Ett bevarat fragment av inskriften Laudatio Turiae. Längst upp syns avslutningen av textens överskrift: -XORIS. En gång i tiden har där stått ”uxoris”, alltså ”fruns”.

I fredags var det dags igen. Då samlades ett trettiotal forskare, lärare, doktorander och studenter på Humanisten i Göteborg för att diskutera antikens Rom. Vårt nätverk FokusRom stod som arrangörer, och tre föreläsare fanns på plats, Josiah Osgood från Georgetown University i Washington, Emily Hemelrijk, Amsterdam, och Gunhild Vidén, som är latinprofessor i Göteborg. Temat för dagen var den inskrift som brukar kallas Laudatio Turiae (”lovtal till Turia”). Inskriften är den längsta inhuggna privata text som bevarats från den romerska antiken och den berättar en sällsam historia. Romarna höll lovtal, laudationes, vid begravningar av elitens män och kvinnor, och inskriften i fråga tycks närmast ordagrant citera det tal en man höll vid hustruns likbål då hon med döden lämnade honom efter fyrtio års äktenskap. Kvinnan brukar kallas Turia, eftersom hon tidigare ansetts identisk med en person som benämns så i de skriftliga källorna, men de flesta forskare menar idag att hennes identitet är okänd. Hur som helst, ”Turia”, ”Frun” eller Laudata (den lovprisade) som hon omväxlande kallas i den moderna litteraturen levde ett minst sagt omvälvande liv. För var och en som till äventyrs tror att romerska kvinnor av hävd och i princip hölls inlåsta i det egna hemmet, spann, födde barn och hade mycket litet att säga till om i politiska ärenden är inskriften en verklig tankeväckare. Du hittar den på nätet på både latin och engelska. Låt oss för enkelhetens skull här kalla huvudpersonen för Turia.

Turias föräldrar mördades då hon ännu var ung; den bevarade texten börjar med denna händelse. På egen hand såg hon till att ställa förövarna inför rätta, varpå hon genomdrev att faderns testamente skulle äga laga kraft och arvet från föräldrarna fördelas rättvist mellan henne, systern och deras respektive. En tid härefter utbröt det romerska inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. Mannen stod på Pompejus sida i striderna (fel val…), råkade i onåd och tvingades fly. Hemma i Rom skötte Turia hus, familj och affärer. Hon bistod honom genom att skicka ansenliga mängder av juveler, slavar och likvida medel, och hon försvarade deras hus då det blev attackerat av våldsamma gäng. Det var också hon som utverkade benådning av Caesar så att mannen kunde komma hem. Men bekymren fortsatte. Nya inbördeskrig präglade Rom efter Caesars död. Under utrensningarna år 43 f. Kr. fann sig mannen proskriberad, fredlös. Åter var det Turia som ryckte ut, ordande, fixade och gömde sin man undan förföljare och bödlar. Proskriptionerna infördes av triumvirerna Octavianus (den blivande Augustus), Antonius (han som sedan blev ihop med Kleopatra) och Lepidus. De lät publicera namn på de fredlösa på Forum, varefter det stod var och en fritt att ha ihjäl personerna i fråga för en hygglig summa pengar. Syftet med proskriptionerna vara att samla in pengar för att få fatt på Caesarmördarna och samtidigt bli av med politiska motståndare. Processen var grym och effektiv. De dödades huvuden överlämnades till triumvirerna som bevis på att dådet uträttats. Cicero var den mest kände av offren och hans huvud och händer (eller hand) spikades tillsammans med andra framstående romares huvuden upp på talarstolen rostra till allmän beskådan. Detta var en terrorregim och syftet var att sätta skräck i betraktarna.

Ciceros död i en medeltida handskrift

Octavianus var en av de drivande i blodbadet, men eftersom han sedermera transformerade sig själv till landsfadern Augustus förmedlar flertalet augusteiska berättelser en bild av honom som relativt oskyldig, medan kumpanerna Antonius och Lepidus ställs som ansvariga. Samma sak gäller i Laudatio Turiae. Texten förtäljer hur den (gode) Octavianus (här kallad Caesar Augustus) återgav Turias man hans medborgarrätt, egendom och liv. Lepidus, skurken, var dock kvar i Rom och vägrade envist att ge mannen friheten åter. Frun gick då, allt enligt inskriften, in på den mest mansdominerade av alla arenor, Forum Romanum, fram till Lepidus tribunal, lade sig framstupa raklång framför triumviren och bönade och bad honom att tillkännage benådningen. Resultatet? Hon blev bortsläpad, förnedrad, utsatt för våld och verbalt bespottad, allt medan hon, fortfarande enligt texten, högt reciterade Octavianus benådning. Hennes insats gav resultat. Händelsen satte Lepidus i dålig dager och han blev så illa tvungen att ge med sig och låta Turias man återfå friheten.

Paret levde inte lyckliga i alla sina dagar härefter. Inskriften berättar att de förblev barnlösa. Turia, denna hedersdam, sörjde djupt, särskilt för mannen som skulle gå miste om arvingar. Hon erbjöd honom skilsmässa. Ja, inte nog med det; hon lovade att själv skaffa fram en lämplig fertil yngre kvinna som skulle kunde ge honom barn. Själv skulle hon också bo kvar i huset, sköta affärerna och se till avkommorna såsom sina egna. Mannen vägrade, och tur var nog det. De fortsatte att leva som gifta, Turia och hennes man. Nu, långt senare, håller han ett sorgfyllt tal vid hennes bår, där han prisar hennes egenskaper och gärningar och beskriver hur oändlig ensam, orolig och hjälplös han känner sig utan henne. Dock, avslutar han, hennes minne skall leva kvar, som en ledstjärna för honom och andra. Och visst får man säga att han lyckades, mannen, genom att låta rista in sitt tal på väldiga marmorplattor. Ännu tvåtusen år senare sitter vi, en grupp Romkunniga, norr om Germanien en hel dag och diskuterar deras liv, strapatser och barnlöshet.

Vårt program på FokusRom i fredags

Man kan förstås applicera mängder med olika slags perspektiv på denna högintressanta inskrift. Hur ovanlig är den? Skall vi se den som ett unikum, eller var den bara en av många inhuggna texter om modiga kvinnor som en gång kunde läsas i antikens Rom? Texten är ytterst smakfullt inristad, men ger samtidigt ett talat intryck. Varför omformulerade mannen inte sig mer inför den inhuggna versionen? Satt inskriften på Turias grav och var låg den? Vi kan ana från andra källor att den lästes högt vid årsdagarna av hennes död. Men vad uppfattade egentligen de förbipasserande? Och vad säger själva texten? Vem var Turia? Kan inskriften användas för att rekonstruera hennes liv? Vad betyder betoningen på egendom och pengar i texten? Säkert bör inskriften läsas också som en minnestext över mannan själv. Hur skall vi då tolka det faktum att han prisar fruns rådighet genom svårigheterna medan han framställer sig själv som förhållandevis svag?

De tre föreläsarna diskuterade olika aspekter av inskriften utifrån skilda frågeställningar. Josiah Osgood, vars bok om Laudatio Turiae snart finns i tryck, sökte sätta händelserna i Turias liv i ett större sammanhang genom att diskutera vad vi vet om andra framträdande kvinnor vid samma tid. Julia, Antonius mor, var en av dem. Också hon framträdde offentligt, inför Antonius själv, för att be om nåd för sin bror, Antonius morbror. Även i detta fall var triumviren tvungen att ge med sig. Caesarmördaren Cassius mor var en annan frontfigur som med emfas hävdade att sonen borde stanna hemma i Italien. Det kunde helt enkelt vara farligt för gossen att resa österut. I efterhand skulle det visa sig att mamma hade rätt, förstås. Än mer framträdande var Servilia, Brutus mor och Caesars älskarinna. Hon drev regelrätta politiska möten där ledande män och kvinnor var närvarande. Mest berömt och alltid lika uppfriskande är det brev från Cicero där han berättar hur han vid ett möte lagt ut texten om lämpligt politiskt agerande då Servilia helt enkelt bad honom att hålla klaffen. ”Jag satt tyst därefter”, skriver Cicero. Denne pompöse orator som aldrig slutade prata och som fyllt bok efter bok med den ena efter den andra harangen om sin egen förträfflighet blev tystad av en kvinna. Man bara måste älska det.

Gunhild Vidén pratar om Turias trofasthet.

Emily Hemelrijk fokuserade istället på hur den lovprisade kvinnans dygder beskrivs i inskriften. Visserligen tillskrivs hon tidens alla återkommande kvinnliga egenskaper, såsom lydnad, lojalitet, diskret skönhet, gudfruktighet utan vidskepelse, ihärdighet i ullspinning och fallenhet för välgörenhet. Men när dessa karaktärsdrag väl är uppräknade framträder en rad andra egenskaper som brukar förknippas med framstående män. Turia beskrivs såsom innehavande virtus (från vir, man), det manligaste av alla romerska karaktärsdrag. Virtus tillhör de många latinska begrepp som är närmast omöjliga att översätta eftersom de tillhör ett oss främmande samhälle och tankesystem. ”Mannamod” kallades det alltid förr, men virtus innehåller i själva verket alla de egenskaper en aristokratisk man i det krigiska Rom skulle besitta, rådighet, tapperhet, klokhet, besinning. Tänk Ned Stark i Game of Thrones så har du en man med verklig virtus. En av Hemelrijks poänger är att uppräkningen av de kvinnliga egenskaper som Turia besitter möjliggör det för mannen att prisa också hennes mer ”manliga” initiativ. Det är också av vikt att hon uträttar alla sina stordåd inte för att framhäva sig själv utan för mannens skull. Även Gunhild Vidén (bilden) återkom under sitt föredrag, dagens sista, till Turias lojalitet mot mannen och understök också hennes pietas, trofasthet, först mot föräldrarna, senare mot mannen. Tack vare denna hennes underordning i förhållande till mannens väl och ve, kunde hennes aktiviteter på Roms manliga publika scen tillåtas och hyllas.

Quattuorfeminatet som driver FokusRom. Från vänster: Ida Östenberg (ego sum), Antiken Göteborg, Anne-Marie Leander Touati, Antiken Lund, Gunhild Vidén, Latin Göteborg och Cajsa Sjöberg, Latin Lund. Ursprungligen bestod kvartetten av Gunhild, Cajsa, jag och Eva Rystedt (Antiken, Lund) nu emerita.

Vad är då FokusRom? Vilka är vi? Vad gör vi? Och varför? Jo, nätverket bildades 2008 som ett samarbete mellan Göteborgs och Lunds Universitet, specifikt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin. De gamla klassiska institutionerna som inkvarterade både Antikens kultur och de klassiska språken hade just splittras på alla de fyra universitetsorterna, där AKS gått till arkeologin och filologin till språkinstitutioner. Vi tog det som en utmaning att arbeta mer tvärvetenskapligt. Historia, kultur och språk hör nära samman och för att kunna studera och diskutera de antika civilisationerna krävs kunskap och förståelse för både föremål och text. Målet för vår verksamhet är att främja ett akademiskt helhetsstudium av den antika romerska civilisationen grundat på historisk, språklig, kulturvetenskaplig, arkeologisk och konsthistorisk kompetens. Ursprungligen finansierades projektet av de humanistiska fakulteterna i Göteborg och Lund. Nuförtiden är det fakulteten i Lund som står som huvudsponsor, med benägen hjälp av Institutionen för historiska studier i Göteborg. För alla intresserade har FokusRom en facebooksida där information om våra seminarier, kurser och läsdagar läggs upp regelbundet, liksom nyheter om konferenser, böcker och antikvetenskapliga verktyg. Har ni intresse för antikens Rom, gå med! Kom också gärna med förslag och funderingar över vilka teman och frågeställningar vi bör ägna åt oss framöver.

Forskning och studier är ensamarbete; inspiration och glädje finner vi i gemensamma möten och samverkande diskussioner där alla kan dra nytta av varandras specialkompetenser. Ytterligare en poäng är att låta olika universitetsgrupper mötas och lära av varandra: studenter, forskare, lärare. Våra huvudverksamheter är kursgivning, läsdagar och tematiska seminarier. Kurserna ges huvudsakligen på masternivå och även doktorander är välkomna. Hittills har vi roat oss med kurser om den romerska staden, romersk risk, samt text, monument och minne. En kurs ägnades helt åt Augustus minnesinskrift över de egna bedrifterna, den så kallade Res Gestae. Nya kurser framöver som vi funderar över att förverkliga rör romersk topografi, romersk poesi och romersk makt. Projektet sponsrar resor för studenter, och vi brukar lägga seminarier och föreläsningar som heldagar, så att Lundabor och Göteborgsstuderande relativt enkelt kan delta även på den andra orten.

Läsdagarna är verkliga höjdpunkter. Alla som arbetar akademiskt vet att man spenderar väldigt massa tid på administrativa uppgifter. Undervisningen är en huvuduppgift, förstås, men alltför ofta tenderar forskningen att utgöras av nedslag i begränsade frågeställningar. Under läsdagarna motverkar vi all vardagens splittring genom att ägna en hel dag av gemensam diskussion åt en antik text. Alla förbereder sig hemmavid genom att läsa igenom hela texten (eller det man hinner…). Vid textmötena diskuterar vi sedan fritt, under viss ledning, de teman och frågeställningar var och en fastnat för under genomläsningen. Viktigast är att hålla ett öppet akademiskt samtal utan prestige. Alla skall kunna läsa och bidra utifrån egna förutsättningar, kunskap och tidstillgång. Under våra läsdagar har vi plöjt Tacitus Agricola, Suetonius Kejsarbiografier, Ovidius Tristia samt Ciceros tal mot Catilina tillsammans med Sallustius beskrivning av Catilinas sammansvärjning. En gång var vi djärva och läste grekisk text, Plutarchos biografi över Pompejus. Han var ju trots allt romare, den där Pompejus. Läsdagarna är för mig goda dagar. Ibland glömmer vi i universitetsvärlden nästan bort varför vi valt att syssla med det vi gör, och läsdagarna påminner om den grundläggande glädjen i arbetet. Vi arbetar med hel text, som ger kulturellt och historiskt sammanhang, vi diskuterar utan andra avbrott, vi får chansen att med hela sinnen ge oss hän åt vad som i grund och botten är en passion, antik text och romersk kultur, och vi gör det tillsammans. Närmast på tur står Vergilius Aeneiden och jag ser nästan barnsligt mycket fram emot det.

Kärnan i vår verksamhet består av tematiska heldagar, som vi organiserar omväxlande i Lund och Göteborg. Seminariet om Laudatio Turiae var just en sådan heldag. Två gånger om året träffas vi, och vi har sedan 2008 ägnat oss åt en hel massa ämnen, såsom romersk död, den romerska armén, romerska trädgårdar, inskrifter i antikens Rom, graffiti, Plutarchos, och Seneca. Antalet deltagare brukar ligga mellan tjugo och femtio. Vi försöker samordna kurser och seminariedagar; alltså organiserades en heldag om Augustus Res Gestae under kursen på samma tema. På så sätt får studenterna under kursens lopp en viktig möjlighet till fördjupning under ledning av experter. Föreläsare hämtar vi omväxlande från Sverige, Norden, Europa och Amerika. Vi försöker också koppla samman seminarietematik med läsdagarna, när så passar. Alltså kommer höstens heldag att ägnas Aeneiden och läsdagen kan nyttjas som en förberedelse inför seminariet. Mötet mellan akademiker på olika nivåer, från olika platser, med olika kunskaper och färdigheter står i centrum för våra heldagar. Mötet är akademiskt, men också socialt. Alla våra dagar avslutas med samvaro, där studenterna får möjlighet att prata vidare med de inbjudna gästforskarna under lättsamma former. Av hävd kallar vi våra eftersitser FokusÖl, men jag kan bedyra att det är mycket tillåtet att också dricka vin och vatten, liksom att äta, och framför allt, att samtala. Så avslutades också heldagen om Laudatio Turiae på Avenyn i Göteborg, där studenter, forskare och lärare fortsatte att tala om Turia och hennes man, om manligt och kvinnligt i antikens Rom, om inskrifter, gravtal, monument, minne, inbördeskrig, Octavianus, om olika universitetssystem, böcker, familjer, EU-valet och livet. Och om framtida FokusRom-träffar, så klart.

FokusÖl: Så här glada är alla efter en heldag med romersk kultur och historia.