Arkiv

Carpe vaniljem!

Horatius var säker på sin sak. Helt och hållet skulle han inte dö (Non omnis moriar). ”Jag har byggt ett monument varaktigare än brons” (Exegi monumentum aere perennius) står det i slutet av bok tre av hans Oden (Carmina). Så sammanfattar Horatius den egna insatsen med en självsäker profetia; skrytsamma byggnader kommer att vittra bort och förfalla av väder, vind och tidens tand, men hans ord skall bestå. Han fick rätt, Quintus Horatius Flaccus. Bland alla romerska poeter är hans de verser som oftast citeras. I böcker och på nätet finns gott om samlingar av latinska bevingade ord och här dominerar de horatiska sentenserna. In medias res, aurea mediocritas, sapere aude, nunc est bibendum, dulce et decorum est pro patria mori är bara några av dem.

Mest känd av alla Horatius textrader är nog ändå Carpe diem, översatt som ”plocka dagen, fånga dagen, njut dagen”. En snabb sökning ger för handen att det finns möbelfirmor, frisörsalonger, drycker, vinbarer, utbildningssystem, hotell, restauranger, behandlingshem, arkitektfirmor, musikanläggningar, skolor, elektriker, odlingar, stråkkvartetter, smyckesförsäljare, språkkurser, och så vidare, som väljer att kalla sig Carpe diem. Tatueringar en masse förstås. Bloggar också. Många vill fånga dagen. Carpe diem lever ett eget liv, långt från sitt ursprungliga sammanhang. Det är tydligt, rymmer en eftersträvandsvärd livsvisdom, äger bärighet och värdighet, verkar bildat men kan också förstås. Det är helt enkelt en perfekt anpassningsbar devis som fungerar som etikett på det mesta.

Carpe Ändå hoppar jag till när vi ser reklampelaren, i en busskur, en kulen, blåsig torsdagskväll i Uddevalla. CARPE VANILJEM! Bilden visar en yoghurt och det är tydligt att man skall lockas av just vaniljsmaken. Vanilj original, Madagaskar vanilj, vaniljstång, blomma från vanilj. Och så carpe vaniljem på det. ”Ha!” utropar maken. ”Vad fånigt”, säger min 14-åriga dotter. ”Hurra”, tänker jag. Latinet lever! Det är anpassat, travesterat, kommersialiserat, men inte förpassat till ett relikskrin utan deltar aktivt och ropar till människor till och med i en busskur i en medelstor svensk stad. Sedan börjar jag grubbla. Hur väl förstås den här texten egentligen idag? Visserligen är carpe diem ett välkänt begrepp, men här uppmuntrar reklamskylten betraktaren att se flera led. Är det begripligt att Carpe vaniljem refererar till carpe diem och uppmanar oss att ”fånga vaniljen” och ”njuta yoghurten”? Latin och reklam är visserligen ett strävsamt par, men används oftast för att benämna produkter som skall förmedla en känsla av hållbarhet och kvalitet. Som Volvo, som bara skall rulla och rulla i all evighet. Funkar latinet också som tillfällig reklam för en förgänglig vardaglig vara?

Jag försöker mig på en högt ovetenskaplig studie och frågar de fem första personerna som kommer i min närhet vad texten säger dem. Två stirrar oförstående på skylten men inser självklart att man uppmuntras att köpa vaniljyoghurt, två säger sig veta att det anspelar på ett uttryck som heter carpe diem och en säger direkt Horatius. Statistiskt förkastligt förstås, men kanske ändå inte helt osant. Några läser kulturlagren tillbaka till romersk poesi, andra tänker carpe diem som en slags allmängiltig devis och flera vet inte men förstår trots det att budskapet är Köp yoghurt med vaniljsmak. Jag frågar dottern varför hon tror att reklammakare satsar på ett budskap med stora bokstäver som kanske inte alla helt kan ta till sig. ”Man skall väl visa att man är fyndig”, svarar hon. Jag tänker att hon som vanligt är väldigt klok, den där dottern. Reklamen är lite fånig och lite fyndig. Den uppmanar mig att liksom i hast nästa gång jag rusar genom snabbköpet slänga ner en vaniljyoghurt också. Det är hyfsat gott och lite gott skall man unna sig. Livet är ändligt, och yoghurten lika förgänglig som reklamskylten. Bäst att passa på.

Latinska citat idag är excerpter, uttryck utryckta ur sitt ursprungliga sammanhang och insatt i diverse nya. Carpe diem används ofta som uppmaning att leva i nuet  (så till exempel i ett flertal cancerbloggar). I andra fall manar det till ett bekymmerslöst levene och någon gång till omåttlig njutning.  I ytterligare andra anbefaller det snarare individen att leva det egna livet fullt ut, efter den enskildes förutsättningar och möjligheter. Så är det till exempelvis i filmen som gav mottot en renässans, Dead poets society från 1989. ”Seize the day! Make your life extraordinary!” inpräntar Robin Williams gång på gång i de unga gossar som annars mest drillas av skolans disciplin och föräldrars kvävande krav. Intressant nog nämns aldrig i filmen att carpe diem kommer från Horatius sånger. Det är ett motto med poetisk kraft och gamla anor, så mycket är tydligt, men det ursprungliga sammanhanget förklaras aldrig.

Vad skriver då Horatius själv? Carpe diem dyker upp i Ode 1.11 som låter så här:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoë, nec Babylonios
temptaris numeros. Ut melius quidquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, vina liques et spatio brevi
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

vilket i Ebbe Lindes mycket fria översättning blir:

Spörj ej – veta är synd – efter vad slut gudarna må oss ge
och låt Babylons tal, stjärnor och mynt vila i mossig fred!
Ty, Leuconoë, lugnt möta sin lott hur den än spinns är bäst.
Om så Jupiter än skänker oss år, eller vår sista höst
är den kulna som nu fräter i skum lavan på Cumaes kust –
hur än sker, så var vis, sila ditt vin, stryk med ett snabbt beslut
allt vittfamnande hopp! Knappt är det sagt, ordet, så flög likt pil
tiden. Plocka din dag, medan den är! Tro ej den dag som blir!

Tolkningarna av poemet och uttrycket carpe diem är legio, såklart. Carpe är imperativ singularis av carpere, och kan betyda ”plocka”, ”sönderdela”, ”njuta”, för att bara nämna några möjligheter. Diem är ”dag” i ackusativ, så ”plocka dagen” och ”njut dagen” är båda möjliga översättningar. ”Sönderdela”, ”plocka sönder i småbitar” kan man också prova; poeten har just uppmanat Leuconoë att ”beskära, skära ner, det långa hoppet till en kort tidsrymd” (spatio brevi spem longam reseces), att ta en dag i sänder om man så vill. Här finns en erotisk invit likaså, och att plocka dagen dyker i Ovidius kärleksdikter upp som ”plocka blomman”. Sammanhanget är symposiets, och vinet är självklart närvarande. Flera av Horatius dikter präglas också av epikurismen (som under antiken absolut inte syftade till ett utsvävande liv) och tanken att leva i nuet är centralt i carpe diem. Vad Horatius tyckt om reklamen där i busskuren har jag ingen aning om. Men jag tänker att han nog skulle tagit det med fattning. Carpe diem! Carpe vaniljem! En yoghurt är inte precis ett monument varaktigare än brons, men en sann epikuré gillar liksom läget.

Et tu, Brute?

Idus Martiae, den 15 mars, Caesars dödsdag.

Julia Caesar själv tillbringar eftermiddagen i sällskap med Gluck på Göteborgsoperan, men vill ändå självklart uppmärksamma Dagen. Här nedan följer en text om knivdådet, Brutus, Antonius, begravningen, Shakespeare och eftervärldens syn på Caesars död. Den har tidigare publicerats i den svenska tidskriften Medusa i ett temanummer om Caesar, som vårt nätverk FokusRom lät publicera 2011. Medusa själv har gett tillstånd att reproducera min artikel här, men vill man också veta vad Dick Harrison, Allan Klynne, Gunhild Vidén, Eva RystedtHenrik Bohman och Jane Fejfer skriver om Caesar kan man beställa numret via info@tidskriftenmedusa.se. Eller varför inte slå till med en prenumeration?

2011_3_rgb

Ida Östenberg: Diktatorns död

När Gaius Julius Caesar vaknar den 15:e mars 44 f. Kr. känner han sig inte kry. Läkarna råder honom att stanna hemma, och hans fru Calpurnia, som under natten hemsökts av olycksbådande mardrömmar, ber honom enträget att inte gå till det stundande senatsmötet. Eftersom järtecken en tid setts runt om i Italien uppmanar också flera siare honom att skjuta upp mötet. Först då Decimus Brutus övertalat honom inte göra de väntande senatorerna besvikna, går Caesar, starkt försenad, till sammankomsten, som denna dag hålls i Pompejus curia vid teatern på Marsfältet. Decimus Brutus är en av de sammansvurna senatorer som beslutat att mörda Caesar på Idus Martiae, den 15:e mars. En annan är Gaius Trebonius, som nu enligt den uppgjorda planen tar Marcus Antonius, Caesars medkonsul, åt sidan. Caesar går ensam in i senaten. Ytterligare en av konspiratörerna, Lucius Tillius Cimber närmar sig och ber Caesar upprepade gånger om hjälp angående en landsförvisad bror. Cimber är kroppsligen närgången, omfamnar Caesar, kysser honom, och känner samtidigt efter att han inte bär vapen eller rustning. Då Caesar försöker skaka av sig Cimber tar denne ett rejält grepp om Caesars toga och drar ner den så att halsen blottas. Detta är signalen till anfall. Publius Casca utdelar det första knivhugget, en grund stöt som träffar Caesars skuldra. “Detta är ju våld!”, utropar Caesar, och svarar med att stöta sin penna i Cascas arm. Alltfler dolkstötar följer. Caesar vrålar och fäktar som ett fångat djur, men kan ändå inte undkomma huggen. Som av en slump, eller ditknuffad av konspiratörerna, segnar han ner och dör vid foten av den forne fienden Pompejus staty, dock inte utan att först ha rättat till sin toga för att täcka sig och falla med stil. De berömda grekiska orden Kai sy teknon eller på latin Et tu Brute yttrar han troligen aldrig. Både Suetonius och Dio Cassius avfärdar det grekiska utropet som falskt. “Också du min Brutus” var det Shakespeare som myntade, då Et tu Brute så oemotståndligt anspelade på Brutus handling såsom utfört av ett odjur (eng. brute). Dock dröjer flera antika författare vid mötet mellan Caesar och Brutus såsom särskilt känslosamt; det är då Caesar ser Brutus bland de sammansvurna som han slutar göra motstånd och finner sig i sitt öde.

1200px-Jean-Léon_Gérôme_-_The_Death_of_Caesar_-_Walters_37884Mordet på Caesar har dramatiserats och avbildats otaliga gånger. En av de mer kända målningarna är Jean-Léon Gérômes La mort de César (1867) som visar Pompejus curia just efter mordet. Betraktarens blick dras omedelbart mot scenens mitt. Ett flertal män klädda i vitt, uppenbarligen romerska senatorer, står belysta i grupp. Alla sträcker sina dolkar uppåt, i en markant segergest. Till vänster står en staty av Victoria, den romerska segergudinnan, som med en spira i handen också hon sträcker högra armen mot taket i samklang och sympati. Närmast betraktaren ansluter sig ytterligare en man till gruppen. Hans dolk är ännu sänkt, eftersom han just avslutat det gemensamma dådet. Detta är Brutus, och mannen som välkomnar honom Cassius, komplottens andre ledare. Först nu söker sig blicken mot främre vänstra hörnet. Där, i mörkret, under togan, vid den beskuggade Pompejusstatyns fot, ligger den döde Caesar. Mycket lite vittnar om den just avslutade striden. Senatorernas dräkter är bländande vita och man kan svårligen se någon blodspillan ens på de dragna dolkarna. På Caesars toga avslöjar en liten röd fläck ett enstaka knivhugg. Hans stol strax bredvid är vält, och ser man mot bildens bakgrund upptäcker man också där en antydan till tumult. Från den samlade mittgruppen lösgör sig några senatorer och rusar ut ur byggnaden. Andra syns i portöppningen; också de tycks ha bråttom att lämna platsen. Är de på väg ut i jubel för att annonsera att diktatorn är död? Eller flyr de platsen i panik? Är de rädda att blir nedstuckna också de? Eller vill de bara inte bli förknippade med mordet? Gérômes målning är medvetet dubbeltydlig och avbildar Caesars död ur två perspektiv. Å ena sidan finns där den heroiska handlingen, utförd av ett obefläckat kollektiv i syfte att vinna frihet från envåldshärskarens förtryck. Å andra sidan väcker den döde i skuggan sympati; han är ensam, utsatt, och uppenbarligen attackerad utan möjlighet att försvara sig. Tveksamheten förkroppsligas av de utrusande senatorerna och tvingar betraktaren att reflektera: skall vi applådera gärningen eller fördöma den? Eller skall vi bara fly, och undvika att ta ställning?

Det moraliska dilemmat i Caesarmordet är en av anledningarna till att det blivit så uppmärksammat genom tiderna. Så skrev den franske antropologen Claude Lévi-Strauss att “Idus Martiae utgör ett gott tankeexempel”. Även Caesars personlighet spelar in. Han var uppenbart en starkt karismatiskt person, lika kvick på slagfältet som med pennan. Få händelser kan också matcha Caesarmordet rent historiskt. Före Caesar hade Rom under knappt femhundra år styrts som en republik, efter mordet omformades det till ett kejsardöme. Caesars död innebar själva brytpunkten mellan två politiska system, en slutpunkt och en början, symbolist laddad av de romerska standardingredienserna våld, makt, män. Kvinnor saknas i ursprungsberättelsen, men kan ges plats för att ytterligare öka dess attraktionskraft. Så är det i TV-serien Rome rivaliteten mellan Sevilia, Caesars tidigare älskarinna och Brutus mor, och Atia, mor till den blivande kejsaren Augustus, som utlöser dådet. Caesarmordet är både en av världshistoriens mest betydelsefulla politiska händelser och en i närmast mytisk berättelse om allmänmänskliga relationer och känslor, som hat, avund och lojalitet. Det är ett tankeexempel, men framför allt ett ständigt aktuellt drama om ond bråd död, förrådd vänskap och maktens plötsliga fall, iscensatt redan under antiken och omformat av såväl Shakespeare som modern film och TV.ciaran

I Rom tog diskussionen huruvida mordet på Caesar var rätt eller fel fart i samma stund som han föll ihop på senatsgolvet. Mördarna hävdade att Caesar var en tyrann som eftersträvat kungatiteln och despotisk makt. Han hade blivit utnämnd till diktator för livet, och bara en månad före mordet hade Antonius under en publik fest personligen försökt att kröna Caesar. Visserligen hade Caesar nekat sitt samtycke, men vid en annan ceremoni nyligen hade han vägrat resa sig för senatorerna, och det ryktades nu att han officiellt skulle erbjudas kungatiteln. Genom sin gärning hade de sammansvurna räddat republiken och återgett det romerska folket friheten. Brutus var en högt aktad man i Rom och vann många sympatier genom sin person och även genom sitt arv; hans förfader, den äldre Brutus, hade år 509 f. Kr. fördrivit den siste kungen Tarquinius Superbus från Rom och grundlagt republiken. Brutus lät prägla mynt med sin äldre släktings porträtt på ena sidan och hans eget på andra. Andra mynt visade Brutus den yngre på obversen och på reversen en symbolisk bild av mordet: två dolkar avbildade på varsin sida om en frihetsmössa, så kallad pilleus. Under står texten EID MAR, idus Martiae. Hade en Brutus ännu än gång återinfört friheten i Rom?Eidmartbrabild

Nej, hävdade Antonius och hans anhängare. Dådet var ingen nobel frihetshandling utan ett mord utfört på en vän och beskyddare. Flera av konspiratörerna hade i det tidigare inbördeskriget tagit Pompejus parti mot Caesar. Många, såsom Brutus och Cassius, hade till och med stridit mot Caesar på slagfältet vid Farsalos, och ändå blivit benådade. Senaten hedrade Caesar för hans mildhet, clementia, och utnämnde honom till parens patriae, fäderneslandets fader. Han hade räddat medborgares liv och som symbolisk markör gavs han en ekkrans och han blev sakrosankt, vilket innebar att senatorerna svor en ed att skydda honom med sina liv. När nu samma senatorer mördat honom kunde gärningen omöjligen betraktas som en hedervärd handling. Det var ett löftesbrott, ett illdåd, ett fadersmord. Caesars ställning som fäderneslandets fader återkommer i efterspelet till mordet och förstärker bilden av det omoraliska i handlingen. Mynt med porträtt av Caesar och titeln parens patriae präglas. En kolonn reses på Forum med inskriften “Till fäderneslandets fader” och man beslutar att senaten aldrig mer får sammanträda den 15 mars, som nu benämns “Fadersmordets dag”. Cicero kommenterar hur de sammansvurna utpekas som fadersmördare: “Han (Antonius) har satt upp en inskrift på statyn han låtit resa på rostra – ‘Till den mest förtjänstfulle Fadern’ – så nu döms ni inte enbart som mördare utan också som fadersmördare” (Epistulae ad familiares, 12.3).

Skulle Rom ta ställning för eller emot mördarna? Läget var osäkert och spänt efter Caesars död. Många flydde, andra sökte skydd i hemmen i väntan på besked om det nya politiska läget. Brutus och Cassius tog sin tillflykt till Kapitolium. Antonius, nu ensam konsul, samlade sina trupper. Båda sidorna höll tal till folket för att övertyga dem om att mordet var berättigat eller att det borde fördömas. De inblandade senatorerna ville ha stöd att återupprätta republiken, Antonius att hämnas Caesars banemän. På ett senatsmöte den 17:e mars enades man om en kompromiss. Mördarna gavs amnesti, samtidigt som Caesars beslut ägde fortsatt laga kraft. På mötet beslutade man också att Caesars testamente skulle offentliggöras och att han skulle ges en publik begravning. Detta var konspiratörernas största misstag. Man underskattade kraftigt den starka emotionella kraft som kom att utlösas av ceremonin. Uppläsningen av Caesars testamente och hans begravning var ett storartat hyperregisserat skådespel, där tal, gester. musik, recitation, och rituell gemenskap i samverkan med den dödes knivhuggna kropp utlöste ett känslostarkt hat mot mördarna hos den samlade masspubliken. Det var denna händelse som vände Rom mot Brutus och Cassius.

Begravningen beskrivs av flera antika författare: Cicero, Nikolaus från Damaskus, Suetonius, Plutarkus, Dio Cassius. Vår mest detaljerade källa är Appianus, en grekisk författare från Alexandria som levde och verkade i Rom under 100-talet e. Kr. och vars böcker om inbördeskriget anses till stor del bygga på texter från Caesars samtid. Redan då testamentet lästes upp, upprördes folkets känslor, skriver Appianus. Det visade sig då att Caesar, nu mördad och beskylld för tyranni, hade skänkt sina trädgårdar och en större summa pengar till romarna i staden. Indignationen steg då Caesars kropp bars till Forum för begravningstalet och Antonius tog till orda. I Shakespeares berömda tolkning av liktalet, känt för den moderna publiken i Marlon Brandos gestaltning, är det Antonius som genom sin retoriska skicklighet vänder folket mot Caesarmördarna.

Appianus gör det dock klart att talet ingick i en större iscensättning. Här läser Antonius först allvarligt och tydligt upp de lojalitetseder som senatorerna svurit Caesar. Med upprepade gester mot den döda kroppen betonar han särskilt hur Caesar deklarerats fäderneslandets okränkbare räddare och fader. Han åberopar Jupiter, tar upp hymner och klagosånger, och redogör sedan för Caesars alla bedrifter. Antonius röst höjs alltmer och han talar nu som i trans, samtidigt som han lyfter upp Caesars blodiga mantel och blottar hans kropp. Åskådarna berörs allt häftigare och börjar delta i klagosången. Nu hörs vad som tycks vara Caesars egen röst: han nämner namnen på dem han gynnat och på sina mördare och utropar en fras från ett välkänt romerskt skådespel: “Å att jag skonade dessa män för att de skulle förgöra mig”. I detta läge, när känslorna i folkhavet nästan exploderar, lyfts en väldig vaxdocka upp, en imitation av Caesars mördade kropp. Dockan snurras runt och alla de tjugotre dolkhuggen blir synliga. Detta är en bild som de romerska åskådarna inte kan värja sig mot. Huggen har träffat Caesar över hela hans kropp och hans ansikte. Dockan visar klart hur han attackerats både framifrån och bakifrån, ett massivt bakhåll utfört av dem han skonat och litat på och som inte gett honom minsta chans att försvara sig. Det brister för publiken som ser dockan, kroppen, såren, manteln, blodet, hör Antonius röst och själva deltar med sång och sorg. De samlar ihop ett provisoriskt likbål, bränner Caesars kropp på platsen, tar facklor från bålet och attackerar staden. Upploppet är ett faktum, och senatorerna flyr staden.

Caesars begravning iscensatte mordet som en alltigenom orättfärdig och feg handling. Eftervärldens dom har stundom varit liknande, och Dante placerade Brutus och Cassius längst ner i helvetet, i sällskap med historiens mest fördömde, Judas Iskariot. Andra har tagit senatorernas parti: dramatikern Ben Jonson framställde Brutus dåd som ett modigt hugg mot monstrets hjärta. Shakespeares storhet ligger i den mer nyanserade bilden. Verket Julius Caesar hedrar både Caesar och Brutus; båda framställs med sympati, båda med medkänsla. Mordet är förrådd vänskap, absolut, men Brutus är samtidigt en ärans man som handlat för det allmännas bästa. Liksom i Gérômes målning är Caesars död ett tankeexperiment som kan belysas från båda sidor, men framför allt är det ett mästerligt drama som iscensätter den storpolitiska händelsen som mänsklig ambition och relation. Rent moraliskt har Caesar rätten på sin sida, men det har även Brutus: Et tu, Brute.