Vi är många som försöker förstå valet till Europaparlamentet förra söndagen. Trots att resultatet egentligen inte kom som en överraskning, tycks de flesta, liksom jag, närmast chockerade över den stora andel röster som gick till nationalistiska partier, som ger uttryck för rasistiska, homofoba och Europafientliga åsikter. En jordbävning och en chock för hela Europa, sade Frankrikes premiärminister efter att en fjärdedel av landets röster lagts på Nationella Fronten. Dansk Folkeparti, UKIP och Gyllene Gryning är andra partier som gått starkt framåt, medan de nationalistiska partierna står sig svaga i Spanien och Portugal och backar i Östeuropa. Jag skulle gärna fördjupa mig i de historiska förklaringarna till de olika trenderna i skilda delar av Europa och tar tacksamt emot kunniga lästips. Även i Sverige har reaktionerna på SD:s framgångar varit starka. Oavsett specifik tillhörighet och valutgång har representanter från de andra partierna uttryckt sin oro för att SD går framåt. Självklart gläds Miljöpartiet och Feministiskt initiativ samtidigt åt de egna framgångarna och lika självklart är man inom särskilt Moderaterna besvikna.

Besvikelse kan ta sig olika uttryck. Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, lade under tisdagskvällen efter valet på twitter upp en bild på segerjublande miljöpartister med kommentaren: ”Som diabetiker drillad men för oss kvinnor går midjemaxet vid 82 cm, sen förhöjd risk för hjärtat och en del annat” (bilden till vänster). Som svar på frågan från Ylva  Johansson vad hon menade med uttalandet, svarade Abrahamsson: ”Man ska inte bara propagera sund miljö/mat. Man ska leva det oxå. Då kommer midjemåttet in” (bild höger). De manliga politikerna på bilden nämns inte med ett ord. Kvinnorna, däremot, har överskridit sitt ”midjemax” och Abrahamsson tycks veta varför. De äter inte tillräckligt nyttig mat. Inte nog med att det är hälsofarligt, det visar dessutom att de gröna kvinnliga politikerna inte lever som de lär.

Abrahamsson lade senare upp ett inlägg på sin blogg, där hon under rubriken ”Tabu att kommentera osunda midjemått, förlåt!!!!” spär på sina argument. Ursäkten i rubriken finns där, men i inlägget hävdar hon snarast att omgivningens reaktioner på uttalandet var överkänsliga. Det är tabu att kommentera rödgröna politikers ”ganska uppenbara rondör”, menar Abrahamsson och påpekar att ingen minsann hade problem att diskutera såväl Anders Borgs frisyr som Fredrik Reinfeldts viktminskning i sociala medier. När det handlar om moderata män är det alltså acceptabelt att kommentera utseende, men inte när det gäller rödgröna kvinnor i offentligheten.

Abrahamsson är inte dum och självklart förstår också hon att det är stor skillnad på att kommentera Borgs hästsvans, Reinfeldts viktminskning och kvinnliga politikers ”rondör”. Hästsvansen gjorde ju närmast Borg pojkaktigt charmig och signalerade en hälsosam distans till etablissemanget. Kombinationen ansvarstagande finanskontrollör och busig gosse sände positiva signaler, och inte blev det sämre när Borg lät klippa svansen heller. Då uppvisade han mognad. Örhänget är kvar, dock. Kanske bär finansministern på en inre rebell? Det gör honom i så fall enbart mänsklig. Att Reinfeldt går ner i vikt uppfattas också det i positiva termer. Han kan vara tyngd av regeringsbördorna, och kanske är han sorgsen efter skilsmässan. Förlusten av kilo förmedlar en bild av att Reinfeldt tar ansvar alternativt att han har ett känsloliv, trots att han väljer att i övrigt inte stoltsera med det senare. Det talas också om att han tränar, är i god form, och på så sätt förbereder sig inför valrörelsen. Han sköter sig och är redo att axla rollen som ledare, helt enkelt. Till skillnad från den ironiska kommentaren om kvinnliga midjemax förmedlar också skriveriet om Reinfeldts träning enbart fördelaktiga budskap. Det är inte en slump att amerikanska presidenter tycker om att plåtas under joggingturer. En makthavare som tränar uppvisar stabilitet, omdömesförmåga och beredvillighet att underkasta sig kroppslig och mental disciplin. Förresten avslöjade Anders Borg i samband med tofsklippet att han börjat ett nytt liv också i fråga om kosten. Kort hår, soppa och frukt berättar om en man som vet att strama åt när så krävs.

Den kvinnliga kroppen har genom århundradena utsatts för noggrann granskning och ofta bedömts oförmögen till tungt, ansvarsfullt och ledande arbete. Även då kvinnan faktiskt befunnit sig i maktposition har hennes fysiska företräden stått i förgrunden. Antingen har hon ansetts i avsaknad av kvinnlighet (Margaret Thatcher, Angela Merkel eller varför inte Fulvia, Antonius fru) eller så har man valt att fokusera på hennes skönhet och åsidosatt hennes kompetens. Herregud, över tvåtusen år efter att Kleopatra begick självmord håller vi fortfarande på att diskutera huruvida hon var vacker eller inte. Kleopatra var en ytterst begåvad regent som styrde över ett av antikens viktigaste riken. Ändå pratar vi huvudsakligen om hennes näsa. För visst måste hon ha varit snygg; varför skulle annars två framstående romerska politiker, Julius Caesar och Antonius, äventyra sina karriärer för att vara med henne? Man tycker att en kvinnlig svensk politiker 2014 borde hålla sig för god för att fälla nedsättande kommentarer om andra kvinnors kroppar. Kanske är det själva det faktum att varken Romson eller Lövin faktiskt är överviktiga som gjorde inlägget möjligt. Hade de varit ohälsosamt korpulenta hade nog Abrahamsson inte kommit undan med utspelet.

Kritik fick hon förstås. ”All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen”, uttalade sig Isabella Lövin. Coolast svar på tal gav ändå Birgitta Ohlsson, som lade upp en bild på sin höggravida mage tillsammans med följande smarta kommentar: ”Granska kvinnliga politikers åsikter – inte vår midja eller mage.” Till Abrahamssons försvar skall dock sägas att hon senare lade upp ännu ett inlägg på twitter med en ursäkt utan förbehåll: ”Ok, jag har dummat mig och ber @asaromson och @IsabellaLovin om ursäkt för det. Ovärdigt en riksdagsledamot – ja, det också!”

Kritiken mot utspelet stannar gärna i en diskussion om midjemått och utseendefixering. Dock begränsas inte Abrahamssons kommentar till den kvinnliga kroppen. Hennes inlägg genomsyras av kritik mot miljöpartisternas brist på sunda vanor. Själv har hon kontroll över sitt ätande och sin kropp, menar hon (”som diabetiker drillad”), Romson och Lövin har det inte. Karaktär är nyckelordet. Reinfeldt tränar och Abrahamsson äter sunt. Båda uppvisar på så sätt stabilitet och disciplin, vilket i slutändan också gör dem mer lämpade för ledande uppdrag. Inte kan man styra ett land om man inte ens kan kontrollera sitt midjemax? Hur skall man kunna föra en ansvarsfull ekonomisk politik om man inte kan tygla sitt eget sötbehov? Man måste kunna hålla igen, i utgifter såväl som i matintag. Tillväxt bör handla om finanser, inte midjemått.

Att kritisera och håna politikers utseende i syfte att påpeka brister i deras karaktär och ledarskap är en gammal välbeprövad taktik. De retoriskt drillade talarna under antiken behärskade dessa knep till fullo. Under den romerska republiken, en starkt tävlingsinriktad politisk kultur där rivaliteten mellan kandidaterna till de årliga valen var stenhård, var kroppsliga tillmälen närmast vardag. Klander genom invektiv (vituperatio) var en av talekonstens viktigaste grenar. Cicero är visserligen mest känd som det latinska språkets främste stilist, men inte heller han sparade på krutet när det gällde att genom offentliga tal peka ut motståndarnas brist på karaktär och moral. Antonius var en försupen idiot som trivdes i sällskap med skådespelare och annat löst folk, Verres en njutningssökande rövare och grym girigbuk, Catilina var otyglad, liderlig och galen, Piso ett monster och en gris. Kvinnorna fick sin beskärda del förstås. Den vackra Clodia, Catullus Lesbia, liknades vid en prostituerad; hennes ögons glöd, hennes fria tal, klädedräkt, smycken och sällskap avslöjade henne.

Utseendet angreps, och påhoppen var grova. Vatinius var ful som stryk, och Cicero hånade öppet hans utstående ögon och svullna hals. Buskiga ögonbryn, missfärgade tänder och osnyggt sluttande pannor förekom ofta i talen och användes för att svärta motståndarnas karaktär. Ett anskrämligt yttre avslöjade enligt den romerska morallogiken en lika motbjudande natur. Fulhet hånades med lätthet och ironi, men även en alltför stor omsorg om yttre skönhet var förkastlig. Chrysogonus anklagades för att strutta omkring, olja sitt hår och stinka parfym. Varje man som rullade på höfterna då han gick, talade med svag röst, bar långärmad klädedräkt, trimmade ögonbrynen, rakade håret på bringan eller lockade sitt hår uttryckte genom sitt yttre försvagad manlighet och därmed brist på ledaregenskaper i krig och fred.

Isak Hammar har i en prisad avhandling som lades fram i höstas vid Lunds Universitet visat med vilken systematik motståndarnas mindre smickrande karaktärsdrag häcklades (Making enemies. The logic of immorality in Ciceronian oratory). Hån mot andras kroppar, ansiktsuttryck, frisyrer och gång tillhörde grundrekvisitan, och allt handlade i grund och botten om moral. I republikens Rom var idealbilden av en styrande politiker en man som visade mod, behärskning och klokhet. Staden hade byggt sitt imperium på militär styrka, gudfruktighet och rättrådighet. Varje tendens till brist på karaktär, varje form av omåttlighet, vare sig det gällde alltför stort intag av mat, dryck, sex, sömn, vila eller för all del poesi eller grekisk filosofi, var skadlig för den gammeldygdiga manligheten och hotade i förlängningen att bringa Rom på fall. Man skulle se ut som en karl, gå som en karl, man skulle visa måttfullhet, uthållighet, mannamod och integritet. Annars kunde res publica vara i fara.

Cicero och Maria Abrahamsson representerar såklart skilda politiska kulturer. I Rom var politikern med självklarhet man, enligt idealet en aristokrat som satte republiken främst, ledde staten i krig när så krävdes, helst därefter återvände till det enkla livet vid plogen, uppvisade vishet, gjorde släkten stolt genom ämbeten och triumfer, behandlade sina soldater som en god far, offrade till gudarna, producerade barn och ägde lagom mycket ärvda pengar. Dagens svenska politiker skall gärna ha en betydligt mer folklig framtoning, aldrig blotta sig för misstag, vara goda lagspelare och tja, om man vill vara elak, inte utmärka sig, sticka ut eller sticka upp. Militär kompetens räknas som i Rom och USA knappast som en bonus. Men där finns också, även med den stora skillnaden i påhoppens grovhet, en dos gemensam värdegrund, i synen på kroppen, på karaktär, på moral och på politiskt ledarskap. En god, sund och framför allt måttlig livshållning uppnås genom kroppens tuktning och kontroll. Kroppen avslöjar din inre styrka, dina principer och din karaktärsfasthet, samma egenskaper som gör dig mer eller mindre lämpad att leda landet i lust och särskilt i nöd.

Så hur såg Cicero själv ut? Vi har inga helkroppsavbildningar att gå efter, enbart ett välkänt porträtt. Men nog ser han ut att ha haft en viss rondör? Eller pondus då, som det hette i Rom.

Porträtt av Cicero från Kapitolinska Museerna, Rom