldaters tapperhet och disciplin var de gammaldags dygderna A och O.
Mos maiorum var anfädernas seder. Samtiden var det ofta sämre ställt med. Så kritiserade exempelvis censorn Cato på 100-talet före Kristus (han som ansåg att Karthago borde förstöras) tidens förfall och framdrev hårda reformer för att få romarna att återgå till en enkel livsföring, som han menade stod att finna i de italiska bergstrakterna snarare än i Rom. Mos maiorum var ett föränderligt begrepp, som betecknade ideala karaktärsdrag och handlingsmönster, hos enskilda och grupper som uträttat stora ting för samhällets bästa. Termen var starkt förknippad med Roms äldre tid, och efterhand som man ansåg sig bevittna den yngre generationens ständiga förfall, placerades tanken om hög moral hos andra folkslag. Särskilt berömd är Tacitus skildring av germanerna (omkring 100 efter Kristus), där den starkt imperiekritiske författaren och senatorn placerar de traditionella dygderna som mod, rättrådighet och måttlighet hos de nordliga grannarna snarare än hos romarna själva.
Rom var ett förmodernt samhälle, imperialistiskt, militaristiskt, våldsamt, mansdominerat, ojämlikt och ofta fullkomligt respektlöst inför den enskilda människans behov. Fördomarna var otaliga. Grekerna ansågs fega och opålitliga, orientaler osjälvständiga och depraverade, karthager sluga och grymma. Men Rom var också mångkulturellt, en smältdegel, ett rike som byggde på inkludering. Romarna lade mycket liten vikt vid ras. Att som på DN Kultur hävda att begreppet mos maiorum signalerar rasprofilering och fascism är alltså ur ett historiskt perspektiv felaktigt. Romarna adopterade och inkorporerade också med relativ lätthet andras traditioner, litteratur och gudar. I princip all diktkonst i Rom byggde på grekiska förebilder och Horatius kan i sin Epistel 2.1 (156–157) konstatera att ”det besegrade Grekland besegrade den ociviliserade erövraren och införde konsterna i det bondska Latium.” Anfadern Aeneas, huvudkaraktären i Vergilius ”nationalepos” Aeneiden, flydde från kriget i Troja i Mindre Asien och seglade via Afrika till Italien. Under antiken hade man aldrig fått för sig att stänga gränserna till Rom.
Aeneas flyr det krigsdrabbade Troja med sin far Anchises på ryggen och sonen Ascanius och hustrun Kreusa vid sin sida. Målning i Louvren av Carle van Loo, 1729.
Att benämna en operation som syftar till att spåra immigranter mos maiorum är ur ett historiskt perspektiv missvisande. Vems seder, vems moraliska förebilder åsyftas egentligen? Inte romarnas, som var de som använde sig av termen. Knappast kan väl heller tanken vara att åberopa något mer närliggande historiskt exempel. Genom att återbruka en latinsk term i ny tappning skriver man inte bara om historien (förvandlar romarna till exempel på protektionism), man hävdar också genom språket i sig, latinet, maktspråket, kyrkans språk, rättens, vetenskapens och västerlandets språk att man på historisk grund har den moraliska rätten på sin sida.
EU:s version av mos maiorum bygger inte på auctoritas, inte på förfädernas seder, utan är snarast att betrakta som utövande av politisk och kulturell makt. Jag säger som Cicero, o tider, o seder, o tempora, o mores.
Morgonen är het här i Torrevecchia Teatina, strax utanför Chieti i italienska Abruzzerna. Jag rör mig framåt mellan vinodlingarna. Familjen sover, jag joggar. Det är egentligen alldeles för varmt, och fort går det inte. Vägen är inte heller anpassad för snabb rörelse. Landskapet är kuperat och minsta kulle bär på ett inre berg. För att ta sig runt den vanliga rundan springer man först uppåt, sedan ännu mera upp, och så, när man tror sig minnas att den kokande asfaltsvägen äntligen skall plana ut, svänger vägen skarpt för att fortsätta ytterligare uppåt. En kort plan sträcka full med snabbkörande bilar, så viker man av på en liten grusstig till höger just efter den igenbommade restaurangen och springer nedåt igen. Nedåt och mera nedåt, innan man är tillbaka vid det gula huset med gröna fönsterluckor. Jag springer aldrig ensam. Första biten kommer grannarnas hundar utskällande. De är vakthundar och gör sitt jobb, springer upp och upp med mig och skäller och skäller. Sedan kommer grannen ut och skäller i sin tur på hundarna och de lommar hemåt. Längre upp i backen ansluter en stillsammare jycke, som tassar efter mig större delen av min abbruzzesiska runda. Jag tänker att den vill ha sällskap. Det är trevligt att ha sällskap. Det tycker vi båda, jycken och jag.
Vi är hos vänner och badar någon dag innan vi reser tillbaka till Sverige. Vi brukar hamna här, i slutet av våra bilfärder. Hit hittar inga svenska turister, stränderna är långa, fylliga och välkomnande med fin, vit sand. Vattnet är klart och lugnt. Vågbrytarna tar udden av havet och gör det perfekt för barnen att simma omkring i timmar. Vi äter gott hos våra vänner; ingenting smakar bättre än en nyplockad ännu solvarm tomat från deras lilla odling. Tomaten bär på själva jorden. Den kan inte transporteras, inte återskapas. Som smak finns den bara i sitt eget land.
I tre veckor har vi rört oss genom västra Europa, i Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Monaco och Italien. Det är vårt favoritsätt att resa. Att sätta sig i bilen hela familjen och bara köra. Vi bokar aldrig något i förväg. Jag tror att det är emot vår natur, vi är alldeles för oplanerade för att ta så många beslut på förhand. Men det är ett aktivt val också. Vi är en seglande familj, och jag inbillar mig att även bilturerna är en slags seglats till lands. Även på vägen lättar vi ankar, rör oss mot ett ungefärligt mål, följer landskapet, letar hamn och njuter av att ha lagt till för natten. Vi söker friheten, tror jag. Friheten att ändra vägval, att stanna en dag extra, att bestämma efter hand, att anpassa sig till vädret, till nya upptäckter. Det är en privilegierad frihet, jag vet det. Långt ifrån alla har möjlighet att röra sig så fritt i Europa som de politiska parollerna vill göra gällande. Andra försöker ta sig hit, in i Europa, men stoppas. För oss finns inga sådana hinder, vi har tillgång till Europa, vi kan språken och förstår kulturerna.
Det så kallade Maison Carrée i Nîmes, södra Frankrike. Agrippa lät resa templet till sina söner Gaius och Lucius, som senare adopterades av Augustus.
Vi ser en väldans massa monument och museer när vi reser, för att inte tala om slagfält (…). Jag forskar om den romerska antiken och skriver bland annat en bok om romarnas nederlag, om hur de hanterade att förlora. Mina barn har varit i Teutoburgerskogen, vid Cannae, Trasimene, La Trebbia, Allia, Arausio (Orange), Filippi och Farsalos. Nederlagssemestrar står väl inte högst på listan av barnvänliga sommarlov, även om min son redan vid 4 års ålder utropade: ”Mamma, jag älskar romerska nederlag!” Oroa er inte, jag är en god mor, också. Ungarna får så klart vara med och bestämma vad vi skall se, och stora mängder bad och glass ingår. Emellanåt drabbas de helt klart av en överdos romerska stenar. Men jag tänker att de iallafall lär sig att man kan resa på det här sättet, välja vad man vill se och åka dit, ta av där platsen kallar och sedan fortsätta. Att det finns andra människor än de som bor hemma, att de pratar andra språk än svenska, att maten smakar annorlunda men ändå är god. Att världen är så mycket större än Uddevalla.
Jag tycker om att vi reser tillsammans i vår familj. Varje gång vi åker ut skapar vi en ny berättelse, om platserna vi ser, förstås, men också om oss själva. Vi gör oss egna minnen om oss och för oss på ett sätt som vardagen inte förmår. Vi kommer ihåg tillsammans att vi klättrat upp på Trophée des Alpes, minns utsikten ned mot Monaco och getterna som vilade på bergskanten, känner den kyliga vinden på stränderna i Dunkerque, hör fotbollspratet vid favoritbaren i Sperlonga, vi kan vända åter till hur vår dotter och hennes kompis sjöng sig igenom hela Disney’s Ringaren i Notre Dame innan vi gick in i kyrkan, och skratta åt hur jag alltid lyckades säga fel på franskans fjorton och fyrtio vid hotellincheckningarna (–”Hur gamla är barnen?” – ”Sept et quarante”). Alla tre barnen, våra två och dotterns kompis, gick också i timmar med mig på Augustusutställningen i Paris. De hjälpte mig att leta detaljer i de nyutställda relieferna som visar slaget vid Actium. Vem är det egentligen som står där, iklädd hjälm och stövlar, med foten på en skeppsramm? Är det Octavianus? Ser han likadan ut som på triumfscenen vid sidan av? Barnen jämförde hår, hjälm, profil, diskuterade hästarnas utsmycknad och skeppens stävar. Föremål ger gestalt åt världen, och där någonstans framför en relief på Grand Palais förstod min 7-årige son för första gången något om vad jag jobbar med. ”Pappa, vet du vad? Mamma jobbar med Antiken. Den är asa-häftig”.
Jag tittar mest på monument och människor, vår son allra mest på djur. Han söker deras sällskap. Alltid med en bit bröd i fickan, för att kunna mata duvorna vid promenaden i Sperlonga eller fiskarna vid rastplatsen norr om Paris. Jag tittar uppåt, framåt, åt sidorna, han nedåt, för att hitta sina kompisar, djuren. Jag ser Louvren, han ser ankorna i fontändammen i Tuilerierna utanför. Vi är på väg till vännerna utanför Chieti. Han undrar när vi är framme hos katterna. Vad som var allra bäst på Augustusutställningen? Nilenmålningarna med flodhästar och krokodiler, så klart.
Vi möter de levande och vi möts av de döda. Av alla platser vi sett denna sommarresa är det spåren i Flandern av första världskriget som berört mest. I belgiska Ypern, nära den franska gränsen, står Meninporten, ett minnesmärke över brittiska samväldets fallna. Vi börjar vår Flandernväg där. Porten har formen av en triumfbåge och de inre valven täcks av takrosetter. Inte särskilt förvånande; de klassiska referenserna är många bland krigets minnesmärken. Tidens bildning sträckte sig mot det antika och arkitekturen byggdes på klassisk grund. Genom det grekiska och romerska formspråket strävade man efter skapa tidlösa värdebevarande monument som överbryggade dödens meningslöshet. ”För Kung, för Fosterland”, står det på de titulusformade panelerna som möter oss vid den västra ingången. Pro Rege! Pro Patria!
Inne i bågens valvväggar läser vi namnen på de samväldets stridande som inte har någon grav. De oidentifierade och de ofunna. Namn efter namn efter namn, på sidoväggarna i bågarna och fortsatt upp längs de två sidotrapporna på varsin sida bågen, de som en trappa upp bildar avsatser med loggior. Man skrev in 54 000 namn på porten, sedan tog utrymmet slut. Övriga 35 000 saknade fick ristas in vid den närbelägna kyrkogården Tyne Cot. Striderna vid Ypern pågick genom hela det stora kriget, i fyra år. Här dödades sammanlagt 300 000 soldater bara från Storbritannien och det brittiska imperiet. Då har vi ännu inte börjat tala om de tyska trupperna, inte de franska, inte de civila offren, inte Gallipoli, inte östfronten.
Minnesregister i Meninportens vägg.
Det går inte att förstå så stora siffror, än mindre att dessa hundratusental bara är en liten spillra av de nio miljoner soldater som dog under kriget som skulle bli det sista. Listorna, spalterna, namnen, blommorna, kransarna sätter namn på det obegripliga. De ger en plats åt dem som aldrig kunde begravas. ”De är inte saknade, de finns här”, som Lord Plumer sade han invigningstalade 1927. Bakom en bronsklädd lucka ligger handskriva register som listar de döda i bokstavsordning. Här kan anhöriga, då som nu, finna namnen på de sina och hitta platsen för deras namn. Brons är det beständigas material och namnen är skrivna för att finnas kvar.
Vi stannar till framför sidoportalernas överskrifter: ”AD MAJOREM DEI GLORIAM. Here are recorded names of officers and men who fell in Ypres Salient but to whom the fortune of war denied the known and honoured burial given to their comrades in death.” Officerare och män, hög rang och lägre. Rang går igen på de fulltecknade väggarna, där varje förband listas hierarkiskt, först majorer, så kaptener, löjtnanter, sergeanter, korpraler, och sist de meniga. Inte ens i döden är vi lika, säger vi, och förstår först senare att poängen är den motsatta. Att de enkla soldaterna alls är nämnda är nytt för tiden och noga genomtänkt.
En av alla meniga i den norra trappan är H. Asplund. Var han svensk? Jag slår upp namnet bakom bronsluckan. Hugo, som han hette, var del av ett australiskt infanteri. Han dog den 15 oktober 1917, 30 år gammal. Och ja, hans mamma bodde i Wasa, Finland, hette Josefina Elisabet, och kom ursprungligen från Helsingsfors. Jag slår ihop boken och stänger luckan. Hugo får mig fundera. Flertalet namn här är brittiska, flera indiska. Dödens barn är världens barn oavsett härkomst. Men jag undrar ändå över vårt förhållande till Europa. Kan vi någonsin verkligen bli en del av Europa, förstå det, vi som stått utanför krigen? Jag letar inte efter min farfarsfar där på väggarna, slår inte upp min bästa väns mammas morfar i de tummade registerböckerna. Jag har ingen mormor som åkte hit efter kriget och satte en vallmokrans vid sin mans namn. Jag frågar de duktiga fjortonåringarna vad de läst om första världskriget i skolan. Ingenting, svarar de. Ingenting? Inte ens detta år då det hundraåriga minnet av kriget uppmärksammas? Spontant blir jag reaktionär: Hallå! Kan vi inte skicka ungdomarna på skolresa till skyttegravarna istället för att locka med iPads? Låta dem läsa böcker också förstås, klassikerna om kriget skriva av män och kvinnor som var med, de som berättade, de som försökte förstå. Men också låta dem se. Vissa saker förstår man först när man tar in dem rent fysiskt, med kroppens alla sinnen.
Meninporten är ett nationalistiskt bygge som glorifierar de som fallit i strid för fosterlandet och för kungen. Frågan om krigens monument skall hylla de döda eller blotta det fasansfulla är ständig och svaret är långt ifrån givet. Den nu så uppmärksammade Stefan Zweig skrev i uppskattande ordalag om porten, som han fann återhållsam och icke-triumfatorisk. Mer kritisk var den brittiske poeten Siegfried Sassoon, som själv stred vid västfronten och vars poesi inspirerade vännen Wilfred Owens krigskritiska Dulce et decorum est. Så här skriver Sassoon i On passing the new Menin Gate:
Who will remember, passing through this Gate, the unheroic dead who fed the guns? Who shall absolve the foulness of their fate,- Those doomed, conscripted, unvictorious ones?
Crudely renewed, the Salient holds its own. Paid are its dim defenders by this pomp; Paid, with a pile of peace-complacent stone, The armies who endured that sullen swamp.
Here was the world’s worst wound. And here with pride ‘Their name liveth for ever’, the Gateway claims. Was ever an immolation so belied as these intolerably nameless names? Well might the Dead who struggled in the slime Rise and deride this sepulchre of crime.
Menin Gate at Midnight målades av den australiske konstnären Will Longstaff efter att han deltagit i invigningen av porten 1927. De dödas skuggor reser sig ur Flanderns jord.
Vi följer soldaternas väg, genom Meninporten och ut på Flanderns fält. Kyrkogårdarna är många här vid Ypern: över hundra ägnade brittiska samväldet, en tysk, två franska och en belgisk. Vi passerar plats efter plats med vita stenar på väg till den brittiska gravplatsen Tyne Cot. Krigskyrkogården är samväldets största, inte bara vid Ypern utan i hela välden. Nära 12 000 soldater ligger begravda här, varav över 8 000 är okända. Fyra tyska soldater har också lagts till vila i Tyne Cot. Tre är oidentifierade. Känner de sig ensamma eller välkomnade här i fiendens helgedom? För en helgedom är det, Tyne Cot, en sakral plats, byggd för att ge ett intryck av en engelsk park, med gräs som täcker gravar utan markerade inhägnader och med plantor hämtade ur Englands mylla för att ge hemfrid åt de som vilar här och de som besöker. När Imperial War Graves Commission (nu Commonwealth War Graves Commission) instiftades 1917 uttalades två huvudprinciper: De dödas kroppar skulle inte skickas hem för begravning och alla män skulle ges samma utrymme och hågkomst oavsett rang. Motståndet var kraftigt i England. Man ville ha hem sina döda, ge dem en egen minnesplats, en personlig utsmycknad. Flera var också emot jämställdhetsprincipen. Kyrkogårdarnas utformades i engelsk stil för att förmedla en känsla av hemlandet, som kunde accepteras av opinionen. Inte bara växter hämtades hemifrån utan stenarna också. Alla dessa vita gravstenar som man möter på kyrkogårdarna i Flandern, de är dittransporterade från England, från Portland, en ö i Dorset. De fallna var kamrater i döden, alla gavs likadana stenar tillskurna i exakt samma mått. På de identifierades stenar finns namn och enhet, dödsdatum, befattning och plats för de anhörigas hälsning. Remembered by his loving wife and three little children. My son, I loved you so dearly.
De oidentifierade har också givits en textrad: Known unto God. Dock känd av Gud. Det är Kiplings ord, och det var likaledes han som föreslog en rad från Ecclesiasticus (44.14) att ristas på den minnessten som finns här på Tyne Cot och andra större gravgårdar, Their Name Liveth For Evermore. Kipling förlorade själv sin 18-årige son vid västfronten och berättelsen om John är svår att värja sig mot. Gossen hade synsvårigheter om nekades plats vid fronten. Rudyard, som så många upptänd av det krigsrus som grep Europa i stridernas början, hade inflytelserika kontakter och lyckades få en plats till sin son. John uppgavs saknad efter slaget vid Loos 1915 och fadern spenderade resten av kriget med att leta efter hans gravplats på västfronten och att hänge sig åt arbete inom Krigskyrkogårdskommissionen. Han skrev också The Gardener, om kvinnan som söker efter sin (bror)son Michael vid frontens gravfält. Jag identifierar mig med de efterlevande föräldrarna när jag går runt bland minnesstenarna på Tyne Cot; jag är modern som letar efter mitt barn. Ingen skriven text om kriget berör mig mer än Kiplings efter sonens död: If any question why we died/ Tell them, because our fathers lied.
Minnesstenen på samväldets kyrkogårdar (där Their Name Liveth For Evermore står) vilar alla på tre trappsteg och är byggda efter modell av Parthenontemplet. Visste ni det? (Nej, inte jag heller, förrän jag läste på) Faktiskt har hela idén att namnge alla de döda och att ge alla lika plats inspirerats av grekisk praxis. Athenarna mindes sina krigsdöda och publicerade offentligt namn på de fallna. Alla listades efter sin fyle, den geografiska enhet som också bildade grunden för militär indelning. De döda hedrades också genom en offentlig begravning och ett tal. Perikles liktal är vida berömt, och jag upptäcker, när jag läser vidare, att Sir Frederic Kenyon, som producerade rapporten om krigskyrkogårdarnas utformning under första världskriget (The Kenyon Report) också var chef för British Museum. Han publicerade flera verk, och under slutet av 1800-talet översatte han och kommenterade Aristoteles Athenarnas konstitution. Som klassiskt bildad var han också väl förtrogen med Thukydides beskrivning av Perikles tal. Redan under amerikanska inbördeskriget hade Athen, med dess demokratiska princip och sina minnestal över alla de döda erbjudit en modell. Lincolns tal vid Gettysburg bär tydliga spår av Perikles. Under första världskriget får idén fäste på allvar. De enorma förlusterna, behovet att locka fler till armén, demokratins stärkta roll som politiskt ideal och de grekiska förebilderna, det är detta som utgör basen för de 11 956 likadant tillskurna Portlandstenarna här på Tyne Cot.
Tyne Cot är gripande och det är vackert. De vita stenarna inhuggna med ett enhetligt lätt typsnitt, gräset, som en mjuk matta i skirt grönt, blommorna i alla dess nyanser och former, de som ger liv åt den vita bakgrunden. Det finns en ordning i kaoset. Döden är kontrollerad, satt i ett sammanhang, ärad. Här finns inget av skyttegravarnas förtvivlan, ensamhet, blod, löss, råttor, granatsplitter, kamraters död, spyor, feber, rädsla, trängsel, torftiga mat, spritintag före det dödsdömda anfallet. Kvinnorna är inte här heller, de frivilliga sjuksystrar som dog vid fronten, men jag får senare reda på att också de finns begravda och ihågkomna i andra gravgårdar. Kontrasten när vi lämnar Tyne Cot och beger oss till den närbelägna tyska kyrkogården Langemark är brutal. Här saknas allt ljus, allt hopp. Inga planterade blommor syns, ingen gräsmatta; hela gravgården ligger vilande under tunga ekar. Gravskrifterna är satta i mörk metall mot mörk sten. Vid ingången möter man först massgraven. Här vilar 24 917 soldater, säger texten. 7 977 är okända, övriga har sina namn inskriva i de basaltblock som omger graven. Ytterligare 10 143 ligger i nästa grav. Hur får de ens plats på denna begränsade yta? Så många hela skelett rör det sig nu inte om, snarare små spillror av döda som samlats ihop till gemensam vila. Den exakta siffran förmedlar en känsla av ordning, av att ha gett varje enskild en plats. Men visst kan de lika gärna vara fler, eller färre.
Längre bort finns studenternas gravvård, Der Studentenfriedhof, där man låtit begrava de tretusen skolpojkar som anmälde sig som frivilliga och stupande i det första slaget vid Ypern. I bakgrunden står fyra sörjande soldater, utformade i brons. Också de är stillsamt dova. Gravstenarna under ekarna sträcker sig inte vita mot himlen. De ligger ner i platta klossar, åtta män, åtta namn under varje. Att komma till Langemark känns som att gå in i en kyrka, en massiv gotisk kyrka, byggd av ekkronornas valv. Det är högtidligt och det är tungt. Den tyska gravkommissionen som skapades efter Versaillefreden valde liksom den brittiska att ge namn åt den enskilde. Nationalistiska drag finns också här; eken är Tysklands nationalträd och i Langemark finns en strävan efter en germansk ton, byggd enligt medeltida stil. Man var dock kritisk mot samväldets gravplatser, som man menade skönmålade kriget. Istället valdes en mer dämpad utformning där naturen dominerar, en enkelhet som bättre skulle spegla krigets allvar. Det lilla ljus, det hopp som sipprar in bland rosorna i Tyne Cot, är här helt frånvarande. Kriget är avskalat här, inte blodigt, men naket, blottat, och fullkomligt meningslöst. Mest saknar jag de inristade hälsningarna, orden som förmedlar sorg och tröst: My deepest sorrow can never be healed. Mother. Det finns kärlek i Tyne Cot, jag känner den inte i Langemark och det är outhärdligt. Intrycket förstärks av ensamheten. Vi möter en grupp tyska pensionärer här, inga fler. Vid Tyne Cot vandrande stora skaror omkring, bland dem flera brittiska skolklasser. Vårt lilla sällskap pratar om detta: reser de engelska barnen också hit? De tyska? Vi undrar om soldaterna på Langemarks krigskyrkogård också är known unto God. Vi hoppas det. Vi reser vidare.
In Flanders fields the poppies blow Between the crosses, row on row, That mark our place; and in the sky The larks, still bravely singing, fly Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago We lived, felt dawn, saw sunset glow, Loved and were loved, and now we lie In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe: To you from failing hands we throw The torch; be yours to hold it high. If ye break faith with us who die We shall not sleep, though poppies grow In Flanders fields.
Vi är många som försöker förstå valet till Europaparlamentet förra söndagen. Trots att resultatet egentligen inte kom som en överraskning, tycks de flesta, liksom jag, närmast chockerade över den stora andel röster som gick till nationalistiska partier, som ger uttryck för rasistiska, homofoba och Europafientliga åsikter. En jordbävning och en chock för hela Europa, sade Frankrikes premiärminister efter att en fjärdedel av landets röster lagts på Nationella Fronten. Dansk Folkeparti, UKIP och Gyllene Gryning är andra partier som gått starkt framåt, medan de nationalistiska partierna står sig svaga i Spanien och Portugal och backar i Östeuropa. Jag skulle gärna fördjupa mig i de historiska förklaringarna till de olika trenderna i skilda delar av Europa och tar tacksamt emot kunniga lästips. Även i Sverige har reaktionerna på SD:s framgångar varit starka. Oavsett specifik tillhörighet och valutgång har representanter från de andra partierna uttryckt sin oro för att SD går framåt. Självklart gläds Miljöpartiet och Feministiskt initiativ samtidigt åt de egna framgångarna och lika självklart är man inom särskilt Moderaterna besvikna.
Besvikelse kan ta sig olika uttryck. Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, lade under tisdagskvällen efter valet på twitter upp en bild på segerjublande miljöpartister med kommentaren: ”Som diabetiker drillad men för oss kvinnor går midjemaxet vid 82 cm, sen förhöjd risk för hjärtat och en del annat” (bilden till vänster). Som svar på frågan från Ylva Johansson vad hon menade med uttalandet, svarade Abrahamsson: ”Man ska inte bara propagera sund miljö/mat. Man ska leva det oxå. Då kommer midjemåttet in” (bild höger). De manliga politikerna på bilden nämns inte med ett ord. Kvinnorna, däremot, har överskridit sitt ”midjemax” och Abrahamsson tycks veta varför. De äter inte tillräckligt nyttig mat. Inte nog med att det är hälsofarligt, det visar dessutom att de gröna kvinnliga politikerna inte lever som de lär.
Abrahamsson lade senare upp ett inlägg på sin blogg, där hon under rubriken ”Tabu att kommentera osunda midjemått, förlåt!!!!” spär på sina argument. Ursäkten i rubriken finns där, men i inlägget hävdar hon snarast att omgivningens reaktioner på uttalandet var överkänsliga. Det är tabu att kommentera rödgröna politikers ”ganska uppenbara rondör”, menar Abrahamsson och påpekar att ingen minsann hade problem att diskutera såväl Anders Borgs frisyr som Fredrik Reinfeldts viktminskning i sociala medier. När det handlar om moderata män är det alltså acceptabelt att kommentera utseende, men inte när det gäller rödgröna kvinnor i offentligheten.
Abrahamsson är inte dum och självklart förstår också hon att det är stor skillnad på att kommentera Borgs hästsvans, Reinfeldts viktminskning och kvinnliga politikers ”rondör”. Hästsvansen gjorde ju närmast Borg pojkaktigt charmig och signalerade en hälsosam distans till etablissemanget. Kombinationen ansvarstagande finanskontrollör och busig gosse sände positiva signaler, och inte blev det sämre när Borg lät klippa svansen heller. Då uppvisade han mognad. Örhänget är kvar, dock. Kanske bär finansministern på en inre rebell? Det gör honom i så fall enbart mänsklig. Att Reinfeldt går ner i vikt uppfattas också det i positiva termer. Han kan vara tyngd av regeringsbördorna, och kanske är han sorgsen efter skilsmässan. Förlusten av kilo förmedlar en bild av att Reinfeldt tar ansvar alternativt att han har ett känsloliv, trots att han väljer att i övrigt inte stoltsera med det senare. Det talas också om att han tränar, är i god form, och på så sätt förbereder sig inför valrörelsen. Han sköter sig och är redo att axla rollen som ledare, helt enkelt. Till skillnad från den ironiska kommentaren om kvinnliga midjemax förmedlar också skriveriet om Reinfeldts träning enbart fördelaktiga budskap. Det är inte en slump att amerikanska presidenter tycker om att plåtas under joggingturer. En makthavare som tränar uppvisar stabilitet, omdömesförmåga och beredvillighet att underkasta sig kroppslig och mental disciplin. Förresten avslöjade Anders Borg i samband med tofsklippet att han börjat ett nytt liv också i fråga om kosten. Kort hår, soppa och frukt berättar om en man som vet att strama åt när så krävs.
Den kvinnliga kroppen har genom århundradena utsatts för noggrann granskning och ofta bedömts oförmögen till tungt, ansvarsfullt och ledande arbete. Även då kvinnan faktiskt befunnit sig i maktposition har hennes fysiska företräden stått i förgrunden. Antingen har hon ansetts i avsaknad av kvinnlighet (Margaret Thatcher, Angela Merkel eller varför inte Fulvia, Antonius fru) eller så har man valt att fokusera på hennes skönhet och åsidosatt hennes kompetens. Herregud, över tvåtusen år efter att Kleopatra begick självmord håller vi fortfarande på att diskutera huruvida hon var vacker eller inte. Kleopatra var en ytterst begåvad regent som styrde över ett av antikens viktigaste riken. Ändå pratar vi huvudsakligen om hennes näsa. För visst måste hon ha varit snygg; varför skulle annars två framstående romerska politiker, Julius Caesar och Antonius, äventyra sina karriärer för att vara med henne? Man tycker att en kvinnlig svensk politiker 2014 borde hålla sig för god för att fälla nedsättande kommentarer om andra kvinnors kroppar. Kanske är det själva det faktum att varken Romson eller Lövin faktiskt är överviktiga som gjorde inlägget möjligt. Hade de varit ohälsosamt korpulenta hade nog Abrahamsson inte kommit undan med utspelet.
Kritik fick hon förstås. ”All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen”, uttalade sig Isabella Lövin. Coolast svar på tal gav ändå Birgitta Ohlsson, som lade upp en bild på sin höggravida mage tillsammans med följande smarta kommentar: ”Granska kvinnliga politikers åsikter – inte vår midja eller mage.” Till Abrahamssons försvar skall dock sägas att hon senare lade upp ännu ett inlägg på twitter med en ursäkt utan förbehåll: ”Ok, jag har dummat mig och ber @asaromson och @IsabellaLovin om ursäkt för det. Ovärdigt en riksdagsledamot – ja, det också!”
Kritiken mot utspelet stannar gärna i en diskussion om midjemått och utseendefixering. Dock begränsas inte Abrahamssons kommentar till den kvinnliga kroppen. Hennes inlägg genomsyras av kritik mot miljöpartisternas brist på sunda vanor. Själv har hon kontroll över sitt ätande och sin kropp, menar hon (”som diabetiker drillad”), Romson och Lövin har det inte. Karaktär är nyckelordet. Reinfeldt tränar och Abrahamsson äter sunt. Båda uppvisar på så sätt stabilitet och disciplin, vilket i slutändan också gör dem mer lämpade för ledande uppdrag. Inte kan man styra ett land om man inte ens kan kontrollera sitt midjemax? Hur skall man kunna föra en ansvarsfull ekonomisk politik om man inte kan tygla sitt eget sötbehov? Man måste kunna hålla igen, i utgifter såväl som i matintag. Tillväxt bör handla om finanser, inte midjemått.
Att kritisera och håna politikers utseende i syfte att påpeka brister i deras karaktär och ledarskap är en gammal välbeprövad taktik. De retoriskt drillade talarna under antiken behärskade dessa knep till fullo. Under den romerska republiken, en starkt tävlingsinriktad politisk kultur där rivaliteten mellan kandidaterna till de årliga valen var stenhård, var kroppsliga tillmälen närmast vardag. Klander genom invektiv (vituperatio) var en av talekonstens viktigaste grenar. Cicero är visserligen mest känd som det latinska språkets främste stilist, men inte heller han sparade på krutet när det gällde att genom offentliga tal peka ut motståndarnas brist på karaktär och moral. Antonius var en försupen idiot som trivdes i sällskap med skådespelare och annat löst folk, Verres en njutningssökande rövare och grym girigbuk, Catilina var otyglad, liderlig och galen, Piso ett monster och en gris. Kvinnorna fick sin beskärda del förstås. Den vackra Clodia, Catullus Lesbia, liknades vid en prostituerad; hennes ögons glöd, hennes fria tal, klädedräkt, smycken och sällskap avslöjade henne.
Utseendet angreps, och påhoppen var grova. Vatinius var ful som stryk, och Cicero hånade öppet hans utstående ögon och svullna hals. Buskiga ögonbryn, missfärgade tänder och osnyggt sluttande pannor förekom ofta i talen och användes för att svärta motståndarnas karaktär. Ett anskrämligt yttre avslöjade enligt den romerska morallogiken en lika motbjudande natur. Fulhet hånades med lätthet och ironi, men även en alltför stor omsorg om yttre skönhet var förkastlig. Chrysogonus anklagades för att strutta omkring, olja sitt hår och stinka parfym. Varje man som rullade på höfterna då han gick, talade med svag röst, bar långärmad klädedräkt, trimmade ögonbrynen, rakade håret på bringan eller lockade sitt hår uttryckte genom sitt yttre försvagad manlighet och därmed brist på ledaregenskaper i krig och fred.
Isak Hammar har i en prisad avhandling som lades fram i höstas vid Lunds Universitet visat med vilken systematik motståndarnas mindre smickrande karaktärsdrag häcklades (Making enemies. The logic of immorality in Ciceronian oratory). Hån mot andras kroppar, ansiktsuttryck, frisyrer och gång tillhörde grundrekvisitan, och allt handlade i grund och botten om moral. I republikens Rom var idealbilden av en styrande politiker en man som visade mod, behärskning och klokhet. Staden hade byggt sitt imperium på militär styrka, gudfruktighet och rättrådighet. Varje tendens till brist på karaktär, varje form av omåttlighet, vare sig det gällde alltför stort intag av mat, dryck, sex, sömn, vila eller för all del poesi eller grekisk filosofi, var skadlig för den gammeldygdiga manligheten och hotade i förlängningen att bringa Rom på fall. Man skulle se ut som en karl, gå som en karl, man skulle visa måttfullhet, uthållighet, mannamod och integritet. Annars kunde res publica vara i fara.
Cicero och Maria Abrahamsson representerar såklart skilda politiska kulturer. I Rom var politikern med självklarhet man, enligt idealet en aristokrat som satte republiken främst, ledde staten i krig när så krävdes, helst därefter återvände till det enkla livet vid plogen, uppvisade vishet, gjorde släkten stolt genom ämbeten och triumfer, behandlade sina soldater som en god far, offrade till gudarna, producerade barn och ägde lagom mycket ärvda pengar. Dagens svenska politiker skall gärna ha en betydligt mer folklig framtoning, aldrig blotta sig för misstag, vara goda lagspelare och tja, om man vill vara elak, inte utmärka sig, sticka ut eller sticka upp. Militär kompetens räknas som i Rom och USA knappast som en bonus. Men där finns också, även med den stora skillnaden i påhoppens grovhet, en dos gemensam värdegrund, i synen på kroppen, på karaktär, på moral och på politiskt ledarskap. En god, sund och framför allt måttlig livshållning uppnås genom kroppens tuktning och kontroll. Kroppen avslöjar din inre styrka, dina principer och din karaktärsfasthet, samma egenskaper som gör dig mer eller mindre lämpad att leda landet i lust och särskilt i nöd.
Så hur såg Cicero själv ut? Vi har inga helkroppsavbildningar att gå efter, enbart ett välkänt porträtt. Men nog ser han ut att ha haft en viss rondör? Eller pondus då, som det hette i Rom.
Porträtt av Cicero från Kapitolinska Museerna, Rom
Ett bevarat fragment av inskriften Laudatio Turiae. Längst upp syns avslutningen av textens överskrift: -XORIS. En gång i tiden har där stått ”uxoris”, alltså ”fruns”.
I fredags var det dags igen. Då samlades ett trettiotal forskare, lärare, doktorander och studenter på Humanisten i Göteborg för att diskutera antikens Rom. Vårt nätverk FokusRom stod som arrangörer, och tre föreläsare fanns på plats, Josiah Osgood från Georgetown University i Washington, Emily Hemelrijk, Amsterdam, och Gunhild Vidén, som är latinprofessor i Göteborg. Temat för dagen var den inskrift som brukar kallas Laudatio Turiae (”lovtal till Turia”). Inskriften är den längsta inhuggna privata text som bevarats från den romerska antiken och den berättar en sällsam historia. Romarna höll lovtal, laudationes, vid begravningar av elitens män och kvinnor, och inskriften i fråga tycks närmast ordagrant citera det tal en man höll vid hustruns likbål då hon med döden lämnade honom efter fyrtio års äktenskap. Kvinnan brukar kallas Turia, eftersom hon tidigare ansetts identisk med en person som benämns så i de skriftliga källorna, men de flesta forskare menar idag att hennes identitet är okänd. Hur som helst, ”Turia”, ”Frun” eller Laudata (den lovprisade) som hon omväxlande kallas i den moderna litteraturen levde ett minst sagt omvälvande liv. För var och en som till äventyrs tror att romerska kvinnor av hävd och i princip hölls inlåsta i det egna hemmet, spann, födde barn och hade mycket litet att säga till om i politiska ärenden är inskriften en verklig tankeväckare. Du hittar den på nätet på både latin och engelska. Låt oss för enkelhetens skull här kalla huvudpersonen för Turia.
Turias föräldrar mördades då hon ännu var ung; den bevarade texten börjar med denna händelse. På egen hand såg hon till att ställa förövarna inför rätta, varpå hon genomdrev att faderns testamente skulle äga laga kraft och arvet från föräldrarna fördelas rättvist mellan henne, systern och deras respektive. En tid härefter utbröt det romerska inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. Mannen stod på Pompejus sida i striderna (fel val…), råkade i onåd och tvingades fly. Hemma i Rom skötte Turia hus, familj och affärer. Hon bistod honom genom att skicka ansenliga mängder av juveler, slavar och likvida medel, och hon försvarade deras hus då det blev attackerat av våldsamma gäng. Det var också hon som utverkade benådning av Caesar så att mannen kunde komma hem. Men bekymren fortsatte. Nya inbördeskrig präglade Rom efter Caesars död. Under utrensningarna år 43 f. Kr. fann sig mannen proskriberad, fredlös. Åter var det Turia som ryckte ut, ordande, fixade och gömde sin man undan förföljare och bödlar. Proskriptionerna infördes av triumvirerna Octavianus (den blivande Augustus), Antonius (han som sedan blev ihop med Kleopatra) och Lepidus. De lät publicera namn på de fredlösa på Forum, varefter det stod var och en fritt att ha ihjäl personerna i fråga för en hygglig summa pengar. Syftet med proskriptionerna vara att samla in pengar för att få fatt på Caesarmördarna och samtidigt bli av med politiska motståndare. Processen var grym och effektiv. De dödades huvuden överlämnades till triumvirerna som bevis på att dådet uträttats. Cicero var den mest kände av offren och hans huvud och händer (eller hand) spikades tillsammans med andra framstående romares huvuden upp på talarstolen rostra till allmän beskådan. Detta var en terrorregim och syftet var att sätta skräck i betraktarna.
Ciceros död i en medeltida handskrift
Octavianus var en av de drivande i blodbadet, men eftersom han sedermera transformerade sig själv till landsfadern Augustus förmedlar flertalet augusteiska berättelser en bild av honom som relativt oskyldig, medan kumpanerna Antonius och Lepidus ställs som ansvariga. Samma sak gäller i Laudatio Turiae. Texten förtäljer hur den (gode) Octavianus (här kallad Caesar Augustus) återgav Turias man hans medborgarrätt, egendom och liv. Lepidus, skurken, var dock kvar i Rom och vägrade envist att ge mannen friheten åter. Frun gick då, allt enligt inskriften, in på den mest mansdominerade av alla arenor, Forum Romanum, fram till Lepidus tribunal, lade sig framstupa raklång framför triumviren och bönade och bad honom att tillkännage benådningen. Resultatet? Hon blev bortsläpad, förnedrad, utsatt för våld och verbalt bespottad, allt medan hon, fortfarande enligt texten, högt reciterade Octavianus benådning. Hennes insats gav resultat. Händelsen satte Lepidus i dålig dager och han blev så illa tvungen att ge med sig och låta Turias man återfå friheten.
Paret levde inte lyckliga i alla sina dagar härefter. Inskriften berättar att de förblev barnlösa. Turia, denna hedersdam, sörjde djupt, särskilt för mannen som skulle gå miste om arvingar. Hon erbjöd honom skilsmässa. Ja, inte nog med det; hon lovade att själv skaffa fram en lämplig fertil yngre kvinna som skulle kunde ge honom barn. Själv skulle hon också bo kvar i huset, sköta affärerna och se till avkommorna såsom sina egna. Mannen vägrade, och tur var nog det. De fortsatte att leva som gifta, Turia och hennes man. Nu, långt senare, håller han ett sorgfyllt tal vid hennes bår, där han prisar hennes egenskaper och gärningar och beskriver hur oändlig ensam, orolig och hjälplös han känner sig utan henne. Dock, avslutar han, hennes minne skall leva kvar, som en ledstjärna för honom och andra. Och visst får man säga att han lyckades, mannen, genom att låta rista in sitt tal på väldiga marmorplattor. Ännu tvåtusen år senare sitter vi, en grupp Romkunniga, norr om Germanien en hel dag och diskuterar deras liv, strapatser och barnlöshet.
Vårt program på FokusRom i fredags
Man kan förstås applicera mängder med olika slags perspektiv på denna högintressanta inskrift. Hur ovanlig är den? Skall vi se den som ett unikum, eller var den bara en av många inhuggna texter om modiga kvinnor som en gång kunde läsas i antikens Rom? Texten är ytterst smakfullt inristad, men ger samtidigt ett talat intryck. Varför omformulerade mannen inte sig mer inför den inhuggna versionen? Satt inskriften på Turias grav och var låg den? Vi kan ana från andra källor att den lästes högt vid årsdagarna av hennes död. Men vad uppfattade egentligen de förbipasserande? Och vad säger själva texten? Vem var Turia? Kan inskriften användas för att rekonstruera hennes liv? Vad betyder betoningen på egendom och pengar i texten? Säkert bör inskriften läsas också som en minnestext över mannan själv. Hur skall vi då tolka det faktum att han prisar fruns rådighet genom svårigheterna medan han framställer sig själv som förhållandevis svag?
De tre föreläsarna diskuterade olika aspekter av inskriften utifrån skilda frågeställningar. Josiah Osgood, vars bok om Laudatio Turiae snart finns i tryck, sökte sätta händelserna i Turias liv i ett större sammanhang genom att diskutera vad vi vet om andra framträdande kvinnor vid samma tid. Julia, Antonius mor, var en av dem. Också hon framträdde offentligt, inför Antonius själv, för att be om nåd för sin bror, Antonius morbror. Även i detta fall var triumviren tvungen att ge med sig. Caesarmördaren Cassius mor var en annan frontfigur som med emfas hävdade att sonen borde stanna hemma i Italien. Det kunde helt enkelt vara farligt för gossen att resa österut. I efterhand skulle det visa sig att mamma hade rätt, förstås. Än mer framträdande var Servilia, Brutus mor och Caesars älskarinna. Hon drev regelrätta politiska möten där ledande män och kvinnor var närvarande. Mest berömt och alltid lika uppfriskande är det brev från Cicero där han berättar hur han vid ett möte lagt ut texten om lämpligt politiskt agerande då Servilia helt enkelt bad honom att hålla klaffen. ”Jag satt tyst därefter”, skriver Cicero. Denne pompöse orator som aldrig slutade prata och som fyllt bok efter bok med den ena efter den andra harangen om sin egen förträfflighet blev tystad av en kvinna. Man bara måste älska det.
Gunhild Vidén pratar om Turias trofasthet.
Emily Hemelrijk fokuserade istället på hur den lovprisade kvinnans dygder beskrivs i inskriften. Visserligen tillskrivs hon tidens alla återkommande kvinnliga egenskaper, såsom lydnad, lojalitet, diskret skönhet, gudfruktighet utan vidskepelse, ihärdighet i ullspinning och fallenhet för välgörenhet. Men när dessa karaktärsdrag väl är uppräknade framträder en rad andra egenskaper som brukar förknippas med framstående män. Turia beskrivs såsom innehavande virtus (från vir, man), det manligaste av alla romerska karaktärsdrag. Virtus tillhör de många latinska begrepp som är närmast omöjliga att översätta eftersom de tillhör ett oss främmande samhälle och tankesystem. ”Mannamod” kallades det alltid förr, men virtus innehåller i själva verket alla de egenskaper en aristokratisk man i det krigiska Rom skulle besitta, rådighet, tapperhet, klokhet, besinning. Tänk Ned Stark i Game of Thrones så har du en man med verklig virtus. En av Hemelrijks poänger är att uppräkningen av de kvinnliga egenskaper som Turia besitter möjliggör det för mannen att prisa också hennes mer ”manliga” initiativ. Det är också av vikt att hon uträttar alla sina stordåd inte för att framhäva sig själv utan för mannens skull. Även Gunhild Vidén (bilden) återkom under sitt föredrag, dagens sista, till Turias lojalitet mot mannen och understök också hennes pietas, trofasthet, först mot föräldrarna, senare mot mannen. Tack vare denna hennes underordning i förhållande till mannens väl och ve, kunde hennes aktiviteter på Roms manliga publika scen tillåtas och hyllas.
Quattuorfeminatet som driver FokusRom. Från vänster: Ida Östenberg (ego sum), Antiken Göteborg, Anne-Marie Leander Touati, Antiken Lund, Gunhild Vidén, Latin Göteborg och Cajsa Sjöberg, Latin Lund. Ursprungligen bestod kvartetten av Gunhild, Cajsa, jag och Eva Rystedt (Antiken, Lund) nu emerita.
Vad är då FokusRom? Vilka är vi? Vad gör vi? Och varför? Jo, nätverket bildades 2008 som ett samarbete mellan Göteborgs och Lunds Universitet, specifikt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin. De gamla klassiska institutionerna som inkvarterade både Antikens kultur och de klassiska språken hade just splittras på alla de fyra universitetsorterna, där AKS gått till arkeologin och filologin till språkinstitutioner. Vi tog det som en utmaning att arbeta mer tvärvetenskapligt. Historia, kultur och språk hör nära samman och för att kunna studera och diskutera de antika civilisationerna krävs kunskap och förståelse för både föremål och text. Målet för vår verksamhet är att främja ett akademiskt helhetsstudium av den antika romerska civilisationen grundat på historisk, språklig, kulturvetenskaplig, arkeologisk och konsthistorisk kompetens. Ursprungligen finansierades projektet av de humanistiska fakulteterna i Göteborg och Lund. Nuförtiden är det fakulteten i Lund som står som huvudsponsor, med benägen hjälp av Institutionen för historiska studier i Göteborg. För alla intresserade har FokusRom en facebooksida där information om våra seminarier, kurser och läsdagar läggs upp regelbundet, liksom nyheter om konferenser, böcker och antikvetenskapliga verktyg. Har ni intresse för antikens Rom, gå med! Kom också gärna med förslag och funderingar över vilka teman och frågeställningar vi bör ägna åt oss framöver.
Forskning och studier är ensamarbete; inspiration och glädje finner vi i gemensamma möten och samverkande diskussioner där alla kan dra nytta av varandras specialkompetenser. Ytterligare en poäng är att låta olika universitetsgrupper mötas och lära av varandra: studenter, forskare, lärare. Våra huvudverksamheter är kursgivning, läsdagar och tematiska seminarier. Kurserna ges huvudsakligen på masternivå och även doktorander är välkomna. Hittills har vi roat oss med kurser om den romerska staden, romersk risk, samt text, monument och minne. En kurs ägnades helt åt Augustus minnesinskrift över de egna bedrifterna, den så kallade Res Gestae. Nya kurser framöver som vi funderar över att förverkliga rör romersk topografi, romersk poesi och romersk makt. Projektet sponsrar resor för studenter, och vi brukar lägga seminarier och föreläsningar som heldagar, så att Lundabor och Göteborgsstuderande relativt enkelt kan delta även på den andra orten.
Läsdagarna är verkliga höjdpunkter. Alla som arbetar akademiskt vet att man spenderar väldigt massa tid på administrativa uppgifter. Undervisningen är en huvuduppgift, förstås, men alltför ofta tenderar forskningen att utgöras av nedslag i begränsade frågeställningar. Under läsdagarna motverkar vi all vardagens splittring genom att ägna en hel dag av gemensam diskussion åt en antik text. Alla förbereder sig hemmavid genom att läsa igenom hela texten (eller det man hinner…). Vid textmötena diskuterar vi sedan fritt, under viss ledning, de teman och frågeställningar var och en fastnat för under genomläsningen. Viktigast är att hålla ett öppet akademiskt samtal utan prestige. Alla skall kunna läsa och bidra utifrån egna förutsättningar, kunskap och tidstillgång. Under våra läsdagar har vi plöjt Tacitus Agricola, Suetonius Kejsarbiografier, Ovidius Tristia samt Ciceros tal mot Catilina tillsammans med Sallustius beskrivning av Catilinas sammansvärjning. En gång var vi djärva och läste grekisk text, Plutarchos biografi över Pompejus. Han var ju trots allt romare, den där Pompejus. Läsdagarna är för mig goda dagar. Ibland glömmer vi i universitetsvärlden nästan bort varför vi valt att syssla med det vi gör, och läsdagarna påminner om den grundläggande glädjen i arbetet. Vi arbetar med hel text, som ger kulturellt och historiskt sammanhang, vi diskuterar utan andra avbrott, vi får chansen att med hela sinnen ge oss hän åt vad som i grund och botten är en passion, antik text och romersk kultur, och vi gör det tillsammans. Närmast på tur står Vergilius Aeneiden och jag ser nästan barnsligt mycket fram emot det.
Kärnan i vår verksamhet består av tematiska heldagar, som vi organiserar omväxlande i Lund och Göteborg. Seminariet om Laudatio Turiae var just en sådan heldag. Två gånger om året träffas vi, och vi har sedan 2008 ägnat oss åt en hel massa ämnen, såsom romersk död, den romerska armén, romerska trädgårdar, inskrifter i antikens Rom, graffiti, Plutarchos, och Seneca. Antalet deltagare brukar ligga mellan tjugo och femtio. Vi försöker samordna kurser och seminariedagar; alltså organiserades en heldag om Augustus Res Gestae under kursen på samma tema. På så sätt får studenterna under kursens lopp en viktig möjlighet till fördjupning under ledning av experter. Föreläsare hämtar vi omväxlande från Sverige, Norden, Europa och Amerika. Vi försöker också koppla samman seminarietematik med läsdagarna, när så passar. Alltså kommer höstens heldag att ägnas Aeneiden och läsdagen kan nyttjas som en förberedelse inför seminariet. Mötet mellan akademiker på olika nivåer, från olika platser, med olika kunskaper och färdigheter står i centrum för våra heldagar. Mötet är akademiskt, men också socialt. Alla våra dagar avslutas med samvaro, där studenterna får möjlighet att prata vidare med de inbjudna gästforskarna under lättsamma former. Av hävd kallar vi våra eftersitser FokusÖl, men jag kan bedyra att det är mycket tillåtet att också dricka vin och vatten, liksom att äta, och framför allt, att samtala. Så avslutades också heldagen om Laudatio Turiae på Avenyn i Göteborg, där studenter, forskare och lärare fortsatte att tala om Turia och hennes man, om manligt och kvinnligt i antikens Rom, om inskrifter, gravtal, monument, minne, inbördeskrig, Octavianus, om olika universitetssystem, böcker, familjer, EU-valet och livet. Och om framtida FokusRom-träffar, så klart.
FokusÖl: Så här glada är alla efter en heldag med romersk kultur och historia.
Jag har varit på konferens. Inget märkligt med det, tänker ni. Forskare dräller ju runt på vetenskapliga möten, workshops och colloquia mest hela tiden. Och ja, i vanliga fall åker också jag på konferenser flera gånger om året. Men det senaste året har inte varit ”i vanliga fall” utan en alldeles särskild tid; dagar, veckor och månader som formats och formulerats av helt nya spelregler. Jag har vistats i de sjukas rike. I maj förra året upptäcktes att jag hade bröstcancer. Jag opererades i juni, gick på cellgiftsbehandling mellan juli och december och strålning under fem veckor efter nyår. Behandlingarna är inte slut ännu, men medicinerna man stoppar i mig nu är betydligt snällare mot både kropp och sinne. Fram till oktober får jag var tredje vecka antikroppsdropparna Herceptin och jag har nyligen börjat knapra på en minst fem år lång kur med hormonstryparen Tamoxifen.
Ordet ”behandling” kan ju låta trevligt. Tankarna förs till avslappnande massage och doftande inpackningar i miljösköna spaanläggningar. Menyn på Vann Spa erbjuder till exempel nio olika slags ”ansiktsbehandlingar” och bland ”kroppsbehandlingarna” finner man en uppsjö av variationer, såsom sunrise och sunset treatment, japansk massage, behandling med varma stenar, manikyrer, pedikyrer, duobehandlingar, där man kan smörjas in parvis, familjebehandlingar och behandlingar för gravida. Själv skulle jag gärna krydda in mig med den variant som lovar: ”En helkroppsbehandling med inspiration från Orienten. Behandlingen inleds med en kryddig aromaskrubb som efter dusch följs av massage med aromatiska kryddknyten”.
Terapi låter inte så pjåkigt det heller. Varje skönhetssalong med självaktning kallas nu ”spa & terapi” och erbjuder ”terapier” utförda av utbildade hudterapeuter och ”spaterapeuter” (fascinerande namn). I kroppsterapeuternas yrkesförbund finns nu, ser jag när jag googlar, även ekologiska hudvårdsterapeuter som arbetar med grön vaxning, cellulit- och cirkulationsmassage.
Numera föredrar man att benämna cellgifter för kemoterapi (som i engelskans ”chemotherapy”) eftersom termen ”gift” implicerar något negativt som man tillför kroppen istället för en läkande ”behandling”, ”terapi”. Vis av erfarenheten kan jag dock intyga att den där ”terapi”-delen verkligen är en rejäl eufemism. Under behandling med kemoterapi ser man inte skymten av några aromatiska oljor, varma stenar eller vänligt knådande massage. Det finns en massa olika cellgifter, alla med sina egna härligt breda utbud av biverkningar. Själv fick jag först under nio veckor ta del av den tredelade dekokten FEC. Den innebär visserligen en hel massa otrevligheter, som att man tappar både hår, ögonbryn, ögonfransar, smak och ork, blir illamående, proppas i kortison, får blåsor i munnen, inte kan svälja, svettas kopiösa mängder varje natt (osv.), men är ändå rena rama solsemestern i jämförelse med nästa nioveckorsbrygd, den som kallas taxotere. ”90% av patienterna tycker att denna är värre än FEC:en”, sade min doktor. Ja, jag tillhörde den stora majoriteten.
Taxotere har sitt namn från taxus, den giftiga idegranen och innehåller också mycket riktigt ett slags nervgift, som slår ut allt i dess väg. Cancerceller, ja, och det är ju bra. Alla andra celler också = mindre bra. Giftet, för det är alltså ett gift, påverkar benmärgen och man får en alldeles förskräcklig värk i skelett, muskler och leder. Veckan efter en infusion kunde jag inte gå upp för trappan hemma. Fötterna förflyttade sig inte framåt även om jag sade till dem på skarpen. Fruktansvärt stel i hela kroppen blir man också. Böjde jag mig ner för att plocka upp någonting från golvet tog det en kvart innan jag rätat ut mig igen. Fötter och händer rodnade, känseln försvann i fingrarna, benen svullnade till grotesk storlek. Har man otur kan naglarna trilla av, men de besvären slapp jag. Taxotere påverkar också de vita blodkropparna, vilket innebär att kroppens eget försvar mot infektioner bryts ner. Det kan helt enkelt vara livsfarligt att bli sjuk. Och, av någon ytterst mystiskt anledning insjuknande jag efter varje ny dos efterföljande lördag exakt klockan nio på kvällen. Det kom plötsligt, med feberfrossa och illamående. Så det blev en rutin hos oss. Lördagskvällarna var tredje vecka åkte vi in till NÄL och jag fick ta prover. Ibland fick jag ligga kvar med intravenöst antibiotikatillflöde, andra gånger kunde jag skickas hem igen. När så den värsta värkperioden och feberperioden lagt sig var det dags för fas tre, muntorrhetsperioden. Torr i munnen låter ju som en baggis. Det är det inte. Inte om hela munnen och svalget liksom fylls med långverkande sandpapper, som gör det omöjligt att tänka på något annat. Gel, krämer, salvor, jag provade allt. Solrosoljan var det ändå som lindrade något.
Behandling/terapi
Behandling/terapi
Cellgiftsbehandling innebär alltså en hel massa gräsligheter. Ändå gick det förvånansvärt bra att ta sig igenom alla de där förskräckligheterna. Redan första dagen cancern upptäcktes fick jag veta att min prognos var mycket god och läkarens ord ”Det här fixar vi” fanns med mig som ett mantra under alla dessa dagar av ont. Jag tillhör alltså de lyckligt lottade, de som kunnat gå igenom alla kroppsliga påfrestningar i förvissningen om att få leva vidare. Hur det är för alla dem som inte har samma förmån, de som inte vet om de nedbrytande behandlingarna gör nytta, som inte vet om de får finnas kvar hos sina barn, som fasar för nästa kontroll, kan jag knappt föreställa mig. Men jag tänker på er dagligen, alla ni som tvingas igenom detta i fruktan, oro och rädsla. Jag vet att jag haft tur.
Många dagar har jag orkat läsa och gå promenader. Jag fixade att åka till Lund ett par dagar för att sitta med i en betygsnämnd (kvällen slutade visserligen på akuten, men det var en härlig dag och trevlig fest). De värsta perioderna veckan efter att man besprutat mig med taxotere lade jag mig helt enkelt i soffan, åt morfintabletter och såg på oändliga rader av TV-serier. Samtidigt intag av morfin tar begreppet binge-watching till en helt annan nivå, och flera gånger var jag faktiskt övertygad om att jag var Birgitte i danska serier Borgen eller Carrie i Homeland. Jag gick mentalt omkring i högklackade Louboutinskor insvept i skräddarslimmade Armanidräkter som modeikonen Jessica i Suits eller joggande i Central Park som Claire i House of Cards. Fiktionen hjälpte mig att bebo andra världar medan giftet gjorde sitt.
Jag överlämnade under hela denna period min kropp till läkarvetenskapen och lät den göra det nödvändiga. Mentalt vaktade jag min kropp och såg till att den hade det så bra som möjligt. Jag tog en stund i sänder, kan ärligt säga att jag aldrig funderade över nästa dags medicinering, och levde mig till fullo igenom hela alltet. Självklart var det skitjobbigt och absolut lipade jag och kände mig eländig emellanåt. Deppiga stunder fick jag dock fantastiskt stöd av familj och vänner. Brevbäraren lämnade gåvor varje vecka, ena dagen kom blommor, nästa en bok om Esther Williams, så en sjal, ett armband, ett par skor som tillhört min namne Ida Ingemarsdotter (!), åter en sjal, en kanin (…), en guldturban, hemstickade pulsvärmare, örhängen, en skrynkelfri karta över Rom, en Texas Longhorns ”doo rag” och så ännu en sjal. Miljoner triljoner tack till alla rara ni!
Min brevbärare har mycket god smak och ett välutvecklat sinne för färg.
Under alla giftinsprutningar och strålningar och sjukhusbesök och provtagningar har jag nog ändå varit beredd på att få någon form av mental reaktion, om inte förr när de största ingreppen var överstökade. Jag trodde kanske att jag skulle komma att känna rädsla att cancern kan komma tillbaka eller oro för att inte längre vara under konstant läkaruppsikt. Så har jag inte känt det, iallafall inte ännu. Vad jag inte alls var beredd på var att känna mig utmattad, ledsen och korkad. Veckorna efter strålningen låg jag mest i en hög och kände mig oändligt trött och alldeles tom. Det var som att bo i vakuum, att leva i en icke-värld, utan lust, ork eller vilja. Min själ var oändligt skör. Jag ringde till sjukhuset och hörde mig för. Skulle det verkligen vara så här? ”Jodå”, sade de, ”det är jättevanligt och alldeles normalt. Först när man är igenom det värsta kan man koppla av, och då känns det inte sällan som om proppen liksom går ur och det blir tomt, fastän man borde vara glad och lycklig”. Jaha. Och varför har ingen berättat det? Jag fullkomligt badar i broschyrer om allt vad det innebär att gå igenom en tuff cancerbehandling. Här finns tips om vad man skall äta, vad man inte skall äta, vilken slags BH man skall bära efter operationen, hur man skall tala med sina barn (utmärkt!), när man skall ta sina kortisontabletter, att kläderna kan missfärgas av tuschet som ritas på kroppen vid strålningen, hur man hanterar sitt illamående, var man kan skaffa peruker samt en ganska solkigt uppkopierad lapp om att man kan kontakta Maj, Inga-Britt och Gun i den lokala bröstcancergruppen om man vill prata ut. Jättebra, naturligtvis. Men jag vill inte prata med Maj och Inga-Britt. Jag vill ha fakta och information om vad som händer genom hela processen, också i övergången tillbaka till det friska. Varför står det ingenstans att man kan må urdåligt när det värsta är över? Skall alla behöva gå igenom det var för sig ensamma och utan handledning? Vad med dem som inte ringer och får bekräftat att det är normalt och lika vanligt som att må illa av cytostatikan?
Och så dumheten. Känslan av att vara überkorkad. Jag har nu börjat ta mina första stapplande steg tillbaka till yrkeslivet. Allra första dagen tillbringade jag på ett heldagsseminarium i Lund. Temat var romersk graffiti, ett ämne helt i min smak. Utländska föreläsare som jag länge velat träffa. Gamla och nya vänner och kollegor. Ett sammanhang som jag älskar och känner mig fullkomligt bekväm med. Upplevelsen blev en brutal chock. Hemma den senaste tiden har jag ägnat mycket tid åt mental rehabilitering och mindfulnessträning. Jag har återfunnit pianospelet, begrundat livet och funderat på att anmäla mig till ett av Cancerrehabfondens läger (som verkar väldigt bra), där man får måla akvarell, gå skogspromenader och tala med psykologer i grupp och ensam. Nu plötsligt satt jag som om det vore förr i tiden i en stor sal och lyssnade på föredrag om den romerska antiken. Ganska snart försvann mitt fokus. Vad pratade folk om egentligen? Varför talade de så fort? Vilka var de där romarna som återkom hela tiden? En handout med latinska citat fladdrade förbi. Någon gjorde sig lustig över något. Vad menade föreläsaren egentligen? Vad var poängen? Jag tänkte att jag nog ändå var som förr och ställde en fråga eftersom jag brukar göra det. Jag hörde en babblig röst som på bruten engelska ytterst osammanhängande frågade om något helt ovidkommande. Var det jag? Allt blev för mycket. Jag grät mig igenom alla pauserna ute på toaletten. Efteråt ringde jag min man och grät igen. Jag lyckades hålla mig någotsånär i skick under kvällen då vi åt middag med gästföreläsarna, tills min son ringde och berättade att han saknade mig. Då började jag gråta på nytt. De rara människorna skyfflade över pappersnäsdukar i stora högar. ”Jag brukar inte gråta under seminarier”, snyftade jag. ”Ingen fara, sade epigrafikprofessorn, min föreläsning var verkligen usel. Här får du en näsduk till”.
Jag ringde till doktorn. ”Ursäkta, när får jag min hjärna tillbaka?”, frågade jag. ”Det kan ta ett till två år innan koncentrations- och minneskapaciteten är tillbaka”, sade han. ”Inte blir det bättre av hormontabletten du börjat ta heller. Hjärnan saknar sitt östrogen.” Alla berättar samma sak, fick jag veta. Yrkesmänniskor som kommer tillbaka till sina professionella roller och upplever att de inte hänger med, att det pratas över deras huvuden, att de inte orkar fokusera, att de glömt tidigare självklar kunskap. Det blir bättre efter hand och du kommer att bli helt återställd, men räkna med att det tar tid, var budskapet. Alltså! Detta är inte roligt att höra, men samtidigt, en sådan lättnad. Att veta att det är normalt, att det finns anledningar att jag inte orkar, att det kommer att blir bra så småningom. Återigen undrar jag: vad är broschyrerna som talar om att hjärnan tar stryk? Vem berättar att det är helt enligt riktlinjerna att man inte orkar tänka som tidigare inte bara under utan också efter cellgiftsbehandlingarna? Jag hade väldigt gärna velat bli informerad om det där. Kunskap och fakta är basen för all krishantering. Vet man bara hur det ligger till kan man anpassa de egna förväntningarna. När jag gick från strålningen sade man käckt: Om två veckor känner du dig piggare. Jaså? Och om inte, är det något fel på mig då? Först nu börjar jag greppa vidden av hela den här processen och jag önskar verkligen att även efterverkningarna uppmärksammades för alla patienter som befinner sig på den slingriga vägen i gränslandet mellan sjuk och frisk. 87% av alla bröstcancerpatienter kan idag botas. Vi är många som skall anpassa oss till att leva vidare.
Utan hjärna är det nu inte lätt att forska. Sedan förra sommaren har jag varit anmäld till en panel kring romersk republikansk historia som skulle inträffa i Nottingham i april vid den årliga konferens som Classical Association arrangerar vid olika universitet i Storbritannien. Det mesta under det senaste året har jag nu fått ställa in, artiklar som skulle ha skrivits, workshops jag skulle åkt på, seminarier jag skulle medverkat i, sakkunnighetsutlåtande och recensioner jag inte orkat skriva. Inget konstigt med det; livet har förtur. Hälsan är till och med viktigare än romarna, som en kollega skrev till mig. Just den här aprilkonferensen har ändå hela tiden funnits i min tanke som ett slags första möjliga större vetenskapliga sammanhang att kanske kunna delta i. Jag har föreställt mig på plats i Nottingham och har för mitt inre tänkt mig hela konferensen som en slags rituell återkomst till mitt liv. En rite de passage om man så vill. Att komma tillbaka, att träffa kollegor från hela världen, att prata forskning, att lyssna, debattera och småprata, att socialisera och möta andra med samma passion är det bästa med mitt yrke, och det där bilden av mig själv som superbusy yrkesperson (i höga Louboutinskor) minglande runt på en mottagning i Nottingham efter ett bejublat inlägg om romarnas hantering av sina militära nederlag har nog varit med mig som en slags målbild under veckorna med TV-serier i morfinsoffan. Tiden före konferensen såg jag hela den drömbilden raseras. Chocken i Lund var bedövande. Jag kunde inte! Ingen hjärna på två år, ingen koncentrationsförmåga, inget minne. Och vad var det nu jag forskade om? Jag hade glömt allt. Hur skulle jag kunna prata inför en hel hop internationella experter när jag helt förträngt källorna till slaget vid Arausio eller Rosensteins argumentation kring varför inte fler härförare ställdes inför rätta efter en förlust. Vilka är skillnaderna mellan Livius och Polybius berättelser om slaget vid Cannae? Vilket datum förknippas med Crassus förlust vid Carrhae? Fråga mig inte.
Nu blev det alldeles förskräckligt jobbigt, inte bara att inse begränsningarna utan att bestämma sig för att åka eller inte åka. Man blir stresskänslig också, långt efter avslutad behandling, har jag (också det först nu) fått veta. Att bestämma sig blev en press, att eventuellt prestera ytterligare en. Så jag slutade med det. Jag bestämde mig enbart för en enda sak: att inte bestämma mig. Det fanns en flygbiljett och ett rum i Nottingham. Jag satte mig vid skrivbordet och lappade ihop bitar från tidigare föredrag. Om jag eventuellt skulle komma iväg vore det bra att ha, ju. Jag förberedde en powerpoint ”just in cases” (Love actually). Jag plockade fram pass och brittiska pund om ifall att. Jag packade en väska som skulle kunna vara bra att ha med. Jag tog mig till Landvetter. När jag väl var där kunde jag lika bra fortsätta till Amsterdam. Och då var liksom enklast att fortsätta till Nottingham.
.
Nottingham University Park. Hugh Stewart Hall
Så jag kom iväg på min konferens. Jag och min lilla ofokuserade hjärna. Jag tog mig igenom första kvällen, då jag placerades bredvid gapig dam i en stimmig sal och bara ville försvinna ner i en grop. Jag gick upp nästa morgon, klädde mig i kläder som matchade färgerna på min powerpoint, lyssnade på de första föredragen, orkade inte ta in allt, men det gjorde inget, höll lugnt och behärskat mitt föredrag utan att behöva svara för de grekiska källorna till slaget vid Arausio, satte mig på min plats igen och genomfors av en lyckokänsla som fyllde min kropp och mitt sinne till det yttersta. Herregud, jag gjorde det. Jag är tillbaka. Jag är inte bara cancerpatient utan romersk historiker också. Igen. Jag är.
En av alla positiva härligheter med de omtumlande dagarna i Nottingham var att vår panel om republikansk historia hölls enbart av kvinnor. Jag fyllde en plats i den gruppen och även därför är jag glad att jag verkligen kunde delta. Romersk historia är ett ytterst mansdominerat fält. Jag satt för en tid sedan på en konferens i Berlin och noterade att min närvaro höjde procentandelen kvinnor från 2% till 6%. Bilden här är från en annan konferens, i Rom, också den fokuserad på ett romerskt historiskt tema, krig och triumf. Män, män, män, som pratar om män, män, män. Jag var en av två kvinnor på plats och den enda som kommer att medverka i volymen som följer. Så, i Nottingham var vi minsanne mig fyra kvinnliga forskare som talade om politik i republikens Rom, Harriet Flower från Princeton, Henriette van der Blom från Glasgow, Amy Russell, Durham, och så jag. Henriette och Amy hade ordnat panelen och även sett till att ordföranden skulle vara kvinnlig, Catherine Steel från Glasgow. ”Oh, wonderful”, sade en av de äldre manliga kollegorna, ”a panel on true historical topics performed completely by girls”. Alltså, fint att det uppmärksammades. Men girls? Harriet Flower är en av världens främsta experter på republikens Rom och både Henriette van der Blom och Catherine Steel välkända Ciceroexperter som driver ett större projekt om retoriska fragment från republiken. Amy kommer snart med en bok om monument och minne på Cambridge University Press och inte heller jag betraktar mig som en flicka. Girls? Fnys. Försök tänka motsatsen: ”Åh, fantastiskt, en hel panel om grekisk epik framförd enbart av boys.” Alla etablerade producerande professorer och docenter på sina universitet. Det går inte.
Jag vill veta mer om fågeln som såg ut som Theodor Mommsen.
Förr i tiden fick förresten inte kvinnorna vara med alls. Det äldre gardet riktiga Romforskare i Nottingham berättade en fascinerande historia om tiden innan de stora konferenserna existerade. Detta vara på 20-talet och den brittiska antikforskningen var just på väg att ta fart. De få som sysslade med romersk historia på allvar bestämde att man borde ses någon gång. Eftersom det var fullkomligt otänkbart att välja antingen Oxford eller Cambridge som mötesplats plockade man fram en karta och beslöt sig för att en gång om året mötas på halva vägen, vilket visade sig bli i en liten håla vid namn Wellingborough. Här tog man in på ett rätt uselt hotell, tillbringade lördagseftermiddagen och kvällen i varandras sällskap, sov över natt och tog sig sedan tillbaka till Oxbridge igen. Kvinnor var inte välkomna och den första kvinnliga historiker som blev inbjuden till dessa så kallade Baynes meetings kom med på 70-talet. Då hade man alltså i ett fyrtiotal år mötts, bara män. Jo, en kvinna var med. Sekreteraren Mrs. Taylor, som alla var livrädda för. Ryktet sade att hon var så skrämmande att man inte kunde tänka sig att bjuda fler av detta okända kön. Vad roade de sig då med i Wellingborough, de tjugotal manliga historikerna och Mrs. Taylor? Jo, fick jag veta, man gick på lördagseftermiddagen i samlad trupp till platsens lokala zoo för att titta på en fågel som såg ut som den legendariske tyske Romhistorikern, epigrafikern, politikern och Nobelpristagaren i litteratur 1902, Theodor Mommsen. Nu är just Mommsen än av mina idoler så jag försöker göra fler efterforskningar kring den där fågeln. På konferensen fick jag tips om att höra med en äldre grekisk epigrafiker som skulle ha varit med. Jag frågade honom om Mommsenfågeln. ”Oh, no, dear, I never went to the zoo. Some preferred to go to the local cricket game and I always joined them.” Cricket istället för en fågel som såg ut som Theodor Mommsen. Vilken besvikelse.
Nå, jag gjorde som jag föreställt mig och gick på galamiddagen kvällen efter vår panel. Vi blev utforslade till en lokal som utlovades vara Byrons barndomshem, men som snarare var ett tält rest utanför en restaurang som låg i närheten av nämnda hem. Bredvid mig hade jag en trevlig latinist från Uppsala, en annan trevlig latinist från Lampeter, en likaledes trevlig estnisk grecist och ytterligare en mycket trevlig brittisk latinist. Den sistnämnda hade inte varit hemifrån sedan dottern föddes för sex år sedan (!) och hade flugit in sina föräldrar från Tyskland för att passa barnet eftersom mannen inte ansågs kapabel att klara av det. Jag pratade barn och karriär med henne och bildningens allmänna förfall med Uppsalalatinisten. Mannen som fixat Pompejiutställningen till London fick ett fint pris och höll ett utdraget tal, vinet var ganska snålt tilltaget och festen verkade snabbt ebba ut. Discomusiken började dessutom dåna i bakgrunden och man hörde inte ett enda bildat läte i hela Byrons tält. Bäst att skynda hem med första droska. Då kommer den trevlige estniske grecisten framrusande. ”Jag har beställt Abba. Ni måste dansa”. Mycket riktigt, discjockeyn basunerade ut att han nu spelade Abba särskilt för den svenska (mycket begränsade) gruppen. Dancing Queen dånade ut över tältet.
Ja ja, tänkte jag. Varför inte. Måste man?, sade Uppsalalatinisten. Oj då, sade mamman till vänster. Sagt och gjort, vi masade oss ändå upp på det där dansgolvet. Samtidigt gick det ett sus genom lokalen. Alla jublade och strömmade till. Abba är liksom grejen. ”Anybody could be that guy”, tjoade den välrenommerade historikern från Stanford. ”Having the time of your life” gastade de yngre historikerna. Mamman från bordet kom upprusande, lycklig och fri. Barnet hemma hos föräldrarna och den hopplöse mannen var tillfälligt glömda. Den 90-årige epigrafikern med ett flertal standardverk bakom sig hasade sig fram, lossade på slipsknuten och skakade ovant på armar och ben. Historikern som ordnat konferensen andades ut och svingade på lätta ben runt i cirklar. Alla var lyckliga, lättade och glada. Ett slags ursprungsinre tog över min sargade kropp. Jag var 17 år eller nåt igen, dansade och var frisk. Det fanns inga hinder i hela världen, inga problem, inga orättvisor, inga sjukdomar och inga koncentrationssvårigheter. Alla älskade varandra och dansade mera Abba, dansade Macarena och dansade Saturday night fever. John Travolta släng dig i väggen! Här kommer världens ledande experter på grekisk metrik. Klockan blev tolv, ett och två. Yngre gossar trängde sig fram för att prata om Cicero och Caesar. En alltför välkänd romersk historiker kysste alla. Världen var full av möjligheter, liv, kärlek, mera forskning, fler kvinnliga paneler och en massa fåglar som ser ut som Theodor Mommsen. Den här resan är långt ifrån slut. Men där i ett tält utanför Byrons hus dansade jag mig ett första steg tillbaka till livet.
Julia Caesar 