Förra torsdagen började med nyheten att man hittat Pompeji. Ett nytt Pompeji alltså. I Andalusien. Peter Kruschwitz, Classics Professor i Reading och tillika flitig bloggare, reagerade sin vana trogen direkt och lade till även denna plats på sin långa lista över upptäckta Pompejis runt om i världen. Sverige är också representerat, förstås. Han presenterar en regel också: ”Don’t call it a ‘Pompeii of the _____’ unless (i) it was destroyed by a volcano and (ii) you’d be prepared to call Pompeii a ‘_____ of Roman Campania’.” Nå, regeln kommer knappast att följas och Peters lista lär växa ytterligare.

Pompeji: Originalet

Alla vägar ledde till Pompeji denna torsdag. I Svenskans kulturdel fanns ett fint, mycket välskrivet reportage av Lotta Lundberg om Dresden, bland Pegidademonstrationer och minnen av bombningarna för sjuttio år sedan. I reportaget jämförs det bombade Dresden explicit med Pompeji. Det är ett Pompeji. Jag antog att Pompeji här figurerade som synonym till ”ruinstad” i en generell mening, men antikvetaren i mig reagerade ändå på liknelsen. Jag uppfattade den som ovanlig. Pompeji och Dresden drabbades båda av förstörelse, och många dog i städerna av extrem hetta. Men olikheterna är många. Pompeji begravdes under Vesuvius aska och pimpsten och många kvävdes av vulkanens gaser, Dresden bombades och brann, människor sögs upp i eldstormar. Det ena en naturkatastrof i augusti 79, det andra ett krigsanfall i februari 1945. Pompeji var en medelstor villa- och handelsstad, Dresden en kulturstad, ett arkitektoniskt barocksmycke.

Nå, största delen av dagen arbetade jag med att färdigställa ett kapitel om filmen Gladiator, som skall ingå i den första bok på svenska som handlar om antiken på film och TV, Svärd, sandaler och skandaler: antiken på film och i tv (red. Isak Hammar & Ulf Zander, Lund 2015). I högarna av böcker på ämnet som balanserade på mitt skrivbord läste jag just inledningen till Classics for all. Reworking Antiquity in Mass Culture (eds. Dunstan Lowe & Kim Shahabudin, Cambridge 2009), då jag noterade att ett av kapitlen i boken handlade just om hur Pompeji används som symbolisk bild för förstörelse. Detta var helt klart en Pompejidag, så jag tillät mig lägga undan det egna arbetet en stund för att läsa Joanna Pauls ”‘I fear it’s potentially like Pompeii’. Disaster, mass media and the ancient city”.

Paul kan konstatera att referenserna till Pompeji i samband med våldsam förstörelse under senare år varit mycket vanlig i amerikansk press, särskilt efter 11:e september 2001 och i samband med orkanen Katrina 2005. New Orleans beskrevs upprepade gånger som ”vår tids Pompeji” i tal och dagstidningar (”Bourbon Street was completely deserted. It was a surreal scene – almost like a museum of its former self – comparable, perhaps to the great Roman city of Pompeii”). De förstörda delarna av staden blev småningom turistmål, en spökstad, ”de dödas stad” där de guidade turerna spann föreställningen om ett amerikanskt Pompeji ytterligare. Fakta blandades med påhitt, och de fattiga drabbade i New Orleans beskrevs med hänvisningar till de avgjutningar av döda som ännu idag kan ses i Pompeji, också de uppmålade som egendomslösa.

Efter 9/11 beskrevs New York upprepade gånger som ett Pompeji. I Wall Street Journal rapporterades: ‘‘Outside on the sidewalk, the scene looked like Pompeii after the eruption of Mount Vesuvius. Inches of ash on the ground. Smoke and dust clouding the air’’. I ett TV-program på History Channel skruvade Charles Pellegrino upp analogin ytterligare. Inte bara förstörelsen var identisk, de drabbade från förr och nu delade ett mänsklighetens grymma öde som överbryggande årtusenden: ”The Pompeians, the Herculaneans, they are really us’’. Det tycktes som om pompejanerna talade direkt till den moderna världen, hade ett budskap, upplyste om fördolda sanningar. Genom berättelser om mänskligt mod inför katastrofen, heroiska handlingar inför rädsla och under de största påfrestningar, länkades de båda förödelserna samman. För Pompejis del var dessa berättelser förstås i stort påhittade, men det förtog inte storheten i den historiska parallellen.

Joanna Paul diskuterar vidare vilka implikationer Pompejiliknelsen har, bortom det värdeneutrala ”ruinstad’’. Hon argumenterar trovärdigt för att den begravda staden vid Vesuvius fot bär en egen kulturell tradition, där idén om moral, syndigt leverne och straff varit tongivande. Redan under senantiken uppkom berättelser om hur den kristne guden förstört Pompeji till hedningarnas straff. Sodom och Gomorra lurade runt hörnet, och faktiskt finns i Pompeji en graffito med just dessa platsers namn nedklottrade. Naturligtvis har man spekulerat kring om texten skrivits av en kristen eller jude under vulkanutbrottet, men lika självklart är att vi inte har en aning om när, av vem eller varför den nedskrevs på en vägg i Pompeji.

Det är genom 1800-talets storsäljande The last days of Pompeii, skriven av Edward Bulwer-Lyttons 1834, som föreställningen om Pompeji tar fast plats den amerikanska populärkulturen. Boken blev en publiksuccé och fick en lång rad efterföljare; fram till 1914 utkom över 200 romaner med antika teman. I princip alla filmer med Romtema har i någon form inspirerats av romanen och efterföljarna Ben-Hur (1880) och Quo Vadis (1896). The last days etablerade fast och bestämt tanken om att Pompeji drabbades av förstörelse som straff för invånarnas syndfulla omoraliska leverne. Bilden av Rom som ett orgieindränkt imperium befolkat av druvtuggande vinsörplande gladiatoråskådare har allt sedan dess en fast förankrad plats i den amerikanska populärkulturen. Mot det korrupta imperiets företrädare ställs ärliga oförvitliga hjältar, personifierade av kristna (Quo Vadis?) eller män med republikanska böjelser (Gladiator).

Pompeii, filmen som kom förra året, är förresten bara en i raden i en lång tradition av vulkanromantiska epos. Den är bara ovanligt uselt gjort, med stela skådespelarinsatser, taffliga repliker och en lång rad uppstaplade klichéer. Jon Snow, eller vad han nu heter, är visserligen snygg, men när han rycker ut i värsta Mannen-som-talade-med-hästar-aktion mitt bland de sedvanliga arenastriderna och romerska översittarprefekterna står jag faktiskt knappt ut längre. The Guardian kallade den ”this explosively stupid swords’n’sandals’n’scorchin’ lava hotchpotch’’. Det är bara att hålla med.

Joanna Paul vill förstås inte göra gällande att alla referenser till Pompeji i modern tid har en moralisk underton. Men den kan heller inte helt ignoreras. I samband med Katrina fälldes mångfaldiga uttalanden om att orkanen var Guds straff för Irakkriget, amerikansk rasism och allmänt omoraliskt agerande. Efter 9/11 uppmålades inte sällan explicita paralleller mellan Rom och USA. Imperier har ju en tendens att förr eller senare falla, och Rom utgör ofta ett varnande exempel på en arrogant makt som vuxit ifrån sina ursprungsvärden genom alltför vida erövringar och stora materiella egendomar. Pompeji blev en analogi för katastrofen med en moralisk underton. Parallellerna är flera. Robert Harris skall enligt egen utsago byggt sin beskrivning av de flyende i boken Pompeji (2003) på bilder från 9/11. Pompeji speglas i det moderna, och samtiden i bilden av det dåtida skeendet.

När man talar om Pompeji som symbolisk bild för undergång orsakad av synd är det omöjligt att inte påminnas om skådespelaren Joan Collins uttalande i Playboy, där hon jämförde AIDS-epidemin under 1980-talet med romarrikets fall: ”It’s like the Roman Empire. Wasn’t everybody running around just covered in syphilis? And then it was destroyed by the volcano.”

Inga kommentarer.

Pompeji har vid det här laget helt tagit över min dag. Men fortfarande har jag inte förstått referensen till Pompeji just i samband med Dresden. Den känns ännu udda. Någonting skaver, som man säger nu för tiden. Artikeln jag läst talar om Pompejireferenser i samband med oväntad plötslig förstörelse som ett utpräglat amerikansk fenomen, med en moralisk underton stadfäst genom The last days of Pompeii och dess efterföljare. Men i samband med Dresden beskrivs ju de utsatta som offer utan moralisk underton. Kritiken riktas mot förövarna, de allierade.

When in doubt, kontakta Twitter. Jag är ju kompis med Joanna Paul där och har även sprungit på henne på någon konferens. Jag twittrar och frågar. Vet du om Dresden brukar nämnas i Pompejitermer? Svar några timmar senare: Nej, hon hade också undersökt hur Pompeji använts som referens under andra världskriget, hade förväntat sig att hitta en massa notiser om just Dresden men inte gjort det. Joanna skickade mig en artikel hon skrivit om just detta, ”Pompeii, the Holocaust, and the Second World War” från Pompeii in the Public Imagination from its Rediscorvery to Today (eds. Shelley Hales and Joanna Paul, Oxford 2011).

Paul börjar denna artikel med Primo Levi som skrev två poem med Pompejianknytning, ”La Bambina di Pompeii” och ”Plinio’’. I den förstnämnda förflyttas läsaren från gipsavgjutningen av ett barn i Pompeji till Anne Frank och vidare till en anonym skolflicka i Hiroshima; i den andra lånar poeten Plinius röst för att betrakta händelserna den 24 augusti år 79. Levis författarskap är starkt påverkat av förintelsen – han var ju själv Auschwitzöverlevare – och i båda dessa dikter används Pompeji som en bild av förödelsen på avstånd. Förintelsen beskrivs genom den antika linsen som ett poesins sätt att bearbeta det ohyggliga. Paul spårar liknande strategier hos samtida författare och pekar ut Pompeji som ett användbart exempel, just eftersom våra kunskaper är begränsade. De dödas kroppar är tomrum i askan som fyllts av gips men som också kan uppfyllas av berättelser om den egna tidens mänskliga mardrömmar. De döda då talar för de döda nu. Att ge de bortglömda en röst är ett återkommande tema i dessa Pompejibeskrivningar.

Även bilden av Pompeji som ruinstad har en plats i andra världskrigets berättelser. Särskilt ofta användes analogin för att beskriva och måla av London under Blitzen. Pompeji nyttjades som estetisk modell för konstnärer som avbildade den bombade staden. Pompeji, ruinstaden per se, bildade en förståelseram inom vilken tidens fasor kunde beskrivas och förstås. Även här fungerar alltså Pompeji som ett emotionellt och bildligt verktyg för att hantera samtiden.

Pompeji självt bombades också under andra världskriget. De allierade fällde över 150 bomber på platsen och förstörde delar av de antika byggnaderna samt även platsens museum. Genom ödets ironi inträffade en av bombningarna 1943 just den 24 augusti. Intressant nog, visar Paul, har denna förstörelse systematiskt tonats ner. Brittiska krigsreportrar noterar förstås de historiska parallellerna på platsen, åskådarljuden från den romerska amfiteatern smälter samman med skottlossning och bomber, men skyller de allierades insatser helt på tyskarna. Också i efterkrigets hand- och guideböcker tonas bombningarna kraftigt ner eller nämns inte alls.

De exempel jag hittat under min Pompejidag handlar alltså dels om moderna amerikanska referenser, där Romanalogin inte sällan bär på en moralisk underton, dels om berättelser från dem som utsattes för tyska bombningar, förföljelser och dödsläger under andra världskriget. Inga exempel från Dresden. Säkert finns de, jag har inte forskat i detta själv och Joanna har inte djupstuderat Dresden. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över att Pompejianalogin under andra världskriget vid ett första påseende verkar frånvarande i samband med de allierades bombningar. Förstörelsen av Pompeji självt tonades kraftigt ner, Dresden syns inte vid en första genomgång. Monte Cassino: finns aktiva Pompejibilder där? Naturligtvis beror det på vem som skriver och vilka berättelser vi väljer att läsa. Segrarna har absolut företräde till berättelsen om kriget. Jag avslutar dagen med att göra en snabbgoogling på Pompeii + Dresden och får faktiskt en träff. En Dresdenpoet, Durs Grünbein, beskriver i ett verk det berg av materiella lämningar som samlades ihop i Dresden som ett Vesuvius. Här ett Dresdenexempel alltså, men inte skrivet från de allierades sida utan från de drabbades.

Handlar Pompejianalogin ytterst om identifikation? Alltså: anser vi att Pompeji är ”vårt”? Är det därför Pompejis öde bara kan hända ”oss” (New York, London, Dresden hos Grünbein) men som ‘‘vi’’ inte kan låta drabba andra (Dresden utifrån de allierades perspektiv)? Är vi alla resenärer i ruinstaden som grips av människornas öde och grubblar över mänsklighetens villkor, som reflekterar över dödens plötslighet, som söker svar på eviga frågor hos gipsfigurerna som kurar nära varandra? Begränsar detta vår möjlighet att använda Pompejianalogin när de drabbade inte är ”vi” utan ”de andra”? Är det för att jag är uppvuxen med de allierades berättelse om andra världskriget som Pompeji blir en ovan analogi just i samband med Dresden? Faller det sig mer naturligt för en reporter bosatt i Berlin att skriva detta än det skulle varit för en brittisk skribent? Kanske, men jag vet inte. Minsta genomforskning kan helt kullkasta dessa reflektioner.

Hur avsluta en Pompejidag? Med ett svensk exempel, förstås. En favoritmelodi – Trubbel – av en favorittrubadur, Olle Adolphson. Här i den underbara Monica Zetterlunds tappning. Lyssna på femte versen och älska rimmet ruiner/sekiner:

Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner
Jag traskar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
Och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
Och ta vårt liv och mina katter som de är
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär