Etikettarkiv | Mos Maiorum

The meaning of Mos Maiorum

Between the 13th and 26th October, the EU is implementing a two week long joint police operation in order to find illegal immigrants. The campaign aims at hampering organized crime and human trafficking. From previous similar operations, there is however reason to fear that the operation will strike at the man in the street, the undocumented refugee, rather than the criminals. Politicians, journalists and human rights activists have protested against both the intervention as such and the secrecy of the affair. All Member States have been invited and Sweden is one of many participating countries.

The operation was initiated by the Italians and it is launched under the Latin name Mos Maiorum. Now, words are meaningful. They carry messages, historic as well as contemporary. They transmit signals both within an organization and externally about what we are, what we do and what we aim to achieve. It comes as no surprise that the Italians have chosen to wrap up the campaign in a Latin package. The ancient world has always functioned as a cultural frame of reference, from which people, states and rulers have picked suitable symbols and slogans to strengthen communal identities, to legitimize power and to show off Bildung. Italy is of course particularly proud of its own Latin heritage.

Past operations have taken up names of ancient gods and goddesses such as Hermes, Aphrodite and Demeter. Mos maiorum has a more specific historical meaning. The term literally means ”custom of the ancestors”. Mos is best translated as ”tradition, custom”. The plural is mores, as in morals, morality. Or think of Cicero’s classic O tempora, o mores!, Oh what times, oh what customs! Maiorum is plural genitive of maiores, ancestors. The term mos maiorum was used in ancient Rome, especially during the Republic and the early Imperial period. It worked as a moral guide in a highly flexible social system, where the manners of the forefathers were positive guiding principles that showed how Rome was best led for the good of the city-state and the people. Res publica, the Roman name of their Republic, means precisely that, the public things.

To understand the concept of mos maiorum it is important to note that Rome lacked a common legal code before the 500s AD and the Corpus Iuris Civilis. Nor did it have a written constitution. Laws were certainly passed before this date too, but practice and rhetorical skills were often more decisive for the outcome of particular trials. The true power lay with the advisory body, the Senate, who published their resolutions as consulta, which were basically never questioned. The senators were former magistrates, in particular consuls and praetors. Their power was based on auctoritas, a reputation built on good judgment, age (senate comes from the word senex, old), moderation and dignity, which served as a model for present and future generations.

Auctoritas was closely associated with mos maiorum, and senators could be excluded if they were caught with a non-irreproachable lifestyle. Morality was central in ancient Rome, and other citizens too could receive a written mark (nota) if they swore falsely, stole, attempted suicide, appeared on the stage, broke their promises or acted in other ways that were considered threatening to society. If the censors marked your name with a nota, you were removed from your voting ”tribe”, tribus, lost the right to vote but were still obliged to pay taxes. The censors guarded the moral behaviour of the Romans. Even if the censors lacked the formal power of imperium, the censorship was considered the most prestigious of all Roman magistracies. Its influence was built on auctoritas and mos maiorum. The censors were appointed for a longer period than the other magistrates, eighteen months instead of a year, and they could only be chosen among former consuls. Consequently, censors had reached a mature age and were well experienced. Up until Sulla’s dictatorship in 82 years BCE, censors were responsible for electing senators, they controlled the membership of the equestrian order, they were in charge of the census, and they pretty much controlled everyone’s social status by publically posting lists of senators and citizens with names of those excluded marked out. Age was in high regard, and few people possessed more real power than Marcus Aemilius Scaurus, praetor, consul, censor, and for about twenty-five years (from 115 BC), princeps senatus, the first man in the Senate, with the right to determine the agenda and to speak first.

In Roman times, mos maiorum was by definition a positively charged concept. Ancestral customs and traditions had shaped Rome, and the ever-present moral decline was considered a threat to city and empire. The idea that Rome had lost its original strength by leaving the simple life by the plough to drink expensive wines from intricately decorated silver tableware at never-ending parties and games was a recurring theme in the literature. Ultimately, the importance of mores, customs, was linked to Rome’s military superiority. For a society that depended on the judgement, courage and discipline of generals and soldiers, old-fashioned customs were all about survival.

Mos maiorum was the customs of the forefathers. Contemporary Romans often behaved worse. The well-known censor Cato the Elder (who in the 2nd century BCE argued that Carthage should be destroyed) strongly criticized the decay of his time and implemented reforms in order to have the Romans return to a simpler lifestyle. According to Cato, traditional values were found rather among the peoples who inhabited the rustic areas of Italy than in Rome itself. Mos maiorum was an ever-changing concept that indicated ideal character traits and patterns of behaviour of individuals and groups who had accomplished great things for society. The term was closely associated with Rome’s past, but parallel to the ever-growing complaint of the degeneration of contemporary times, high moral standards came to be associated with other peoples. Tacitus, in his renowned depiction of the people of Germania (around 100 AD), credits the northern neighbours rather than the Romans with the traditional virtues such as courage, justice, and moderation.

Rome was a pre-modern society, imperialistic, militaristic, violent, misogynic, non-democratic, unequal. In Rome, there was little concern with the needs and dreams of the individual human being. Prejudices were innumerable. The Greeks were considered untrustworthy cowards, Orientals lacked independence and were depraved, the Carthaginians were cunning and cruel. But Rome was also a multicultural melting pot, an empire based on inclusion. The Romans put very little emphasis on race, so to argue that the term mos maiorum signals racism and fascism is historically incorrect. The Romans also rather easily adopted and incorporated the traditions, arts and gods of other people. Rome’s literary production was almost exclusively based on Greek models, and Horace famously concludes in his Epistle 2.1 (156-157) that ”the defeated Greece defeated the savage conqueror and introduced the arts in rustic Latium.” Rome’s ancestor, Aeneas, the main character of Vergil’s ”national epic” the Aeneid, had fled from the war at Troy in Asia Minor, and he sailed via Africa to Italy. In ancient times, the idea of closing the borders to Rome would have been unthinkable.


Aeneas flees from the scene of war at Troy, carrying his father Anchises on his back. At his sides, we see his son Ascanius and wife Creusa. Painting in the Louvre by Carle van Loo, 1729.

To name an operation that aims to track down immigrants mos maiorum is deeply misleading from a historical perspective. Whose manners are we referring to, whose moral examples? Not the Romans, and they were the ones who minted and implemented the term. It also seems unlikely that mos maiorum was chosen to evoke a more recent example. By re-using a Latin term in a new setting, you not only rewrite history (by turning the Romans into protectionists), you also claim through the Latin itself, the language of power, of the church, the law, the university and the western world that you are morally rightful on historical precedents.

EU:s version of mos maiorum is not based on auctoritas, nor on ancestral customs, but it is rather to be interpreted as exercising political and cultural control. Let me again quote Cicero: Oh what times, Oh what customs, O tempora, o mores!



Mare Nostrum 2014


Note: this is a (rather basic) English translation of the blog text posted 16th October (”Vad är mos maiorum?”)

Vad är Mos Maiorum?

Nyligen framkom att EU under två veckor med start måndagen den 13 oktober genomför en gemensam polisiär insats för att finna illegala immigranter. Syftet sägs vara att bekämpa den organiserade brottsligheten och motarbeta människohandeln. Med vetskap om tidigare liknade operationer finns dock anledning att frukta att det är den lilla människan, den papperslöse flyktingen, snarare än de kriminella organisationerna som kommer att råka illa ut. Politiker, journalister och människorättsaktivister har också protesterat, både mot själva insatsen som sådan och mot att den hemlighållits in i det sista. Alla medlemsstater har inbjudits och Sverige deltar i operationen.

Insatsen är tillkommen på italienskt initiativ och lanseras under det latinska namnet Mos Maiorum (uttalas ung. ”mås majorum”). Ord är betydelsebärande. De bär på budskap, historiska såväl som samtida. De sänder signaler både inom den egna organisationen och utåt om vilka man är, vad man gör och vad man vill uppnå. Att italienarna lanserar insatsen i en latinsk språkdräkt är knappast förvånande. Antiken har alltid fungerat som en kulturell referensram, från vilken man kunnat välja och vraka passande symboler och deviser såväl för att stärka gemensamma identiteter som för att legitimera makt och uppvisa bildning. I Italien finns förstås en särskild förtjusning för det egna latinska arvet.

Tidigare operationer har burit antika gudanamn såsom Hermes, Aphrodite och Demeter. Mos maiorum har en mer specifik historisk innebörd. Ordagrant betyder det ”förfädernas sed”. Mos översätts bäst med ”sätt, tradition, sedvänja”, samma ord som i plural blir mores, som i ordet moral. Eller tänk på Ciceros klassiska O tempora, o mores, o tider, o seder. Maiorum är plural genitiv av maiores i betydelsen de äldre, förfäder. Begreppet mos maiorum användes i antikens Rom, särskilt under republiken och den tidiga kejsartiden. Det fungerade som ett moraliskt rättesnöre i ett ytterst flexibelt samhällssystem, där fädernas seder var positiva ledstjärnor som visade hur Rom borde styras och skötas för stadsstatens och det allmännas bästa. Res publica, romarnas namn på sin republik, betyder just detta, de offentliga tingen, det allmänna.

För att förstå begreppet mos maiorum måste man först och främst klargöra att det i Rom före 500-talet efter Kristus och Corpus Iuris Civilis inte existerade en gemensam lagsamling. Man hade inte heller en skriven konstitution. Naturligtvis stiftades lagar även tidigare, men praxis och retorisk färdighet var oftast mer avgörande för rättegångarnas utfall. Den verkliga makten låg hos det rådgivande organet, senaten, som efter omröstning lät publicera sina resolutioner som consulta, vilka i princip aldrig ifrågasattes. Senatorerna var före detta ämbetsmän, framför allt konsuler och pretorer. Deras makt vilade på auctoritas, ett anseende som byggde på att man uppvisade gott omdöme, ålder (senat kommer från ordet senex som betyder gammal), värdighet och uppträdde som ett föredöme för samtiden och kommande generationer.

Auctoritas var nära förknippat med mos maiorum, och senatens medlemmar kunde uteslutas om de misskötte sig eller ertappades med ett icke oförvitligt leverne. Moral var centralt i antikens Rom, och även andra medborgare kunde få en ”prick” (nota) om de exempelvis svurit falskt, stulit, försökt begå självmord, uppträtt på scenen (!), brutit sina löften eller agerat på annat sätt som ansågs skada samhället. Råkade man ut för en prickning flyttades man ur sin tribus, ”rote” och tappade därmed sin rösträtt men tvingades att fortsätta betala skatt. Moralen kontrollerades särskilt av censorerna, som innehade det mest prestigefyllda av alla Roms ämbeten. Censorerna saknade visserligen formell makt i form av imperium; deras inflytande byggde istället just på auctoritas och mos maiorum. De satt längre än alla andra ämbetsmän, arton månader istället för ett år, och de kunde enbart väljas bland före detta konsuler. Följaktligen var de till ålder och erfarenhet komna. Fram till Sullas diktatur år 82 före Kristus var det censorerna som valde senatorer, kontrollerade riddarståndet, höll folkräkningar (census) och genom offentligt publicerade listor angav om någon skulle prickas och därmed uteslutas. Gammal var äldst, och få personer innehade så stor egentlig makt som Marcus Aemilius Scaurus, pretor, konsul, censor och under cirka tjugofem år (från 115 före Kristus) princeps senatus, senatens främste med rätt att bestämma dagordningen och tala först.

Mos maiorum var under antiken alltid ett positivt laddat begrepp. Förfädernas sedvänjor och traditioner hade byggt Rom, och det största hotet mot samhället ansågs utgöras av sedernas förfall. Att Rom mist sin ursprungliga styrka eftersom man lämnat det enkla livet vid plogen för att nu dricka dyra viner ur sinnrikt dekorerade silverserviser vid en aldrig sinande ström av fester och spel var ett återkommande tema i tidens litteratur. Ytterst handlade det om att mores, sederna, var Roms militära grund. För ett rike som vilade på härförares och soldaters tapperhet och disciplin var de gammaldags dygderna A och O.

Mos maiorum var anfädernas seder. Samtiden var det ofta sämre ställt med. Så kritiserade exempelvis censorn Cato på 100-talet före Kristus (han som ansåg att Karthago borde förstöras) tidens förfall och framdrev hårda reformer för att få romarna att återgå till en enkel livsföring, som han menade stod att finna i de italiska bergstrakterna snarare än i Rom. Mos maiorum var ett föränderligt begrepp, som betecknade ideala karaktärsdrag och handlingsmönster, hos enskilda och grupper som uträttat stora ting för samhällets bästa. Termen var starkt förknippad med Roms äldre tid, och efterhand som man ansåg sig bevittna den yngre generationens ständiga förfall, placerades tanken om hög moral hos andra folkslag. Särskilt berömd är Tacitus skildring av germanerna (omkring 100 efter Kristus), där den starkt imperiekritiske författaren och senatorn placerar de traditionella dygderna som mod, rättrådighet och måttlighet hos de nordliga grannarna snarare än hos romarna själva.

Rom var ett förmodernt samhälle, imperialistiskt, militaristiskt, våldsamt, mansdominerat, ojämlikt och ofta fullkomligt respektlöst inför den enskilda människans behov. Fördomarna var otaliga. Grekerna ansågs fega och opålitliga, orientaler osjälvständiga och depraverade, karthager sluga och grymma. Men Rom var också mångkulturellt, en smältdegel, ett rike som byggde på inkludering. Romarna lade mycket liten vikt vid ras. Att som på DN Kultur hävda att begreppet mos maiorum signalerar rasprofilering och fascism är alltså ur ett historiskt perspektiv felaktigt. Romarna adopterade och inkorporerade också med relativ lätthet andras traditioner, litteratur och gudar. I princip all diktkonst i Rom byggde på grekiska förebilder och Horatius kan i sin Epistel 2.1 (156–157) konstatera att ”det besegrade Grekland besegrade den ociviliserade erövraren och införde konsterna i det bondska Latium.” Anfadern Aeneas, huvudkaraktären i Vergilius ”nationalepos” Aeneiden, flydde från kriget i Troja i Mindre Asien och seglade via Afrika till Italien. Under antiken hade man aldrig fått för sig att stänga gränserna till Rom.


Aeneas flyr det krigsdrabbade Troja med sin far Anchises på ryggen och sonen Ascanius och hustrun Kreusa vid sin sida. Målning i Louvren av Carle van Loo, 1729.

Att benämna en operation som syftar till att spåra immigranter mos maiorum är ur ett historiskt perspektiv missvisande. Vems seder, vems moraliska förebilder åsyftas egentligen? Inte romarnas, som var de som använde sig av termen. Knappast kan väl heller tanken vara att åberopa något mer närliggande historiskt exempel. Genom att återbruka en latinsk term i ny tappning skriver man inte bara om historien (förvandlar romarna till exempel på protektionism), man hävdar också genom språket i sig, latinet, maktspråket, kyrkans språk, rättens, vetenskapens och västerlandets språk att man på historisk grund har den moraliska rätten på sin sida.

EU:s version av mos maiorum bygger inte på auctoritas, inte på förfädernas seder, utan är snarast att betrakta som utövande av politisk och kulturell makt. Jag säger som Cicero, o tider, o seder, o tempora, o mores.


Medelhavet idag