Påsken är på väg bort, och detta inlägg om törnecoronan borde förstås ha materialiserat sig på långfredagen eller åtminstone under helgen. Men jag har varit däckad av något slags virus (😱) och har dessutom en tendens att tänka mig deadlines som dagen jag skall börja göra en sak, inte då den skall vara färdig…
Nå, dagens corona är alltså törnekronan, närmare bestämt den taggiga krona soldaterna satte på Jesu huvud efter att han dömts till döden. Enligt evangelierna var det en krans (stephanos) av törne, στέφανος ἐξ ἀκανθῶν, där man kan notera att törne heter akantha, vilket är nästan samma ord som akathos, alltså akanthus, en betydligt vänligare växt.
Krona av akantha (törne) Akanthus
Törne bevaras bättre än akanthus, och jag har läst mig till att vad som ansågs vara Kristi törnekrans skall ha vördats i Jerusalem från 400-talet. Törnekronan skall sedan ha förflyttats till Konstantinopel. Under korstågen hamnade den i Venedig, där den år 1238 köptes för dyra pengar av Ludvig IX, som lät bygga det enastående vackra Sainte-Chapelle i Paris för att ge kronan ett passande gotiskt tak över huvudet. Under franska revolutionen flyttades den vidare till Notre-Dame i Paris, där den fortfarande finns, om än dold. En gång i månaden kan man emellertid se törnekronan: den bärs då i procession av riddare ur den heliga gravens orden, och mässdeltagarna bereds möjlighet att kyssa kronan (s glasemballage). Törnekronan räddades ur den svåra eldsvådan i Notre-Dame för nu nästan precis ett år sedan och kunde förevisas under långfredagens gudstjänst, som hölls utanför kyrkan.
Som synes saknas själva taggarna på Parisreliken. De har avknoppats och blivit egna reliker; några består av en enda törnetagg, andra av flera. Omkring 60-70 törnetaggsreliker finns idag världen över, bland annat i Rom, Barcelona, Köln, Prag, Pittsburgh (USA), Odessa samt på British Museum.
Detta om törnekronans taggar och öde. Nu till symboliken. Jag lämnar de teologiska tolkningarna till andra; mitt specialområde är romersk historia, och efter att han ägnat både år och dar åt den romerska triumfen kan jag se intressanta paralleller till hur Jesus förnedrades, torterades, och inte minst hur han kläddes till kung. När soldaterna sätter kronan på Jesu huvud, klär de honom samtidigt i en purpurfärgad mantel, ger honom en spira-liknande käpp och hälsar honom som ”judarnas konung”. Krona, purpurmantel, spira, alla kungasymboler, här inverterade till en förnedrande form.
”Judarnas konung”, så lyder också anklagelserna mot Jesus. ”Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren” ropar judarna i Johannesevangeliet. Sedan: ”Korsfäst honom! Vi har ingen annan kung än kejsaren”. Och på korset satte Pilatus upp en skylt med inskriften INRI (Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum, ”Jesus från Nazareth, Judarnas konung”), att läsas på tre språk, hebreiska, latin och grekiska. Skylten kallas titlos i den grekiska texten; på latin titulus. Detta är hans brott, att ha utgett sig för att vara kung över judarna och därmed utgjort ett hot mot den romerska övermakten.
Jesus bar själv sitt kors till Golgata. Kanske fanns skylten med texten med också under vandringen längs Via Dolorosa. Just så visade nämligen romarna upp dödsdömda i staden. På väg till avrättningen kunde åskådarna läsa orsaken till dödsdomen på tituli, skyltar. Exempelvis skall Domitianus låtit släpa ner en familjefar från läktaren och kastat honom till djuren. På en skylt som hängdes kring den stackarens hals stod att läsa att ”han i sitt tal kränkt kejsaren”. Även i triumftågen visades fångar bakom skyltar, tituli, på vilka namnet och brottet stod att läsa.
Exempel på en titulus som bars i triumf och på vilken man kunde läsa namnet på fångarna som följde. Från Trajanus triumfbåge i Benevento Foto: Olof Vessberg, Medelhavsmuseet, Stockholm
Nu är det inte bara skylten med namnet och brottet som minner Jesu korsfästelse om romerska triumftåg och romersk straffbehandling. Också detta med att klä ut och klä upp de som skall straffas och att håna dem ingick i romarnas sätt att behandla sina fångar. Vad gäller klädsel och skådespel är Caligulas triumf över Germanien år 41 det mest iögonfallande exemplet. Kriget hade misslyckats, triumfen var bluff och Caligula hade helt enkelt inga germanska fångar att släpa runt i staden. Han valde därför ut stadens stiligaste galler, lät dem färga håret rött, tvingade dem lära sig några germanska ord och visade upp dem som fångar från Germanien i sin triumf. Processioner är iscensatta skådespel, oavsett om det gäller en enskild avrättning eller ett storslaget segertåg.
Fångar utsattes också för hån, ironi och förnedring. På arenan i Rom iscensattes mytologiska scener, där den dödsdömde tvingades inta rollen som exempelvis Orfeus, som slits sönder av vilda djur. Fångar i triumftåget kunde placeras på teaterscener, där hela krigssituationer visades och åskådarna kunde se de tillfångatagna exakt i den position de besegrats i. De dömdas brott och straff framställdes på målningar och som tableaux vivants. I en triumf kläddes de tillfångatagna gallerna i harnesk, som de tvingades ta av uppe på Kapitolium. Varför: gallerna hade lovat att bära stridsutrustning tills de intagit den romerska borgen. Nu hånades deras arrogans, deras hybris, som en del av skådespelet.
Törnekronan har också detta syfte. Den är en slags ytterst plågsam kostymering, som tillsammans med purpurmantel, stav och skylten med ”Judarnas konung” inför åskådarna hånar den dömde Jesus för att ha gjort anspråk på kungatiteln. Förödmjukelsen ligger vidare i konstrasten mellan det kungliga och straffet; man korsfäste inte kungar i Rom, enbart slavar.
Romarna visste alltför väl att lyckans växlingar kunde vara snabba. Kung idag, slav imorgon. Inte ens triumfatorn kunde vara säker på upphöjda plats i elfenbensvagnen. Bäst att ställa en slav bakom honom som viskar: ”Blicka bakom dig och minns att du är människa”. Slaven bar en krans över triumfatorns huvud. Men mer om denna corona, triumfcoronan, en annan gång.
________________________________________________________
Jag har förresten skrivit forskningssaker om fångar och skyltar bland annat här:
Östenberg, I., Staging the world. Spoils, captives, and representations in the Roman triumphal procession, Oxford University Press 2009.
Östenberg, I., ‘Et titulis oppida capta legam – the role of the written placards in the Roman triumphal procession’, Mélanges de l’École française de Rome: Antiquité 121, 2009/1, 463–472.
Julia Caesar 