Grönklädd kleptoman eller konsten att starta ett rykte

Söndagseftermiddagen spenderade jag och barnen på Torps köpcentrum in the outskirts of Uddevalla. Lagom trist, särskilt eftersom solen sken och skogen eller havet eller terrassen lockade mer. Men dottern krävde nya kläder och sonen hade ännu en gång vuxit ur alla skor som jag tyckte att jag nyss köpte. Flats och skinny jeans, som det tydligen heter nuförtiden, inhandlades, och när vi ändå var på plats köpte vi mascara och foundation och trosor och strumpor också. En vanlig familjesvängom bland tämligen trista kedjebutiker alltså. Inget särskilt med det. Men sonen hade under en längre tid med emfas hävdat att Torpbesöket skulle inkludera en tur till leksaksaffären, och eftersom jag emellanåt är en god mor gjorde vi som han bestämt. Sonen fick en drake, en helt förkastlig plastleksak med stor käft som man kan snurra på och som kommer från filmen Draktränaren, som skall vara bra har jag förstått (jag råkade visst somna när familjen såg den). Vi lånade en sax och bröt oss in i paketet. Draken var fri och sonen lycklig.

IMG_3078

Drake från Draktränaren. Kallas ”Skrikande Döden”. Har mycket stor käft.

Man blir hungrig av att handla. Vi gjorde som så ofta på Torp, köpte korv och läsk och hängde vid ett ståbord för att äta. Inte någon gourmetmat precis, men prisvärt och snabbfixat. Draken låg på bordet, sonen vankade iväg för att sitta på en bänk en bit bort och jag gick för att fylla på med glass till kidsen. Dottern lämnade också bordet för att prata med sonen. Det gick kanske en halv minut innan vi insåg att leksaken låg kvar ensam på bordet. Vi gick de cirka tre meterna tillbaka. Draken var borta. Helt bara puts väck. Inte minsta spår.

Detta är ju bara inte möjligt. En drake med så stor käft kan inte försvinna på en halvminut. Jag frågade man med korv som nu stod bredvid. Hade han möjligen sett en leksak där på bordet? En stor lång plastig sak, jodå. Visst. Det kom dam och tog den, berättade han. Hon som också stod här bredvid och åt korv. Hon med den gröna koftan?, frågade jag. Ja, just hon, sade han. Jag hade lagt märke till damen. Hon stod bredvid oss där vi korvätandet och jag tänkte att hennes kofta var väldigt grön. Hon såg vänlig ut, men nu hade hon alltså tagit min sons nya leksak. Va?! Vad är det med folk nu för tiden, egentligen?

Djupt upprörda till sinnet gav oss ut på jakt efter den grönklädda draktjuven. Vi vankade upp och ner genom köpcentrumet, in och ut genom affärerna. Inte ett spår av damen. En vakt dök upp. Du har inte sett en dam med en drake i handen, möjligen? Nä, men han skulle hålla ögonen öppna. Inte kan man bara ta leksaker från barn så där? Nej, eller hur. Vi köpte skor. Väl i kassan berättade vi historien om den borttjuvade draken. Men usch? Vem tar saker från barn? In i leksaksaffären igen gick vi också. Jag tyckte rejält synd om sonen som inte hade någon drake längre, så han fick välja en till. Denna gång blev den en annan drake, också från filmen Draktränaren, en som kastar får med sin stjärt. Fråga mig inte varför. Vi var ju här nyss, sade jag, men medan vi åt korv var det en dam som TOG min sons leksak. Men usch och fy, sade de, och gav honom en extra present som plåster på såret. Vi skall verkligen hålla ögonen öppna. Kanske kommer den grönklädda kleptomandamen hit och försöker lämna in leksaken mot att få pengarna tillbaka. Så där gör faktiskt folk. Man kan inte lita på någon människa nuförtiden.

IMG_3076

Också drake från Draktränaren. Kallas Tandlöse. Kan kasta får med sin svans.

Vi gav nu upp tjuvjakten och bestämde oss för att åka hem igen. Och då, utanför Dressman, på väg ut till bilen, vem ser vi komma gående om inte damen i den gröna koftan. Kleptomanen. Hon som stjäl leksaker från barn. Nu skall hon minsann få höra ett och annat, sade jag till barnen och stegade fram, djupt indignerad och med all moralisk rätt vilande ansvarsfullt på de moderliga axlarna. Förlåt, var det inte du som åt korv med oss där borta för någon timme sedan?, sade jag med försåtligt blid stämma. Jag väntade att hon skulle stanna upp, blossande röd och erkänna att hon var manisk draktjuv som nu gick i terapi och be tusenfalt om ursäkt. I min godhet skulle jag förlåta henne och vi skulle alla lämna Torp som bättre människor. Men den grönklädda såg inte alls skamsen ut, Hon sken upp. Jovisst sade hon, det stämmer, jag åt korv bredvid er. Ni glömde kvar en leksak på bordet. Jag lämnade in den i korvbutiken.

Öhörm. Damen var alltså ingen kleptoman. Hon hade sett en övergiven drake på ett bord och lämnat in den i närmaste affär, så att den inte skulle försvinna. Mannen med korven hade visserligen sett rätt, men varken han eller jag hade tolkat informationen korrekt. Den grönklädda hade mycket riktigt gått iväg med sonens drake, men inte för att stjäla den utan för att lämna den tillrätta. Man kan visserligen tycka att det gick väldigt fort. Vi hann ju knappt lämna bordet innan draken var borta. Och vi stod alldeles bredvid, i samma kö för att köpa glass. Hade damen bara sett sig omkring kunde hon ju gett leksaken direkt till oss. Men ändå. Hon hade ju faktiskt inte stulit den. Det var jag som tolkade korvmannen som att hon gjort det. Det var jag som uppbragd spridit ut ett rykte på halva Torp om att det går omkring en grönklädd dam som stjäl barns leksaker. De var jag som gjort fel. Herregud, tänk om damen gått in i leksaksaffären och blivit anklagad för stöld. Tjejerna där hade ju blivit väldigt upprörda av vår berättelse.

Eftertankens kranka blekhet slår mig hårt i huvudet och vi rusar därifrån. Vi möter vakten och berättar att draken är hittad och damen egentligen är snäll. Jag lommar in till leksaksaffären och skoaffären och meddelar att de kan avbryta sökandet efter grönklädd kleptoman. Sedan åker vi hem och jag känner mig djupt skamsen. Jag är forskare. Vi tar inte ställning till något utan att ha rejäla faktaunderlag. Dödade Brutus Caesar för att återskapa republiken eller var han bara utan efter egen makt? Är det verkligen så enkelt att skolan skulle bli bättre av fler lärare? Alla opinionsmätningar före valet, är de pålitliga? Är det verkligen så farligt att dricka ett glas vin när man ammar? Allting ifrågasätter en forskare och ingenting uttalar vi oss om förrän vi själva läst källorna på originalspråk, fått insyn i forskningens metod eller undersökningens bas. Känsloargument förkastar vi, vi kräver att se sammanhang och få tillgång till alla utsagor innan vi möjligen kan tänka oss att kanske formulera en eventuell hypotes. Och här springer jag runt i köpcentrumet och sprider rykten baserat på en styck försvunnen drake och en korvätande man som sett dam i grönt gå i väg med leksaken.

Rykten är farliga saker. Rykten gör pedofiler av oskyldiga, rykten driver människor till självmord, rykten sår split och hat mellan vänner och älskande, rykten skickar människor i fängelse och i landsflykt. Rykten leder till att sjukhus attackeras, att folk vägrar ge sina barn vaccin, att företag och butiker får slå igen, att folk tvingas lämna sina arbeten eller sin hemstad, att börsen rasar. Allra värst är rykten i kombination med starka och i grunden rättmätiga känslor (herregud, inte kan man stjäla leksaker av barn). Rykten leder till krig, rikens fall och ekonomiers sammanbrott. När jag var liten spreds ett rykte att det gick en skärslipare omkring på skolan. Alla gömde sig och vi barn sprang hem. Ingen visste i och för sig vad en skärslipare var, men det lät förskräckligt hemskt. En väldigt illustrativ bild av hur rykten sprids på nolltid ges i favoritfilmen Mary Poppins, där pappa Banks (så fint att han heter det) får sparken från jobbet efter att sonen vägrat sätta in sin småpeng, sin tuppence i banken. Kaos utbryter när bankens kunder tror att den inte längre är likvid (filmklippet har inte bästa kvaliteten men jag hittar inget bättre och Dick van Dyke är iallafall underbar):

 

Under antiken framställdes ryktet, fama, såsom så många andra företeelser i personifierad form. Fama är ett feminint ord och ryktet kvinnligt. Inte en slump, kanske. I Vergilius Aeneiden stormar hon in, tar över och driver handlingen i bok 4. Ryktet beskrivs som ett skrämmande monster (monstrum horrendum) som dag och natt sprider lögner uppblandade med stänk av sanning. Aeneas och Dido har inlett sin kärleksrelation, och enligt Ryktet ägnar de sig enbart åt liderlig vällust. All ansvarskänsla är som bortblåst. Ryktets intervention innebär början till slutet för de två. Aeneas tvingas tillbaka till sitt uppdrag, att grunda en ny stad i Italien, varpå Dido begår självmord. Kvinnan är den som lider mest av Ryktets framfart, förstås. Aeneas seglar vidare och blir romarnas anfader, Dido blir kvar på ett likbål i Karthago. Så här beskriver Vergilius Ryktet (Aeneiden 4.173–195) i Ingvar Björkesons oslagbara översättning:

Strax ilar Ryktet nu genom Libyens mäktiga städer,
Ryktet som intet ont kan efterlikna i snabbhet:        
flykten förläner det kraft, och rörlighet är dess styrka.
Litet och räddhågat är det först, men stiger mot höjden
hastigt, vandrar på mark och döljer bland molnen sitt huvud.
Jorden säger man är dess mor; förbittrad på gudar
födde hon, efter Enkélados fall och Koios, en syster    

till dem, den yngsta, snabb på fot och vinge, ett vanskapt,
skrämmande odjur: dess kropp bär fjädrar ­– samma i antal
som det därunder (sällsamma ting!) döljs vaksamma ögon,
tungor och munnar med röst, och nyfiket spetsade öron.
Skriande flyger det fram mellan jord och himmel i nattens  
skugga; det sluter ej för den ljuva sömnen sitt öga,

håller om dagen vakt på husets översta takås
eller i höga palats och utsår fruktan i städer,
överallt spridande hatfull lögn lika villigt som sanning.

Nu blir det mäkta förtjust att fylla landet med skvaller,   

både om sådant som skett och om ting som aldrig har timat:
att det nyss anlänt en man av troiskt ursprung, Aeneas;
att icke Dido höll sig för god ta denne till make
och att i sus och dus de tillbragte vintern, i glömska       
av sina riken, och hängivna helt åt liderlig vällust.
Sådant lägger i var mans mun det vidriga monstret.

Tid förlorar det ej och styr sina steg mot kung Iarbas.
sätter med ord hans sinne i brand och stegrar hans vrede.

Den som vill läsa mer om Fama i latinsk litteratur kan vända sig till Philip Hardie’s bok Rumour and Renown: Representations of Fama in Western literature, Cambridge 2012. Hardie är expert på latinsk poesi och han gästar förresten Lund den 21 november, då vårt nätverk FokusRom håller en seminariedag om Aeneiden.

fama.preview

Ryktet (Fama) i Aeneiden bok 4, såsom hon framställdes i en utgåva från 1502.

 

Jag skäms efter kleptomanincidenten. Men min son är nöjd. Han fick ju inte bara en utan två drakar med sig hem. En med stor käft och en som kan kasta får med sin svans.

 

 

 

 

Annonser

3 thoughts on “Grönklädd kleptoman eller konsten att starta ett rykte

  1. Wow, vilken bra text.
    Du har kanske sett Saving Mr: Banks? Om inte, gör det! Var utvilad (säger hon som sovit nyssens sig igenom 12 timmar Greven av Montecristo).

  2. Allt är inte vad det i förstone synes vara!” Oräkneliga gånger har du fått höra detta. Din historia med den gröna damen anklagad för drakstöld stöder mitt gamla ”visdomsord”. Jag blir glad över att se att tanken tagit skruv! /Pappa Ingemar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s