Jag har varit på konferens. Inget märkligt med det, tänker ni. Forskare dräller ju runt på vetenskapliga möten, workshops och colloquia mest hela tiden. Och ja, i vanliga fall åker också jag på konferenser flera gånger om året. Men det senaste året har inte varit ”i vanliga fall” utan en alldeles särskild tid; dagar, veckor och månader som formats och formulerats av helt nya spelregler. Jag har vistats i de sjukas rike. I maj förra året upptäcktes att jag hade bröstcancer. Jag opererades i juni, gick på cellgiftsbehandling mellan juli och december och strålning under fem veckor efter nyår. Behandlingarna är inte slut ännu, men medicinerna man stoppar i mig nu är betydligt snällare mot både kropp och sinne. Fram till oktober får jag var tredje vecka antikroppsdropparna Herceptin och jag har nyligen börjat knapra på en minst fem år lång kur med hormonstryparen Tamoxifen.

Ordet ”behandling” kan ju låta trevligt. Tankarna förs till avslappnande massage och doftande inpackningar i miljösköna spaanläggningar. Menyn på Vann Spa erbjuder till exempel nio olika slags ”ansiktsbehandlingar” och bland ”kroppsbehandlingarna” finner man en uppsjö av variationer, såsom sunrise och sunset treatment, japansk massage, behandling med varma stenar, manikyrer, pedikyrer, duobehandlingar, där man kan smörjas in parvis, familjebehandlingar och behandlingar för gravida. Själv skulle jag gärna krydda in mig med den variant som lovar: ”En helkroppsbehandling med inspiration från Orienten. Behandlingen inleds med en kryddig aromaskrubb som efter dusch följs av massage med aromatiska kryddknyten”.

Terapi låter inte så pjåkigt det heller. Varje skönhetssalong med självaktning kallas nu ”spa & terapi” och erbjuder ”terapier” utförda av utbildade hudterapeuter och ”spaterapeuter” (fascinerande namn). I kroppsterapeuternas yrkesförbund finns nu, ser jag när jag googlar, även ekologiska hudvårdsterapeuter som arbetar med grön vaxning, cellulit- och cirkulationsmassage.

Numera föredrar man att benämna cellgifter för kemoterapi (som i engelskans ”chemotherapy”) eftersom termen ”gift” implicerar något negativt som man tillför kroppen istället för en läkande ”behandling”, ”terapi”. Vis av erfarenheten kan jag dock intyga att den där ”terapi”-delen verkligen är en rejäl eufemism. Under behandling med kemoterapi ser man inte skymten av några aromatiska oljor, varma stenar eller vänligt knådande massage. Det finns en massa olika cellgifter, alla med sina egna härligt breda utbud av biverkningar. Själv fick jag först under nio veckor ta del av den tredelade dekokten FEC. Den innebär visserligen en hel massa otrevligheter, som att man tappar både hår, ögonbryn, ögonfransar, smak och ork, blir illamående, proppas i kortison, får blåsor i munnen, inte kan svälja, svettas kopiösa mängder varje natt (osv.), men är ändå rena rama solsemestern i jämförelse med nästa nioveckorsbrygd, den som kallas taxotere. ”90% av patienterna tycker att denna är värre än FEC:en”, sade min doktor. Ja, jag tillhörde den stora majoriteten.

Taxotere har sitt namn från taxus, den giftiga idegranen och innehåller också mycket riktigt ett slags nervgift, som slår ut allt i dess väg. Cancerceller, ja, och det är ju bra. Alla andra celler också = mindre bra. Giftet, för det är alltså ett gift, påverkar benmärgen och man får en alldeles förskräcklig värk i skelett, muskler och leder. Veckan efter en infusion kunde jag inte gå upp för trappan hemma. Fötterna förflyttade sig inte framåt även om jag sade till dem på skarpen. Fruktansvärt stel i hela kroppen blir man också. Böjde jag mig ner för att plocka upp någonting från golvet tog det en kvart innan jag rätat ut mig igen. Fötter och händer rodnade, känseln försvann i fingrarna, benen svullnade till grotesk storlek. Har man otur kan naglarna trilla av, men de besvären slapp jag. Taxotere påverkar också de vita blodkropparna, vilket innebär att kroppens eget försvar mot infektioner bryts ner. Det kan helt enkelt vara livsfarligt att bli sjuk. Och, av någon ytterst mystiskt anledning insjuknande jag efter varje ny dos efterföljande lördag exakt klockan nio på kvällen. Det kom plötsligt, med feberfrossa och illamående. Så det blev en rutin hos oss. Lördagskvällarna var tredje vecka åkte vi in till NÄL och jag fick ta prover. Ibland fick jag ligga kvar med intravenöst antibiotikatillflöde, andra gånger kunde jag skickas hem igen. När så den värsta värkperioden och feberperioden lagt sig var det dags för fas tre, muntorrhetsperioden. Torr i munnen låter ju som en baggis. Det är det inte. Inte om hela munnen och svalget liksom fylls med långverkande sandpapper, som gör det omöjligt att tänka på något annat. Gel, krämer, salvor, jag provade allt. Solrosoljan var det ändå som lindrade något.

Behandling/terapi

Behandling/terapi

Cellgiftsbehandling innebär alltså en hel massa gräsligheter. Ändå gick det förvånansvärt bra att ta sig igenom alla de där förskräckligheterna. Redan första dagen cancern upptäcktes fick jag veta att min prognos var mycket god och läkarens ord ”Det här fixar vi” fanns med mig som ett mantra under alla dessa dagar av ont. Jag tillhör alltså de lyckligt lottade, de som kunnat gå igenom alla kroppsliga påfrestningar i förvissningen om att få leva vidare. Hur det är för alla dem som inte har samma förmån, de som inte vet om de nedbrytande behandlingarna gör nytta, som inte vet om de får finnas kvar hos sina barn, som fasar för nästa kontroll, kan jag knappt föreställa mig. Men jag tänker på er dagligen, alla ni som tvingas igenom detta i fruktan, oro och rädsla. Jag vet att jag haft tur.

Många dagar har jag orkat läsa och gå promenader. Jag fixade att åka till Lund ett par dagar för att sitta med i en betygsnämnd (kvällen slutade visserligen på akuten, men det var en härlig dag och trevlig fest). De värsta perioderna veckan efter att man besprutat mig med taxotere lade jag mig helt enkelt i soffan, åt morfintabletter och såg på oändliga rader av TV-serier. Samtidigt intag av morfin tar begreppet binge-watching till en helt annan nivå, och flera gånger var jag faktiskt övertygad om att jag var Birgitte i danska serier Borgen eller Carrie i Homeland. Jag gick mentalt omkring i högklackade Louboutinskor insvept i skräddarslimmade Armanidräkter som modeikonen Jessica i Suits eller joggande i Central Park som Claire i House of Cards. Fiktionen hjälpte mig att bebo andra världar medan giftet gjorde sitt.

Jag överlämnade under hela denna period min kropp till läkarvetenskapen och lät den göra det nödvändiga. Mentalt vaktade jag min kropp och såg till att den hade det så bra som möjligt. Jag tog en stund i sänder, kan ärligt säga att jag aldrig funderade över nästa dags medicinering, och levde mig till fullo igenom hela alltet. Självklart var det skitjobbigt och absolut lipade jag och kände mig eländig emellanåt. Deppiga stunder fick jag dock fantastiskt stöd av familj och vänner. Brevbäraren lämnade gåvor varje vecka, ena dagen kom blommor, nästa en bok om Esther Williams, så en sjal, ett armband, ett par skor som tillhört min namne Ida Ingemarsdotter (!), åter en sjal, en kanin (…), en guldturban, hemstickade pulsvärmare, örhängen, en skrynkelfri karta över Rom, en Texas Longhorns ”doo rag” och så ännu en sjal. Miljoner triljoner tack till alla rara ni!

Min brevbärare har mycket god smak och ett välutvecklat sinne för färg.

Under alla giftinsprutningar och strålningar och sjukhusbesök och provtagningar har jag nog ändå varit beredd på att få någon form av mental reaktion, om inte förr när de största ingreppen var överstökade. Jag trodde kanske att jag skulle komma att känna rädsla att cancern kan komma tillbaka eller oro för att inte längre vara under konstant läkaruppsikt. Så har jag inte känt det, iallafall inte ännu. Vad jag inte alls var beredd på var att känna mig utmattad, ledsen och korkad. Veckorna efter strålningen låg jag mest i en hög och kände mig oändligt trött och alldeles tom. Det var som att bo i vakuum, att leva i en icke-värld, utan lust, ork eller vilja. Min själ var oändligt skör. Jag ringde till sjukhuset och hörde mig för. Skulle det verkligen vara så här? ”Jodå”, sade de, ”det är jättevanligt och alldeles normalt. Först när man är igenom det värsta kan man koppla av, och då känns det inte sällan som om proppen liksom går ur och det blir tomt, fastän man borde vara glad och lycklig”. Jaha. Och varför har ingen berättat det? Jag fullkomligt badar i broschyrer om allt vad det innebär att gå igenom en tuff cancerbehandling. Här finns tips om vad man skall äta, vad man inte skall äta, vilken slags BH man skall bära efter operationen, hur man skall tala med sina barn (utmärkt!), när man skall ta sina kortisontabletter, att kläderna kan missfärgas av tuschet som ritas på kroppen vid strålningen, hur man hanterar sitt illamående, var man kan skaffa peruker samt en ganska solkigt uppkopierad lapp om att man kan kontakta Maj, Inga-Britt och Gun i den lokala bröstcancergruppen om man vill prata ut. Jättebra, naturligtvis. Men jag vill inte prata med Maj och Inga-Britt. Jag vill ha fakta och information om vad som händer genom hela processen, också i övergången tillbaka till det friska. Varför står det ingenstans att man kan må urdåligt när det värsta är över? Skall alla behöva gå igenom det var för sig ensamma och utan handledning? Vad med dem som inte ringer och får bekräftat att det är normalt och lika vanligt som att må illa av cytostatikan?

Och så dumheten. Känslan av att vara überkorkad. Jag har nu börjat ta mina första stapplande steg tillbaka till yrkeslivet. Allra första dagen tillbringade jag på ett heldagsseminarium i Lund. Temat var romersk graffiti, ett ämne helt i min smak. Utländska föreläsare som jag länge velat träffa. Gamla och nya vänner och kollegor. Ett sammanhang som jag älskar och känner mig fullkomligt bekväm med. Upplevelsen blev en brutal chock. Hemma den senaste tiden har jag ägnat mycket tid åt mental rehabilitering och mindfulnessträning. Jag har återfunnit pianospelet, begrundat livet och funderat på att anmäla mig till ett av Cancerrehabfondens läger (som verkar väldigt bra), där man får måla akvarell, gå skogspromenader och tala med psykologer i grupp och ensam. Nu plötsligt satt jag som om det vore förr i tiden i en stor sal och lyssnade på föredrag om den romerska antiken. Ganska snart försvann mitt fokus. Vad pratade folk om egentligen? Varför talade de så fort? Vilka var de där romarna som återkom hela tiden? En handout med latinska citat fladdrade förbi. Någon gjorde sig lustig över något. Vad menade föreläsaren egentligen? Vad var poängen? Jag tänkte att jag nog ändå var som förr och ställde en fråga eftersom jag brukar göra det. Jag hörde en babblig röst som på bruten engelska ytterst osammanhängande frågade om något helt ovidkommande. Var det jag? Allt blev för mycket. Jag grät mig igenom alla pauserna ute på toaletten. Efteråt ringde jag min man och grät igen. Jag lyckades hålla mig någotsånär i skick under kvällen då vi åt middag med gästföreläsarna, tills min son ringde och berättade att han saknade mig. Då började jag gråta på nytt. De rara människorna skyfflade över pappersnäsdukar i stora högar. ”Jag brukar inte gråta under seminarier”, snyftade jag. ”Ingen fara, sade epigrafikprofessorn, min föreläsning var verkligen usel. Här får du en näsduk till”.

Jag ringde till doktorn. ”Ursäkta, när får jag min hjärna tillbaka?”, frågade jag. ”Det kan ta ett till två år innan koncentrations- och minneskapaciteten är tillbaka”, sade han. ”Inte blir det bättre av hormontabletten du börjat ta heller. Hjärnan saknar sitt östrogen.” Alla berättar samma sak, fick jag veta. Yrkesmänniskor som kommer tillbaka till sina professionella roller och upplever att de inte hänger med, att det pratas över deras huvuden, att de inte orkar fokusera, att de glömt tidigare självklar kunskap. Det blir bättre efter hand och du kommer att bli helt återställd, men räkna med att det tar tid, var budskapet. Alltså! Detta är inte roligt att höra, men samtidigt, en sådan lättnad. Att veta att det är normalt, att det finns anledningar att jag inte orkar, att det kommer att blir bra så småningom. Återigen undrar jag: vad är broschyrerna som talar om att hjärnan tar stryk? Vem berättar att det är helt enligt riktlinjerna att man inte orkar tänka som tidigare inte bara under utan också efter cellgiftsbehandlingarna? Jag hade väldigt gärna velat bli informerad om det där. Kunskap och fakta är basen för all krishantering. Vet man bara hur det ligger till kan man anpassa de egna förväntningarna. När jag gick från strålningen sade man käckt: Om två veckor känner du dig piggare. Jaså? Och om inte, är det något fel på mig då? Först nu börjar jag greppa vidden av hela den här processen och jag önskar verkligen att även efterverkningarna uppmärksammades för alla patienter som befinner sig på den slingriga vägen i gränslandet mellan sjuk och frisk. 87% av alla bröstcancerpatienter kan idag botas. Vi är många som skall anpassa oss till att leva vidare.

Utan hjärna är det nu inte lätt att forska. Sedan förra sommaren har jag varit anmäld till en panel kring romersk republikansk historia som skulle inträffa i Nottingham i april vid den årliga konferens som Classical Association arrangerar vid olika universitet i Storbritannien. Det mesta under det senaste året har jag nu fått ställa in, artiklar som skulle ha skrivits, workshops jag skulle åkt på, seminarier jag skulle medverkat i, sakkunnighetsutlåtande och recensioner jag inte orkat skriva. Inget konstigt med det; livet har förtur. Hälsan är till och med viktigare än romarna, som en kollega skrev till mig. Just den här aprilkonferensen har ändå hela tiden funnits i min tanke som ett slags första möjliga större vetenskapliga sammanhang att kanske kunna delta i. Jag har föreställt mig på plats i Nottingham och har för mitt inre tänkt mig hela konferensen som en slags rituell återkomst till mitt liv. En rite de passage om man så vill. Att komma tillbaka, att träffa kollegor från hela världen, att prata forskning, att lyssna, debattera och småprata, att socialisera och möta andra med samma passion är det bästa med mitt yrke, och det där bilden av mig själv som superbusy yrkesperson (i höga Louboutinskor) minglande runt på en mottagning i Nottingham efter ett bejublat inlägg om romarnas hantering av sina militära nederlag har nog varit med mig som en slags målbild under veckorna med TV-serier i morfinsoffan. Tiden före konferensen såg jag hela den drömbilden raseras. Chocken i Lund var bedövande. Jag kunde inte! Ingen hjärna på två år, ingen koncentrationsförmåga, inget minne. Och vad var det nu jag forskade om? Jag hade glömt allt. Hur skulle jag kunna prata inför en hel hop internationella experter när jag helt förträngt källorna till slaget vid Arausio eller Rosensteins argumentation kring varför inte fler härförare ställdes inför rätta efter en förlust. Vilka är skillnaderna mellan Livius och Polybius berättelser om slaget vid Cannae? Vilket datum förknippas med Crassus förlust vid Carrhae? Fråga mig inte.

Nu blev det alldeles förskräckligt jobbigt, inte bara att inse begränsningarna utan att bestämma sig för att åka eller inte åka. Man blir stresskänslig också, långt efter avslutad behandling, har jag (också det först nu) fått veta. Att bestämma sig blev en press, att eventuellt prestera ytterligare en. Så jag slutade med det. Jag bestämde mig enbart för en enda sak: att inte bestämma mig. Det fanns en flygbiljett och ett rum i Nottingham. Jag satte mig vid skrivbordet och lappade ihop bitar från tidigare föredrag. Om jag eventuellt skulle komma iväg vore det bra att ha, ju. Jag förberedde en powerpoint ”just in cases” (Love actually). Jag plockade fram pass och brittiska pund om ifall att. Jag packade en väska som skulle kunna vara bra att ha med. Jag tog mig till Landvetter. När jag väl var där kunde jag lika bra fortsätta till Amsterdam. Och då var liksom enklast att fortsätta till Nottingham.

.

Nottingham University Park. Hugh Stewart Hall

Så jag kom iväg på min konferens. Jag och min lilla ofokuserade hjärna. Jag tog mig igenom första kvällen, då jag placerades bredvid gapig dam i en stimmig sal och bara ville försvinna ner i en grop. Jag gick upp nästa morgon, klädde mig i kläder som matchade färgerna på min powerpoint, lyssnade på de första föredragen, orkade inte ta in allt, men det gjorde inget, höll lugnt och behärskat mitt föredrag utan att behöva svara för de grekiska källorna till slaget vid Arausio, satte mig på min plats igen och genomfors av en lyckokänsla som fyllde min kropp och mitt sinne till det yttersta. Herregud, jag gjorde det. Jag är tillbaka. Jag är inte bara cancerpatient utan romersk historiker också. Igen. Jag är.

En av alla positiva härligheter med de omtumlande dagarna i Nottingham var att vår panel om republikansk historia hölls enbart av kvinnor. Jag fyllde en plats i den gruppen och även därför är jag glad att jag verkligen kunde delta. Romersk historia är ett ytterst mansdominerat fält. Jag satt för en tid sedan på en konferens i Berlin och noterade att min närvaro höjde procentandelen kvinnor från 2% till 6%. Bilden här är från en annan konferens, i Rom, också den fokuserad på ett romerskt historiskt tema, krig och triumf. Män, män, män, som pratar om män, män, män. Jag var en av två kvinnor på plats och den enda som kommer att medverka i volymen som följer. Så, i Nottingham var vi minsanne mig fyra kvinnliga forskare som talade om politik i republikens Rom, Harriet Flower från Princeton, Henriette van der Blom från Glasgow, Amy Russell, Durham, och så jag. Henriette och Amy hade ordnat panelen och även sett till att ordföranden skulle vara kvinnlig, Catherine Steel från Glasgow. ”Oh, wonderful”, sade en av de äldre manliga kollegorna, ”a panel on true historical topics performed completely by girls”. Alltså, fint att det uppmärksammades. Men girls? Harriet Flower är en av världens främsta experter på republikens Rom och både Henriette van der Blom och Catherine Steel välkända Ciceroexperter som driver ett större projekt om retoriska fragment från republiken. Amy kommer snart med en bok om monument och minne på Cambridge University Press och inte heller jag betraktar mig som en flicka. Girls? Fnys. Försök tänka motsatsen: ”Åh, fantastiskt, en hel panel om grekisk epik framförd enbart av boys.” Alla etablerade producerande professorer och docenter på sina universitet. Det går inte.

Jag vill veta mer om fågeln som såg ut som Theodor Mommsen.

Förr i tiden fick förresten inte kvinnorna vara med alls. Det äldre gardet riktiga Romforskare i Nottingham berättade en fascinerande historia om tiden innan de stora konferenserna existerade. Detta vara på 20-talet och den brittiska antikforskningen var just på väg att ta fart. De få som sysslade med romersk historia på allvar bestämde att man borde ses någon gång. Eftersom det var fullkomligt otänkbart att välja antingen Oxford eller Cambridge som mötesplats plockade man fram en karta och beslöt sig för att en gång om året mötas på halva vägen, vilket visade sig bli i en liten håla vid namn Wellingborough. Här tog man in på ett rätt uselt hotell, tillbringade lördagseftermiddagen och kvällen i varandras sällskap, sov över natt och tog sig sedan tillbaka till Oxbridge igen. Kvinnor var inte välkomna och den första kvinnliga historiker som blev inbjuden till dessa så kallade Baynes meetings kom med på 70-talet. Då hade man alltså i ett fyrtiotal år mötts, bara män. Jo, en kvinna var med. Sekreteraren Mrs. Taylor, som alla var livrädda för. Ryktet sade att hon var så skrämmande att man inte kunde tänka sig att bjuda fler av detta okända kön. Vad roade de sig då med i Wellingborough, de tjugotal manliga historikerna och Mrs. Taylor? Jo, fick jag veta, man gick på lördagseftermiddagen i samlad trupp till platsens lokala zoo för att titta på en fågel som såg ut som den legendariske tyske Romhistorikern, epigrafikern, politikern och Nobelpristagaren i litteratur 1902, Theodor Mommsen. Nu är just Mommsen än av mina idoler så jag försöker göra fler efterforskningar kring den där fågeln. På konferensen fick jag tips om att höra med en äldre grekisk epigrafiker som skulle ha varit med. Jag frågade honom om Mommsenfågeln. ”Oh, no, dear, I never went to the zoo. Some preferred to go to the local cricket game and I always joined them.” Cricket istället för en fågel som såg ut som Theodor Mommsen. Vilken besvikelse.

Nå, jag gjorde som jag föreställt mig och gick på galamiddagen kvällen efter vår panel. Vi blev utforslade till en lokal som utlovades vara Byrons barndomshem, men som snarare var ett tält rest utanför en restaurang som låg i närheten av nämnda hem. Bredvid mig hade jag en trevlig latinist från Uppsala, en annan trevlig latinist från Lampeter, en likaledes trevlig estnisk grecist och ytterligare en mycket trevlig brittisk latinist. Den sistnämnda hade inte varit hemifrån sedan dottern föddes för sex år sedan (!) och hade flugit in sina föräldrar från Tyskland för att passa barnet eftersom mannen inte ansågs kapabel att klara av det. Jag pratade barn och karriär med henne och bildningens allmänna förfall med Uppsalalatinisten. Mannen som fixat Pompejiutställningen till London fick ett fint pris och höll ett utdraget tal, vinet var ganska snålt tilltaget och festen verkade snabbt ebba ut. Discomusiken började dessutom dåna i bakgrunden och man hörde inte ett enda bildat läte i hela Byrons tält. Bäst att skynda hem med första droska. Då kommer den trevlige estniske grecisten framrusande. ”Jag har beställt Abba. Ni måste dansa”. Mycket riktigt, discjockeyn basunerade ut att han nu spelade Abba särskilt för den svenska (mycket begränsade) gruppen. Dancing Queen dånade ut över tältet.

Ja ja, tänkte jag. Varför inte. Måste man?, sade Uppsalalatinisten. Oj då, sade mamman till vänster. Sagt och gjort, vi masade oss ändå upp på det där dansgolvet. Samtidigt gick det ett sus genom lokalen. Alla jublade och strömmade till. Abba är liksom grejen. ”Anybody could be that guy”, tjoade den välrenommerade historikern från Stanford. ”Having the time of your life” gastade de yngre historikerna. Mamman från bordet kom upprusande, lycklig och fri. Barnet hemma hos föräldrarna och den hopplöse mannen var tillfälligt glömda. Den 90-årige epigrafikern med ett flertal standardverk bakom sig hasade sig fram, lossade på slipsknuten och skakade ovant på armar och ben. Historikern som ordnat konferensen andades ut och svingade på lätta ben runt i cirklar. Alla var lyckliga, lättade och glada. Ett slags ursprungsinre tog över min sargade kropp. Jag var 17 år eller nåt igen, dansade och var frisk. Det fanns inga hinder i hela världen, inga problem, inga orättvisor, inga sjukdomar och inga koncentrationssvårigheter. Alla älskade varandra och dansade mera Abba, dansade Macarena och dansade Saturday night fever. John Travolta släng dig i väggen! Här kommer världens ledande experter på grekisk metrik. Klockan blev tolv, ett och två. Yngre gossar trängde sig fram för att prata om Cicero och Caesar. En alltför välkänd romersk historiker kysste alla. Världen var full av möjligheter, liv, kärlek, mera forskning, fler kvinnliga paneler och en massa fåglar som ser ut som Theodor Mommsen. Den här resan är långt ifrån slut. Men där i ett tält utanför Byrons hus dansade jag mig ett första steg tillbaka till livet.