Arkiv

FokusRom och frun som kallas Turia

Laudatio_Turiae_2

Ett bevarat fragment av inskriften Laudatio Turiae. Längst upp syns avslutningen av textens överskrift: -XORIS. En gång i tiden har där stått ”uxoris”, alltså ”fruns”.

I fredags var det dags igen. Då samlades ett trettiotal forskare, lärare, doktorander och studenter på Humanisten i Göteborg för att diskutera antikens Rom. Vårt nätverk FokusRom stod som arrangörer, och tre föreläsare fanns på plats, Josiah Osgood från Georgetown University i Washington, Emily Hemelrijk, Amsterdam, och Gunhild Vidén, som är latinprofessor i Göteborg. Temat för dagen var den inskrift som brukar kallas Laudatio Turiae (”lovtal till Turia”). Inskriften är den längsta inhuggna privata text som bevarats från den romerska antiken och den berättar en sällsam historia. Romarna höll lovtal, laudationes, vid begravningar av elitens män och kvinnor, och inskriften i fråga tycks närmast ordagrant citera det tal en man höll vid hustruns likbål då hon med döden lämnade honom efter fyrtio års äktenskap. Kvinnan brukar kallas Turia, eftersom hon tidigare ansetts identisk med en person som benämns så i de skriftliga källorna, men de flesta forskare menar idag att hennes identitet är okänd. Hur som helst, ”Turia”, ”Frun” eller Laudata (den lovprisade) som hon omväxlande kallas i den moderna litteraturen levde ett minst sagt omvälvande liv. För var och en som till äventyrs tror att romerska kvinnor av hävd och i princip hölls inlåsta i det egna hemmet, spann, födde barn och hade mycket litet att säga till om i politiska ärenden är inskriften en verklig tankeväckare. Du hittar den på nätet på både latin och engelska. Låt oss för enkelhetens skull här kalla huvudpersonen för Turia.

Turias föräldrar mördades då hon ännu var ung; den bevarade texten börjar med denna händelse. På egen hand såg hon till att ställa förövarna inför rätta, varpå hon genomdrev att faderns testamente skulle äga laga kraft och arvet från föräldrarna fördelas rättvist mellan henne, systern och deras respektive. En tid härefter utbröt det romerska inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. Mannen stod på Pompejus sida i striderna (fel val…), råkade i onåd och tvingades fly. Hemma i Rom skötte Turia hus, familj och affärer. Hon bistod honom genom att skicka ansenliga mängder av juveler, slavar och likvida medel, och hon försvarade deras hus då det blev attackerat av våldsamma gäng. Det var också hon som utverkade benådning av Caesar så att mannen kunde komma hem. Men bekymren fortsatte. Nya inbördeskrig präglade Rom efter Caesars död. Under utrensningarna år 43 f. Kr. fann sig mannen proskriberad, fredlös. Åter var det Turia som ryckte ut, ordande, fixade och gömde sin man undan förföljare och bödlar. Proskriptionerna infördes av triumvirerna Octavianus (den blivande Augustus), Antonius (han som sedan blev ihop med Kleopatra) och Lepidus. De lät publicera namn på de fredlösa på Forum, varefter det stod var och en fritt att ha ihjäl personerna i fråga för en hygglig summa pengar. Syftet med proskriptionerna vara att samla in pengar för att få fatt på Caesarmördarna och samtidigt bli av med politiska motståndare. Processen var grym och effektiv. De dödades huvuden överlämnades till triumvirerna som bevis på att dådet uträttats. Cicero var den mest kände av offren och hans huvud och händer (eller hand) spikades tillsammans med andra framstående romares huvuden upp på talarstolen rostra till allmän beskådan. Detta var en terrorregim och syftet var att sätta skräck i betraktarna.

Assassinat_de_Cicéron

Ciceros död i en medeltida handskrift

Octavianus var en av de drivande i blodbadet, men eftersom han sedermera transformerade sig själv till landsfadern Augustus förmedlar flertalet augusteiska berättelser en bild av honom som relativt oskyldig, medan kumpanerna Antonius och Lepidus ställs som ansvariga. Samma sak gäller i Laudatio Turiae. Texten förtäljer hur den (gode) Octavianus (här kallad Caesar Augustus) återgav Turias man hans medborgarrätt, egendom och liv. Lepidus, skurken, var dock kvar i Rom och vägrade envist att ge mannen friheten åter. Frun gick då, allt enligt inskriften, in på den mest mansdominerade av alla arenor, Forum Romanum, fram till Lepidus tribunal, lade sig framstupa raklång framför triumviren och bönade och bad honom att tillkännage benådningen. Resultatet? Hon blev bortsläpad, förnedrad, utsatt för våld och verbalt bespottad, allt medan hon, fortfarande enligt texten, högt reciterade Octavianus benådning. Hennes insats gav resultat. Händelsen satte Lepidus i dålig dager och han blev så illa tvungen att ge med sig och låta Turias man återfå friheten.

Paret levde inte lyckliga i alla sina dagar härefter. Inskriften berättar att de förblev barnlösa. Turia, denna hedersdam, sörjde djupt, särskilt för mannen som skulle gå miste om arvingar. Hon erbjöd honom skilsmässa. Ja, inte nog med det; hon lovade att själv skaffa fram en lämplig fertil yngre kvinna som skulle kunde ge honom barn. Själv skulle hon också bo kvar i huset, sköta affärerna och se till avkommorna såsom sina egna. Mannen vägrade, och tur var nog det. De fortsatte att leva som gifta, Turia och hennes man. Nu, långt senare, håller han ett sorgfyllt tal vid hennes bår, där han prisar hennes egenskaper och gärningar och beskriver hur oändlig ensam, orolig och hjälplös han känner sig utan henne. Dock, avslutar han, hennes minne skall leva kvar, som en ledstjärna för honom och andra. Och visst får man säga att han lyckades, mannen, genom att låta rista in sitt tal på väldiga marmorplattor. Ännu tvåtusen år senare sitter vi, en grupp Romkunniga, norr om Germanien en hel dag och diskuterar deras liv, strapatser och barnlöshet.

LT

Vårt program på FokusRom i fredags

Man kan förstås applicera mängder med olika slags perspektiv på denna högintressanta inskrift. Hur ovanlig är den? Skall vi se den som ett unikum, eller var den bara en av många inhuggna texter om modiga kvinnor som en gång kunde läsas i antikens Rom? Texten är ytterst smakfullt inristad, men ger samtidigt ett talat intryck. Varför omformulerade mannen inte sig mer inför den inhuggna versionen? Satt inskriften på Turias grav och var låg den? Vi kan ana från andra källor att den lästes högt vid årsdagarna av hennes död. Men vad uppfattade egentligen de förbipasserande? Och vad säger själva texten? Vem var Turia? Kan inskriften användas för att rekonstruera hennes liv? Vad betyder betoningen på egendom och pengar i texten? Säkert bör inskriften läsas också som en minnestext över mannan själv. Hur skall vi då tolka det faktum att han prisar fruns rådighet genom svårigheterna medan han framställer sig själv som förhållandevis svag?

De tre föreläsarna diskuterade olika aspekter av inskriften utifrån skilda frågeställningar. Josiah Osgood, vars bok om Laudatio Turiae snart finns i tryck, sökte sätta händelserna i Turias liv i ett större sammanhang genom att diskutera vad vi vet om andra framträdande kvinnor vid samma tid. Julia, Antonius mor, var en av dem. Också hon framträdde offentligt, inför Antonius själv, för att be om nåd för sin bror, Antonius morbror. Även i detta fall var triumviren tvungen att ge med sig. Caesarmördaren Cassius mor var en annan frontfigur som med emfas hävdade att sonen borde stanna hemma i Italien. Det kunde helt enkelt vara farligt för gossen att resa österut. I efterhand skulle det visa sig att mamma hade rätt, förstås. Än mer framträdande var Servilia, Brutus mor och Caesars älskarinna. Hon drev regelrätta politiska möten där ledande män och kvinnor var närvarande. Mest berömt och alltid lika uppfriskande är det brev från Cicero där han berättar hur han vid ett möte lagt ut texten om lämpligt politiskt agerande då Servilia helt enkelt bad honom att hålla klaffen. ”Jag satt tyst därefter”, skriver Cicero. Denne pompöse orator som aldrig slutade prata och som fyllt bok efter bok med den ena efter den andra harangen om sin egen förträfflighet blev tystad av en kvinna. Man bara måste älska det.

IMG_3091

Gunhild Vidén pratar om Turias trofasthet.

Emily Hemelrijk fokuserade istället på hur den lovprisade kvinnans dygder beskrivs i inskriften. Visserligen tillskrivs hon tidens alla återkommande kvinnliga egenskaper, såsom lydnad, lojalitet, diskret skönhet, gudfruktighet utan vidskepelse, ihärdighet i ullspinning och fallenhet för välgörenhet. Men när dessa karaktärsdrag väl är uppräknade framträder en rad andra egenskaper som brukar förknippas med framstående män. Turia beskrivs såsom innehavande virtus (från vir, man), det manligaste av alla romerska karaktärsdrag. Virtus tillhör de många latinska begrepp som är närmast omöjliga att översätta eftersom de tillhör ett oss främmande samhälle och tankesystem. ”Mannamod” kallades det alltid förr, men virtus innehåller i själva verket alla de egenskaper en aristokratisk man i det krigiska Rom skulle besitta, rådighet, tapperhet, klokhet, besinning. Tänk Ned Stark i Game of Thrones så har du en man med verklig virtus. En av Hemelrijks poänger är att uppräkningen av de kvinnliga egenskaper som Turia besitter möjliggör det för mannen att prisa också hennes mer ”manliga” initiativ. Det är också av vikt att hon uträttar alla sina stordåd inte för att framhäva sig själv utan för mannens skull. Även Gunhild Vidén (bilden) återkom under sitt föredrag, dagens sista, till Turias lojalitet mot mannen och understök också hennes pietas, trofasthet, först mot föräldrarna, senare mot mannen. Tack vare denna hennes underordning i förhållande till mannens väl och ve, kunde hennes aktiviteter på Roms manliga publika scen tillåtas och hyllas.

525319_567610773259918_1881618736_n

Quattuorfeminatet som driver FokusRom. Från vänster: Ida Östenberg (ego sum), Antiken Göteborg, Anne-Marie Leander Touati, Antiken Lund, Gunhild Vidén, Latin Göteborg och Cajsa Sjöberg, Latin Lund. Ursprungligen bestod kvartetten av Gunhild, Cajsa, jag och Eva Rystedt (Antiken, Lund) nu emerita.

Vad är då FokusRom? Vilka är vi? Vad gör vi? Och varför? Jo, nätverket bildades 2008 som ett samarbete mellan Göteborgs och Lunds Universitet, specifikt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin. De gamla klassiska institutionerna som inkvarterade både Antikens kultur och de klassiska språken hade just splittras på alla de fyra universitetsorterna, där AKS gått till arkeologin och filologin till språkinstitutioner. Vi tog det som en utmaning att arbeta mer tvärvetenskapligt. Historia, kultur och språk hör nära samman och för att kunna studera och diskutera de antika civilisationerna krävs kunskap och förståelse för både föremål och text. Målet för vår verksamhet är att främja ett akademiskt helhetsstudium av den antika romerska civilisationen grundat på historisk, språklig, kulturvetenskaplig, arkeologisk och konsthistorisk kompetens. Ursprungligen finansierades projektet av de humanistiska fakulteterna i Göteborg och Lund. Nuförtiden är det fakulteten i Lund som står som huvudsponsor, med benägen hjälp av Institutionen för historiska studier i Göteborg. För alla intresserade har FokusRom en facebooksida där information om våra seminarier, kurser och läsdagar läggs upp regelbundet, liksom nyheter om konferenser, böcker och antikvetenskapliga verktyg. Har ni intresse för antikens Rom, gå med! Kom också gärna med förslag och funderingar över vilka teman och frågeställningar vi bör ägna åt oss framöver.

Forskning och studier är ensamarbete; inspiration och glädje finner vi i gemensamma möten och samverkande diskussioner där alla kan dra nytta av varandras specialkompetenser. Ytterligare en poäng är att låta olika universitetsgrupper mötas och lära av varandra: studenter, forskare, lärare. Våra huvudverksamheter är kursgivning, läsdagar och tematiska seminarier. Kurserna ges huvudsakligen på masternivå och även doktorander är välkomna. Hittills har vi roat oss med kurser om den romerska staden, romersk risk, samt text, monument och minne. En kurs ägnades helt åt Augustus minnesinskrift över de egna bedrifterna, den så kallade Res Gestae. Nya kurser framöver som vi funderar över att förverkliga rör romersk topografi, romersk poesi och romersk makt. Projektet sponsrar resor för studenter, och vi brukar lägga seminarier och föreläsningar som heldagar, så att Lundabor och Göteborgsstuderande relativt enkelt kan delta även på den andra orten.

Läsdagarna är verkliga höjdpunkter. Alla som arbetar akademiskt vet att man spenderar väldigt massa tid på administrativa uppgifter. Undervisningen är en huvuduppgift, förstås, men alltför ofta tenderar forskningen att utgöras av nedslag i begränsade frågeställningar. Under läsdagarna motverkar vi all vardagens splittring genom att ägna en hel dag av gemensam diskussion åt en antik text. Alla förbereder sig hemmavid genom att läsa igenom hela texten (eller det man hinner…). Vid textmötena diskuterar vi sedan fritt, under viss ledning, de teman och frågeställningar var och en fastnat för under genomläsningen. Viktigast är att hålla ett öppet akademiskt samtal utan prestige. Alla skall kunna läsa och bidra utifrån egna förutsättningar, kunskap och tidstillgång. Under våra läsdagar har vi plöjt Tacitus Agricola, Suetonius Kejsarbiografier, Ovidius Tristia samt Ciceros tal mot Catilina tillsammans med Sallustius beskrivning av Catilinas sammansvärjning. En gång var vi djärva och läste grekisk text, Plutarchos biografi över Pompejus. Han var ju trots allt romare, den där Pompejus. Läsdagarna är för mig goda dagar. Ibland glömmer vi i universitetsvärlden nästan bort varför vi valt att syssla med det vi gör, och läsdagarna påminner om den grundläggande glädjen i arbetet. Vi arbetar med hel text, som ger kulturellt och historiskt sammanhang, vi diskuterar utan andra avbrott, vi får chansen att med hela sinnen ge oss hän åt vad som i grund och botten är en passion, antik text och romersk kultur, och vi gör det tillsammans. Närmast på tur står Vergilius Aeneiden och jag ser nästan barnsligt mycket fram emot det.

Kärnan i vår verksamhet består av tematiska heldagar, som vi organiserar omväxlande i Lund och Göteborg. Seminariet om Laudatio Turiae var just en sådan heldag. Två gånger om året träffas vi, och vi har sedan 2008 ägnat oss åt en hel massa ämnen, såsom romersk död, den romerska armén, romerska trädgårdar, inskrifter i antikens Rom, graffiti, Plutarchos, och Seneca. Antalet deltagare brukar ligga mellan tjugo och femtio. Vi försöker samordna kurser och seminariedagar; alltså organiserades en heldag om Augustus Res Gestae under kursen på samma tema. På så sätt får studenterna under kursens lopp en viktig möjlighet till fördjupning under ledning av experter. Föreläsare hämtar vi omväxlande från Sverige, Norden, Europa och Amerika. Vi försöker också koppla samman seminarietematik med läsdagarna, när så passar. Alltså kommer höstens heldag att ägnas Aeneiden och läsdagen kan nyttjas som en förberedelse inför seminariet. Mötet mellan akademiker på olika nivåer, från olika platser, med olika kunskaper och färdigheter står i centrum för våra heldagar. Mötet är akademiskt, men också socialt. Alla våra dagar avslutas med samvaro, där studenterna får möjlighet att prata vidare med de inbjudna gästforskarna under lättsamma former. Av hävd kallar vi våra eftersitser FokusÖl, men jag kan bedyra att det är mycket tillåtet att också dricka vin och vatten, liksom att äta, och framför allt, att samtala. Så avslutades också heldagen om Laudatio Turiae på Avenyn i Göteborg, där studenter, forskare och lärare fortsatte att tala om Turia och hennes man, om manligt och kvinnligt i antikens Rom, om inskrifter, gravtal, monument, minne, inbördeskrig, Octavianus, om olika universitetssystem, böcker, familjer, EU-valet och livet. Och om framtida FokusRom-träffar, så klart.

IMG_3097

FokusÖl: Så här glada är alla efter en heldag med romersk kultur och historia.

En Stradivarius i Uddevalla

Jag älskar stora städer. Öppna stadsrum med outtömliga utbud som bebos av människor med olika utseende, ursprung, berättelser och livsdrömmar. Arkitektritade byggnader längs breda boulevarder ett par tunnelbanestationer från frisinnade bohemkvarter. Parker där brokiga familjer stojar under soliga söndagseftermiddagar och en ensam man rastar sin hund en disig tisdagsgryning. En lång historia som lever parallellt med den moderna. Stumpar från förr som ropar ”Hallå” till oss som passerar förbi. Staden jag bor i är förstås en politisk utopi, där alla har samma möjligheter och rättigheter. I denna mina drömmars stad dignar det av tillgänglig kultur, kaféer, barer, museer, teaterscener, operor, konserthus, och bibliotek. Så kallad finkultur sida vid sida med utmanande underground. Självklart finns där minst ett universitet. I stadens shoppingkvarter kan jag låta min blick svepa över rader av Diornagellack och klänningar ur Diane von Furstenbergs senaste kollektion. Jag behöver inte ens ha möjlighet att konsumera; vetskapen om de vackra tingens existens räcker. I en annan del av staden hittar jag böcker från dåtiden i de många livskraftiga antikvariaten. Jag slinker in på en bar var som helst och smuttar på en prosecco i goda vänners lag innan vi rusar vidare till ännu en superintressant kulturdebatt mellan profilerade forskare och pålästa debattörer. Jag stämmer möte på en betraktarbänk framför en världsberömd 1800-talsmålning. Mentalt bor jag i New York, Rom, Paris eller Berlin. I verkligheten bor jag i Uddevalla.

Omständigheterna placerade mig i Uddevalla. Jag ville inte flytta hit och kände mig i stora stycken tvångsförflyttad. Jag bodde i Uddevalla under några skolår och blotta tanken på att flytta hit igen var som att tvingas tillbaka till en yngre version av mig själv. Inte sällan skojar jag lätt föraktfullt tillsammans med mina likasinnade klassiskt bildande kompisar om jag befinner mig i Tomis. Ni vet, den gudsförgätna kyliga håla vid Svarta Havet dit poeten Ovidius exilerades av kejsar Augustus. Ovidius hatade Tomis. Han skrev brev på brev till kejsarhuset för att blir återkallad till sitt älskade Rom, Urbs, Staden. Han befann sig bland barbarer som inte förstod hans diktning och knappt ens det romerska tungomålet. Ovidius ville vara i världens centrum bland familj, diktarvänner, teatrar, och vackra människor. Han ville leva i Rom, dö i Rom och, inte minst viktigt, bli begravd i Rom.

Så här kunde det låta:

Ut careo vobis, Stygias detrusus in oras,
       quattuor autumnos Pleias orta facit.
Nec tu credideris urbanae commoda vitae
       quaerere Nasonem: quaerit et illa tamen.                   
Nam modo vos animo, dulces, reminiscor, amici,
       nunc mihi cum cara coniuge nata subit,
aque domo rursus pulchrae loca vertor ad Urbis
       cunctaque mens oculis pervidet illa suis.
Nunc fora, nunc aedes, nunc marmore tecta theatra,                   
       nunc subit aequata porticus omnis humo,
gramina nunc Campi pulchros spectantis in hortos
       stagnaque et euripi Virgineusque liquor.
At, puto, sic Urbis misero est erepta voluptas,
       quolibet ut saltem rure frui liceat!

I John W Köhlers översättning av verserna ur Breven från Svarta Havet (Epistulae ex Ponto) 1.8.27–40 blir det:

Sedan jag skilts från er och fördrivits till stygiska stränder
har nu min fjärde höst fyllts av Plejader med storm;
fast du tror kanske ej att Naso saknar de fröjder
livet i Rom ger – och dock längtar han efter dem jämt.
Ty än dyker ni upp i minnet, kära kamrater,
än min dotter och än är det min älskade fru
Jag lämnar åter mitt hus, går till vackra platser i Rom, ja
allting som finns att se står för mitt inre helt klart.
Än är det torg, än tempel och marmorklädda teatrar,
alla portikerna sen med sina planade golv,
än är det Marsfältets gräs med utsikt mot trädgårdars fägring,
dammar, kanaler, än syns Virgo, Agrippas present.
Troligen fråntogs jag stackars karl alla storstadens fröjder
blott för att trots allt ha kvar glädjen att bo i nån by!

De stygiska stränderna kantar i poesin floden Styx i underjorden; så långt bort befinner Ovidius sig från människornas värld. Naso är hans namn, Publius Ovidius Naso. Marsfältet, Campus Martius, var det öppna fält norr om republikens stadsmur, där man övade militärt (därav namnet Mars), innan senrepublikens och den tidiga kejsartidens stora herrar planterade ståtliga byggnadsverk som Pompejus teater, Pantheon och Augustus mausoleum på denna plats. Ännu under Ovidius tid kantades monumenten av promenadvänliga grönområden. Virgo, Agrippas present, eller ”jungfruligt vatten” som Ovidius skriver, syftar på vattenledningen, Aqua Virgo, som Augustus kumpan Agrippa lät leda in i staden, och som idag avslutas i Fontana di Trevi.

Nå, nu är ju inte Uddevalla på långa vägar så förfärligt för mig som Tomis var för Ovidius. Kallt är här visserligen, och inte växer här citronträd och lager precis. Å andra sidan kan man åka längdskidor och skridskor på vintrarna. Det skulle knappast Ovidius ha uppskattat, men det gillar jag. Naturen är överhuvudtaget vidunderligt vacker här. Hav och vågvittrad granit i väster, urskog och sjöblänk i öster. Just utanför vårt hus rör sig Lelångebanan, det gamla järnvägsspåret som förband Dalsland med Uddevalla. Här åker jag skidor på vintern och joggar resten av året. Spåret går längs skog och sjö, förbi en sportstuga från vilken flera andra småvägar kan väljas. Ofta slås jag av den stilla skönhet som bara finns där, ett par steg hemifrån. Ingen bil behövs för att ta sig dit, ingen buss, ingen tunnelbana. Här springer jag fritt tillsammans med rådjuren; någon gång siktas ett lodjur. Vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer, kantareller, hallon och blåbär kantar vägen. I luften doftar skogens täta friskhet.

Pår 2

Lelångespåret vid Bjursjön

 

 

 

 

 

 

Skidspår

Samma spår. I snö.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kulturella livet i Uddevalla är inte lika mycket att hurra för. Här finns inga teaterscener, ingen konsertbyggnad, knappt någon utställningslokal. Offentliga föreläsningar av kunniga experter kan räknas på ena handens fingrar. Lokaltidningen är oläsbar, cafémiljöerna är i princip obefintliga, centrum är utblåst och nöjeslivet består av helgturer till köpcentret Torp. Många har länge velat se ett kulturhus i staden, men idén har i evigheter fastnat på debattnivå. När kommunen för ett par år sedan bestämde att ungarna i skolan inte skulle få läsa B-språk förrän i 7:an istället för 6:an eftersom några barn skulle tvingas åka buss till undervisningen var jag på god väg att flytta härifrån på stubinen. Ja, jag saknar ofta liksom Ovidius de fröjder livet i Rom ger.

Det finns dock uppiggande undantag. På Kulturskolan kan barn och ungdomar spela både ett och flera instrument. Musikklassen på Västerskolan där min dotter går måste vara den bästa på jorden. Att ens barn älskar sin högstadietid är (trots allt…) värt mer än alla Diana von Furstenbergklänningar i världen. Humanistiska förbundet ordnar föreläsningar i toppklass. Under de år min pappa var ordförande var Sture Linnér, Eva Österberg och Ingmar Karlsson bara några av de som kom, sågs och talade. I Studio 32 ordnas dramaundervisning och eleverna framför regelbundet pjäser. Bohusläns museum kan man besöka många gånger om.

Ändå blir jag förvånad, för att inte säga överrumplad, när jag efter fem år upptäcker stadens verkliga kulturella pärla, kammarmusiksällskapet Collegium Musicum. Mamma och pappa har länge sagt att jag borde ge det en chans, och en söndag i mars klev jag av mina höga snobbiga hästar och vankade ner till Pingstkyrkans lokaler för att bli en av de invigda. Jag slängde ett öga i programmet. Andreas Brantelid, cello, och Bengt Forsberg, piano. Jag läser igen. Jo, det stämmer. Jag är på väg till en Världskonsert. Bengt Forsberg är en ytterst välrenommerad pianist, som är känd för sin breda repertoar och inte minst för sina turnéer och inspelningar med Ann Sofie von Otter. Andreas Brantelid är en ung superstjärna, som spelar cello som en gud. Han har vunnit massor med priser och är eftertraktad på världens alla scener. Varför förstår man om man hör honom, som här, spela Chopin, så mjukt, så följsamt, så oändligt smekande vackert.

 

 

Chopin var inte på repertoaren i Pingstkyrkan, men väl Bach, Brahms och Sjostakovitj. Bach först, ”alltings ursprung”, som Forsberg uttryckte det. Gambasonat i G-dur, som båda musikerna hanterade i lätt, elegant samspel. Ändå var det först med Brahms, sonat nr 1 i e-moll för cello och piano, som Brantelids begåvning och speldjup verkligen framträdde. Jag älskar det där stycket och dess europeiskt romantiska melankoli, och Brantelids spelstil passar det perfekt. Efter paus och blandade ”klassiska pärlor” (ett förskräckligt namn, förresten) framfördes eftermiddagens andra höjdpunkt, Sjostakovitj sonat nr. 2 i D-moll för cello och piano, med styckets hela känsloregister, från mörk svärta till humor. Forsberg imponerade här i andra satsen, och Brantelid i det smärtsamt vackra largot. Efteråt spelades ett lättare stycke, en vaggsång av Tor Aulin, som en slags digestivo. Både musiker och publik behövde smälta Sjostakovitj innan vi kunde gå hem.

I småpratet mellan styckena släppte Brantelid bomben. Cellon han spelar på sedan fem år tillbaka är en Stradivarius från 1707, en av ett sextiotal som finns kvar. Alla dessa instrument är ju egna karaktärer med personliga namn och Brantelids är den som kallas ”Boni-Hegar”. Cellon var under 1800-talet i den schweiziske cellisten Emil Hegars ägo. Hegar spelade ofta med Brahms själv, och var den som, då tillsammans med pianisten Carl Reinecke, uruppförde Brahms sonat för cello och piano nr. 1 i Leipzig 1871. Alltså: Den cello som vi hör Brantelid spela Brahms på i Pingstkyrkan i Uddevalla den här söndagseftermiddagen i mars är SAMMA INSTRUMENT på vilket just denna sonat en gång framfördes för allra första gången. Hade vi åhörare varit bara en smula mer tränade i romantikens känsloyttringar hade vi svimmat hela bunten av ren hänförelse. Faktiskt dånar jag nästan av. Musiken och instrumentet, den unge cellosolisten, förflyttar oss i tid och rum. Uddevalla 2014 är Leipzig 1871. Det är bara pausens hembakta kakor som återför oss till nuet.

Jag hittar inget klipp av sonaten med Brantelid, men här spelar ett annat ungt stjärnskott, Camille Thomas, tillsammans med Beatrice Berrut första satsen i en inspelning som jag tycker mycket om:

Nå, hur hade då Boni-Hegar hamnat hos Brantelid? Jo, berättar cellisten, efter att ha upphittats på fransk slottsmark auktionerades instrumentet ut i London 2008. Brantelid visste att han och cellon var ämnade för varandra. Men drömmar kan man inte köpa Stradivariusinstrument för, och Brantelid spelade troget vidare på sin gamla cello. Något år senare kom han hem till ett meddelande på telefonsvararen. Det var från Truls Mørk, den norske cellisten. Han berättade att en störtrik norsk mecenat köpt instrumentet och gett till honom att spela. Efter en tid med cellon hade Mørk upplevt att han och instrumentet inte var helt samstämmiga. Mørk spelar mycket fysiskt och liksom ger sig på instrumentet med hela sin musikaliska tyngd. Cellon var för liten för honom, tyckte han, och skulle bättre passa Andreas Brantelid. Var Andreas möjligen intresserad? …. När jag lyssnar på Brantelid tänker jag hur rätt Mørk hade. Brantelid och hans cello är verkligen gjorda för varandra, instrumentet för cellisten och cellon för musikern. Där finns en lätthet, en gemensam dans, en ton där Brantelid liksom väntar ut sin cello. Mørks stil är en annan; han tar till synes mer bestämt kommandot över musiken. Nu är också Mørk en favorit hos mig. Hans inspelning av Bachs cellosviter är den jag helst lyssnar på, och hans version av Sjostakovitj sonat för piano och cello nr. 2 i D-moll (lyssna här) är i mitt tycke mer expressivt än Brantelids och tar mer fast på den mörka tonen i stycket. Kanske har det också med mognad att göra.

I Pingstkyrkan den där dagen då en Stradivarius var på besök fanns ett hundratal personer. Jag sänkte åldersnivån betydligt. Det är nu inte på minsta sätt konstigt att människor har andra bestyr att se till en söndagseftermiddag. Det skall handlas, lagas mat, passas barn, fixas i trädgårdar, skjutsas till fotboll och hälsas på släktingar. Men, tänker jag, skulle ändå inte föreningen med sina eldsjälar och skolan och Kulturskolan med sina lika engagerade lärare bättre kunna tillsammans ta tillvara den här typen av uppträdanden? Brantelid är ju en cellomusikens Zlatan och hans framträdande skulle, det är jag säker på, kunna ge barn och ungdomar något som kompletterar skolan. Det kan gott stå på schemat; om inte, blir det till ett fåtals privilegium. Idag kl. 15: Konsert. Självklart måste själva uppförandet ingå i ett större sammanhang, som ger kunskap, förståelse och färdighet. Bach kan brukas som en ingång i musikhistorien, Brahms som en europeisk 1800-talslektion och Sjostakovitj som en väg att förstå Stalintiden. Också själva förmågan till en estetisk upplevelse behöver tränas; den är långt ifrån allom given. Klassisk musik kan liksom konst och litteratur verka svårt och snobbigt, och risken är stor att man slår den ifrån sig för att man inte tycker sig förstå. Några får detta med sig hemifrån, andra inte. Skolan behöver träna alla om konsten inte skall begränsas till den kulturella elitens efterrättsbord. En världskonsert med Andreas Brantelid i Pingstkyrkan kan också ge andra livslektioner: En inblick i all den övning som ligger bakom varje framgång, och en berättelse som handlar om att man kan göra det man brinner för. Att vi alla spelar på olika slags instrument. Att det finns många olika spelstilar och att ingen är den enda rätta. Att drömmar kan bli sanna. Det kan en dag dimpa ner en Stradivarius till dig också.

 

Strad

Andreas Brantelid och Bengt Forsberg i Pingstkyrkan

 

Addendum: Förutom den vackra naturen och dotterns underbara klass har en sak till varit fantastisk med att bo i Uddevalla. Jag har under det senaste året behandlats för bröstcancer och jag kan inte tänka mig att det någonstans skulle kunna gå att få bättre vård än här. Utomlands hade jag inte haft råd med varken mediciner eller konsultationer och på många andra platser i Sverige är väntetiderna upprörande långa. Här i Uddevalla har man sedan många år tillbaka ett väl fungerande samarbete mellan bröstmottagning, kirurgi, onkologi och cytostatikamottagning. Jag har snabbt fått provsvar och snabbt operationstid, har enkelt förflyttat mig mellan de olika enheterna och har alltid kunnat få kontakt med mina läkare och sköterskor när jag så behövt. Jag har behandlats av den bästa personal man kan föreställa sig och under hela tiden blivit väl informerad om de olika stegen i processen. Mitt i alla svårigheter det innebär att gå igenom en krävande cancerbehandling har jag faktiskt känt mig tacksam att jag bor i just Uddevalla.

 

 

Carpe vaniljem!

Horatius var säker på sin sak. Helt och hållet skulle han inte dö (Non omnis moriar). ”Jag har byggt ett monument varaktigare än brons” (Exegi monumentum aere perennius) står det i slutet av bok tre av hans Oden (Carmina). Så sammanfattar Horatius den egna insatsen med en självsäker profetia; skrytsamma byggnader kommer att vittra bort och förfalla av väder, vind och tidens tand, men hans ord skall bestå. Han fick rätt, Quintus Horatius Flaccus. Bland alla romerska poeter är hans de verser som oftast citeras. I böcker och på nätet finns gott om samlingar av latinska bevingade ord och här dominerar de horatiska sentenserna. In medias res, aurea mediocritas, sapere aude, nunc est bibendum, dulce et decorum est pro patria mori är bara några av dem.

Mest känd av alla Horatius textrader är nog ändå Carpe diem, översatt som ”plocka dagen, fånga dagen, njut dagen”. En snabb sökning ger för handen att det finns möbelfirmor, frisörsalonger, drycker, vinbarer, utbildningssystem, hotell, restauranger, behandlingshem, arkitektfirmor, musikanläggningar, skolor, elektriker, odlingar, stråkkvartetter, smyckesförsäljare, språkkurser, och så vidare, som väljer att kalla sig Carpe diem. Tatueringar en masse förstås. Bloggar också. Många vill fånga dagen. Carpe diem lever ett eget liv, långt från sitt ursprungliga sammanhang. Det är tydligt, rymmer en eftersträvandsvärd livsvisdom, äger bärighet och värdighet, verkar bildat men kan också förstås. Det är helt enkelt en perfekt anpassningsbar devis som fungerar som etikett på det mesta.

Carpe Ändå hoppar jag till när vi ser reklampelaren, i en busskur, en kulen, blåsig torsdagskväll i Uddevalla. CARPE VANILJEM! Bilden visar en yoghurt och det är tydligt att man skall lockas av just vaniljsmaken. Vanilj original, Madagaskar vanilj, vaniljstång, blomma från vanilj. Och så carpe vaniljem på det. ”Ha!” utropar maken. ”Vad fånigt”, säger min 14-åriga dotter. ”Hurra”, tänker jag. Latinet lever! Det är anpassat, travesterat, kommersialiserat, men inte förpassat till ett relikskrin utan deltar aktivt och ropar till människor till och med i en busskur i en medelstor svensk stad. Sedan börjar jag grubbla. Hur väl förstås den här texten egentligen idag? Visserligen är carpe diem ett välkänt begrepp, men här uppmuntrar reklamskylten betraktaren att se flera led. Är det begripligt att Carpe vaniljem refererar till carpe diem och uppmanar oss att ”fånga vaniljen” och ”njuta yoghurten”? Latin och reklam är visserligen ett strävsamt par, men används oftast för att benämna produkter som skall förmedla en känsla av hållbarhet och kvalitet. Som Volvo, som bara skall rulla och rulla i all evighet. Funkar latinet också som tillfällig reklam för en förgänglig vardaglig vara?

Jag försöker mig på en högt ovetenskaplig studie och frågar de fem första personerna som kommer i min närhet vad texten säger dem. Två stirrar oförstående på skylten men inser självklart att man uppmuntras att köpa vaniljyoghurt, två säger sig veta att det anspelar på ett uttryck som heter carpe diem och en säger direkt Horatius. Statistiskt förkastligt förstås, men kanske ändå inte helt osant. Några läser kulturlagren tillbaka till romersk poesi, andra tänker carpe diem som en slags allmängiltig devis och flera vet inte men förstår trots det att budskapet är Köp yoghurt med vaniljsmak. Jag frågar dottern varför hon tror att reklammakare satsar på ett budskap med stora bokstäver som kanske inte alla helt kan ta till sig. ”Man skall väl visa att man är fyndig”, svarar hon. Jag tänker att hon som vanligt är väldigt klok, den där dottern. Reklamen är lite fånig och lite fyndig. Den uppmanar mig att liksom i hast nästa gång jag rusar genom snabbköpet slänga ner en vaniljyoghurt också. Det är hyfsat gott och lite gott skall man unna sig. Livet är ändligt, och yoghurten lika förgänglig som reklamskylten. Bäst att passa på.

Latinska citat idag är excerpter, uttryck utryckta ur sitt ursprungliga sammanhang och insatt i diverse nya. Carpe diem används ofta som uppmaning att leva i nuet  (så till exempel i ett flertal cancerbloggar). I andra fall manar det till ett bekymmerslöst levene och någon gång till omåttlig njutning.  I ytterligare andra anbefaller det snarare individen att leva det egna livet fullt ut, efter den enskildes förutsättningar och möjligheter. Så är det till exempelvis i filmen som gav mottot en renässans, Dead poets society från 1989. ”Seize the day! Make your life extraordinary!” inpräntar Robin Williams gång på gång i de unga gossar som annars mest drillas av skolans disciplin och föräldrars kvävande krav. Intressant nog nämns aldrig i filmen att carpe diem kommer från Horatius sånger. Det är ett motto med poetisk kraft och gamla anor, så mycket är tydligt, men det ursprungliga sammanhanget förklaras aldrig.

Vad skriver då Horatius själv? Carpe diem dyker upp i Ode 1.11 som låter så här:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoë, nec Babylonios
temptaris numeros. Ut melius quidquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, vina liques et spatio brevi
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

vilket i Ebbe Lindes mycket fria översättning blir:

Spörj ej – veta är synd – efter vad slut gudarna må oss ge
och låt Babylons tal, stjärnor och mynt vila i mossig fred!
Ty, Leuconoë, lugnt möta sin lott hur den än spinns är bäst.
Om så Jupiter än skänker oss år, eller vår sista höst
är den kulna som nu fräter i skum lavan på Cumaes kust –
hur än sker, så var vis, sila ditt vin, stryk med ett snabbt beslut
allt vittfamnande hopp! Knappt är det sagt, ordet, så flög likt pil
tiden. Plocka din dag, medan den är! Tro ej den dag som blir!

Tolkningarna av poemet och uttrycket carpe diem är legio, såklart. Carpe är imperativ singularis av carpere, och kan betyda ”plocka”, ”sönderdela”, ”njuta”, för att bara nämna några möjligheter. Diem är ”dag” i ackusativ, så ”plocka dagen” och ”njut dagen” är båda möjliga översättningar. ”Sönderdela”, ”plocka sönder i småbitar” kan man också prova; poeten har just uppmanat Leuconoë att ”beskära, skära ner, det långa hoppet till en kort tidsrymd” (spatio brevi spem longam reseces), att ta en dag i sänder om man så vill. Här finns en erotisk invit likaså, och att plocka dagen dyker i Ovidius kärleksdikter upp som ”plocka blomman”. Sammanhanget är symposiets, och vinet är självklart närvarande. Flera av Horatius dikter präglas också av epikurismen (som under antiken absolut inte syftade till ett utsvävande liv) och tanken att leva i nuet är centralt i carpe diem. Vad Horatius tyckt om reklamen där i busskuren har jag ingen aning om. Men jag tänker att han nog skulle tagit det med fattning. Carpe diem! Carpe vaniljem! En yoghurt är inte precis ett monument varaktigare än brons, men en sann epikuré gillar liksom läget.

Et tu, Brute?

Idus Martiae, den 15 mars, Caesars dödsdag.

Julia Caesar själv tillbringar eftermiddagen i sällskap med Gluck på Göteborgsoperan, men vill ändå självklart uppmärksamma Dagen. Här nedan följer en text om knivdådet, Brutus, Antonius, begravningen, Shakespeare och eftervärldens syn på Caesars död. Den har tidigare publicerats i den svenska tidskriften Medusa i ett temanummer om Caesar, som vårt nätverk FokusRom lät publicera 2011. Medusa själv har gett tillstånd att reproducera min artikel här, men vill man också veta vad Dick Harrison, Allan Klynne, Gunhild Vidén, Eva RystedtHenrik Bohman och Jane Fejfer skriver om Caesar kan man beställa numret via info@tidskriftenmedusa.se. Eller varför inte slå till med en prenumeration?

2011_3_rgb

Ida Östenberg: Diktatorns död

När Gaius Julius Caesar vaknar den 15:e mars 44 f. Kr. känner han sig inte kry. Läkarna råder honom att stanna hemma, och hans fru Calpurnia, som under natten hemsökts av olycksbådande mardrömmar, ber honom enträget att inte gå till det stundande senatsmötet. Eftersom järtecken en tid setts runt om i Italien uppmanar också flera siare honom att skjuta upp mötet. Först då Decimus Brutus övertalat honom inte göra de väntande senatorerna besvikna, går Caesar, starkt försenad, till sammankomsten, som denna dag hålls i Pompejus curia vid teatern på Marsfältet. Decimus Brutus är en av de sammansvurna senatorer som beslutat att mörda Caesar på Idus Martiae, den 15:e mars. En annan är Gaius Trebonius, som nu enligt den uppgjorda planen tar Marcus Antonius, Caesars medkonsul, åt sidan. Caesar går ensam in i senaten. Ytterligare en av konspiratörerna, Lucius Tillius Cimber närmar sig och ber Caesar upprepade gånger om hjälp angående en landsförvisad bror. Cimber är kroppsligen närgången, omfamnar Caesar, kysser honom, och känner samtidigt efter att han inte bär vapen eller rustning. Då Caesar försöker skaka av sig Cimber tar denne ett rejält grepp om Caesars toga och drar ner den så att halsen blottas. Detta är signalen till anfall. Publius Casca utdelar det första knivhugget, en grund stöt som träffar Caesars skuldra. “Detta är ju våld!”, utropar Caesar, och svarar med att stöta sin penna i Cascas arm. Alltfler dolkstötar följer. Caesar vrålar och fäktar som ett fångat djur, men kan ändå inte undkomma huggen. Som av en slump, eller ditknuffad av konspiratörerna, segnar han ner och dör vid foten av den forne fienden Pompejus staty, dock inte utan att först ha rättat till sin toga för att täcka sig och falla med stil. De berömda grekiska orden Kai sy teknon eller på latin Et tu Brute yttrar han troligen aldrig. Både Suetonius och Dio Cassius avfärdar det grekiska utropet som falskt. “Också du min Brutus” var det Shakespeare som myntade, då Et tu Brute så oemotståndligt anspelade på Brutus handling såsom utfört av ett odjur (eng. brute). Dock dröjer flera antika författare vid mötet mellan Caesar och Brutus såsom särskilt känslosamt; det är då Caesar ser Brutus bland de sammansvurna som han slutar göra motstånd och finner sig i sitt öde.

1200px-Jean-Léon_Gérôme_-_The_Death_of_Caesar_-_Walters_37884Mordet på Caesar har dramatiserats och avbildats otaliga gånger. En av de mer kända målningarna är Jean-Léon Gérômes La mort de César (1867) som visar Pompejus curia just efter mordet. Betraktarens blick dras omedelbart mot scenens mitt. Ett flertal män klädda i vitt, uppenbarligen romerska senatorer, står belysta i grupp. Alla sträcker sina dolkar uppåt, i en markant segergest. Till vänster står en staty av Victoria, den romerska segergudinnan, som med en spira i handen också hon sträcker högra armen mot taket i samklang och sympati. Närmast betraktaren ansluter sig ytterligare en man till gruppen. Hans dolk är ännu sänkt, eftersom han just avslutat det gemensamma dådet. Detta är Brutus, och mannen som välkomnar honom Cassius, komplottens andre ledare. Först nu söker sig blicken mot främre vänstra hörnet. Där, i mörkret, under togan, vid den beskuggade Pompejusstatyns fot, ligger den döde Caesar. Mycket lite vittnar om den just avslutade striden. Senatorernas dräkter är bländande vita och man kan svårligen se någon blodspillan ens på de dragna dolkarna. På Caesars toga avslöjar en liten röd fläck ett enstaka knivhugg. Hans stol strax bredvid är vält, och ser man mot bildens bakgrund upptäcker man också där en antydan till tumult. Från den samlade mittgruppen lösgör sig några senatorer och rusar ut ur byggnaden. Andra syns i portöppningen; också de tycks ha bråttom att lämna platsen. Är de på väg ut i jubel för att annonsera att diktatorn är död? Eller flyr de platsen i panik? Är de rädda att blir nedstuckna också de? Eller vill de bara inte bli förknippade med mordet? Gérômes målning är medvetet dubbeltydlig och avbildar Caesars död ur två perspektiv. Å ena sidan finns där den heroiska handlingen, utförd av ett obefläckat kollektiv i syfte att vinna frihet från envåldshärskarens förtryck. Å andra sidan väcker den döde i skuggan sympati; han är ensam, utsatt, och uppenbarligen attackerad utan möjlighet att försvara sig. Tveksamheten förkroppsligas av de utrusande senatorerna och tvingar betraktaren att reflektera: skall vi applådera gärningen eller fördöma den? Eller skall vi bara fly, och undvika att ta ställning?

Det moraliska dilemmat i Caesarmordet är en av anledningarna till att det blivit så uppmärksammat genom tiderna. Så skrev den franske antropologen Claude Lévi-Strauss att “Idus Martiae utgör ett gott tankeexempel”. Även Caesars personlighet spelar in. Han var uppenbart en starkt karismatiskt person, lika kvick på slagfältet som med pennan. Få händelser kan också matcha Caesarmordet rent historiskt. Före Caesar hade Rom under knappt femhundra år styrts som en republik, efter mordet omformades det till ett kejsardöme. Caesars död innebar själva brytpunkten mellan två politiska system, en slutpunkt och en början, symbolist laddad av de romerska standardingredienserna våld, makt, män. Kvinnor saknas i ursprungsberättelsen, men kan ges plats för att ytterligare öka dess attraktionskraft. Så är det i TV-serien Rome rivaliteten mellan Sevilia, Caesars tidigare älskarinna och Brutus mor, och Atia, mor till den blivande kejsaren Augustus, som utlöser dådet. Caesarmordet är både en av världshistoriens mest betydelsefulla politiska händelser och en i närmast mytisk berättelse om allmänmänskliga relationer och känslor, som hat, avund och lojalitet. Det är ett tankeexempel, men framför allt ett ständigt aktuellt drama om ond bråd död, förrådd vänskap och maktens plötsliga fall, iscensatt redan under antiken och omformat av såväl Shakespeare som modern film och TV.ciaran

I Rom tog diskussionen huruvida mordet på Caesar var rätt eller fel fart i samma stund som han föll ihop på senatsgolvet. Mördarna hävdade att Caesar var en tyrann som eftersträvat kungatiteln och despotisk makt. Han hade blivit utnämnd till diktator för livet, och bara en månad före mordet hade Antonius under en publik fest personligen försökt att kröna Caesar. Visserligen hade Caesar nekat sitt samtycke, men vid en annan ceremoni nyligen hade han vägrat resa sig för senatorerna, och det ryktades nu att han officiellt skulle erbjudas kungatiteln. Genom sin gärning hade de sammansvurna räddat republiken och återgett det romerska folket friheten. Brutus var en högt aktad man i Rom och vann många sympatier genom sin person och även genom sitt arv; hans förfader, den äldre Brutus, hade år 509 f. Kr. fördrivit den siste kungen Tarquinius Superbus från Rom och grundlagt republiken. Brutus lät prägla mynt med sin äldre släktings porträtt på ena sidan och hans eget på andra. Andra mynt visade Brutus den yngre på obversen och på reversen en symbolisk bild av mordet: två dolkar avbildade på varsin sida om en frihetsmössa, så kallad pilleus. Under står texten EID MAR, idus Martiae. Hade en Brutus ännu än gång återinfört friheten i Rom?Eidmartbrabild

Nej, hävdade Antonius och hans anhängare. Dådet var ingen nobel frihetshandling utan ett mord utfört på en vän och beskyddare. Flera av konspiratörerna hade i det tidigare inbördeskriget tagit Pompejus parti mot Caesar. Många, såsom Brutus och Cassius, hade till och med stridit mot Caesar på slagfältet vid Farsalos, och ändå blivit benådade. Senaten hedrade Caesar för hans mildhet, clementia, och utnämnde honom till parens patriae, fäderneslandets fader. Han hade räddat medborgares liv och som symbolisk markör gavs han en ekkrans och han blev sakrosankt, vilket innebar att senatorerna svor en ed att skydda honom med sina liv. När nu samma senatorer mördat honom kunde gärningen omöjligen betraktas som en hedervärd handling. Det var ett löftesbrott, ett illdåd, ett fadersmord. Caesars ställning som fäderneslandets fader återkommer i efterspelet till mordet och förstärker bilden av det omoraliska i handlingen. Mynt med porträtt av Caesar och titeln parens patriae präglas. En kolonn reses på Forum med inskriften “Till fäderneslandets fader” och man beslutar att senaten aldrig mer får sammanträda den 15 mars, som nu benämns “Fadersmordets dag”. Cicero kommenterar hur de sammansvurna utpekas som fadersmördare: “Han (Antonius) har satt upp en inskrift på statyn han låtit resa på rostra – ‘Till den mest förtjänstfulle Fadern’ – så nu döms ni inte enbart som mördare utan också som fadersmördare” (Epistulae ad familiares, 12.3).

Skulle Rom ta ställning för eller emot mördarna? Läget var osäkert och spänt efter Caesars död. Många flydde, andra sökte skydd i hemmen i väntan på besked om det nya politiska läget. Brutus och Cassius tog sin tillflykt till Kapitolium. Antonius, nu ensam konsul, samlade sina trupper. Båda sidorna höll tal till folket för att övertyga dem om att mordet var berättigat eller att det borde fördömas. De inblandade senatorerna ville ha stöd att återupprätta republiken, Antonius att hämnas Caesars banemän. På ett senatsmöte den 17:e mars enades man om en kompromiss. Mördarna gavs amnesti, samtidigt som Caesars beslut ägde fortsatt laga kraft. På mötet beslutade man också att Caesars testamente skulle offentliggöras och att han skulle ges en publik begravning. Detta var konspiratörernas största misstag. Man underskattade kraftigt den starka emotionella kraft som kom att utlösas av ceremonin. Uppläsningen av Caesars testamente och hans begravning var ett storartat hyperregisserat skådespel, där tal, gester. musik, recitation, och rituell gemenskap i samverkan med den dödes knivhuggna kropp utlöste ett känslostarkt hat mot mördarna hos den samlade masspubliken. Det var denna händelse som vände Rom mot Brutus och Cassius.

Begravningen beskrivs av flera antika författare: Cicero, Nikolaus från Damaskus, Suetonius, Plutarkus, Dio Cassius. Vår mest detaljerade källa är Appianus, en grekisk författare från Alexandria som levde och verkade i Rom under 100-talet e. Kr. och vars böcker om inbördeskriget anses till stor del bygga på texter från Caesars samtid. Redan då testamentet lästes upp, upprördes folkets känslor, skriver Appianus. Det visade sig då att Caesar, nu mördad och beskylld för tyranni, hade skänkt sina trädgårdar och en större summa pengar till romarna i staden. Indignationen steg då Caesars kropp bars till Forum för begravningstalet och Antonius tog till orda. I Shakespeares berömda tolkning av liktalet, känt för den moderna publiken i Marlon Brandos gestaltning, är det Antonius som genom sin retoriska skicklighet vänder folket mot Caesarmördarna.

Appianus gör det dock klart att talet ingick i en större iscensättning. Här läser Antonius först allvarligt och tydligt upp de lojalitetseder som senatorerna svurit Caesar. Med upprepade gester mot den döda kroppen betonar han särskilt hur Caesar deklarerats fäderneslandets okränkbare räddare och fader. Han åberopar Jupiter, tar upp hymner och klagosånger, och redogör sedan för Caesars alla bedrifter. Antonius röst höjs alltmer och han talar nu som i trans, samtidigt som han lyfter upp Caesars blodiga mantel och blottar hans kropp. Åskådarna berörs allt häftigare och börjar delta i klagosången. Nu hörs vad som tycks vara Caesars egen röst: han nämner namnen på dem han gynnat och på sina mördare och utropar en fras från ett välkänt romerskt skådespel: “Å att jag skonade dessa män för att de skulle förgöra mig”. I detta läge, när känslorna i folkhavet nästan exploderar, lyfts en väldig vaxdocka upp, en imitation av Caesars mördade kropp. Dockan snurras runt och alla de tjugotre dolkhuggen blir synliga. Detta är en bild som de romerska åskådarna inte kan värja sig mot. Huggen har träffat Caesar över hela hans kropp och hans ansikte. Dockan visar klart hur han attackerats både framifrån och bakifrån, ett massivt bakhåll utfört av dem han skonat och litat på och som inte gett honom minsta chans att försvara sig. Det brister för publiken som ser dockan, kroppen, såren, manteln, blodet, hör Antonius röst och själva deltar med sång och sorg. De samlar ihop ett provisoriskt likbål, bränner Caesars kropp på platsen, tar facklor från bålet och attackerar staden. Upploppet är ett faktum, och senatorerna flyr staden.

Caesars begravning iscensatte mordet som en alltigenom orättfärdig och feg handling. Eftervärldens dom har stundom varit liknande, och Dante placerade Brutus och Cassius längst ner i helvetet, i sällskap med historiens mest fördömde, Judas Iskariot. Andra har tagit senatorernas parti: dramatikern Ben Jonson framställde Brutus dåd som ett modigt hugg mot monstrets hjärta. Shakespeares storhet ligger i den mer nyanserade bilden. Verket Julius Caesar hedrar både Caesar och Brutus; båda framställs med sympati, båda med medkänsla. Mordet är förrådd vänskap, absolut, men Brutus är samtidigt en ärans man som handlat för det allmännas bästa. Liksom i Gérômes målning är Caesars död ett tankeexperiment som kan belysas från båda sidor, men framför allt är det ett mästerligt drama som iscensätter den storpolitiska händelsen som mänsklig ambition och relation. Rent moraliskt har Caesar rätten på sin sida, men det har även Brutus: Et tu, Brute.