Arkiv

Julia Caesar – what’s in a name?

Ingen kan väl ha missat att bloggnamnet Julia Caesar blivit kraftigt uppmärksammat i media den senaste tiden. Bloggaren publicerar på den danska anti-muslimska sajten Snaphanen invandrarfientliga inlägg varvade med utfall mot politiker och journalister som vägrar tala sanning om det förfall som anses drabba nationen i mångkulturens spår. Bloggen har blivit allmänt känd sedan Expressen nyligen valde att publicera den tidigare anonyma bloggarens namn, detta i sin tur som en reaktion på den våg av hat och hot som riktades mot journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud efter ett indignerat inlägg på bloggen.

Min egen blogg heter ju som bekant också Julia Caesar, och många har hört av sig och oroat sig för en möjlig sammanblandning. Själv tycker jag förstås inte heller att det är så särskilt roligt att dela bloggnamn med någon som med förakt och hat beskriver människor som inte delar hennes hudfärg och åsikter. Visste jag om att namnet fanns och vad det stod för när jag startade min blogg? Ja, men jag misstog mig på bloggens spridning och inflytande. Jag uppfattade den som lågaktiv, kanske till och med nedlagd. Som Orrenius också skriver tycks texterna fått ett nytt uppsving och större spridning i samband med sommarens våldsbrott (”Julia Caesars text om Ikea-morden, landsförrädare och att Sverige är i krig når även långt utanför de vanliga kretsarna. Näringslivstoppar skickar den till varandra i mejlkedjor som också når fram till DN. Julia tycks formulera något som många vill höra.” Detta är det mest obehagliga, och knappt uppmärksammade, avsnittet i Orrenius text, tycker jag.) Att Julia Caesar skulle bli en riksnyhet var från mitt perspektiv helt oväntat.

Skärmavbild 2015-09-09 kl. 16.18.32

Min bloggstatistik efter Expressens avslöjande är avslöjande.

Den senaste veckan har jag förstås funderat mycket på om jag bör byta namn på min blogg. Jag har i god demokratisk anda rådfrågat både Facebook och Twitter. Många tycker att jag bör behålla det juliska namnet, stå på mig, vänta ut stormen. Och ja, detta har hittills varit min egen hållning. Det finns något principellt sympatiskt i att erbjuda ett klassiskt bildat alternativ till rasistiska drapor. Kanske någon som söker den andra sajten också kan lockas att läsa om Horatius, Pompeji eller för all del mina upplevelser av en cancerbehandling istället. Andra tänker att det nog är lättare att släppa min Julia Caesar, och flera har också presenterat goda namnalternativ. Själv har jag inte bestämt mig. Jag tror nu inte att någon blandar ihop min blogg med den där andra och har aldrig mött något sådant missförstånd. Jag har inte heller sett att ”Julia Caesar” dykt upp som sökord i min bloggstatistik, inte förrän den senaste veckan då. Däremot fick jag för några dagar sedan erfara att en facebookgrupp inte gärna länkade till mig blogg, just på grund av namnet Julia Caesar. Av omtanke om mig, så skälet var gott. Men ändå, om det fortsätter så, kan det bli i princip ohållbart att behålla namnet. Jag är förstås inte heller glad i att begreppet ”bloggaren Julia Caesar” förknippas med en rasistisk sajt. Det säger sig självt.

Julia_caesaris

Julia, Caesars dotter och Pompejus fru, på ett 1500-talsporträtt.

För mig har namnet Julia Caesar länge varit en nära följeslagare. Jag hyser ju som bekant viss förtjusning för Julius Caesar, och har skrivit ganska mycket om honom, både vetenskapligt och populärt. Julia är för mig inte en specifik person, inte särskilt Caesars dotter eller syster eller faster. Julia Caesar sammanfattar på ett associativt sätt min vetenskapliga persona, en kvinnlig gestalt som intresserar sig för makt, kultur och politik och som betraktar och analyserar den omvälvande perioden mellan republik och kejsartid i antikens Rom. Vidare är namnet klassiskt, estetiskt tilltalande, stilen tidlös. Loggan gör sig mot den skulpturella bakgrunden här på bloggen. Jag har också velat undvika ett rent svensk namn, i förhoppning om att emellanåt nå icke-svenska läsare. Annars finns många finurliga svenska möjligheter, såsom Antikrundan, En svensk klassiker, Caesarsallad. Att ha ett engelskt namn är förstås möjligt, men inte perfekt, eftersom jag föredrar att just på denna plats ändå skriva på mitt eget språk och gärna använder bloggen som en folkbildande plattform. Latin kan vara ursnobbigt och måste därför vara begripligt. När jag väl skriver (jag vet att det är alltför sällan), vill jag att det skall vara läsbart, oavsett bildningsnivå.

lossy-page1-717px-Berlín_Julia_Augusti.TIF

Julia, Augustus dotter. Altes Museum, Berlin.

Så, vi får se. Skojsiga idéer finns det förstås gott om, som Antiken av Ida’, men jag skulle nog snabbt tröttna på ett putslustigt namn. Jag gillar lite mitt eget fiffiga förslag Idiaden, även om det är rätt pretto, och så håller jag ju mer på med Rom. Ida of the Iulii är en variant, men kräver kanske att man sett TV-serien Rome (det har ni väl?). Flera har föreslagit Mons Ida, vilket är rätt kul eftersom det fanns två välkända antika Östenberg (vid Troja och på Kreta). Men knappast någon skulle uppfatta vitsen med den vitsen. Eller så funderar jag, delvis efter tips från kollegan Kenneth, på något som involverar ordet klassisk, classical. Kanske helt enkelt Classic, eller Classica.

Möjligen ändrar jag bara stavningen i min logga till Iulia Caesar. Allt medan jag knåpar samman det här inlägget blir jag mer och mer förtjust i det alternativet. Det vore ett enkelt sätt att komma ur knipan och dessutom skulle jag få med min egen initial i fronten. Jag kan finnas där i bokstaven I, utan att behöva klistra egna namnet på bloggens utsida. Den här platsen är ju det fria skrivandets arena, en möjlighet att utforska olika identiteter utan att vara begränsad av sin egen person. Iulia är fint.

Julia Caesar, skådespelerskan, då? Jo, henne gillar jag förstås skarpt, hennes humor och avväpnande självdistans. Har ni inte redan sett och hört denna monolog, ”Mannaväldet”, så gör det. Titta särskilt på omgivningens reaktioner. Mannen bakom, som faktiskt är på väg att gå när Julia skojar om detta i inledningen. Män och kvinnor, som först ser förvånade, förundrade, förbryllade ut, sedan efter hand tillåter sig att skratta med.

 

IMG_2782

Det fanns flera Juliae Caesares, skall det stå (båda namnen i plural)

Och ja, igår skrev jag i Svenska Dagbladet om de verkliga Juliae Caesares, som levde, verkade, älskade, födde barn, påverkade, användes som slagträn, förvisades och dog, då, i det antika Rom jag själv dagligen arbetar med och söker förstå: http://www.svd.se/julia-caesar–en-symbol-for-sammanhallning/om/kultur

 

Annonser

Att blogga eller inte blogga, det är frågan.

I så där en två år har jag funderat på att starta en blogg. De mentala och tekniska hindren har tycks nästintill oöverstigliga. Efter att ha letat efter lämplig plattform i ett halvår, ett snyggt tema i flera dagar och försökte begripa det där med widgetsar och gadgetsar och prenumerera på och länka till twitter och faderullan har jag i alla fall kommit så här långt. Hurra! Nu skall jag bara skriva något också. Det tycks mig som en bagatell i sammanhanget.