En otrevlig prick

Ta en titt på bilden här nedan. Vad ser ni? Två lår. De är mina. Två böcker. De är också mina. Ett klassiskt sommarfoto. Här ligger jag och har semester vid en hotellpool i Sperlonga söder om Rom. Jag tar bilden för att lägga ut den på Twitter. Hallå, sociala medier! Hjälp, vilken bok skall jag väääälja? Till slut blir det inget av den där tweeten, men bilden ligger kvar i min telefon och jag plockar fram den igen nu ett par månader senare. Ni har fortfarande inte sett något annat, va? Inte konstigt i så fall. Det gjorde inte jag heller.

 

IMG_3718

Några veckor efter de slöa dagarna vid poolen i Sperlonga är vi hemma i Uddevalla igen. Jag har förbaskat ont i ryggen, och inte har det blivit bättre av att vi kört bil jättelånga sträckor i slutet av resan. Vi har bråttom hem till dotterns konfirmationsläger (och varför vara ute i god tid?). Nu har jag haft ganska ont i min rygg och ner i sätet (eller umpan som jag kallar den) en längre tid. Det började väl på allvar för några år sedan. Vi flyttade till ett hus i Uddevalla som ligger granne med ett skidspår. Jag åkte och åkte och åkte, tills jag fick jätteont i min rygg och inte kunde åka alls. Eller var det kanske ändå tidigare besvären började? Jag hade alldeles gräsliga mängder foglossning när jag väntade båda mina barn, och efter att sonen föddes släpade jag under ett års tid ständigt omkring på en kudde, en randig från Åhléns, som jag sytt ett bärband i. Utan kudde kunde jag inte sitta på umpan. Under åren har jag avverkat ett stort antal sjukgymnaster och ännu fler träningsprogram, akupunktur, massage, stretching, you name it. Nu fick det vara nog! Jag skulle återerövra min rygg och det genast!

Sagt och gjort. Jag beställde tid på öppenvårdscentralen och travade dit för att starta ett nytt ryggontsfritt liv. En ung kvinnlig läkare tog emot. Lägg dig här, sade hon. Jag lade mig där. Vad är det förresten för prick du har på låret, sade hon. Har du slagit dig? Nä, sade jag. Den har nog varit där ett tag fast kanske inte jättelänge. Jaha, sade hon, den tycker jag att vi skall undersöka. Jag skickar remiss till hudmottagningen idag. Jaså, sade jag. Sedan pratade vi om min rygg.

Två dagar senare ringde man från hud och erbjöd mig tid dagen därpå. Det var ju en väldigt snabb respons. Jag valde dock att inte tänka mer på det utan kom utan större bekymmer till mottagningen och lades på ny brits. Läkaren spanade igenom alla mina hundra tusen prickar, undersökte fläcken på mitt vänstra lår (ni ser den snett ovanför d:et i ”could” på bilden) och konstaterade att den skulle bort. Vad är det, sade jag. Är det ett malignt melanom? Jag misstänker det, sade hon. Då började jag gråta.

Nu hör till saken att jag under ett drygt års tid gått på behandling för bröstcancer. Bara tanken på att min kropp skulle husera ytterligare cancerceller är outhärdlig. Men samtidigt. Har man en gång fått en cancerdiagnos känns det inte längre orimligt att hemska saker kan inträffa. ”Det händer inte mig” förvandlas till ”Det kan visst hända mig”. Doktorn säger att de får provsvar inom två veckor. Att vänta på besked är förfärligt. Jag försöker hålla mig lugn och mentalt bestämma mig för att det nog är ett malignt melanom men att det lätt kan opereras bort. Ändå stannar tiden upp. Är det ens någon idé att planera framåt? Det låter överdramatiskt. Men jag är inte ens färdig med min bröstcancerbehandling, kämpar för att komma tillbaka till gammal god form och upplever det som om någon sätter upp en stor och plötslig stoppskylt framför min väg. Jag vill gå vidare. Får jag?

Tio dagar senare ringer doktorn upp. Provsvaren visar att hon haft rätt i sin misstanke. Där finns ett malignt melanom i min prick, men tack och lov har det ännu inte spridit sig. Melanomet är ”in situ”. Vi som har arbetat arkeologiskt vet att ”in situ” är jättebra! Det betyder att tingen, föremålen ligger på plats, att de inte flyttats utan finns kvar i sitt ursprungliga sammanhang. Mitt melanom finns enbart i en och samma prick. Det är dessutom klassificerat som stadium 0, alltså ett förstadium till cancer. Det kunde ha gått tillbaka av sig självt, men det kunde också ha utvecklats och spridits. Tur att vi hittade det i tid, säger doktorn. Jag andas ut. Pust. Himmel och pannkaka och prisad vare den läkare som fick syn på pricken. Jag vågar knappt tänka på vad som kunnat hända om jag inte gått till öppenvårdscentralen med ryggen i juli. Så umpan, du är dum, men tack ändå!

Nu till mina uppmaningar. För det första: Var försiktiga med solen. Antalet fall av malignt melanom har ökat dramatiskt under senare år. Cancerfonden talar om en fördubbling sedan år 2000, och orsaken anses vara de förändrade solvanorna. Själv måste jag erkänna att jag varit alldeles för dålig på att ta solvarningarna på allvar. Det är skönt och varmt och behagligt i solen, tycker jag, och njuter av värmen efter att ha frusit mig igenom den svenska vintern. Fel, fel, fel. Och att skydda sig med solkräm räcker inte heller. Man bör helt enkelt undvika solen mitt på dagen. Trist, men sant. Nu har jag aldrig varit en sådan där person som gillar att ligga på stranden i timmar och pressa. Men, förra sommaren, medan jag genomlevde cellgiftsbehandling för bröstcancern, tillbringade jag i stort vilande på terrassen, i solen. Var det kanske då melanomet utvecklades? Ödets ironi, i så fall.

För det andra: Kolla era prickar! Jag är en fläckig typ. När vi var små kallades min pappa ”prickiga Ingemar” för att skilja honom från ”håriga Ingemar” som bodde på samma gata (no further comments). Jag har kollat mina prickar tidigare, men det är nu ett bra tag sedan. Och: när jag googlar på ”melanom” ser alla läskiga bilder inte ett enda dugg ut som min prick. De är svarta, röda, blödande, stora och rinner ut i kanterna. Min lilla blågråa fläck är helt annorlunda och antagligen är det därför jag inte själv funderat över den. Alternativt är jag bara korkad. När jag talar med min öppenvårdsdoktor och tackar henne tusenfalt säger hon att de reagerar på alla prickar som ser ovanliga ut. Så det är mitt råd till er: Kolla era prickar! Om något ser ovanligt, konstigt, nytt eller bara lite annorlunda ut — kontakta sjukvården. Be dem undersöka er. De är proffs, har ändamålsenliga förstoringsglas och kan avgöra om prickar är trevliga eller potentiellt otrevliga. Förresten, det är samma sak med brösten. Min cancersvulst kändes inte alls som jag föreställt mig. Den var en hård massa snarare än en knuta. Men den kändes inte som vanligt. Jag har också noterat att alla uppmaningar om hur man skall känna igenom sina bröst glömmer att påpeka en sak. Känn efter menstruationen och jämför då. Då är brösten som mest ”sladdriga” (ursäkta, men det är sant) och man uppfattar lättare förhårdnader. Kolla och ring vid minsta förändring!

Mitt prick är borta nu. Först genom en liten provtagning, sedan genom ett större ingrepp. På kuppen lyckades jag få in stafylokocker i såret (möjligen, alltså bara möjligen, uppmuntrat av att jag joggade för tidigt efter operationen). Inte kul. Den senaste tiden har ägnats att stoppa infektionen, knapra antibiotika och vila. Allt fixat genom min pappa ”prickiga Ingemar” som också är läkare. En bra sak till med att bo i Uddevalla. Det är nära till pappas mottagning.

IMG_4210

Alice B. Toklas självbiografi utkom 1933. Denna svenska översättning är tryckt 1980. Notera baksidestexten: ”Den [boken] uppges vara skriven av Alice B. Toklas, Gertrude Steins nära väninna i 40 år”. Nära väninna?

Nå, vilken bok blev det till slut då? Där vid poolen alltså. Jo, jag började med Gertrude Stein, Allas självbiografi, som nyligen översatts till svenska. Ganska snart slutar jag. Jag blir arg på Gertrude. Vilket larvigt naivt språk. Jag väljer Jeanette Winterson istället. En underbar bok, om en minst sagt knepig uppväxt hos en väldigt knepig adoptivmamma, om att finna livet genom litteraturen och om att söka sina rötter. Winterson nämner Stein som en förebild, men pekar ut hennes första bok om sin partner under 40 år, Alice B. Toklas självbiografi. Jag bestämmer mig för att ge Gertrude en andra chans, beställer in Alice B. Toklas självbiografi, öppnar den och är fast. Den är fullkomligt hejdlöst bra. Så skarp, så smart, så rolig. Från att ha velat slänga Gertrude i poolen där i Sperlonga älskar jag henne. Språket är egentligen inte olikt det i Allas självbiografi, också Alice B. Toklas självbiografi är skriven i Gertrudes lätt naivistiska lite strukturlösa ordsvall. Varför så olika? Jag vet inte, men funderar på om det är själva greppet i Alice B. Toklas självbiografi som är så oemotståndligt. ”Självbiografin” är ju i själva verket en bok om Gertrude Stein själv, skriven av Gertrude Stein, men fiktivt speglad genom Alices blick. Som läsare måste man hela tiden återta förhållande mellan de två. Man vaggas in i Alice berättelse, för att sedan aktivt påminna sig om att det är Gertrude som skriver. Det finns en spänning i det där momentet, som inte alls är störande, bara uppfriskande. Två kvinnliga identiteter, en författare, en bok, ett till synes naivt språk och en ständigt underliggande distanserad humor. Här en av alla underbara meningar som Gertrude låter ”Alice” berätta om Gertrude.

”Om en liten stund mumlade jag till Picasso att jag tyckte om hans porträtt av Gertrude Stein. Ja, sa han, alla säger att hon inte ser så ut men det betyder ingenting, hon kommer att göra det, sa han.”

När jag blir stor skall jag skriva som Gertrude Stein.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s