Vad är en blogg?

Egentligen skulle jag vilja skriva på min blogg mest hela tiden. Varför? Jag tror att det fria skapandet lockar. Det har med språk att göra. Vanligen publicerar ju vi antikforskare oss på engelska. Hur väl vi än lär oss att behärska den vetenskapliga engelskan är och förblir språkets begränsning ett hinder. På svenska kan jag ta ut svängarna, hitta på ord. Säg att jag vill skriva snuttifikationsmodell eller kompostyra eller fluffkomik. Inget av de orden existerar egentligen, men eftersom jag ser beståndsdelarna i orden och vet att läsarna också kan dechiffrera dem står språket mig fritt. I det fullt behärskade språket finns en oändlighet av bokstavskombinationer att exploatera, pussla ihop, lägga samman. På engelska är mina uttrycksmöjligheter mer begränsade. Jag kan skriva korrekt, men jag har mycket liten frihet att hitta på. Och jag gillar att hitta på.

Forskningsgenren i sig begränsar också. Jag älskar att forska och att skriva forskning, att läsa, insupa och förstå, kritisera och analysera forskning. Forskningen är min livsnerv, min tolkningsmodell av världen, min filosofi. Det vetenskapliga skrivandet är stimulerande, inte tu tal om det (jag tillhör dem som trivs bättre i skrivprocessen än i sök- och forskningsprocessen). Man letar ständigt korrekta exakta termer för att beskriva mänskliga uttryck, samhälleliga företeelser och historiska förlopp. Varje ord vägs på guldvåg. Passar det? Kan det kritiseras? Är det otydligt? Om så, gör om, ta bort, eller kör historikernas favorit – lägg till en fotnot. Forskning består till 90% av att kontrollera fakta och 10% av att skriva. Det där med att man kan arbeta en hel dag med att kolla en referens, som sedan tas bort. Det stämmer. Så något större utlopp för kreativitet kan forskningsskrivandet inte sägas bistå med. När man formulerar forskning kan man verkligen inte hitta på.

Bloggen erbjuder en plats att skriva på ett annat sätt, om andra saker och med ett annat språk. Ibland stramare, mer likt en tryckt artikel, men ofta, som här, ganska fritt. Emellanåt är det en rent fysisk upplevelse: vetenskap skriver jag med huvudet, bloggen utifrån magen. Bloggen uppstod ur min cancerbehandling förra året. Starta en blogg och börja spela cello. Det var två saker som jag en tid velat göra, men som jag bara inte kommit mig för. Herregud, med arbete och familj hinner man ju bara inte. Men en cancerbehandling innebär en verklig omställning av livssynen. Jag började spela cello och jag fixade till en blogg. Ingetdera hade blivit av utan sjukdomen. Båda har haft liknande effekt för mig personligen. De är kreativt stimulerande. Andra delar av mig tas i anspråk än när jag skriver vetenskap. Cello och blogg har hjälpt mig att läka min efter cellgifterna sargade kognitiva förmåga. De har på olika sätt verkat helande, och även utvecklande.

Skärmavbild 2014-11-26 kl. 19.35.31

Processen

 

Så, varför skriver jag inte på bloggen hela tiden, om det är vad jag vill? Svaret är enkelt: tidsbrist. Eller vänta, är det så självklart egentligen? Många skriver ju kortare snuttar var och varannan dag. Det borde jag också kunna klara. Hittills har dock mina inlägg har haft en tendens att blir ganska långa. En idé tar tag i mig. Den vill ut. Jag börjar skriva, kommer på en massa sidospår, skriver vidare och vidare, inser att resonemanget bara hunnit halvvägs och måste då skriva och skriva ytterligare för att kunna avsluta inlägget. Det blir ett helt projekt. Och eftersom jag vet att det är så drar jag mig för att börja skriva vissa texter som skulle vara intressanta att utveckla. Ett om humanistisk forskning ligger på lur; det har väntat på att komma på pränt sedan debaclet kring Medelhavsinstituten under hösten. Gång på gång valde media att kalla instituten kulturinstitut, inte forskningsinstitut. Jag vill skriva något om det där, om hur vi forskar och varför det inte är samma sak som ”kultur”. Andra teman som ligger och skvalpar handlar om universitetets behov av mobilitet, om äldre döda släktingar och deras livsöden, som jag är rädd skall försvinna bort om de inte nedtecknas, om hur det är att tappa håret under en cancerbehandling. De ligger och mognar, de där idéerna. Kanske blir de till text en dag, kanske inte. Oftast dyker det upp annat som pockar på och som inte går att värja sig mot. Det bara måste skrivas. Genast.

Så finns ju alla de där antikhistoriska spåren förstås. Till skillnad mot i Storbritannien, där en hel hop av mina kollegor driver klassikerbloggar (och twittrar flitigt), existerar knappt någon enda blogg i Sverige som drivs av antikvetare och handlar om antikvetenskap. Några blommar upp emellanåt, här och var skrivs enskilda inlägg (se min lista med bloggar här i marginalen). Det är förstås oerhört viktigt att vi som sysslar med humanistisk forskning också förmedlar och diskuterar den offentligt. Här har både enskilda forskare och universiteten ett ansvar; de senare bör uppmuntra, inte stävja den så kallade tredje uppgiften (läs gärna Jonas Ingvarssons välformulerade DN Debatt artikel här). Nu tycker jag om att skriva om antiken på svenska för en icke-forskande krets, jag upplever det till och med som lustfyllt, och det skulle jag gott kunna nyttja bloggen bättre till. Kanske gör jag det framöver.

Mina brittiska kollegor bloggar på lite olika sätt. Mary Beard, antikvetarkändisen, skriver ett inlägg varje vecka som del av hennes arbete på The Times Literary Supplement. Hon är professor i Cambridge, men jobbar en dag i veckan i London för tidskriften. Hennes blogginlägg är alltid intressanta, men absolut inte lika genomarbetade som hennes övriga produktion, böcker, artiklar, och de oerhört välskrivna recensionerna. Helt klart har det ibland gått ganska fort. En annan latinist som skriver flitigt är Peter Kruschwitz, Classics professor i Reading. Han är fantastisk på att alltid kommentera dagsaktuella händelser, ofta med hjälp av en uppsjö romerska inskrifter och graffiti, Peters specialområde.

En helt annan slags blogg drivs av Llewelyn Morgan, professor i Classics i Oxford. Medan Mary noterar vardagsberättelser i snabb ton och Peter är kvick som en vessla att kommentera världshändelser, skriver Llewelyn långa, ytterst välskrivna, underbyggda berättelser, ofta om enskilda människor och deras öden; andra gånger lägger han upp forskningsfunderingar kring antik poesi. Detta är min favoritblogg, och det råder ingen tvekan om att det beror just på att texterna har ett berättande syfte och har formats som en helhet från första till sista rad. ”Jag vet att min blogg egentligen inte skall definieras som just en blogg”, sade Llewelyn när jag träffade honom i november. Jag arbetar alldeles för mycket med varje enskilt inlägg.

to_blog_or_not_to_blog

Jag tänkte på det där efteråt. Är det inte en blogg om texterna är genomarbetade? Innebär termen blogg per definition att något är nedskrivet i relativ hast? Nä, så kan det ju inte vara. Som alla andra skrivformer och genrer måste det finnas att brett spektrum, där man i sin blogg kan skriva både snabbt och långsamt, kort och långt, snabbtänkt och välfunderat. Men visst är det lätt att hamna i ett visst fack, ett bloggformat, som liksom inte går att bryta sig ur. Mary, Peter och Llewelyn skriver alla innehållsmässigt högst varierade inlägg, men formen är i princip den samma. Jag märker att jag har en liknande tendens. De tidiga inläggen sätter tonen och bildar en formlig ram för framtida texter. Jag upplever det som begränsande. Jag skulle vilja skriva olika typer av inlägg, kortare notiser blandat med längre berättelser. Dock har jag absolut ingen aning om det kommer att bli så. Bloggen bestämmer en hel del själv vad som skall stå i den. Jag följer med. En sak är dock helt säker. Jag skulle visserligen vilja skriva mer, oftare. Men bloggen får aldrig bli en börda, ett dåligt samvete. Jag vill ha den som en plats som väntar på mig, men som aldrig kräver något. Vetenskapen utför jag inte sällan under tidspress. Bloggen, den skall skrivas av lust.

Annonser

11 thoughts on “Vad är en blogg?

  1. Tack för trevlig och läsvärd blogg! Du har alldeles rätt i att språket, dvs. engelskan, kan hindra ens tankeflöde, och att det känns som om det var någon annan som höll i pennan eller knackade ner bokstäverna! Välskrivna bloggar är som gammaldags långa brev, handskrivna förstås, där läsaren kan njuta av skribentens formuleringar. Gott Nytt År och många hälsningar! Ser fram emot nästa års blogginslag!

    • Tack Ingrid och Gott Nytt År till dig och de dina! Bloggen ger verkligen utrymme för en annan form av skrivande och jag trivs med det. Någon gång i framtiden får man hoppas att universiteten också räknar bloggar och andra aktiviteter på social media som meriter. Då skulle fler humanister synas, tror jag.

  2. Blogg. Efter eng. ”weblog”, loggbok på nätet. En manuell loggbok börjar på sid 1 och så bläddrar man till nästa för att skriva mer. I en blogg är det tvärtom. Det senaste man skrev står främst. Vem hittade på det, och vad får det för konsekvenser?

  3. Tack för kommentaren! Jag antar att man på nätet vill se det mest aktuella inlägget först. Men det är möjligt att detta, som du skriver, får generella konsekvenser också för vårt läsande.

  4. Vad roligt att hitta till din blogg! Jag skall följa den. Det är alldeles för få akademiker som bloggar tycker jag, och jag har fått en känsla av att det inte riktigt anses som passande. Men jag tror att det är en nödvändighet att humanister kliver ut i samhället och publicerar sig i olika medier där andra människor rör sig, inte bara kollegor. Du har rätt, bloggande är ett helt annat sätt att skriva än akademiskt författande. Bloggandet är friare, spontanare och bygger på ett associativt tänkande där tidigare erfarenheter och kunskaper knyts samman med dagsaktuella händelser. När jag skrev min avhandling var jag ibland tvungen att öppna ett fönster i wordpress och blogga en stund för att komma igång.

  5. Hej och vad roligt att du vill följa! Och på köpet hittade jag till din blogg och till ditt twitterkonto. Det verkar som vi har en hel del gemensamt, akademin, Italien, lusten att skriva. Gott Nytt År!

  6. Hej Ida! Å skriv mer för Guds skull. Och för din fantastiska förmåga att ge perspektiv, öppna nya fönster. Jag var själv på väg att bli doktor i företagsekonomi en gång i min äldre ungdom, hehe (fyller 36 om några dagar). Och man ville att jag skulle skriva på engelska och gärna vara kvantitativ. Jag fick andnöd. Så mycket andnöd att jag flydde. Jag vill tipsa dig om appen IFTTT ”if this then that” – kolla in den om du inte redan upptäckt den! Där kan du få hjälp att koppla ihop twitter, instagram, FB och Bloggen på flera finurliga sätt. Själv har jag ett instagramkonto som heter skomakardottern och ibland lyckas jag spontant skriva sådant jag också vill ska komma till min blogg. Genom att bara lägga till en hashtag på instagraminlägget så kommer texten upp på min blogg. Magiskt! Allt gott till dig med nytt år och fler än 1000 följare på Twitter. 😉

  7. Men tusen tack, vad rart av dig! Och tack för tipset om appen, skall kolla den. Jag har inte Instagram (vågar inte, då blir jag fast där med) men brukar länka upp blogginlägg på FB och Twitter. Vilken är förresten din Twitteradress?

  8. Pingback: Julia Caesar – what’s in a name? | Julia Caesar

  9. Pingback: Julia Caesar – what’s in a name? | Julia Caesar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s