Arkiv

Augustus 2000 år

Ni vet förstås alla vilken dag det är idag? Ja, såklart! Det är 2000 år sedan Augustus dog, och i antikvärlden pågår en uppsjö av konferenser och utställningar där hans tid som Roms främste stöts och blöts. För den som vill läsa något på svenska om Augustus finns tyvärr inte mycket att välja på. Allra bäst är att gå till källorna själva, och Suetonius Kejsarbiografier, som innehåller ett välmatat Augustuskapitel, finns att hitta i god svensk översättning av Ingemar Lagerström. I övrigt är utbudet magert. Dock utkommer passande i dagarna en rejäl biografi av Alan Goldsworthy, Augustus. From Revolutionary to Emperor, som bör ge en god introduktion till ämnet. Jag har tidigare läst Goldsworthys Caesarbiografi och fann den kompetent och läsvärd. Här nedan följer en recension som jag skrev för ett par år sedan om Goldsworthys Caesarbok och om den svenska biografi över Augustus som publicerades samtidigt. Som ni ser tycker jag att ni skall undvika Everitts bok om Augustus. Läs Goldsworthy nya på engelska istället, eller vänta på att något förlag översätter den till svenska, gärna redan i år, jubileumsåret. Eller låt den komma ut nästa år, för den delen. Vi antikvetare uppmärksammar gärna Augustus 2001-åriga frånfälle.

Augustus död. Från TV-programmet The Caesars (1968)

Ur Populär Historia nr 2, 2008 (Äldre recensioner från Populär Historia finns inte att hitta på nätet och jag har tillstånd från tidskriften att publicera mina texter på den här bloggen)

CAESAR. EN BIOGRAFI
Adrian Goldsworthy
Historiska Media 2007

AUGUSTUS. ROMS FÖRSTE KEJSARE
Anthony Everitt
Prisma 2007

De humanistiska universitetsämnena för en ständig kamp för överlevnad och bibehållen kvalitet. På bokmarknaden märks dock ingenting av humanioras så kallade kris. Inte minst gäller detta den antika perioden, om vilken böcker produceras på löpande band, såväl inhemskt författade som översatta till svenska. Bland de senaste bidragen märks två biografier om Roms mest centrala politiska personligheter, Caesar och Augustus. Båda levnadsteckningar är översatta från engelskan; boken om Caesar är skriven av Adrian Goldsworthy, brittisk militärhistoriker, biografin över hans efterträdare Augustus av Anthony Everitt, universitetslärare och tidigare ordförande för brittiska kulturrådet.

Gaius Julius Caesar (100-44 f.Kr.) är av goda skäl en av världshistoriens mest omskrivna karaktärer. Caesar var tveklöst en glimrande strateg, visionär politiker, stilsäker skribent och framgångsrik kvinnokarl. Han levde i en högst omvälvande tid, den månghundraåriga romerska republikens sista dagar, där hans egna politiska agerande kom att lägga grunden för Roms kejsardöme, som i symbolisk mening kan sägas ha fortlevt ända till i början av 1800-talet då det tysk-romerska riket upplöstes. Caesar mötte en våldsam död och dyrkades härefter som gud. Hans livsverk och personlighet har genom västvärldens efterantika tidsperioder fortsatt att fascinera.

Det finns alltså mycket att skriva om Caesars liv, liksom om det Rom han levde och verkade i. Adrian Goldsworthy har också författat ett mycket digert verk (640 sidor), som vid en första anblick möjligen kan skrämma den oinvigde både genom sin tyngd och genom ett till synes starkt markerat intresse för militärhistoriska aspekter (bokens illustrationer visar nästan uteslutande uppställningar och förflyttningar på caesariska slagfält). Så snart man börjar läsa glömmer man emellertid alla eventuella farhågor. Goldsworthys biografi är en riktigt bra bok. Författaren skriver behagligt ledigt (tydligt också i översättningen) och läsaren leds genom Caesars liv i en välsmakande kompott av lärdom och spänning. Utblickarna kring romersk historia, politik och samhällsliv känns aldrig tyngande; till och med avsnittet om det komplicerade romerska styrelseskicket lyckas Goldsworthy göra intresseväckande, vilket är en bedrift i sig. Författaren är professionell antikhistoriker, faktafelen är få, referenser, register och ordförklaringar tydliga. Möjligen kunde litteraturlistan ha inkluderat några fler moderna verk, men detta är en av få reservationer. Caesar. En biografi är ett utmärkt presenttips både till den redan historiskt bitne och till den som skulle kunna bli det!

Få karaktärer i den europeiska historien är så omskrivna som Julius Caesar. Biografierna över hans yngre släkting och politisk efterträdare, Augustus, är färre. Den augusteiska regeringsperioden (31 f.Kr. – 14 e.Kr.) tillhör visserligen en av forskningens mest genomarbetade, men Augustus själv har inte i samma grad som Caesar lockat till levnadsskildringar. Kanske beror detta på att han undkom ett dramatiskt mord och levde till hög ålder, kanske på att hans lagar och förordningar som betonade moral och dygd har mindre tjuskraft än Caesars utstuderade charm, fåfänga och förförelsekonster. Inte heller har han några större egna militära framgångar att skryta med. Det är snarast frapperande att inte ens de Augustusvänliga källorna kan undvika att berätta om hur Octavianus (som Augustus hette som ung) oftast råkade bli sjuk vid de stora drabbningarna och lämnade över befälet till sin fältherre och vän Agrippa. Ändå är Augustus förstås en fascinerande person, och berättelsen om hur han lyckades få det kungafientliga Rom att föredra hans envälde framför det traditionellt omhuldade republikanska styrelseskicket är historien om ett verkligt politiskt geni.

Det är därför med stort intresse jag börjar läsa Anthony Everitts nyöversatta biografi. Tyvärr dröjer det inte många sidor innan jag blir både bekymrad och besviken. Redan i det korta förordet möter jag ett antal påstående som kan inte kan uppfattas som annat än grovt stötande för en historiker. Everitt påstår här (utan minsta ironi) att uppgifterna om Augustus gått förlorande under ”den mörka medeltiden”, en fullkomligt förlegad och djupt felaktig beskrivning av perioden. Han säger vidare om sin egen tolkning av de antika skrifterna att han ”accepterar vad som sägs såvida det inte finns uppenbara eller förnuftsmässiga invändningar”, en anmärkningsvärt oprofessionell inställning i en bok med antikhistoriskt tema. Sist men inte minst menar Everitt på fullt allvar att ”Augustus är en av de få historiska karaktärer som blev en bättre människa med tiden”, en minst sagt uppseendeväckande naiv syn på en envåldshärskare.

Everitt gör också allt för att framställa Augustus i bästa möjliga dager. Kejsaren beskrivs som lugn, skicklig och storsint, han fattade välavvägda och modiga beslut, och hade ”en envis moralisk övertygelse”. Hans omskrivna feghet i krig var ”förståelig när det gäller en sjuk ung man med begränsad erfarenhet av krigföring”. Augustus motståndare får inte lika goda omdömen. Caesarmördaren Brutus representerade ”med sin arrogans och hänsynslöshet de värsta sidorna hos den gamla republikanske eliten”. Och under motståndaren Antonius lättsamma sätt ”dolde sig en hård och oförsonlig personlighet”, och ”en likgiltig brutalitet”. Antonius ”hade ett grymt drag i sin personlighet; han inspekterade alltid sina offers huvud, till och med när han satt till bords och åt”. Även kejsardömet var enligt författaren enbart något lovvärt. Augustus ”förvandlade den kaotiska republiken till ett välordnat kejserligt envälde”, ”Republikens amatörmässiga och korrupta mekanismer ersattes av något som liknade en hederlig, offentlig byråkrati”. Författaren hävdar till och med att det under Augustus regim rådde yttrandefrihet – ett fascinerade uttalande om en härskare som anordnande bokbål och landsförvisade poeten Ovidius för dennes kärleksdikter.

Tyvärr slutar inte kritikern här. Augustus. Roms förste kejsare innehåller en så många faktafel, inkonsekvenser i stavning och korrekturmissar att jag måste ställa mig frågande till varför bokförlaget överhuvudtaget valt att översätta denna bok. Till skillnad mot Goldsworthys Caesarbok kan jag heller inte finna att någon fackgranskare synat boken. Kanske är det där problemet ligger?

FokusRom och frun som kallas Turia

Maj14

Ett bevarat fragment av inskriften Laudatio Turiae. Längst upp syns avslutningen av textens överskrift: -XORIS. En gång i tiden har där stått ”uxoris”, alltså ”fruns”.

I fredags var det dags igen. Då samlades ett trettiotal forskare, lärare, doktorander och studenter på Humanisten i Göteborg för att diskutera antikens Rom. Vårt nätverk FokusRom stod som arrangörer, och tre föreläsare fanns på plats, Josiah Osgood från Georgetown University i Washington, Emily Hemelrijk, Amsterdam, och Gunhild Vidén, som är latinprofessor i Göteborg. Temat för dagen var den inskrift som brukar kallas Laudatio Turiae (”lovtal till Turia”). Inskriften är den längsta inhuggna privata text som bevarats från den romerska antiken och den berättar en sällsam historia. Romarna höll lovtal, laudationes, vid begravningar av elitens män och kvinnor, och inskriften i fråga tycks närmast ordagrant citera det tal en man höll vid hustruns likbål då hon med döden lämnade honom efter fyrtio års äktenskap. Kvinnan brukar kallas Turia, eftersom hon tidigare ansetts identisk med en person som benämns så i de skriftliga källorna, men de flesta forskare menar idag att hennes identitet är okänd. Hur som helst, ”Turia”, ”Frun” eller Laudata (den lovprisade) som hon omväxlande kallas i den moderna litteraturen levde ett minst sagt omvälvande liv. För var och en som till äventyrs tror att romerska kvinnor av hävd och i princip hölls inlåsta i det egna hemmet, spann, födde barn och hade mycket litet att säga till om i politiska ärenden är inskriften en verklig tankeväckare. Du hittar den på nätet på både latin och engelska. Låt oss för enkelhetens skull här kalla huvudpersonen för Turia.

Turias föräldrar mördades då hon ännu var ung; den bevarade texten börjar med denna händelse. På egen hand såg hon till att ställa förövarna inför rätta, varpå hon genomdrev att faderns testamente skulle äga laga kraft och arvet från föräldrarna fördelas rättvist mellan henne, systern och deras respektive. En tid härefter utbröt det romerska inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. Mannen stod på Pompejus sida i striderna (fel val…), råkade i onåd och tvingades fly. Hemma i Rom skötte Turia hus, familj och affärer. Hon bistod honom genom att skicka ansenliga mängder av juveler, slavar och likvida medel, och hon försvarade deras hus då det blev attackerat av våldsamma gäng. Det var också hon som utverkade benådning av Caesar så att mannen kunde komma hem. Men bekymren fortsatte. Nya inbördeskrig präglade Rom efter Caesars död. Under utrensningarna år 43 f. Kr. fann sig mannen proskriberad, fredlös. Åter var det Turia som ryckte ut, ordande, fixade och gömde sin man undan förföljare och bödlar. Proskriptionerna infördes av triumvirerna Octavianus (den blivande Augustus), Antonius (han som sedan blev ihop med Kleopatra) och Lepidus. De lät publicera namn på de fredlösa på Forum, varefter det stod var och en fritt att ha ihjäl personerna i fråga för en hygglig summa pengar. Syftet med proskriptionerna vara att samla in pengar för att få fatt på Caesarmördarna och samtidigt bli av med politiska motståndare. Processen var grym och effektiv. De dödades huvuden överlämnades till triumvirerna som bevis på att dådet uträttats. Cicero var den mest kände av offren och hans huvud och händer (eller hand) spikades tillsammans med andra framstående romares huvuden upp på talarstolen rostra till allmän beskådan. Detta var en terrorregim och syftet var att sätta skräck i betraktarna.

Ciceros död i en medeltida handskrift

Octavianus var en av de drivande i blodbadet, men eftersom han sedermera transformerade sig själv till landsfadern Augustus förmedlar flertalet augusteiska berättelser en bild av honom som relativt oskyldig, medan kumpanerna Antonius och Lepidus ställs som ansvariga. Samma sak gäller i Laudatio Turiae. Texten förtäljer hur den (gode) Octavianus (här kallad Caesar Augustus) återgav Turias man hans medborgarrätt, egendom och liv. Lepidus, skurken, var dock kvar i Rom och vägrade envist att ge mannen friheten åter. Frun gick då, allt enligt inskriften, in på den mest mansdominerade av alla arenor, Forum Romanum, fram till Lepidus tribunal, lade sig framstupa raklång framför triumviren och bönade och bad honom att tillkännage benådningen. Resultatet? Hon blev bortsläpad, förnedrad, utsatt för våld och verbalt bespottad, allt medan hon, fortfarande enligt texten, högt reciterade Octavianus benådning. Hennes insats gav resultat. Händelsen satte Lepidus i dålig dager och han blev så illa tvungen att ge med sig och låta Turias man återfå friheten.

Paret levde inte lyckliga i alla sina dagar härefter. Inskriften berättar att de förblev barnlösa. Turia, denna hedersdam, sörjde djupt, särskilt för mannen som skulle gå miste om arvingar. Hon erbjöd honom skilsmässa. Ja, inte nog med det; hon lovade att själv skaffa fram en lämplig fertil yngre kvinna som skulle kunde ge honom barn. Själv skulle hon också bo kvar i huset, sköta affärerna och se till avkommorna såsom sina egna. Mannen vägrade, och tur var nog det. De fortsatte att leva som gifta, Turia och hennes man. Nu, långt senare, håller han ett sorgfyllt tal vid hennes bår, där han prisar hennes egenskaper och gärningar och beskriver hur oändlig ensam, orolig och hjälplös han känner sig utan henne. Dock, avslutar han, hennes minne skall leva kvar, som en ledstjärna för honom och andra. Och visst får man säga att han lyckades, mannen, genom att låta rista in sitt tal på väldiga marmorplattor. Ännu tvåtusen år senare sitter vi, en grupp Romkunniga, norr om Germanien en hel dag och diskuterar deras liv, strapatser och barnlöshet.

Vårt program på FokusRom i fredags

Man kan förstås applicera mängder med olika slags perspektiv på denna högintressanta inskrift. Hur ovanlig är den? Skall vi se den som ett unikum, eller var den bara en av många inhuggna texter om modiga kvinnor som en gång kunde läsas i antikens Rom? Texten är ytterst smakfullt inristad, men ger samtidigt ett talat intryck. Varför omformulerade mannen inte sig mer inför den inhuggna versionen? Satt inskriften på Turias grav och var låg den? Vi kan ana från andra källor att den lästes högt vid årsdagarna av hennes död. Men vad uppfattade egentligen de förbipasserande? Och vad säger själva texten? Vem var Turia? Kan inskriften användas för att rekonstruera hennes liv? Vad betyder betoningen på egendom och pengar i texten? Säkert bör inskriften läsas också som en minnestext över mannan själv. Hur skall vi då tolka det faktum att han prisar fruns rådighet genom svårigheterna medan han framställer sig själv som förhållandevis svag?

De tre föreläsarna diskuterade olika aspekter av inskriften utifrån skilda frågeställningar. Josiah Osgood, vars bok om Laudatio Turiae snart finns i tryck, sökte sätta händelserna i Turias liv i ett större sammanhang genom att diskutera vad vi vet om andra framträdande kvinnor vid samma tid. Julia, Antonius mor, var en av dem. Också hon framträdde offentligt, inför Antonius själv, för att be om nåd för sin bror, Antonius morbror. Även i detta fall var triumviren tvungen att ge med sig. Caesarmördaren Cassius mor var en annan frontfigur som med emfas hävdade att sonen borde stanna hemma i Italien. Det kunde helt enkelt vara farligt för gossen att resa österut. I efterhand skulle det visa sig att mamma hade rätt, förstås. Än mer framträdande var Servilia, Brutus mor och Caesars älskarinna. Hon drev regelrätta politiska möten där ledande män och kvinnor var närvarande. Mest berömt och alltid lika uppfriskande är det brev från Cicero där han berättar hur han vid ett möte lagt ut texten om lämpligt politiskt agerande då Servilia helt enkelt bad honom att hålla klaffen. ”Jag satt tyst därefter”, skriver Cicero. Denne pompöse orator som aldrig slutade prata och som fyllt bok efter bok med den ena efter den andra harangen om sin egen förträfflighet blev tystad av en kvinna. Man bara måste älska det.

Gunhild Vidén pratar om Turias trofasthet.

Emily Hemelrijk fokuserade istället på hur den lovprisade kvinnans dygder beskrivs i inskriften. Visserligen tillskrivs hon tidens alla återkommande kvinnliga egenskaper, såsom lydnad, lojalitet, diskret skönhet, gudfruktighet utan vidskepelse, ihärdighet i ullspinning och fallenhet för välgörenhet. Men när dessa karaktärsdrag väl är uppräknade framträder en rad andra egenskaper som brukar förknippas med framstående män. Turia beskrivs såsom innehavande virtus (från vir, man), det manligaste av alla romerska karaktärsdrag. Virtus tillhör de många latinska begrepp som är närmast omöjliga att översätta eftersom de tillhör ett oss främmande samhälle och tankesystem. ”Mannamod” kallades det alltid förr, men virtus innehåller i själva verket alla de egenskaper en aristokratisk man i det krigiska Rom skulle besitta, rådighet, tapperhet, klokhet, besinning. Tänk Ned Stark i Game of Thrones så har du en man med verklig virtus. En av Hemelrijks poänger är att uppräkningen av de kvinnliga egenskaper som Turia besitter möjliggör det för mannen att prisa också hennes mer ”manliga” initiativ. Det är också av vikt att hon uträttar alla sina stordåd inte för att framhäva sig själv utan för mannens skull. Även Gunhild Vidén (bilden) återkom under sitt föredrag, dagens sista, till Turias lojalitet mot mannen och understök också hennes pietas, trofasthet, först mot föräldrarna, senare mot mannen. Tack vare denna hennes underordning i förhållande till mannens väl och ve, kunde hennes aktiviteter på Roms manliga publika scen tillåtas och hyllas.

Quattuorfeminatet som driver FokusRom. Från vänster: Ida Östenberg (ego sum), Antiken Göteborg, Anne-Marie Leander Touati, Antiken Lund, Gunhild Vidén, Latin Göteborg och Cajsa Sjöberg, Latin Lund. Ursprungligen bestod kvartetten av Gunhild, Cajsa, jag och Eva Rystedt (Antiken, Lund) nu emerita.

Vad är då FokusRom? Vilka är vi? Vad gör vi? Och varför? Jo, nätverket bildades 2008 som ett samarbete mellan Göteborgs och Lunds Universitet, specifikt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin. De gamla klassiska institutionerna som inkvarterade både Antikens kultur och de klassiska språken hade just splittras på alla de fyra universitetsorterna, där AKS gått till arkeologin och filologin till språkinstitutioner. Vi tog det som en utmaning att arbeta mer tvärvetenskapligt. Historia, kultur och språk hör nära samman och för att kunna studera och diskutera de antika civilisationerna krävs kunskap och förståelse för både föremål och text. Målet för vår verksamhet är att främja ett akademiskt helhetsstudium av den antika romerska civilisationen grundat på historisk, språklig, kulturvetenskaplig, arkeologisk och konsthistorisk kompetens. Ursprungligen finansierades projektet av de humanistiska fakulteterna i Göteborg och Lund. Nuförtiden är det fakulteten i Lund som står som huvudsponsor, med benägen hjälp av Institutionen för historiska studier i Göteborg. För alla intresserade har FokusRom en facebooksida där information om våra seminarier, kurser och läsdagar läggs upp regelbundet, liksom nyheter om konferenser, böcker och antikvetenskapliga verktyg. Har ni intresse för antikens Rom, gå med! Kom också gärna med förslag och funderingar över vilka teman och frågeställningar vi bör ägna åt oss framöver.

Forskning och studier är ensamarbete; inspiration och glädje finner vi i gemensamma möten och samverkande diskussioner där alla kan dra nytta av varandras specialkompetenser. Ytterligare en poäng är att låta olika universitetsgrupper mötas och lära av varandra: studenter, forskare, lärare. Våra huvudverksamheter är kursgivning, läsdagar och tematiska seminarier. Kurserna ges huvudsakligen på masternivå och även doktorander är välkomna. Hittills har vi roat oss med kurser om den romerska staden, romersk risk, samt text, monument och minne. En kurs ägnades helt åt Augustus minnesinskrift över de egna bedrifterna, den så kallade Res Gestae. Nya kurser framöver som vi funderar över att förverkliga rör romersk topografi, romersk poesi och romersk makt. Projektet sponsrar resor för studenter, och vi brukar lägga seminarier och föreläsningar som heldagar, så att Lundabor och Göteborgsstuderande relativt enkelt kan delta även på den andra orten.

Läsdagarna är verkliga höjdpunkter. Alla som arbetar akademiskt vet att man spenderar väldigt massa tid på administrativa uppgifter. Undervisningen är en huvuduppgift, förstås, men alltför ofta tenderar forskningen att utgöras av nedslag i begränsade frågeställningar. Under läsdagarna motverkar vi all vardagens splittring genom att ägna en hel dag av gemensam diskussion åt en antik text. Alla förbereder sig hemmavid genom att läsa igenom hela texten (eller det man hinner…). Vid textmötena diskuterar vi sedan fritt, under viss ledning, de teman och frågeställningar var och en fastnat för under genomläsningen. Viktigast är att hålla ett öppet akademiskt samtal utan prestige. Alla skall kunna läsa och bidra utifrån egna förutsättningar, kunskap och tidstillgång. Under våra läsdagar har vi plöjt Tacitus Agricola, Suetonius Kejsarbiografier, Ovidius Tristia samt Ciceros tal mot Catilina tillsammans med Sallustius beskrivning av Catilinas sammansvärjning. En gång var vi djärva och läste grekisk text, Plutarchos biografi över Pompejus. Han var ju trots allt romare, den där Pompejus. Läsdagarna är för mig goda dagar. Ibland glömmer vi i universitetsvärlden nästan bort varför vi valt att syssla med det vi gör, och läsdagarna påminner om den grundläggande glädjen i arbetet. Vi arbetar med hel text, som ger kulturellt och historiskt sammanhang, vi diskuterar utan andra avbrott, vi får chansen att med hela sinnen ge oss hän åt vad som i grund och botten är en passion, antik text och romersk kultur, och vi gör det tillsammans. Närmast på tur står Vergilius Aeneiden och jag ser nästan barnsligt mycket fram emot det.

Kärnan i vår verksamhet består av tematiska heldagar, som vi organiserar omväxlande i Lund och Göteborg. Seminariet om Laudatio Turiae var just en sådan heldag. Två gånger om året träffas vi, och vi har sedan 2008 ägnat oss åt en hel massa ämnen, såsom romersk död, den romerska armén, romerska trädgårdar, inskrifter i antikens Rom, graffiti, Plutarchos, och Seneca. Antalet deltagare brukar ligga mellan tjugo och femtio. Vi försöker samordna kurser och seminariedagar; alltså organiserades en heldag om Augustus Res Gestae under kursen på samma tema. På så sätt får studenterna under kursens lopp en viktig möjlighet till fördjupning under ledning av experter. Föreläsare hämtar vi omväxlande från Sverige, Norden, Europa och Amerika. Vi försöker också koppla samman seminarietematik med läsdagarna, när så passar. Alltså kommer höstens heldag att ägnas Aeneiden och läsdagen kan nyttjas som en förberedelse inför seminariet. Mötet mellan akademiker på olika nivåer, från olika platser, med olika kunskaper och färdigheter står i centrum för våra heldagar. Mötet är akademiskt, men också socialt. Alla våra dagar avslutas med samvaro, där studenterna får möjlighet att prata vidare med de inbjudna gästforskarna under lättsamma former. Av hävd kallar vi våra eftersitser FokusÖl, men jag kan bedyra att det är mycket tillåtet att också dricka vin och vatten, liksom att äta, och framför allt, att samtala. Så avslutades också heldagen om Laudatio Turiae på Avenyn i Göteborg, där studenter, forskare och lärare fortsatte att tala om Turia och hennes man, om manligt och kvinnligt i antikens Rom, om inskrifter, gravtal, monument, minne, inbördeskrig, Octavianus, om olika universitetssystem, böcker, familjer, EU-valet och livet. Och om framtida FokusRom-träffar, så klart.

FokusÖl: Så här glada är alla efter en heldag med romersk kultur och historia.

Et tu, Brute?

Mar15

Idus Martiae, den 15 mars, Caesars dödsdag.

Julia Caesar själv tillbringar eftermiddagen i sällskap med Gluck på Göteborgsoperan, men vill ändå självklart uppmärksamma Dagen. Här nedan följer en text om knivdådet, Brutus, Antonius, begravningen, Shakespeare och eftervärldens syn på Caesars död. Den har tidigare publicerats i den svenska tidskriften Medusa i ett temanummer om Caesar, som vårt nätverk FokusRom lät publicera 2011. Medusa själv har gett tillstånd att reproducera min artikel här, men vill man också veta vad Dick Harrison, Allan Klynne, Gunhild Vidén, Eva Rystedt, Henrik Bohman och Jane Fejfer skriver om Caesar kan man beställa numret via info@tidskriftenmedusa.se. Eller varför inte slå till med en prenumeration?

Ida Östenberg: Diktatorns död

När Gaius Julius Caesar vaknar den 15:e mars 44 f. Kr. känner han sig inte kry. Läkarna råder honom att stanna hemma, och hans fru Calpurnia, som under natten hemsökts av olycksbådande mardrömmar, ber honom enträget att inte gå till det stundande senatsmötet. Eftersom järtecken en tid setts runt om i Italien uppmanar också flera siare honom att skjuta upp mötet. Först då Decimus Brutus övertalat honom inte göra de väntande senatorerna besvikna, går Caesar, starkt försenad, till sammankomsten, som denna dag hålls i Pompejus curia vid teatern på Marsfältet. Decimus Brutus är en av de sammansvurna senatorer som beslutat att mörda Caesar på Idus Martiae, den 15:e mars. En annan är Gaius Trebonius, som nu enligt den uppgjorda planen tar Marcus Antonius, Caesars medkonsul, åt sidan. Caesar går ensam in i senaten. Ytterligare en av konspiratörerna, Lucius Tillius Cimber närmar sig och ber Caesar upprepade gånger om hjälp angående en landsförvisad bror. Cimber är kroppsligen närgången, omfamnar Caesar, kysser honom, och känner samtidigt efter att han inte bär vapen eller rustning. Då Caesar försöker skaka av sig Cimber tar denne ett rejält grepp om Caesars toga och drar ner den så att halsen blottas. Detta är signalen till anfall. Publius Casca utdelar det första knivhugget, en grund stöt som träffar Caesars skuldra. “Detta är ju våld!”, utropar Caesar, och svarar med att stöta sin penna i Cascas arm. Alltfler dolkstötar följer. Caesar vrålar och fäktar som ett fångat djur, men kan ändå inte undkomma huggen. Som av en slump, eller ditknuffad av konspiratörerna, segnar han ner och dör vid foten av den forne fienden Pompejus staty, dock inte utan att först ha rättat till sin toga för att täcka sig och falla med stil. De berömda grekiska orden Kai sy teknon eller på latin Et tu Brute yttrar han troligen aldrig. Både Suetonius och Dio Cassius avfärdar det grekiska utropet som falskt. “Också du min Brutus” var det Shakespeare som myntade, då Et tu Brute så oemotståndligt anspelade på Brutus handling såsom utfört av ett odjur (eng. brute). Dock dröjer flera antika författare vid mötet mellan Caesar och Brutus såsom särskilt känslosamt; det är då Caesar ser Brutus bland de sammansvurna som han slutar göra motstånd och finner sig i sitt öde.

Mordet på Caesar har dramatiserats och avbildats otaliga gånger. En av de mer kända målningarna är Jean-Léon Gérômes La mort de César (1867) som visar Pompejus curia just efter mordet. Betraktarens blick dras omedelbart mot scenens mitt. Ett flertal män klädda i vitt, uppenbarligen romerska senatorer, står belysta i grupp. Alla sträcker sina dolkar uppåt, i en markant segergest. Till vänster står en staty av Victoria, den romerska segergudinnan, som med en spira i handen också hon sträcker högra armen mot taket i samklang och sympati. Närmast betraktaren ansluter sig ytterligare en man till gruppen. Hans dolk är ännu sänkt, eftersom han just avslutat det gemensamma dådet. Detta är Brutus, och mannen som välkomnar honom Cassius, komplottens andre ledare. Först nu söker sig blicken mot främre vänstra hörnet. Där, i mörkret, under togan, vid den beskuggade Pompejusstatyns fot, ligger den döde Caesar. Mycket lite vittnar om den just avslutade striden. Senatorernas dräkter är bländande vita och man kan svårligen se någon blodspillan ens på de dragna dolkarna. På Caesars toga avslöjar en liten röd fläck ett enstaka knivhugg. Hans stol strax bredvid är vält, och ser man mot bildens bakgrund upptäcker man också där en antydan till tumult. Från den samlade mittgruppen lösgör sig några senatorer och rusar ut ur byggnaden. Andra syns i portöppningen; också de tycks ha bråttom att lämna platsen. Är de på väg ut i jubel för att annonsera att diktatorn är död? Eller flyr de platsen i panik? Är de rädda att blir nedstuckna också de? Eller vill de bara inte bli förknippade med mordet? Gérômes målning är medvetet dubbeltydlig och avbildar Caesars död ur två perspektiv. Å ena sidan finns där den heroiska handlingen, utförd av ett obefläckat kollektiv i syfte att vinna frihet från envåldshärskarens förtryck. Å andra sidan väcker den döde i skuggan sympati; han är ensam, utsatt, och uppenbarligen attackerad utan möjlighet att försvara sig. Tveksamheten förkroppsligas av de utrusande senatorerna och tvingar betraktaren att reflektera: skall vi applådera gärningen eller fördöma den? Eller skall vi bara fly, och undvika att ta ställning?

Det moraliska dilemmat i Caesarmordet är en av anledningarna till att det blivit så uppmärksammat genom tiderna. Så skrev den franske antropologen Claude Lévi-Strauss att “Idus Martiae utgör ett gott tankeexempel”. Även Caesars personlighet spelar in. Han var uppenbart en starkt karismatiskt person, lika kvick på slagfältet som med pennan. Få händelser kan också matcha Caesarmordet rent historiskt. Före Caesar hade Rom under knappt femhundra år styrts som en republik, efter mordet omformades det till ett kejsardöme. Caesars död innebar själva brytpunkten mellan två politiska system, en slutpunkt och en början, symbolist laddad av de romerska standardingredienserna våld, makt, män. Kvinnor saknas i ursprungsberättelsen, men kan ges plats för att ytterligare öka dess attraktionskraft. Så är det i TV-serien Rome rivaliteten mellan Sevilia, Caesars tidigare älskarinna och Brutus mor, och Atia, mor till den blivande kejsaren Augustus, som utlöser dådet. Caesarmordet är både en av världshistoriens mest betydelsefulla politiska händelser och en i närmast mytisk berättelse om allmänmänskliga relationer och känslor, som hat, avund och lojalitet. Det är ett tankeexempel, men framför allt ett ständigt aktuellt drama om ond bråd död, förrådd vänskap och maktens plötsliga fall, iscensatt redan under antiken och omformat av såväl Shakespeare som modern film och TV.

I Rom tog diskussionen huruvida mordet på Caesar var rätt eller fel fart i samma stund som han föll ihop på senatsgolvet. Mördarna hävdade att Caesar var en tyrann som eftersträvat kungatiteln och despotisk makt. Han hade blivit utnämnd till diktator för livet, och bara en månad före mordet hade Antonius under en publik fest personligen försökt att kröna Caesar. Visserligen hade Caesar nekat sitt samtycke, men vid en annan ceremoni nyligen hade han vägrat resa sig för senatorerna, och det ryktades nu att han officiellt skulle erbjudas kungatiteln. Genom sin gärning hade de sammansvurna räddat republiken och återgett det romerska folket friheten. Brutus var en högt aktad man i Rom och vann många sympatier genom sin person och även genom sitt arv; hans förfader, den äldre Brutus, hade år 509 f. Kr. fördrivit den siste kungen Tarquinius Superbus från Rom och grundlagt republiken. Brutus lät prägla mynt med sin äldre släktings porträtt på ena sidan och hans eget på andra. Andra mynt visade Brutus den yngre på obversen och på reversen en symbolisk bild av mordet: två dolkar avbildade på varsin sida om en frihetsmössa, så kallad pilleus. Under står texten EID MAR, idus Martiae. Hade en Brutus ännu än gång återinfört friheten i Rom?

Nej, hävdade Antonius och hans anhängare. Dådet var ingen nobel frihetshandling utan ett mord utfört på en vän och beskyddare. Flera av konspiratörerna hade i det tidigare inbördeskriget tagit Pompejus parti mot Caesar. Många, såsom Brutus och Cassius, hade till och med stridit mot Caesar på slagfältet vid Farsalos, och ändå blivit benådade. Senaten hedrade Caesar för hans mildhet, clementia, och utnämnde honom till parens patriae, fäderneslandets fader. Han hade räddat medborgares liv och som symbolisk markör gavs han en ekkrans och han blev sakrosankt, vilket innebar att senatorerna svor en ed att skydda honom med sina liv. När nu samma senatorer mördat honom kunde gärningen omöjligen betraktas som en hedervärd handling. Det var ett löftesbrott, ett illdåd, ett fadersmord. Caesars ställning som fäderneslandets fader återkommer i efterspelet till mordet och förstärker bilden av det omoraliska i handlingen. Mynt med porträtt av Caesar och titeln parens patriae präglas. En kolonn reses på Forum med inskriften “Till fäderneslandets fader” och man beslutar att senaten aldrig mer får sammanträda den 15 mars, som nu benämns “Fadersmordets dag”. Cicero kommenterar hur de sammansvurna utpekas som fadersmördare: “Han (Antonius) har satt upp en inskrift på statyn han låtit resa på rostra – ‘Till den mest förtjänstfulle Fadern’ – så nu döms ni inte enbart som mördare utan också som fadersmördare” (Epistulae ad familiares, 12.3).

Skulle Rom ta ställning för eller emot mördarna? Läget var osäkert och spänt efter Caesars död. Många flydde, andra sökte skydd i hemmen i väntan på besked om det nya politiska läget. Brutus och Cassius tog sin tillflykt till Kapitolium. Antonius, nu ensam konsul, samlade sina trupper. Båda sidorna höll tal till folket för att övertyga dem om att mordet var berättigat eller att det borde fördömas. De inblandade senatorerna ville ha stöd att återupprätta republiken, Antonius att hämnas Caesars banemän. På ett senatsmöte den 17:e mars enades man om en kompromiss. Mördarna gavs amnesti, samtidigt som Caesars beslut ägde fortsatt laga kraft. På mötet beslutade man också att Caesars testamente skulle offentliggöras och att han skulle ges en publik begravning. Detta var konspiratörernas största misstag. Man underskattade kraftigt den starka emotionella kraft som kom att utlösas av ceremonin. Uppläsningen av Caesars testamente och hans begravning var ett storartat hyperregisserat skådespel, där tal, gester. musik, recitation, och rituell gemenskap i samverkan med den dödes knivhuggna kropp utlöste ett känslostarkt hat mot mördarna hos den samlade masspubliken. Det var denna händelse som vände Rom mot Brutus och Cassius.

Begravningen beskrivs av flera antika författare: Cicero, Nikolaus från Damaskus, Suetonius, Plutarkus, Dio Cassius. Vår mest detaljerade källa är Appianus, en grekisk författare från Alexandria som levde och verkade i Rom under 100-talet e. Kr. och vars böcker om inbördeskriget anses till stor del bygga på texter från Caesars samtid. Redan då testamentet lästes upp, upprördes folkets känslor, skriver Appianus. Det visade sig då att Caesar, nu mördad och beskylld för tyranni, hade skänkt sina trädgårdar och en större summa pengar till romarna i staden. Indignationen steg då Caesars kropp bars till Forum för begravningstalet och Antonius tog till orda. I Shakespeares berömda tolkning av liktalet, känt för den moderna publiken i Marlon Brandos gestaltning, är det Antonius som genom sin retoriska skicklighet vänder folket mot Caesarmördarna.

Appianus gör det dock klart att talet ingick i en större iscensättning. Här läser Antonius först allvarligt och tydligt upp de lojalitetseder som senatorerna svurit Caesar. Med upprepade gester mot den döda kroppen betonar han särskilt hur Caesar deklarerats fäderneslandets okränkbare räddare och fader. Han åberopar Jupiter, tar upp hymner och klagosånger, och redogör sedan för Caesars alla bedrifter. Antonius röst höjs alltmer och han talar nu som i trans, samtidigt som han lyfter upp Caesars blodiga mantel och blottar hans kropp. Åskådarna berörs allt häftigare och börjar delta i klagosången. Nu hörs vad som tycks vara Caesars egen röst: han nämner namnen på dem han gynnat och på sina mördare och utropar en fras från ett välkänt romerskt skådespel: “Å att jag skonade dessa män för att de skulle förgöra mig”. I detta läge, när känslorna i folkhavet nästan exploderar, lyfts en väldig vaxdocka upp, en imitation av Caesars mördade kropp. Dockan snurras runt och alla de tjugotre dolkhuggen blir synliga. Detta är en bild som de romerska åskådarna inte kan värja sig mot. Huggen har träffat Caesar över hela hans kropp och hans ansikte. Dockan visar klart hur han attackerats både framifrån och bakifrån, ett massivt bakhåll utfört av dem han skonat och litat på och som inte gett honom minsta chans att försvara sig. Det brister för publiken som ser dockan, kroppen, såren, manteln, blodet, hör Antonius röst och själva deltar med sång och sorg. De samlar ihop ett provisoriskt likbål, bränner Caesars kropp på platsen, tar facklor från bålet och attackerar staden. Upploppet är ett faktum, och senatorerna flyr staden.

Caesars begravning iscensatte mordet som en alltigenom orättfärdig och feg handling. Eftervärldens dom har stundom varit liknande, och Dante placerade Brutus och Cassius längst ner i helvetet, i sällskap med historiens mest fördömde, Judas Iskariot. Andra har tagit senatorernas parti: dramatikern Ben Jonson framställde Brutus dåd som ett modigt hugg mot monstrets hjärta. Shakespeares storhet ligger i den mer nyanserade bilden. Verket Julius Caesar hedrar både Caesar och Brutus; båda framställs med sympati, båda med medkänsla. Mordet är förrådd vänskap, absolut, men Brutus är samtidigt en ärans man som handlat för det allmännas bästa. Liksom i Gérômes målning är Caesars död ett tankeexperiment som kan belysas från båda sidor, men framför allt är det ett mästerligt drama som iscensätter den storpolitiska händelsen som mänsklig ambition och relation. Rent moraliskt har Caesar rätten på sin sida, men det har även Brutus: Et tu, Brute.