Arkiv

Augustus 2000 år

Ni vet förstås alla vilken dag det är idag? Ja, såklart! Det är 2000 år sedan Augustus dog, och i antikvärlden pågår en uppsjö av konferenser och utställningar där hans tid som Roms främste stöts och blöts. För den som vill läsa något på svenska om Augustus finns tyvärr inte mycket att välja på. Allra bäst är att gå till källorna själva, och Suetonius Kejsarbiografier, som innehåller ett välmatat Augustuskapitel, finns att hitta i god svensk översättning av Ingemar Lagerström. I övrigt är utbudet magert. Dock utkommer passande i dagarna en rejäl biografi av Alan Goldsworthy, Augustus. From Revolutionary to Emperor, som bör ge en god introduktion till ämnet. Jag har tidigare läst Goldsworthys Caesarbiografi och fann den kompetent och läsvärd. Här nedan följer en recension som jag skrev för ett par år sedan om Goldsworthys Caesarbok och om den svenska biografi över Augustus som publicerades samtidigt. Som ni ser tycker jag att ni skall undvika Everitts bok om Augustus. Läs Goldsworthy nya på engelska istället, eller vänta på att något förlag översätter den till svenska, gärna redan i år, jubileumsåret. Eller låt den komma ut nästa år, för den delen. Vi antikvetare uppmärksammar gärna Augustus 2001-åriga frånfälle.

Augustus död. Från TV-programmet The Caesars (1968)

Ur Populär Historia nr 2, 2008 (Äldre recensioner från Populär Historia finns inte att hitta på nätet och jag har tillstånd från tidskriften att publicera mina texter på den här bloggen)

CAESAR. EN BIOGRAFI
Adrian Goldsworthy
Historiska Media 2007

AUGUSTUS. ROMS FÖRSTE KEJSARE
Anthony Everitt
Prisma 2007

De humanistiska universitetsämnena för en ständig kamp för överlevnad och bibehållen kvalitet. På bokmarknaden märks dock ingenting av humanioras så kallade kris. Inte minst gäller detta den antika perioden, om vilken böcker produceras på löpande band, såväl inhemskt författade som översatta till svenska. Bland de senaste bidragen märks två biografier om Roms mest centrala politiska personligheter, Caesar och Augustus. Båda levnadsteckningar är översatta från engelskan; boken om Caesar är skriven av Adrian Goldsworthy, brittisk militärhistoriker, biografin över hans efterträdare Augustus av Anthony Everitt, universitetslärare och tidigare ordförande för brittiska kulturrådet.

Gaius Julius Caesar (100-44 f.Kr.) är av goda skäl en av världshistoriens mest omskrivna karaktärer. Caesar var tveklöst en glimrande strateg, visionär politiker, stilsäker skribent och framgångsrik kvinnokarl. Han levde i en högst omvälvande tid, den månghundraåriga romerska republikens sista dagar, där hans egna politiska agerande kom att lägga grunden för Roms kejsardöme, som i symbolisk mening kan sägas ha fortlevt ända till i början av 1800-talet då det tysk-romerska riket upplöstes. Caesar mötte en våldsam död och dyrkades härefter som gud. Hans livsverk och personlighet har genom västvärldens efterantika tidsperioder fortsatt att fascinera.

Det finns alltså mycket att skriva om Caesars liv, liksom om det Rom han levde och verkade i. Adrian Goldsworthy har också författat ett mycket digert verk (640 sidor), som vid en första anblick möjligen kan skrämma den oinvigde både genom sin tyngd och genom ett till synes starkt markerat intresse för militärhistoriska aspekter (bokens illustrationer visar nästan uteslutande uppställningar och förflyttningar på caesariska slagfält). Så snart man börjar läsa glömmer man emellertid alla eventuella farhågor. Goldsworthys biografi är en riktigt bra bok. Författaren skriver behagligt ledigt (tydligt också i översättningen) och läsaren leds genom Caesars liv i en välsmakande kompott av lärdom och spänning. Utblickarna kring romersk historia, politik och samhällsliv känns aldrig tyngande; till och med avsnittet om det komplicerade romerska styrelseskicket lyckas Goldsworthy göra intresseväckande, vilket är en bedrift i sig. Författaren är professionell antikhistoriker, faktafelen är få, referenser, register och ordförklaringar tydliga. Möjligen kunde litteraturlistan ha inkluderat några fler moderna verk, men detta är en av få reservationer. Caesar. En biografi är ett utmärkt presenttips både till den redan historiskt bitne och till den som skulle kunna bli det!

Få karaktärer i den europeiska historien är så omskrivna som Julius Caesar. Biografierna över hans yngre släkting och politisk efterträdare, Augustus, är färre. Den augusteiska regeringsperioden (31 f.Kr. – 14 e.Kr.) tillhör visserligen en av forskningens mest genomarbetade, men Augustus själv har inte i samma grad som Caesar lockat till levnadsskildringar. Kanske beror detta på att han undkom ett dramatiskt mord och levde till hög ålder, kanske på att hans lagar och förordningar som betonade moral och dygd har mindre tjuskraft än Caesars utstuderade charm, fåfänga och förförelsekonster. Inte heller har han några större egna militära framgångar att skryta med. Det är snarast frapperande att inte ens de Augustusvänliga källorna kan undvika att berätta om hur Octavianus (som Augustus hette som ung) oftast råkade bli sjuk vid de stora drabbningarna och lämnade över befälet till sin fältherre och vän Agrippa. Ändå är Augustus förstås en fascinerande person, och berättelsen om hur han lyckades få det kungafientliga Rom att föredra hans envälde framför det traditionellt omhuldade republikanska styrelseskicket är historien om ett verkligt politiskt geni.

Det är därför med stort intresse jag börjar läsa Anthony Everitts nyöversatta biografi. Tyvärr dröjer det inte många sidor innan jag blir både bekymrad och besviken. Redan i det korta förordet möter jag ett antal påstående som kan inte kan uppfattas som annat än grovt stötande för en historiker. Everitt påstår här (utan minsta ironi) att uppgifterna om Augustus gått förlorande under ”den mörka medeltiden”, en fullkomligt förlegad och djupt felaktig beskrivning av perioden. Han säger vidare om sin egen tolkning av de antika skrifterna att han ”accepterar vad som sägs såvida det inte finns uppenbara eller förnuftsmässiga invändningar”, en anmärkningsvärt oprofessionell inställning i en bok med antikhistoriskt tema. Sist men inte minst menar Everitt på fullt allvar att ”Augustus är en av de få historiska karaktärer som blev en bättre människa med tiden”, en minst sagt uppseendeväckande naiv syn på en envåldshärskare.

Everitt gör också allt för att framställa Augustus i bästa möjliga dager. Kejsaren beskrivs som lugn, skicklig och storsint, han fattade välavvägda och modiga beslut, och hade ”en envis moralisk övertygelse”. Hans omskrivna feghet i krig var ”förståelig när det gäller en sjuk ung man med begränsad erfarenhet av krigföring”. Augustus motståndare får inte lika goda omdömen. Caesarmördaren Brutus representerade ”med sin arrogans och hänsynslöshet de värsta sidorna hos den gamla republikanske eliten”. Och under motståndaren Antonius lättsamma sätt ”dolde sig en hård och oförsonlig personlighet”, och ”en likgiltig brutalitet”. Antonius ”hade ett grymt drag i sin personlighet; han inspekterade alltid sina offers huvud, till och med när han satt till bords och åt”. Även kejsardömet var enligt författaren enbart något lovvärt. Augustus ”förvandlade den kaotiska republiken till ett välordnat kejserligt envälde”, ”Republikens amatörmässiga och korrupta mekanismer ersattes av något som liknade en hederlig, offentlig byråkrati”. Författaren hävdar till och med att det under Augustus regim rådde yttrandefrihet – ett fascinerade uttalande om en härskare som anordnande bokbål och landsförvisade poeten Ovidius för dennes kärleksdikter.

Tyvärr slutar inte kritikern här. Augustus. Roms förste kejsare innehåller en så många faktafel, inkonsekvenser i stavning och korrekturmissar att jag måste ställa mig frågande till varför bokförlaget överhuvudtaget valt att översätta denna bok. Till skillnad mot Goldsworthys Caesarbok kan jag heller inte finna att någon fackgranskare synat boken. Kanske är det där problemet ligger?

En resa till levande och döda

Morgonen är het här i Torrevecchia Teatina, strax utanför Chieti i italienska Abruzzerna. Jag rör mig framåt mellan vinodlingarna. Familjen sover, jag joggar. Det är egentligen alldeles för varmt, och fort går det inte. Vägen är inte heller anpassad för snabb rörelse. Landskapet är kuperat och minsta kulle bär på ett inre berg. För att ta sig runt den vanliga rundan springer man först uppåt, sedan ännu mera upp, och så, när man tror sig minnas att den kokande asfaltsvägen äntligen skall plana ut, svänger vägen skarpt för att fortsätta ytterligare uppåt. En kort plan sträcka full med snabbkörande bilar, så viker man av på en liten grusstig till höger just efter den igenbommade restaurangen och springer nedåt igen. Nedåt och mera nedåt, innan man är tillbaka vid det gula huset med gröna fönsterluckor. Jag springer aldrig ensam. Första biten kommer grannarnas hundar utskällande. De är vakthundar och gör sitt jobb, springer upp och upp med mig och skäller och skäller. Sedan kommer grannen ut och skäller i sin tur på hundarna och de lommar hemåt. Längre upp i backen ansluter en stillsammare jycke, som tassar efter mig större delen av min abbruzzesiska runda. Jag tänker att den vill ha sällskap. Det är trevligt att ha sällskap. Det tycker vi båda, jycken och jag.

Vi är hos vänner och badar någon dag innan vi reser tillbaka till Sverige. Vi brukar hamna här, i slutet av våra bilfärder. Hit hittar inga svenska turister, stränderna är långa, fylliga och välkomnande med fin, vit sand. Vattnet är klart och lugnt. Vågbrytarna tar udden av havet och gör det perfekt för barnen att simma omkring i timmar. Vi äter gott hos våra vänner; ingenting smakar bättre än en nyplockad ännu solvarm tomat från deras lilla odling. Tomaten bär på själva jorden. Den kan inte transporteras, inte återskapas. Som smak finns den bara i sitt eget land.

I tre veckor har vi rört oss genom västra Europa, i Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Monaco och Italien. Det är vårt favoritsätt att resa. Att sätta sig i bilen hela familjen och bara köra. Vi bokar aldrig något i förväg. Jag tror att det är emot vår natur, vi är alldeles för oplanerade för att ta så många beslut på förhand. Men det är ett aktivt val också. Vi är en seglande familj, och jag inbillar mig att även bilturerna är en slags seglats till lands. Även på vägen lättar vi ankar, rör oss mot ett ungefärligt mål, följer landskapet, letar hamn och njuter av att ha lagt till för natten. Vi söker friheten, tror jag. Friheten att ändra vägval, att stanna en dag extra, att bestämma efter hand, att anpassa sig till vädret, till nya upptäckter. Det är en privilegierad frihet, jag vet det. Långt ifrån alla har möjlighet att röra sig så fritt i Europa som de politiska parollerna vill göra gällande. Andra försöker ta sig hit, in i Europa, men stoppas. För oss finns inga sådana hinder, vi har tillgång till Europa, vi kan språken och förstår kulturerna.

IMG_7052

Det så kallade Maison Carrée i Nîmes, södra Frankrike. Agrippa lät resa templet till sina söner Gaius och Lucius, som senare adopterades av Augustus.

Vi ser en väldans massa monument och museer när vi reser, för att inte tala om slagfält (…). Jag forskar om den romerska antiken och skriver bland annat en bok om romarnas nederlag, om hur de hanterade att förlora. Mina barn har varit i Teutoburgerskogen, vid Cannae, Trasimene, La Trebbia, Allia, Arausio (Orange), Filippi och Farsalos. Nederlagssemestrar står väl inte högst på listan av barnvänliga sommarlov, även om min son redan vid 4 års ålder utropade: ”Mamma, jag älskar romerska nederlag!” Oroa er inte, jag är en god mor, också. Ungarna får så klart vara med och bestämma vad vi skall se, och stora mängder bad och glass ingår. Emellanåt drabbas de helt klart av en överdos romerska stenar. Men jag tänker att de iallafall lär sig att man kan resa på det här sättet, välja vad man vill se och åka dit, ta av där platsen kallar och sedan fortsätta. Att det finns andra människor än de som bor hemma, att de pratar andra språk än svenska, att maten smakar annorlunda men ändå är god. Att världen är så mycket större än Uddevalla.

Jag tycker om att vi reser tillsammans i vår familj. Varje gång vi åker ut skapar vi en ny berättelse, om platserna vi ser, förstås, men också om oss själva. Vi gör oss egna minnen om oss och för oss på ett sätt som vardagen inte förmår. Vi kommer ihåg tillsammans att vi klättrat upp på Trophée des Alpes, minns utsikten ned mot Monaco och getterna som vilade på bergskanten, känner den kyliga vinden på stränderna i Dunkerque, hör fotbollspratet vid favoritbaren i Sperlonga, vi kan vända åter till hur vår dotter och hennes kompis sjöng sig igenom hela Disney’s Ringaren i Notre Dame innan vi gick in i kyrkan, och skratta åt hur jag alltid lyckades säga fel på franskans fjorton och fyrtio vid hotellincheckningarna (–”Hur gamla är barnen?” – ”Sept et quarante”). Alla tre barnen, våra två och dotterns kompis, gick också i timmar med mig på Augustusutställningen i Paris. De hjälpte mig att leta detaljer i de nyutställda relieferna som visar slaget vid Actium. Vem är det egentligen som står där, iklädd hjälm och stövlar, med foten på en skeppsramm? Är det Octavianus? Ser han likadan ut som på triumfscenen vid sidan av? Barnen jämförde hår, hjälm, profil, diskuterade hästarnas utsmycknad och skeppens stävar. Föremål ger gestalt åt världen, och där någonstans framför en relief på Grand Palais förstod min 7-årige son för första gången något om vad jag jobbar med. ”Pappa, vet du vad? Mamma jobbar med Antiken. Den är asa-häftig”.

IMG_7472Jag tittar mest på monument och människor, vår son allra mest på djur. Han söker deras sällskap. Alltid med en bit bröd i fickan, för att kunna mata duvorna vid promenaden i Sperlonga eller fiskarna vid rastplatsen norr om Paris. Jag tittar uppåt, framåt, åt sidorna, han nedåt, för att hitta sina kompisar, djuren. Jag ser Louvren, han ser ankorna i fontändammen i Tuilerierna utanför. Vi är på väg till vännerna utanför Chieti. Han undrar när vi är framme hos katterna. Vad som var allra bäst på Augustusutställningen? Nilenmålningarna med flodhästar och krokodiler, så klart.

Vi möter de levande och vi möts av de döda. Av alla platser vi sett denna sommarresa är det spåren i Flandern av första världskriget som berört mest. I belgiska Ypern, nära den franska gränsen, står Meninporten, ett minnesmärke över brittiska samväldets fallna. Vi börjar vår Flandernväg där. Porten har formen av en triumfbåge och de inre valven täcks av takrosetter. Inte särskilt förvånande; de klassiska referenserna är många bland krigets minnesmärken. Tidens bildning sträckte sig mot det antika och arkitekturen byggdes på klassisk grund. Genom det grekiska och romerska formspråket strävade man efter skapa tidlösa värdebevarande monument som överbryggade dödens meningslöshet. ”För Kung, för Fosterland”, står det på de titulusformade panelerna som möter oss vid den västra ingången. Pro Rege! Pro Patria!

IMG_6321Inne i bågens valvväggar läser vi namnen på de samväldets stridande som inte har någon grav. De oidentifierade och de ofunna. Namn efter namn efter namn, på sidoväggarna i bågarna och fortsatt upp längs de två sidotrapporna på varsin sida bågen, de som en trappa upp bildar avsatser med loggior. Man skrev in 54 000 namn på porten, sedan tog utrymmet slut. Övriga 35 000 saknade fick ristas in vid den närbelägna kyrkogården Tyne Cot. Striderna vid Ypern pågick genom hela det stora kriget, i fyra år. Här dödades sammanlagt 300 000 soldater bara från Storbritannien och det brittiska imperiet. Då har vi ännu inte börjat tala om de tyska trupperna, inte de franska, inte de civila offren, inte Gallipoli, inte östfronten.

Minnesregister

Minnesregister i Meninportens vägg.

Det går inte att förstå så stora siffror, än mindre att dessa hundratusental bara är en liten spillra av de nio miljoner soldater som dog under kriget som skulle bli det sista. Listorna, spalterna, namnen, blommorna, kransarna sätter namn på det obegripliga. De ger en plats åt dem som aldrig kunde begravas. ”De är inte saknade, de finns här”, som Lord Plumer sade han invigningstalade 1927. Bakom en bronsklädd lucka ligger handskriva register som listar de döda i bokstavsordning. Här kan anhöriga, då som nu, finna namnen på de sina och hitta platsen för deras namn. Brons är det beständigas material och namnen är skrivna för att finnas kvar.

Vi stannar till framför sidoportalernas överskrifter: ”AD MAJOREM DEI GLORIAM. IMG_6332 Here are recorded names of officers and men who fell in Ypres Salient but to whom the fortune of war denied the known and honoured burial given to their comrades in death.” Officerare och män, hög rang och lägre. Rang går igen på de fulltecknade väggarna, där varje förband listas hierarkiskt, först majorer, så kaptener, löjtnanter, sergeanter, korpraler, och sist de meniga. Inte ens i döden är vi lika, säger vi, och förstår först senare att poängen är den motsatta. Att de enkla soldaterna alls är nämnda är nytt för tiden och noga genomtänkt.

En av alla meniga i den norra trappan är H. Asplund. Var han svensk? Jag slår upp namnet bakom bronsluckan. Hugo, som han hette, var del av ett australiskt infanteri. Han dog den 15 oktober 1917, 30 år gammal. Och ja, hans mamma bodde i Wasa, Finland, hette Josefina Elisabet, och kom ursprungligen från Helsingsfors. Jag slår ihop boken och stänger luckan. Hugo får mig fundera. Flertalet namn här är brittiska, flera indiska. Dödens barn är världens barn oavsett härkomst. Men jag undrar ändå över vårt förhållande till Europa. Kan vi någonsin verkligen bli en del av Europa, förstå det, vi som stått utanför krigen? Jag letar inte efter min farfarsfar där på väggarna, slår inte upp min bästa väns mammas morfar i de tummade registerböckerna. Jag har ingen mormor som åkte hit efter kriget och satte en vallmokrans vid sin mans namn. Jag frågar de duktiga fjortonåringarna vad de läst om första världskriget i skolan. Ingenting, svarar de. Ingenting? Inte ens detta år då det hundraåriga minnet av kriget uppmärksammas? Spontant blir jag reaktionär: Hallå! Kan vi inte skicka ungdomarna på skolresa till skyttegravarna istället för att locka med iPads? Låta dem läsa böcker också förstås, klassikerna om kriget skriva av män och kvinnor som var med, de som berättade, de som försökte förstå. Men också låta dem se. Vissa saker förstår man först när man tar in dem rent fysiskt, med kroppens alla sinnen.

Meninporten är ett nationalistiskt bygge som glorifierar de som fallit i strid för fosterlandet och för kungen. Frågan om krigens monument skall hylla de döda eller blotta det fasansfulla är ständig och svaret är långt ifrån givet. Den nu så uppmärksammade Stefan Zweig skrev i uppskattande ordalag om porten, som han fann återhållsam och icke-triumfatorisk. Mer kritisk var den brittiske poeten Siegfried Sassoon, som själv stred vid västfronten och vars poesi inspirerade vännen Wilfred Owens krigskritiska Dulce et decorum est. Så här skriver Sassoon i On passing the new Menin Gate:

Who will remember, passing through this Gate,
the unheroic dead who fed the guns?
Who shall absolve the foulness of their fate,-
Those doomed, conscripted, unvictorious ones?

Crudely renewed, the Salient holds its own.
Paid are its dim defenders by this pomp;
Paid, with a pile of peace-complacent stone,
The armies who endured that sullen swamp.

Here was the world’s worst wound. And here with pride
‘Their name liveth for ever’, the Gateway claims.
Was ever an immolation so belied
as these intolerably nameless names?
Well might the Dead who struggled in the slime
Rise and deride this sepulchre of crime.

awm-art09807

Menin Gate at Midnight målades av den australiske konstnären Will Longstaff efter att han deltagit i invigningen av porten 1927. De dödas skuggor reser sig ur Flanderns jord.

Vi följer soldaternas väg, genom Meninporten och ut på Flanderns fält. Kyrkogårdarna är många här vid Ypern: över hundra ägnade brittiska samväldet, en tysk, två franska och en belgisk. Vi passerar plats efter plats med vita stenar på väg till den brittiska gravplatsen Tyne Cot. Krigskyrkogården är samväldets största, inte bara vid Ypern utan i hela välden. Nära 12 000 soldater ligger begravda här, varav över 8 000 är okända. Fyra tyska soldater har också lagts till vila i Tyne Cot. Tre är oidentifierade. Känner de sig ensamma eller välkomnade här i fiendens helgedom? För en helgedom är det, Tyne Cot, en sakral plats, byggd för att ge ett intryck av en engelsk park, med gräs som täcker gravar utan markerade inhägnader och med plantor hämtade ur Englands mylla för att ge hemfrid åt de som vilar här och de som besöker. När Imperial War Graves Commission (nu Commonwealth War Graves Commission) instiftades 1917 uttalades två huvudprinciper: De dödas kroppar skulle inte skickas hem för begravning och alla män skulle ges samma utrymme och hågkomst oavsett rang. Motståndet var kraftigt i England. Man ville ha hem sina döda, ge dem en egen minnesplats, en personlig utsmycknad. Flera var också emot jämställdhetsprincipen. Kyrkogårdarnas utformades i engelsk stil för att förmedla en känsla av hemlandet, som kunde accepteras av opinionen. Inte bara växter hämtades hemifrån utan stenarna också. Alla dessa vita gravstenar som man möter på kyrkogårdarna i Flandern, de är dittransporterade från England, från Portland, en ö i Dorset. De fallna var kamrater i döden, alla gavs likadana stenar tillskurna i exakt samma mått. På de identifierades stenar finns namn och enhet, dödsdatum, befattning och plats för de anhörigas hälsning. Remembered by his loving wife and three little children. My son, I loved you so dearly.

De oidentifierade har också givits en textrad: Known unto God. Dock känd av Gud. Det är Kiplings ord, och det var likaledes han som föreslog en rad från Ecclesiasticus (44.14) att ristas på den minnessten som finns här på Tyne Cot och andra större gravgårdar, Their Name Liveth For Evermore. Kipling förlorade själv sin 18-årige son vid västfronten och berättelsen om John är svår att värja sig mot. Gossen hade synsvårigheter om nekades plats vid fronten. Rudyard, som så många upptänd av det krigsrus som grep Europa i stridernas början, hade inflytelserika kontakter och lyckades få en plats till sin son. John uppgavs saknad efter slaget vid Loos 1915 och fadern spenderade resten av kriget med att leta efter hans gravplats på västfronten och att hänge sig åt arbete inom Krigskyrkogårdskommissionen. Han skrev också The Gardener, om kvinnan som söker efter sin (bror)son Michael vid frontens gravfält. Jag identifierar mig med de efterlevande föräldrarna när jag går runt bland minnesstenarna på Tyne Cot; jag är modern som letar efter mitt barn. Ingen skriven text om kriget berör mig mer än Kiplings efter sonens död: If any question why we died/ Tell them, because our fathers lied.

IMG_6360

Minnesstenen på samväldets kyrkogårdar (där Their Name Liveth For Evermore står) vilar alla på tre trappsteg och är byggda efter modell av Parthenontemplet. Visste ni det? (Nej, inte jag heller, förrän jag läste på) Faktiskt har hela idén att namnge alla de döda och att ge alla lika plats inspirerats av grekisk praxis. Athenarna mindes sina krigsdöda och publicerade offentligt namn på de fallna. Alla listades efter sin fyle, den geografiska enhet som också bildade grunden för militär indelning. De döda hedrades också genom en offentlig begravning och ett tal. Perikles liktal är vida berömt, och jag upptäcker, när jag läser vidare, att Sir Frederic Kenyon, som producerade rapporten om krigskyrkogårdarnas utformning under första världskriget (The Kenyon Report) också var chef för British Museum. Han publicerade flera verk, och under slutet av 1800-talet översatte han och kommenterade Aristoteles Athenarnas konstitution. Som klassiskt bildad var han också väl förtrogen med Thukydides beskrivning av Perikles tal. Redan under amerikanska inbördeskriget hade Athen, med dess demokratiska princip och sina minnestal över alla de döda erbjudit en modell. Lincolns tal vid Gettysburg bär tydliga spår av Perikles. Under första världskriget får idén fäste på allvar. De enorma förlusterna, behovet att locka fler till armén, demokratins stärkta roll som politiskt ideal och de grekiska förebilderna, det är detta som utgör basen för de 11 956 likadant tillskurna Portlandstenarna här på Tyne Cot.

LangemarkTyne Cot är gripande och det är vackert. De vita stenarna inhuggna med ett enhetligt lätt typsnitt, gräset, som en mjuk matta i skirt grönt, blommorna i alla dess nyanser och former, de som ger liv åt den vita bakgrunden. Det finns en ordning i kaoset. Döden är kontrollerad, satt i ett sammanhang, ärad. Här finns inget av skyttegravarnas förtvivlan, ensamhet, blod, löss, råttor, granatsplitter, kamraters död, spyor, feber, rädsla, trängsel, torftiga mat, spritintag före det dödsdömda anfallet. Kvinnorna är inte här heller, de frivilliga sjuksystrar som dog vid fronten, men jag får senare reda på att också de finns begravda och ihågkomna i andra gravgårdar. Kontrasten när vi lämnar Tyne Cot och beger oss till den närbelägna tyska kyrkogården Langemark är brutal. Här saknas allt ljus, allt hopp. Inga planterade blommor syns, ingen gräsmatta; hela gravgården ligger vilande under tunga ekar. Gravskrifterna är satta i mörk metall mot mörk sten. Vid ingången möter man först massgraven. Här vilar 24 917 soldater, säger texten. 7 977 är okända, övriga har sina namn inskriva i de basaltblock som omger graven. Ytterligare 10 143 ligger i nästa grav. Hur får de ens plats på denna begränsade yta? Så många hela skelett rör det sig nu inte om, snarare små spillror av döda som samlats ihop till gemensam vila. Den exakta siffran förmedlar en känsla av ordning, av att ha gett varje enskild en plats. Men visst kan de lika gärna vara fler, eller färre.

Längre bort finns studenternas gravvård, Der Studentenfriedhof, där man låtit begrava de tretusen skolpojkar som anmälde sig som frivilliga och stupande i det första slaget vid Ypern. I bakgrunden står fyra sörjande soldater, utformade i brons. Också de är stillsamt dova. LangrmarkGravstenarna under ekarna sträcker sig inte vita mot himlen. De ligger ner i platta klossar, åtta män, åtta namn under varje. Att komma till Langemark känns som att gå in i en kyrka, en massiv gotisk kyrka, byggd av ekkronornas valv. Det är högtidligt och det är tungt. Den tyska gravkommissionen som skapades efter Versaillefreden valde liksom den brittiska att ge namn åt den enskilde. Nationalistiska drag finns också här; eken är Tysklands nationalträd och i Langemark finns en strävan efter en germansk ton, byggd enligt medeltida stil. Man var dock kritisk mot samväldets gravplatser, som man menade skönmålade kriget. Istället valdes en mer dämpad utformning där naturen dominerar, en enkelhet som bättre skulle spegla krigets allvar. Det lilla ljus, det hopp som sipprar in bland rosorna i Tyne Cot, är här helt frånvarande. Kriget är avskalat här, inte blodigt, men naket, blottat, och fullkomligt meningslöst. Mest saknar jag de inristade hälsningarna, orden som förmedlar sorg och tröst: My deepest sorrow can never be healed. Mother. Det finns kärlek i Tyne Cot, jag känner den inte i Langemark och det är outhärdligt. Intrycket förstärks av ensamheten. Vi möter en grupp tyska pensionärer här, inga fler. Vid Tyne Cot vandrande stora skaror omkring, bland dem flera brittiska skolklasser. Vårt lilla sällskap pratar om detta: reser de engelska barnen också hit? De tyska? Vi undrar om soldaterna på Langemarks krigskyrkogård också är known unto God. Vi hoppas det. Vi reser vidare.

 

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

John McCrae, 1915.

 

 

Kropp och karaktär hos Maria Abrahamsson och Cicero

Vi är många som försöker förstå valet till Europaparlamentet förra söndagen. Trots att resultatet egentligen inte kom som en överraskning, tycks de flesta, liksom jag, närmast chockerade över den stora andel röster som gick till nationalistiska partier, som ger uttryck för rasistiska, homofoba och Europafientliga åsikter. En jordbävning och en chock för hela Europa, sade Frankrikes premiärminister efter att en fjärdedel av landets röster lagts på Nationella Fronten. Dansk Folkeparti, UKIP och Gyllene Gryning är andra partier som gått starkt framåt, medan de nationalistiska partierna står sig svaga i Spanien och Portugal och backar i Östeuropa. Jag skulle gärna fördjupa mig i de historiska förklaringarna till de olika trenderna i skilda delar av Europa och tar tacksamt emot kunniga lästips. Även i Sverige har reaktionerna på SD:s framgångar varit starka. Oavsett specifik tillhörighet och valutgång har representanter från de andra partierna uttryckt sin oro för att SD går framåt. Självklart gläds Miljöpartiet och Feministiskt initiativ samtidigt åt de egna framgångarna och lika självklart är man inom särskilt Moderaterna besvikna.

Besvikelse kan ta sig olika uttryck. Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, lade under tisdagskvällen efter valet på twitter upp en bild på segerjublande miljöpartister med kommentaren: ”Som diabetiker drillad men för oss kvinnor går midjemaxet vid 82 cm, sen förhöjd risk för hjärtat och en del annat” (bilden till vänster). Som svar på frågan från YlvaSkärmavbild 2014-05-29 kl. 16.42.13  Johansson vad hon menade med uttalandet, svarade Abrahamsson: ”Man ska inte bara propagera sund miljö/mat. Man ska leva det oxå. Då kommer midjemåttet in” (bild höger).Skärmavbild 2014-05-29 kl. 16.42.51 De manliga politikerna på bilden nämns inte med ett ord. Kvinnorna, däremot, har överskridit sitt ”midjemax” och Abrahamsson tycks veta varför. De äter inte tillräckligt nyttig mat. Inte nog med att det är hälsofarligt, det visar dessutom att de gröna kvinnliga politikerna inte lever som de lär.

Abrahamsson lade senare upp ett inlägg på sin blogg, där hon under rubriken ”Tabu att kommentera osunda midjemått, förlåt!!!!” spär på sina argument. Ursäkten i rubriken finns där, men i inlägget hävdar hon snarast att omgivningens reaktioner på uttalandet var överkänsliga. Det är tabu att kommentera rödgröna politikers ”ganska uppenbara rondör”, menar Abrahamsson och påpekar att ingen minsann hade problem att diskutera såväl Anders Borgs frisyr som Fredrik Reinfeldts viktminskning i sociala medier. När det handlar om moderata män är det alltså acceptabelt att kommentera utseende, men inte när det gäller rödgröna kvinnor i offentligheten.

Abrahamsson är inte dum och självklart förstår också hon att det är stor skillnad på att kommentera Borgs hästsvans, Reinfeldts viktminskning och kvinnliga politikers ”rondör”. Hästsvansen gjorde ju närmast Borg pojkaktigt charmig och signalerade en hälsosam distans till etablissemanget. Kombinationen ansvarstagande finanskontrollör och busig gosse sände positiva signaler, och inte blev det sämre när Borg lät klippa svansen heller. Då uppvisade han mognad. Örhänget är kvar, dock. Kanske bär finansministern på en inre rebell? Det gör honom i så fall enbart mänsklig. Att Reinfeldt går ner i vikt uppfattas också det i positiva termer. Han kan vara tyngd av regeringsbördorna, och kanske är han sorgsen efter skilsmässan. Förlusten av kilo förmedlar en bild av att Reinfeldt tar ansvar alternativt att han har ett känsloliv, trots att han väljer att i övrigt inte stoltsera med det senare. Det talas också om att han tränar, är i god form, och på så sätt förbereder sig inför valrörelsen. Han sköter sig och är redo att axla rollen som ledare, helt enkelt. Till skillnad från den ironiska kommentaren om kvinnliga midjemax förmedlar också skriveriet om Reinfeldts träning enbart fördelaktiga budskap. Det är inte en slump att amerikanska presidenter tycker om att plåtas under joggingturer. En makthavare som tränar uppvisar stabilitet, omdömesförmåga och beredvillighet att underkasta sig kroppslig och mental disciplin. Förresten avslöjade Anders Borg i samband med tofsklippet att han börjat ett nytt liv också i fråga om kosten. Kort hår, soppa och frukt berättar om en man som vet att strama åt när så krävs.

Den kvinnliga kroppen har genom århundradena utsatts för noggrann granskning och ofta bedömts oförmögen till tungt, ansvarsfullt och ledande arbete. Även då kvinnan faktiskt befunnit sig i maktposition har hennes fysiska företräden stått i förgrunden. Antingen har hon ansetts i avsaknad av kvinnlighet (Margaret Thatcher, Angela Merkel eller varför inte Fulvia, Antonius fru) eller så har man valt att fokusera på hennes skönhet och åsidosatt hennes kompetens. Herregud, över tvåtusen år efter att Kleopatra begick självmord håller vi fortfarande på att diskutera huruvida hon var vacker eller inte. Kleopatra var en ytterst begåvad regent som styrde över ett av antikens viktigaste riken. Ändå pratar vi huvudsakligen om hennes näsa. För visst måste hon ha varit snygg; varför skulle annars två framstående romerska politiker, Julius Caesar och Antonius, äventyra sina karriärer för att vara med henne? Man tycker att en kvinnlig svensk politiker 2014 borde hålla sig för god för att fälla nedsättande kommentarer om andra kvinnors kroppar. Kanske är det själva det faktum att varken Romson eller Lövin faktiskt är överviktiga som gjorde inlägget möjligt. Hade de varit ohälsosamt korpulenta hade nog Abrahamsson inte kommit undan med utspelet.

Skärmavbild 2014-06-02 kl. 14.06.51Kritik fick hon förstås. ”All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen”, uttalade sig Isabella Lövin. Coolast svar på tal gav ändå Birgitta Ohlsson, som lade upp en bild på sin höggravida mage tillsammans med följande smarta kommentar: ”Granska kvinnliga politikers åsikter – inte vår midja eller mage.” Till Abrahamssons försvar skall dock sägas att hon senare lade upp ännu ett inlägg på twitter med en ursäkt utan förbehåll: ”Ok, jag har dummat mig och ber och om ursäkt för det. Ovärdigt en riksdagsledamot – ja, det också!”

Kritiken mot utspelet stannar gärna i en diskussion om midjemått och utseendefixering. Dock begränsas inte Abrahamssons kommentar till den kvinnliga kroppen. Hennes inlägg genomsyras av kritik mot miljöpartisternas brist på sunda vanor. Själv har hon kontroll över sitt ätande och sin kropp, menar hon (”som diabetiker drillad”), Romson och Lövin har det inte. Karaktär är nyckelordet. Reinfeldt tränar och Abrahamsson äter sunt. Båda uppvisar på så sätt stabilitet och disciplin, vilket i slutändan också gör dem mer lämpade för ledande uppdrag. Inte kan man styra ett land om man inte ens kan kontrollera sitt midjemax? Hur skall man kunna föra en ansvarsfull ekonomisk politik om man inte kan tygla sitt eget sötbehov? Man måste kunna hålla igen, i utgifter såväl som i matintag. Tillväxt bör handla om finanser, inte midjemått.

Att kritisera och håna politikers utseende i syfte att påpeka brister i deras karaktär och ledarskap är en gammal välbeprövad taktik. De retoriskt drillade talarna under antiken behärskade dessa knep till fullo. Under den romerska republiken, en starkt tävlingsinriktad politisk kultur där rivaliteten mellan kandidaterna till de årliga valen var stenhård, var kroppsliga tillmälen närmast vardag. Klander genom invektiv (vituperatio) var en av talekonstens viktigaste grenar. Cicero är visserligen mest känd som det latinska språkets främste stilist, men inte heller han sparade på krutet när det gällde att genom offentliga tal peka ut motståndarnas brist på karaktär och moral. Antonius var en försupen idiot som trivdes i sällskap med skådespelare och annat löst folk, Verres en njutningssökande rövare och grym girigbuk, Catilina var otyglad, liderlig och galen, Piso ett monster och en gris. Kvinnorna fick sin beskärda del förstås. Den vackra Clodia, Catullus Lesbia, liknades vid en prostituerad; hennes ögons glöd, hennes fria tal, klädedräkt, smycken och sällskap avslöjade henne.

Utseendet angreps, och påhoppen var grova. Vatinius var ful som stryk, och Cicero hånade öppet hans utstående ögon och svullna hals. Buskiga ögonbryn, missfärgade tänder och osnyggt sluttande pannor förekom ofta i talen och användes för att svärta motståndarnas karaktär. Ett anskrämligt yttre avslöjade enligt den romerska morallogiken en lika motbjudande natur. Fulhet hånades med lätthet och ironi, men även en alltför stor omsorg om yttre skönhet var förkastlig. Chrysogonus anklagades för att strutta omkring, olja sitt hår och stinka parfym. Varje man som rullade på höfterna då han gick, talade med svag röst, bar långärmad klädedräkt, trimmade ögonbrynen, rakade håret på bringan eller lockade sitt hår uttryckte genom sitt yttre försvagad manlighet och därmed brist på ledaregenskaper i krig och fred.

Isak Hammar har i en prisad avhandling som lades fram i höstas vid Lunds Universitet visat med vilken systematik motståndarnas mindre smickrande karaktärsdrag häcklades (Making enemies. The logic of immorality in Ciceronian oratory). Hån mot andras kroppar, ansiktsuttryck, frisyrer och gång tillhörde grundrekvisitan, och allt handlade i grund och botten om moral. I republikens Rom var idealbilden av en styrande politiker en man som visade mod, behärskning och klokhet. Staden hade byggt sitt imperium på militär styrka, gudfruktighet och rättrådighet. Varje tendens till brist på karaktär, varje form av omåttlighet, vare sig det gällde alltför stort intag av mat, dryck, sex, sömn, vila eller för all del poesi eller grekisk filosofi, var skadlig för den gammeldygdiga manligheten och hotade i förlängningen att bringa Rom på fall. Man skulle se ut som en karl, gå som en karl, man skulle visa måttfullhet, uthållighet, mannamod och integritet. Annars kunde res publica vara i fara.

Cicero och Maria Abrahamsson representerar såklart skilda politiska kulturer. I Rom var politikern med självklarhet man, enligt idealet en aristokrat som satte republiken främst, ledde staten i krig när så krävdes, helst därefter återvände till det enkla livet vid plogen, uppvisade vishet, gjorde släkten stolt genom ämbeten och triumfer, behandlade sina soldater som en god far, offrade till gudarna, producerade barn och ägde lagom mycket ärvda pengar. Dagens svenska politiker skall gärna ha en betydligt mer folklig framtoning, aldrig blotta sig för misstag, vara goda lagspelare och tja, om man vill vara elak, inte utmärka sig, sticka ut eller sticka upp. Militär kompetens räknas som i Rom och USA knappast som en bonus. Men där finns också, även med den stora skillnaden i påhoppens grovhet, en dos gemensam värdegrund, i synen på kroppen, på karaktär, på moral och på politiskt ledarskap. En god, sund och framför allt måttlig livshållning uppnås genom kroppens tuktning och kontroll. Kroppen avslöjar din inre styrka, dina principer och din karaktärsfasthet, samma egenskaper som gör dig mer eller mindre lämpad att leda landet i lust och särskilt i nöd.

Så hur såg Cicero själv ut? Vi har inga helkroppsavbildningar att gå efter, enbart ett välkänt porträtt. Men nog ser han ut att ha haft en viss rondör? Eller pondus då, som det hette i Rom.

675px-Cicero_-_Musei_Capitolini

Porträtt av Cicero från Kapitolinska Museerna, Rom

 

 

 

FokusRom och frun som kallas Turia

Laudatio_Turiae_2

Ett bevarat fragment av inskriften Laudatio Turiae. Längst upp syns avslutningen av textens överskrift: -XORIS. En gång i tiden har där stått ”uxoris”, alltså ”fruns”.

I fredags var det dags igen. Då samlades ett trettiotal forskare, lärare, doktorander och studenter på Humanisten i Göteborg för att diskutera antikens Rom. Vårt nätverk FokusRom stod som arrangörer, och tre föreläsare fanns på plats, Josiah Osgood från Georgetown University i Washington, Emily Hemelrijk, Amsterdam, och Gunhild Vidén, som är latinprofessor i Göteborg. Temat för dagen var den inskrift som brukar kallas Laudatio Turiae (”lovtal till Turia”). Inskriften är den längsta inhuggna privata text som bevarats från den romerska antiken och den berättar en sällsam historia. Romarna höll lovtal, laudationes, vid begravningar av elitens män och kvinnor, och inskriften i fråga tycks närmast ordagrant citera det tal en man höll vid hustruns likbål då hon med döden lämnade honom efter fyrtio års äktenskap. Kvinnan brukar kallas Turia, eftersom hon tidigare ansetts identisk med en person som benämns så i de skriftliga källorna, men de flesta forskare menar idag att hennes identitet är okänd. Hur som helst, ”Turia”, ”Frun” eller Laudata (den lovprisade) som hon omväxlande kallas i den moderna litteraturen levde ett minst sagt omvälvande liv. För var och en som till äventyrs tror att romerska kvinnor av hävd och i princip hölls inlåsta i det egna hemmet, spann, födde barn och hade mycket litet att säga till om i politiska ärenden är inskriften en verklig tankeväckare. Du hittar den på nätet på både latin och engelska. Låt oss för enkelhetens skull här kalla huvudpersonen för Turia.

Turias föräldrar mördades då hon ännu var ung; den bevarade texten börjar med denna händelse. På egen hand såg hon till att ställa förövarna inför rätta, varpå hon genomdrev att faderns testamente skulle äga laga kraft och arvet från föräldrarna fördelas rättvist mellan henne, systern och deras respektive. En tid härefter utbröt det romerska inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. Mannen stod på Pompejus sida i striderna (fel val…), råkade i onåd och tvingades fly. Hemma i Rom skötte Turia hus, familj och affärer. Hon bistod honom genom att skicka ansenliga mängder av juveler, slavar och likvida medel, och hon försvarade deras hus då det blev attackerat av våldsamma gäng. Det var också hon som utverkade benådning av Caesar så att mannen kunde komma hem. Men bekymren fortsatte. Nya inbördeskrig präglade Rom efter Caesars död. Under utrensningarna år 43 f. Kr. fann sig mannen proskriberad, fredlös. Åter var det Turia som ryckte ut, ordande, fixade och gömde sin man undan förföljare och bödlar. Proskriptionerna infördes av triumvirerna Octavianus (den blivande Augustus), Antonius (han som sedan blev ihop med Kleopatra) och Lepidus. De lät publicera namn på de fredlösa på Forum, varefter det stod var och en fritt att ha ihjäl personerna i fråga för en hygglig summa pengar. Syftet med proskriptionerna vara att samla in pengar för att få fatt på Caesarmördarna och samtidigt bli av med politiska motståndare. Processen var grym och effektiv. De dödades huvuden överlämnades till triumvirerna som bevis på att dådet uträttats. Cicero var den mest kände av offren och hans huvud och händer (eller hand) spikades tillsammans med andra framstående romares huvuden upp på talarstolen rostra till allmän beskådan. Detta var en terrorregim och syftet var att sätta skräck i betraktarna.

Assassinat_de_Cicéron

Ciceros död i en medeltida handskrift

Octavianus var en av de drivande i blodbadet, men eftersom han sedermera transformerade sig själv till landsfadern Augustus förmedlar flertalet augusteiska berättelser en bild av honom som relativt oskyldig, medan kumpanerna Antonius och Lepidus ställs som ansvariga. Samma sak gäller i Laudatio Turiae. Texten förtäljer hur den (gode) Octavianus (här kallad Caesar Augustus) återgav Turias man hans medborgarrätt, egendom och liv. Lepidus, skurken, var dock kvar i Rom och vägrade envist att ge mannen friheten åter. Frun gick då, allt enligt inskriften, in på den mest mansdominerade av alla arenor, Forum Romanum, fram till Lepidus tribunal, lade sig framstupa raklång framför triumviren och bönade och bad honom att tillkännage benådningen. Resultatet? Hon blev bortsläpad, förnedrad, utsatt för våld och verbalt bespottad, allt medan hon, fortfarande enligt texten, högt reciterade Octavianus benådning. Hennes insats gav resultat. Händelsen satte Lepidus i dålig dager och han blev så illa tvungen att ge med sig och låta Turias man återfå friheten.

Paret levde inte lyckliga i alla sina dagar härefter. Inskriften berättar att de förblev barnlösa. Turia, denna hedersdam, sörjde djupt, särskilt för mannen som skulle gå miste om arvingar. Hon erbjöd honom skilsmässa. Ja, inte nog med det; hon lovade att själv skaffa fram en lämplig fertil yngre kvinna som skulle kunde ge honom barn. Själv skulle hon också bo kvar i huset, sköta affärerna och se till avkommorna såsom sina egna. Mannen vägrade, och tur var nog det. De fortsatte att leva som gifta, Turia och hennes man. Nu, långt senare, håller han ett sorgfyllt tal vid hennes bår, där han prisar hennes egenskaper och gärningar och beskriver hur oändlig ensam, orolig och hjälplös han känner sig utan henne. Dock, avslutar han, hennes minne skall leva kvar, som en ledstjärna för honom och andra. Och visst får man säga att han lyckades, mannen, genom att låta rista in sitt tal på väldiga marmorplattor. Ännu tvåtusen år senare sitter vi, en grupp Romkunniga, norr om Germanien en hel dag och diskuterar deras liv, strapatser och barnlöshet.

LT

Vårt program på FokusRom i fredags

Man kan förstås applicera mängder med olika slags perspektiv på denna högintressanta inskrift. Hur ovanlig är den? Skall vi se den som ett unikum, eller var den bara en av många inhuggna texter om modiga kvinnor som en gång kunde läsas i antikens Rom? Texten är ytterst smakfullt inristad, men ger samtidigt ett talat intryck. Varför omformulerade mannen inte sig mer inför den inhuggna versionen? Satt inskriften på Turias grav och var låg den? Vi kan ana från andra källor att den lästes högt vid årsdagarna av hennes död. Men vad uppfattade egentligen de förbipasserande? Och vad säger själva texten? Vem var Turia? Kan inskriften användas för att rekonstruera hennes liv? Vad betyder betoningen på egendom och pengar i texten? Säkert bör inskriften läsas också som en minnestext över mannan själv. Hur skall vi då tolka det faktum att han prisar fruns rådighet genom svårigheterna medan han framställer sig själv som förhållandevis svag?

De tre föreläsarna diskuterade olika aspekter av inskriften utifrån skilda frågeställningar. Josiah Osgood, vars bok om Laudatio Turiae snart finns i tryck, sökte sätta händelserna i Turias liv i ett större sammanhang genom att diskutera vad vi vet om andra framträdande kvinnor vid samma tid. Julia, Antonius mor, var en av dem. Också hon framträdde offentligt, inför Antonius själv, för att be om nåd för sin bror, Antonius morbror. Även i detta fall var triumviren tvungen att ge med sig. Caesarmördaren Cassius mor var en annan frontfigur som med emfas hävdade att sonen borde stanna hemma i Italien. Det kunde helt enkelt vara farligt för gossen att resa österut. I efterhand skulle det visa sig att mamma hade rätt, förstås. Än mer framträdande var Servilia, Brutus mor och Caesars älskarinna. Hon drev regelrätta politiska möten där ledande män och kvinnor var närvarande. Mest berömt och alltid lika uppfriskande är det brev från Cicero där han berättar hur han vid ett möte lagt ut texten om lämpligt politiskt agerande då Servilia helt enkelt bad honom att hålla klaffen. ”Jag satt tyst därefter”, skriver Cicero. Denne pompöse orator som aldrig slutade prata och som fyllt bok efter bok med den ena efter den andra harangen om sin egen förträfflighet blev tystad av en kvinna. Man bara måste älska det.

IMG_3091

Gunhild Vidén pratar om Turias trofasthet.

Emily Hemelrijk fokuserade istället på hur den lovprisade kvinnans dygder beskrivs i inskriften. Visserligen tillskrivs hon tidens alla återkommande kvinnliga egenskaper, såsom lydnad, lojalitet, diskret skönhet, gudfruktighet utan vidskepelse, ihärdighet i ullspinning och fallenhet för välgörenhet. Men när dessa karaktärsdrag väl är uppräknade framträder en rad andra egenskaper som brukar förknippas med framstående män. Turia beskrivs såsom innehavande virtus (från vir, man), det manligaste av alla romerska karaktärsdrag. Virtus tillhör de många latinska begrepp som är närmast omöjliga att översätta eftersom de tillhör ett oss främmande samhälle och tankesystem. ”Mannamod” kallades det alltid förr, men virtus innehåller i själva verket alla de egenskaper en aristokratisk man i det krigiska Rom skulle besitta, rådighet, tapperhet, klokhet, besinning. Tänk Ned Stark i Game of Thrones så har du en man med verklig virtus. En av Hemelrijks poänger är att uppräkningen av de kvinnliga egenskaper som Turia besitter möjliggör det för mannen att prisa också hennes mer ”manliga” initiativ. Det är också av vikt att hon uträttar alla sina stordåd inte för att framhäva sig själv utan för mannens skull. Även Gunhild Vidén (bilden) återkom under sitt föredrag, dagens sista, till Turias lojalitet mot mannen och understök också hennes pietas, trofasthet, först mot föräldrarna, senare mot mannen. Tack vare denna hennes underordning i förhållande till mannens väl och ve, kunde hennes aktiviteter på Roms manliga publika scen tillåtas och hyllas.

525319_567610773259918_1881618736_n

Quattuorfeminatet som driver FokusRom. Från vänster: Ida Östenberg (ego sum), Antiken Göteborg, Anne-Marie Leander Touati, Antiken Lund, Gunhild Vidén, Latin Göteborg och Cajsa Sjöberg, Latin Lund. Ursprungligen bestod kvartetten av Gunhild, Cajsa, jag och Eva Rystedt (Antiken, Lund) nu emerita.

Vad är då FokusRom? Vilka är vi? Vad gör vi? Och varför? Jo, nätverket bildades 2008 som ett samarbete mellan Göteborgs och Lunds Universitet, specifikt mellan ämnena Antikens kultur och samhällsliv (AKS) och Latin. De gamla klassiska institutionerna som inkvarterade både Antikens kultur och de klassiska språken hade just splittras på alla de fyra universitetsorterna, där AKS gått till arkeologin och filologin till språkinstitutioner. Vi tog det som en utmaning att arbeta mer tvärvetenskapligt. Historia, kultur och språk hör nära samman och för att kunna studera och diskutera de antika civilisationerna krävs kunskap och förståelse för både föremål och text. Målet för vår verksamhet är att främja ett akademiskt helhetsstudium av den antika romerska civilisationen grundat på historisk, språklig, kulturvetenskaplig, arkeologisk och konsthistorisk kompetens. Ursprungligen finansierades projektet av de humanistiska fakulteterna i Göteborg och Lund. Nuförtiden är det fakulteten i Lund som står som huvudsponsor, med benägen hjälp av Institutionen för historiska studier i Göteborg. För alla intresserade har FokusRom en facebooksida där information om våra seminarier, kurser och läsdagar läggs upp regelbundet, liksom nyheter om konferenser, böcker och antikvetenskapliga verktyg. Har ni intresse för antikens Rom, gå med! Kom också gärna med förslag och funderingar över vilka teman och frågeställningar vi bör ägna åt oss framöver.

Forskning och studier är ensamarbete; inspiration och glädje finner vi i gemensamma möten och samverkande diskussioner där alla kan dra nytta av varandras specialkompetenser. Ytterligare en poäng är att låta olika universitetsgrupper mötas och lära av varandra: studenter, forskare, lärare. Våra huvudverksamheter är kursgivning, läsdagar och tematiska seminarier. Kurserna ges huvudsakligen på masternivå och även doktorander är välkomna. Hittills har vi roat oss med kurser om den romerska staden, romersk risk, samt text, monument och minne. En kurs ägnades helt åt Augustus minnesinskrift över de egna bedrifterna, den så kallade Res Gestae. Nya kurser framöver som vi funderar över att förverkliga rör romersk topografi, romersk poesi och romersk makt. Projektet sponsrar resor för studenter, och vi brukar lägga seminarier och föreläsningar som heldagar, så att Lundabor och Göteborgsstuderande relativt enkelt kan delta även på den andra orten.

Läsdagarna är verkliga höjdpunkter. Alla som arbetar akademiskt vet att man spenderar väldigt massa tid på administrativa uppgifter. Undervisningen är en huvuduppgift, förstås, men alltför ofta tenderar forskningen att utgöras av nedslag i begränsade frågeställningar. Under läsdagarna motverkar vi all vardagens splittring genom att ägna en hel dag av gemensam diskussion åt en antik text. Alla förbereder sig hemmavid genom att läsa igenom hela texten (eller det man hinner…). Vid textmötena diskuterar vi sedan fritt, under viss ledning, de teman och frågeställningar var och en fastnat för under genomläsningen. Viktigast är att hålla ett öppet akademiskt samtal utan prestige. Alla skall kunna läsa och bidra utifrån egna förutsättningar, kunskap och tidstillgång. Under våra läsdagar har vi plöjt Tacitus Agricola, Suetonius Kejsarbiografier, Ovidius Tristia samt Ciceros tal mot Catilina tillsammans med Sallustius beskrivning av Catilinas sammansvärjning. En gång var vi djärva och läste grekisk text, Plutarchos biografi över Pompejus. Han var ju trots allt romare, den där Pompejus. Läsdagarna är för mig goda dagar. Ibland glömmer vi i universitetsvärlden nästan bort varför vi valt att syssla med det vi gör, och läsdagarna påminner om den grundläggande glädjen i arbetet. Vi arbetar med hel text, som ger kulturellt och historiskt sammanhang, vi diskuterar utan andra avbrott, vi får chansen att med hela sinnen ge oss hän åt vad som i grund och botten är en passion, antik text och romersk kultur, och vi gör det tillsammans. Närmast på tur står Vergilius Aeneiden och jag ser nästan barnsligt mycket fram emot det.

Kärnan i vår verksamhet består av tematiska heldagar, som vi organiserar omväxlande i Lund och Göteborg. Seminariet om Laudatio Turiae var just en sådan heldag. Två gånger om året träffas vi, och vi har sedan 2008 ägnat oss åt en hel massa ämnen, såsom romersk död, den romerska armén, romerska trädgårdar, inskrifter i antikens Rom, graffiti, Plutarchos, och Seneca. Antalet deltagare brukar ligga mellan tjugo och femtio. Vi försöker samordna kurser och seminariedagar; alltså organiserades en heldag om Augustus Res Gestae under kursen på samma tema. På så sätt får studenterna under kursens lopp en viktig möjlighet till fördjupning under ledning av experter. Föreläsare hämtar vi omväxlande från Sverige, Norden, Europa och Amerika. Vi försöker också koppla samman seminarietematik med läsdagarna, när så passar. Alltså kommer höstens heldag att ägnas Aeneiden och läsdagen kan nyttjas som en förberedelse inför seminariet. Mötet mellan akademiker på olika nivåer, från olika platser, med olika kunskaper och färdigheter står i centrum för våra heldagar. Mötet är akademiskt, men också socialt. Alla våra dagar avslutas med samvaro, där studenterna får möjlighet att prata vidare med de inbjudna gästforskarna under lättsamma former. Av hävd kallar vi våra eftersitser FokusÖl, men jag kan bedyra att det är mycket tillåtet att också dricka vin och vatten, liksom att äta, och framför allt, att samtala. Så avslutades också heldagen om Laudatio Turiae på Avenyn i Göteborg, där studenter, forskare och lärare fortsatte att tala om Turia och hennes man, om manligt och kvinnligt i antikens Rom, om inskrifter, gravtal, monument, minne, inbördeskrig, Octavianus, om olika universitetssystem, böcker, familjer, EU-valet och livet. Och om framtida FokusRom-träffar, så klart.

IMG_3097

FokusÖl: Så här glada är alla efter en heldag med romersk kultur och historia.

Dancing Queen i Nottingham

Jag har varit på konferens. Inget märkligt med det, tänker ni. Forskare dräller ju runt på vetenskapliga möten, workshops och colloquia mest hela tiden. Och ja, i vanliga fall åker också jag på konferenser flera gånger om året. Men det senaste året har inte varit ”i vanliga fall” utan en alldeles särskild tid; dagar, veckor och månader som formats och formulerats av helt nya spelregler. Jag har vistats i de sjukas rike. I maj förra året upptäcktes att jag hade bröstcancer. Jag opererades i juni, gick på cellgiftsbehandling mellan juli och december och strålning under fem veckor efter nyår. Behandlingarna är inte slut ännu, men medicinerna man stoppar i mig nu är betydligt snällare mot både kropp och sinne. Fram till oktober får jag var tredje vecka antikroppsdropparna Herceptin och jag har nyligen börjat knapra på en minst fem år lång kur med hormonstryparen Tamoxifen.

Ordet ”behandling” kan ju låta trevligt. Tankarna förs till avslappnande massage och doftande inpackningar i miljösköna spaanläggningar. Menyn på Vann Spa erbjuder till exempel nio olika slags ”ansiktsbehandlingar” och bland ”kroppsbehandlingarna” finner man en uppsjö av variationer, såsom sunrise och sunset treatment, japansk massage, behandling med varma stenar, manikyrer, pedikyrer, duobehandlingar, där man kan smörjas in parvis, familjebehandlingar och behandlingar för gravida. Själv skulle jag gärna krydda in mig med den variant som lovar: ”En helkroppsbehandling med inspiration från Orienten. Behandlingen inleds med en kryddig aromaskrubb som efter dusch följs av massage med aromatiska kryddknyten”.

Terapi låter inte så pjåkigt det heller. Varje skönhetssalong med självaktning kallas nu ”spa & terapi” och erbjuder ”terapier” utförda av utbildade hudterapeuter och ”spaterapeuter” (fascinerande namn). I kroppsterapeuternas yrkesförbund finns nu, ser jag när jag googlar, även ekologiska hudvårdsterapeuter som arbetar med grön vaxning, cellulit- och cirkulationsmassage.

Numera föredrar man att benämna cellgifter för kemoterapi (som i engelskans ”chemotherapy”) eftersom termen ”gift” implicerar något negativt som man tillför kroppen istället för en läkande ”behandling”, ”terapi”. Vis av erfarenheten kan jag dock intyga att den där ”terapi”-delen verkligen är en rejäl eufemism. Under behandling med kemoterapi ser man inte skymten av några aromatiska oljor, varma stenar eller vänligt knådande massage. Det finns en massa olika cellgifter, alla med sina egna härligt breda utbud av biverkningar. Själv fick jag först under nio veckor ta del av den tredelade dekokten FEC. Den innebär visserligen en hel massa otrevligheter, som att man tappar både hår, ögonbryn, ögonfransar, smak och ork, blir illamående, proppas i kortison, får blåsor i munnen, inte kan svälja, svettas kopiösa mängder varje natt (osv.), men är ändå rena rama solsemestern i jämförelse med nästa nioveckorsbrygd, den som kallas taxotere. ”90% av patienterna tycker att denna är värre än FEC:en”, sade min doktor. Ja, jag tillhörde den stora majoriteten.

Taxotere har sitt namn från taxus, den giftiga idegranen och innehåller också mycket riktigt ett slags nervgift, som slår ut allt i dess väg. Cancerceller, ja, och det är ju bra. Alla andra celler också = mindre bra. Giftet, för det är alltså ett gift, påverkar benmärgen och man får en alldeles förskräcklig värk i skelett, muskler och leder. Veckan efter en infusion kunde jag inte gå upp för trappan hemma. Fötterna förflyttade sig inte framåt även om jag sade till dem på skarpen. Fruktansvärt stel i hela kroppen blir man också. Böjde jag mig ner för att plocka upp någonting från golvet tog det en kvart innan jag rätat ut mig igen. Fötter och händer rodnade, känseln försvann i fingrarna, benen svullnade till grotesk storlek. Har man otur kan naglarna trilla av, men de besvären slapp jag. Taxotere påverkar också de vita blodkropparna, vilket innebär att kroppens eget försvar mot infektioner bryts ner. Det kan helt enkelt vara livsfarligt att bli sjuk. Och, av någon ytterst mystiskt anledning insjuknande jag efter varje ny dos efterföljande lördag exakt klockan nio på kvällen. Det kom plötsligt, med feberfrossa och illamående. Så det blev en rutin hos oss. Lördagskvällarna var tredje vecka åkte vi in till NÄL och jag fick ta prover. Ibland fick jag ligga kvar med intravenöst antibiotikatillflöde, andra gånger kunde jag skickas hem igen. När så den värsta värkperioden och feberperioden lagt sig var det dags för fas tre, muntorrhetsperioden. Torr i munnen låter ju som en baggis. Det är det inte. Inte om hela munnen och svalget liksom fylls med långverkande sandpapper, som gör det omöjligt att tänka på något annat. Gel, krämer, salvor, jag provade allt. Solrosoljan var det ändå som lindrade något.

SR_spa_massage_37_tcm28-55808

Behandling/terapi

 

 

Cyto

Behandling/terapi

 

Cellgiftsbehandling innebär alltså en hel massa gräsligheter. Ändå gick det förvånansvärt bra att ta sig igenom alla de där förskräckligheterna. Redan första dagen cancern upptäcktes fick jag veta att min prognos var mycket god och läkarens ord ”Det här fixar vi” fanns med mig som ett mantra under alla dessa dagar av ont. Jag tillhör alltså de lyckligt lottade, de som kunnat gå igenom alla kroppsliga påfrestningar i förvissningen om att få leva vidare. Hur det är för alla dem som inte har samma förmån, de som inte vet om de nedbrytande behandlingarna gör nytta, som inte vet om de får finnas kvar hos sina barn, som fasar för nästa kontroll, kan jag knappt föreställa mig. Men jag tänker på er dagligen, alla ni som tvingas igenom detta i fruktan, oro och rädsla. Jag vet att jag haft tur.

Många dagar har jag orkat läsa och gå promenader. Jag fixade att åka till Lund ett par dagar för att sitta med i en betygsnämnd (kvällen slutade visserligen på akuten, men det var en härlig dag och trevlig fest). De värsta perioderna veckan efter att man besprutat mig med taxotere lade jag mig helt enkelt i soffan, åt morfintabletter och såg på oändliga rader av TV-serier. Samtidigt intag av morfin tar begreppet binge-watching till en helt annan nivå, och flera gånger var jag faktiskt övertygad om att jag var Birgitte i danska serier Borgen eller Carrie i Homeland. Jag gick mentalt omkring i högklackade Louboutinskor insvept i skräddarslimmade Armanidräkter som modeikonen Jessica i Suits eller joggande i Central Park som Claire i House of Cards. Fiktionen hjälpte mig att bebo andra världar medan giftet gjorde sitt.

Jag överlämnade under hela denna period min kropp till läkarvetenskapen och lät den göra det nödvändiga. Mentalt vaktade jag min kropp och såg till att den hade det så bra som möjligt. Jag tog en stund i sänder, kan ärligt säga att jag aldrig funderade över nästa dags medicinering, och levde mig till fullo igenom hela alltet. Självklart var det skitjobbigt och absolut lipade jag och kände mig eländig emellanåt. Deppiga stunder fick jag dock fantastiskt stöd av familj och vänner. Brevbäraren lämnade gåvor varje vecka, ena dagen kom blommor, nästa en bok om Esther Williams, så en sjal, ett armband, ett par skor som tillhört min namne Ida Ingemarsdotter (!), åter en sjal, en kanin (…), en guldturban, hemstickade pulsvärmare, örhängen, en skrynkelfri karta över Rom, en Texas Longhorns ”doo rag” och så ännu en sjal. Miljoner triljoner tack till alla rara ni!

presenter

Min brevbärare har mycket god smak och ett välutvecklat sinne för färg.

Under alla giftinsprutningar och strålningar och sjukhusbesök och provtagningar har jag nog ändå varit beredd på att få någon form av mental reaktion, om inte förr när de största ingreppen var överstökade. Jag trodde kanske att jag skulle komma att känna rädsla att cancern kan komma tillbaka eller oro för att inte längre vara under konstant läkaruppsikt. Så har jag inte känt det, iallafall inte ännu. Vad jag inte alls var beredd på var att känna mig utmattad, ledsen och korkad. Veckorna efter strålningen låg jag mest i en hög och kände mig oändligt trött och alldeles tom. Det var som att bo i vakuum, att leva i en icke-värld, utan lust, ork eller vilja. Min själ var oändligt skör. Jag ringde till sjukhuset och hörde mig för. Skulle det verkligen vara så här? ”Jodå”, sade de, ”det är jättevanligt och alldeles normalt. Först när man är igenom det värsta kan man koppla av, och då känns det inte sällan som om proppen liksom går ur och det blir tomt, fastän man borde vara glad och lycklig”. Jaha. Och varför har ingen berättat det? Jag fullkomligt badar i broschyrer om allt vad det innebär att gå igenom en tuff cancerbehandling. Här finns tips om vad man skall äta, vad man inte skall äta, vilken slags BH man skall bära efter operationen, hur man skall tala med sina barn (utmärkt!), när man skall ta sina kortisontabletter, att kläderna kan missfärgas av tuschet som ritas på kroppen vid strålningen, hur man hanterar sitt illamående, var man kan skaffa peruker samt en ganska solkigt uppkopierad lapp om att man kan kontakta Maj, Inga-Britt och Gun i den lokala bröstcancergruppen om man vill prata ut. Jättebra, naturligtvis. Men jag vill inte prata med Maj och Inga-Britt. Jag vill ha fakta och information om vad som händer genom hela processen, också i övergången tillbaka till det friska. Varför står det ingenstans att man kan må urdåligt när det värsta är över? Skall alla behöva gå igenom det var för sig ensamma och utan handledning? Vad med dem som inte ringer och får bekräftat att det är normalt och lika vanligt som att må illa av cytostatikan?

Och så dumheten. Känslan av att vara überkorkad. Jag har nu börjat ta mina första stapplande steg tillbaka till yrkeslivet. Allra första dagen tillbringade jag på ett heldagsseminarium i Lund. Temat var romersk graffiti, ett ämne helt i min smak. Utländska föreläsare som jag länge velat träffa. Gamla och nya vänner och kollegor. Ett sammanhang som jag älskar och känner mig fullkomligt bekväm med. Upplevelsen blev en brutal chock. Hemma den senaste tiden har jag ägnat mycket tid åt mental rehabilitering och mindfulnessträning. Jag har återfunnit pianospelet, begrundat livet och funderat på att anmäla mig till ett av Cancerrehabfondens läger (som verkar väldigt bra), där man får måla akvarell, gå skogspromenader och tala med psykologer i grupp och ensam. Nu plötsligt satt jag som om det vore förr i tiden i en stor sal och lyssnade på föredrag om den romerska antiken. Ganska snart försvann mitt fokus. Vad pratade folk om egentligen? Varför talade de så fort? Vilka var de där romarna som återkom hela tiden? En handout med latinska citat fladdrade förbi. Någon gjorde sig lustig över något. Vad menade föreläsaren egentligen? Vad var poängen? Jag tänkte att jag nog ändå var som förr och ställde en fråga eftersom jag brukar göra det. Jag hörde en babblig röst som på bruten engelska ytterst osammanhängande frågade om något helt ovidkommande. Var det jag? Allt blev för mycket. Jag grät mig igenom alla pauserna ute på toaletten. Efteråt ringde jag min man och grät igen. Jag lyckades hålla mig någotsånär i skick under kvällen då vi åt middag med gästföreläsarna, tills min son ringde och berättade att han saknade mig. Då började jag gråta på nytt. De rara människorna skyfflade över pappersnäsdukar i stora högar. ”Jag brukar inte gråta under seminarier”, snyftade jag. ”Ingen fara, sade epigrafikprofessorn, min föreläsning var verkligen usel. Här får du en näsduk till”.

Jag ringde till doktorn. ”Ursäkta, när får jag min hjärna tillbaka?”, frågade jag. ”Det kan ta ett till två år innan koncentrations- och minneskapaciteten är tillbaka”, sade han. ”Inte blir det bättre av hormontabletten du börjat ta heller. Hjärnan saknar sitt östrogen.” Alla berättar samma sak, fick jag veta. Yrkesmänniskor som kommer tillbaka till sina professionella roller och upplever att de inte hänger med, att det pratas över deras huvuden, att de inte orkar fokusera, att de glömt tidigare självklar kunskap. Det blir bättre efter hand och du kommer att bli helt återställd, men räkna med att det tar tid, var budskapet. Alltså! Detta är inte roligt att höra, men samtidigt, en sådan lättnad. Att veta att det är normalt, att det finns anledningar att jag inte orkar, att det kommer att blir bra så småningom. Återigen undrar jag: vad är broschyrerna som talar om att hjärnan tar stryk? Vem berättar att det är helt enligt riktlinjerna att man inte orkar tänka som tidigare inte bara under utan också efter cellgiftsbehandlingarna? Jag hade väldigt gärna velat bli informerad om det där. Kunskap och fakta är basen för all krishantering. Vet man bara hur det ligger till kan man anpassa de egna förväntningarna. När jag gick från strålningen sade man käckt: Om två veckor känner du dig piggare. Jaså? Och om inte, är det något fel på mig då? Först nu börjar jag greppa vidden av hela den här processen och jag önskar verkligen att även efterverkningarna uppmärksammades för alla patienter som befinner sig på den slingriga vägen i gränslandet mellan sjuk och frisk. 87% av alla bröstcancerpatienter kan idag botas. Vi är många som skall anpassa oss till att leva vidare.

Utan hjärna är det nu inte lätt att forska. Sedan förra sommaren har jag varit anmäld till en panel kring romersk republikansk historia som skulle inträffa i Nottingham i april vid den årliga konferens som Classical Association arrangerar vid olika universitet i Storbritannien. Det mesta under det senaste året har jag nu fått ställa in, artiklar som skulle ha skrivits, workshops jag skulle åkt på, seminarier jag skulle medverkat i, sakkunnighetsutlåtande och recensioner jag inte orkat skriva. Inget konstigt med det; livet har förtur. Hälsan är till och med viktigare än romarna, som en kollega skrev till mig. Just den här aprilkonferensen har ändå hela tiden funnits i min tanke som ett slags första möjliga större vetenskapliga sammanhang att kanske kunna delta i. Jag har föreställt mig på plats i Nottingham och har för mitt inre tänkt mig hela konferensen som en slags rituell återkomst till mitt liv. En rite de passage om man så vill. Att komma tillbaka, att träffa kollegor från hela världen, att prata forskning, att lyssna, debattera och småprata, att socialisera och möta andra med samma passion är det bästa med mitt yrke, och det där bilden av mig själv som superbusy yrkesperson (i höga Louboutinskor) minglande runt på en mottagning i Nottingham efter ett bejublat inlägg om romarnas hantering av sina militära nederlag har nog varit med mig som en slags målbild under veckorna med TV-serier i morfinsoffan. Tiden före konferensen såg jag hela den drömbilden raseras. Chocken i Lund var bedövande. Jag kunde inte! Ingen hjärna på två år, ingen koncentrationsförmåga, inget minne. Och vad var det nu jag forskade om? Jag hade glömt allt. Hur skulle jag kunna prata inför en hel hop internationella experter när jag helt förträngt källorna till slaget vid Arausio eller Rosensteins argumentation kring varför inte fler härförare ställdes inför rätta efter en förlust. Vilka är skillnaderna mellan Livius och Polybius berättelser om slaget vid Cannae? Vilket datum förknippas med Crassus förlust vid Carrhae? Fråga mig inte.

Nu blev det alldeles förskräckligt jobbigt, inte bara att inse begränsningarna utan att bestämma sig för att åka eller inte åka. Man blir stresskänslig också, långt efter avslutad behandling, har jag (också det först nu) fått veta. Att bestämma sig blev en press, att eventuellt prestera ytterligare en. Så jag slutade med det. Jag bestämde mig enbart för en enda sak: att inte bestämma mig. Det fanns en flygbiljett och ett rum i Nottingham. Jag satte mig vid skrivbordet och lappade ihop bitar från tidigare föredrag. Om jag eventuellt skulle komma iväg vore det bra att ha, ju. Jag förberedde en powerpoint ”just in cases” (Love actually). Jag plockade fram pass och brittiska pund om ifall att. Jag packade en väska som skulle kunna vara bra att ha med. Jag tog mig till Landvetter. När jag väl var där kunde jag lika bra fortsätta till Amsterdam. Och då var liksom enklast att fortsätta till Nottingham.

.

Nottingham

Nottingham University Park. Hugh Stewart Hall

Så jag kom iväg på min konferens. Jag och min lilla ofokuserade hjärna. Jag tog mig igenom första kvällen, då jag placerades bredvid gapig dam i en stimmig sal och bara ville försvinna ner i en grop. Jag gick upp nästa morgon, klädde mig i kläder som matchade färgerna på min powerpoint, lyssnade på de första föredragen, orkade inte ta in allt, men det gjorde inget, höll lugnt och behärskat mitt föredrag utan att behöva svara för de grekiska källorna till slaget vid Arausio, satte mig på min plats igen och genomfors av en lyckokänsla som fyllde min kropp och mitt sinne till det yttersta. Herregud, jag gjorde det. Jag är tillbaka. Jag är inte bara cancerpatient utan romersk historiker också. Igen. Jag är.

Carstens konference 015En av alla positiva härligheter med de omtumlande dagarna i Nottingham var att vår panel om republikansk historia hölls enbart av kvinnor. Jag fyllde en plats i den gruppen och även därför är jag glad att jag verkligen kunde delta. Romersk historia är ett ytterst mansdominerat fält. Jag satt för en tid sedan på en konferens i Berlin och noterade att min närvaro höjde procentandelen kvinnor från 2% till 6%. Bilden här är från en annan konferens, i Rom, också den fokuserad på ett romerskt historiskt tema, krig och triumf. Män, män, män, som pratar om män, män, män. Jag var en av två kvinnor på plats och den enda som kommer att medverka i volymen som följer. Så, i Nottingham var vi minsanne mig fyra kvinnliga forskare som talade om politik i republikens Rom, Harriet Flower från Princeton, Henriette van der Blom från Glasgow, Amy Russell, Durham, och så jag. Henriette och Amy hade ordnat panelen och även sett till att ordföranden skulle vara kvinnlig, Catherine Steel från Glasgow. ”Oh, wonderful”, sade en av de äldre manliga kollegorna, ”a panel on true historical topics performed completely by girls”. Alltså, fint att det uppmärksammades. Men girls? Harriet Flower är en av världens främsta experter på republikens Rom och både Henriette van der Blom och Catherine Steel välkända Ciceroexperter som driver ett större projekt om retoriska fragment från republiken. Amy kommer snart med en bok om monument och minne på Cambridge University Press och inte heller jag betraktar mig som en flicka. Girls? Fnys. Försök tänka motsatsen: ”Åh, fantastiskt, en hel panel om grekisk epik framförd enbart av boys.” Alla etablerade producerande professorer och docenter på sina universitet. Det går inte.

Kna-01-NatGal

Jag vill veta mer om fågeln som såg ut som Theodor Mommsen.

Förr i tiden fick förresten inte kvinnorna vara med alls. Det äldre gardet riktiga Romforskare i Nottingham berättade en fascinerande historia om tiden innan de stora konferenserna existerade. Detta vara på 20-talet och den brittiska antikforskningen var just på väg att ta fart. De få som sysslade med romersk historia på allvar bestämde att man borde ses någon gång. Eftersom det var fullkomligt otänkbart att välja antingen Oxford eller Cambridge som mötesplats plockade man fram en karta och beslöt sig för att en gång om året mötas på halva vägen, vilket visade sig bli i en liten håla vid namn Wellingborough. Här tog man in på ett rätt uselt hotell, tillbringade lördagseftermiddagen och kvällen i varandras sällskap, sov över natt och tog sig sedan tillbaka till Oxbridge igen. Kvinnor var inte välkomna och den första kvinnliga historiker som blev inbjuden till dessa så kallade Baynes meetings kom med på 70-talet. Då hade man alltså i ett fyrtiotal år mötts, bara män. Jo, en kvinna var med. Sekreteraren Mrs. Taylor, som alla var livrädda för. Ryktet sade att hon var så skrämmande att man inte kunde tänka sig att bjuda fler av detta okända kön. Vad roade de sig då med i Wellingborough, de tjugotal manliga historikerna och Mrs. Taylor? Jo, fick jag veta, man gick på lördagseftermiddagen i samlad trupp till platsens lokala zoo för att titta på en fågel som såg ut som den legendariske tyske Romhistorikern, epigrafikern, politikern och Nobelpristagaren i litteratur 1902, Theodor Mommsen. Nu är just Mommsen än av mina idoler så jag försöker göra fler efterforskningar kring den där fågeln. På konferensen fick jag tips om att höra med en äldre grekisk epigrafiker som skulle ha varit med. Jag frågade honom om Mommsenfågeln. ”Oh, no, dear, I never went to the zoo. Some preferred to go to the local cricket game and I always joined them.” Cricket istället för en fågel som såg ut som Theodor Mommsen. Vilken besvikelse.

Nå, jag gjorde som jag föreställt mig och gick på galamiddagen kvällen efter vår panel. Vi blev utforslade till en lokal som utlovades vara Byrons barndomshem, men som snarare var ett tält rest utanför en restaurang som låg i närheten av nämnda hem. Bredvid mig hade jag en trevlig latinist från Uppsala, en annan trevlig latinist från Lampeter, en likaledes trevlig estnisk grecist och ytterligare en mycket trevlig brittisk latinist. Den sistnämnda hade inte varit hemifrån sedan dottern föddes för sex år sedan (!) och hade flugit in sina föräldrar från Tyskland för att passa barnet eftersom mannen inte ansågs kapabel att klara av det. Jag pratade barn och karriär med henne och bildningens allmänna förfall med Uppsalalatinisten. Mannen som fixat Pompejiutställningen till London fick ett fint pris och höll ett utdraget tal, vinet var ganska snålt tilltaget och festen verkade snabbt ebba ut. Discomusiken började dessutom dåna i bakgrunden och man hörde inte ett enda bildat läte i hela Byrons tält. Bäst att skynda hem med första droska. Då kommer den trevlige estniske grecisten framrusande. ”Jag har beställt Abba. Ni måste dansa”. Mycket riktigt, discjockeyn basunerade ut att han nu spelade Abba särskilt för den svenska (mycket begränsade) gruppen. Dancing Queen dånade ut över tältet.

Ja ja, tänkte jag. Varför inte. Måste man?, sade Uppsalalatinisten. Oj då, sade mamman till vänster. Sagt och gjort, vi masade oss ändå upp på det där dansgolvet. Samtidigt gick det ett sus genom lokalen. Alla jublade och strömmade till. Abba är liksom grejen. ”Anybody could be that guy”, tjoade den välrenommerade historikern från Stanford. ”Having the time of your life” gastade de yngre historikerna. Mamman från bordet kom upprusande, lycklig och fri. Barnet hemma hos föräldrarna och den hopplöse mannen var tillfälligt glömda. Den 90-årige epigrafikern med ett flertal standardverk bakom sig hasade sig fram, lossade på slipsknuten och skakade ovant på armar och ben. Historikern som ordnat konferensen andades ut och svingade på lätta ben runt i cirklar. Alla var lyckliga, lättade och glada. Ett slags ursprungsinre tog över min sargade kropp. Jag var 17 år eller nåt igen, dansade och var frisk. Det fanns inga hinder i hela världen, inga problem, inga orättvisor, inga sjukdomar och inga koncentrationssvårigheter. Alla älskade varandra och dansade mera Abba, dansade Macarena och dansade Saturday night fever. John Travolta släng dig i väggen! Här kommer världens ledande experter på grekisk metrik. Klockan blev tolv, ett och två. Yngre gossar trängde sig fram för att prata om Cicero och Caesar. En alltför välkänd romersk historiker kysste alla. Världen var full av möjligheter, liv, kärlek, mera forskning, fler kvinnliga paneler och en massa fåglar som ser ut som Theodor Mommsen. Den här resan är långt ifrån slut. Men där i ett tält utanför Byrons hus dansade jag mig ett första steg tillbaka till livet.

Carpe vaniljem!

Horatius var säker på sin sak. Helt och hållet skulle han inte dö (Non omnis moriar). ”Jag har byggt ett monument varaktigare än brons” (Exegi monumentum aere perennius) står det i slutet av bok tre av hans Oden (Carmina). Så sammanfattar Horatius den egna insatsen med en självsäker profetia; skrytsamma byggnader kommer att vittra bort och förfalla av väder, vind och tidens tand, men hans ord skall bestå. Han fick rätt, Quintus Horatius Flaccus. Bland alla romerska poeter är hans de verser som oftast citeras. I böcker och på nätet finns gott om samlingar av latinska bevingade ord och här dominerar de horatiska sentenserna. In medias res, aurea mediocritas, sapere aude, nunc est bibendum, dulce et decorum est pro patria mori är bara några av dem.

Mest känd av alla Horatius textrader är nog ändå Carpe diem, översatt som ”plocka dagen, fånga dagen, njut dagen”. En snabb sökning ger för handen att det finns möbelfirmor, frisörsalonger, drycker, vinbarer, utbildningssystem, hotell, restauranger, behandlingshem, arkitektfirmor, musikanläggningar, skolor, elektriker, odlingar, stråkkvartetter, smyckesförsäljare, språkkurser, och så vidare, som väljer att kalla sig Carpe diem. Tatueringar en masse förstås. Bloggar också. Många vill fånga dagen. Carpe diem lever ett eget liv, långt från sitt ursprungliga sammanhang. Det är tydligt, rymmer en eftersträvandsvärd livsvisdom, äger bärighet och värdighet, verkar bildat men kan också förstås. Det är helt enkelt en perfekt anpassningsbar devis som fungerar som etikett på det mesta.

Carpe Ändå hoppar jag till när vi ser reklampelaren, i en busskur, en kulen, blåsig torsdagskväll i Uddevalla. CARPE VANILJEM! Bilden visar en yoghurt och det är tydligt att man skall lockas av just vaniljsmaken. Vanilj original, Madagaskar vanilj, vaniljstång, blomma från vanilj. Och så carpe vaniljem på det. ”Ha!” utropar maken. ”Vad fånigt”, säger min 14-åriga dotter. ”Hurra”, tänker jag. Latinet lever! Det är anpassat, travesterat, kommersialiserat, men inte förpassat till ett relikskrin utan deltar aktivt och ropar till människor till och med i en busskur i en medelstor svensk stad. Sedan börjar jag grubbla. Hur väl förstås den här texten egentligen idag? Visserligen är carpe diem ett välkänt begrepp, men här uppmuntrar reklamskylten betraktaren att se flera led. Är det begripligt att Carpe vaniljem refererar till carpe diem och uppmanar oss att ”fånga vaniljen” och ”njuta yoghurten”? Latin och reklam är visserligen ett strävsamt par, men används oftast för att benämna produkter som skall förmedla en känsla av hållbarhet och kvalitet. Som Volvo, som bara skall rulla och rulla i all evighet. Funkar latinet också som tillfällig reklam för en förgänglig vardaglig vara?

Jag försöker mig på en högt ovetenskaplig studie och frågar de fem första personerna som kommer i min närhet vad texten säger dem. Två stirrar oförstående på skylten men inser självklart att man uppmuntras att köpa vaniljyoghurt, två säger sig veta att det anspelar på ett uttryck som heter carpe diem och en säger direkt Horatius. Statistiskt förkastligt förstås, men kanske ändå inte helt osant. Några läser kulturlagren tillbaka till romersk poesi, andra tänker carpe diem som en slags allmängiltig devis och flera vet inte men förstår trots det att budskapet är Köp yoghurt med vaniljsmak. Jag frågar dottern varför hon tror att reklammakare satsar på ett budskap med stora bokstäver som kanske inte alla helt kan ta till sig. ”Man skall väl visa att man är fyndig”, svarar hon. Jag tänker att hon som vanligt är väldigt klok, den där dottern. Reklamen är lite fånig och lite fyndig. Den uppmanar mig att liksom i hast nästa gång jag rusar genom snabbköpet slänga ner en vaniljyoghurt också. Det är hyfsat gott och lite gott skall man unna sig. Livet är ändligt, och yoghurten lika förgänglig som reklamskylten. Bäst att passa på.

Latinska citat idag är excerpter, uttryck utryckta ur sitt ursprungliga sammanhang och insatt i diverse nya. Carpe diem används ofta som uppmaning att leva i nuet  (så till exempel i ett flertal cancerbloggar). I andra fall manar det till ett bekymmerslöst levene och någon gång till omåttlig njutning.  I ytterligare andra anbefaller det snarare individen att leva det egna livet fullt ut, efter den enskildes förutsättningar och möjligheter. Så är det till exempelvis i filmen som gav mottot en renässans, Dead poets society från 1989. ”Seize the day! Make your life extraordinary!” inpräntar Robin Williams gång på gång i de unga gossar som annars mest drillas av skolans disciplin och föräldrars kvävande krav. Intressant nog nämns aldrig i filmen att carpe diem kommer från Horatius sånger. Det är ett motto med poetisk kraft och gamla anor, så mycket är tydligt, men det ursprungliga sammanhanget förklaras aldrig.

Vad skriver då Horatius själv? Carpe diem dyker upp i Ode 1.11 som låter så här:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoë, nec Babylonios
temptaris numeros. Ut melius quidquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, vina liques et spatio brevi
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

vilket i Ebbe Lindes mycket fria översättning blir:

Spörj ej – veta är synd – efter vad slut gudarna må oss ge
och låt Babylons tal, stjärnor och mynt vila i mossig fred!
Ty, Leuconoë, lugnt möta sin lott hur den än spinns är bäst.
Om så Jupiter än skänker oss år, eller vår sista höst
är den kulna som nu fräter i skum lavan på Cumaes kust –
hur än sker, så var vis, sila ditt vin, stryk med ett snabbt beslut
allt vittfamnande hopp! Knappt är det sagt, ordet, så flög likt pil
tiden. Plocka din dag, medan den är! Tro ej den dag som blir!

Tolkningarna av poemet och uttrycket carpe diem är legio, såklart. Carpe är imperativ singularis av carpere, och kan betyda ”plocka”, ”sönderdela”, ”njuta”, för att bara nämna några möjligheter. Diem är ”dag” i ackusativ, så ”plocka dagen” och ”njut dagen” är båda möjliga översättningar. ”Sönderdela”, ”plocka sönder i småbitar” kan man också prova; poeten har just uppmanat Leuconoë att ”beskära, skära ner, det långa hoppet till en kort tidsrymd” (spatio brevi spem longam reseces), att ta en dag i sänder om man så vill. Här finns en erotisk invit likaså, och att plocka dagen dyker i Ovidius kärleksdikter upp som ”plocka blomman”. Sammanhanget är symposiets, och vinet är självklart närvarande. Flera av Horatius dikter präglas också av epikurismen (som under antiken absolut inte syftade till ett utsvävande liv) och tanken att leva i nuet är centralt i carpe diem. Vad Horatius tyckt om reklamen där i busskuren har jag ingen aning om. Men jag tänker att han nog skulle tagit det med fattning. Carpe diem! Carpe vaniljem! En yoghurt är inte precis ett monument varaktigare än brons, men en sann epikuré gillar liksom läget.

Et tu, Brute?

Idus Martiae, den 15 mars, Caesars dödsdag.

Julia Caesar själv tillbringar eftermiddagen i sällskap med Gluck på Göteborgsoperan, men vill ändå självklart uppmärksamma Dagen. Här nedan följer en text om knivdådet, Brutus, Antonius, begravningen, Shakespeare och eftervärldens syn på Caesars död. Den har tidigare publicerats i den svenska tidskriften Medusa i ett temanummer om Caesar, som vårt nätverk FokusRom lät publicera 2011. Medusa själv har gett tillstånd att reproducera min artikel här, men vill man också veta vad Dick Harrison, Allan Klynne, Gunhild Vidén, Eva RystedtHenrik Bohman och Jane Fejfer skriver om Caesar kan man beställa numret via info@tidskriftenmedusa.se. Eller varför inte slå till med en prenumeration?

2011_3_rgb

Ida Östenberg: Diktatorns död

När Gaius Julius Caesar vaknar den 15:e mars 44 f. Kr. känner han sig inte kry. Läkarna råder honom att stanna hemma, och hans fru Calpurnia, som under natten hemsökts av olycksbådande mardrömmar, ber honom enträget att inte gå till det stundande senatsmötet. Eftersom järtecken en tid setts runt om i Italien uppmanar också flera siare honom att skjuta upp mötet. Först då Decimus Brutus övertalat honom inte göra de väntande senatorerna besvikna, går Caesar, starkt försenad, till sammankomsten, som denna dag hålls i Pompejus curia vid teatern på Marsfältet. Decimus Brutus är en av de sammansvurna senatorer som beslutat att mörda Caesar på Idus Martiae, den 15:e mars. En annan är Gaius Trebonius, som nu enligt den uppgjorda planen tar Marcus Antonius, Caesars medkonsul, åt sidan. Caesar går ensam in i senaten. Ytterligare en av konspiratörerna, Lucius Tillius Cimber närmar sig och ber Caesar upprepade gånger om hjälp angående en landsförvisad bror. Cimber är kroppsligen närgången, omfamnar Caesar, kysser honom, och känner samtidigt efter att han inte bär vapen eller rustning. Då Caesar försöker skaka av sig Cimber tar denne ett rejält grepp om Caesars toga och drar ner den så att halsen blottas. Detta är signalen till anfall. Publius Casca utdelar det första knivhugget, en grund stöt som träffar Caesars skuldra. “Detta är ju våld!”, utropar Caesar, och svarar med att stöta sin penna i Cascas arm. Alltfler dolkstötar följer. Caesar vrålar och fäktar som ett fångat djur, men kan ändå inte undkomma huggen. Som av en slump, eller ditknuffad av konspiratörerna, segnar han ner och dör vid foten av den forne fienden Pompejus staty, dock inte utan att först ha rättat till sin toga för att täcka sig och falla med stil. De berömda grekiska orden Kai sy teknon eller på latin Et tu Brute yttrar han troligen aldrig. Både Suetonius och Dio Cassius avfärdar det grekiska utropet som falskt. “Också du min Brutus” var det Shakespeare som myntade, då Et tu Brute så oemotståndligt anspelade på Brutus handling såsom utfört av ett odjur (eng. brute). Dock dröjer flera antika författare vid mötet mellan Caesar och Brutus såsom särskilt känslosamt; det är då Caesar ser Brutus bland de sammansvurna som han slutar göra motstånd och finner sig i sitt öde.

1200px-Jean-Léon_Gérôme_-_The_Death_of_Caesar_-_Walters_37884Mordet på Caesar har dramatiserats och avbildats otaliga gånger. En av de mer kända målningarna är Jean-Léon Gérômes La mort de César (1867) som visar Pompejus curia just efter mordet. Betraktarens blick dras omedelbart mot scenens mitt. Ett flertal män klädda i vitt, uppenbarligen romerska senatorer, står belysta i grupp. Alla sträcker sina dolkar uppåt, i en markant segergest. Till vänster står en staty av Victoria, den romerska segergudinnan, som med en spira i handen också hon sträcker högra armen mot taket i samklang och sympati. Närmast betraktaren ansluter sig ytterligare en man till gruppen. Hans dolk är ännu sänkt, eftersom han just avslutat det gemensamma dådet. Detta är Brutus, och mannen som välkomnar honom Cassius, komplottens andre ledare. Först nu söker sig blicken mot främre vänstra hörnet. Där, i mörkret, under togan, vid den beskuggade Pompejusstatyns fot, ligger den döde Caesar. Mycket lite vittnar om den just avslutade striden. Senatorernas dräkter är bländande vita och man kan svårligen se någon blodspillan ens på de dragna dolkarna. På Caesars toga avslöjar en liten röd fläck ett enstaka knivhugg. Hans stol strax bredvid är vält, och ser man mot bildens bakgrund upptäcker man också där en antydan till tumult. Från den samlade mittgruppen lösgör sig några senatorer och rusar ut ur byggnaden. Andra syns i portöppningen; också de tycks ha bråttom att lämna platsen. Är de på väg ut i jubel för att annonsera att diktatorn är död? Eller flyr de platsen i panik? Är de rädda att blir nedstuckna också de? Eller vill de bara inte bli förknippade med mordet? Gérômes målning är medvetet dubbeltydlig och avbildar Caesars död ur två perspektiv. Å ena sidan finns där den heroiska handlingen, utförd av ett obefläckat kollektiv i syfte att vinna frihet från envåldshärskarens förtryck. Å andra sidan väcker den döde i skuggan sympati; han är ensam, utsatt, och uppenbarligen attackerad utan möjlighet att försvara sig. Tveksamheten förkroppsligas av de utrusande senatorerna och tvingar betraktaren att reflektera: skall vi applådera gärningen eller fördöma den? Eller skall vi bara fly, och undvika att ta ställning?

Det moraliska dilemmat i Caesarmordet är en av anledningarna till att det blivit så uppmärksammat genom tiderna. Så skrev den franske antropologen Claude Lévi-Strauss att “Idus Martiae utgör ett gott tankeexempel”. Även Caesars personlighet spelar in. Han var uppenbart en starkt karismatiskt person, lika kvick på slagfältet som med pennan. Få händelser kan också matcha Caesarmordet rent historiskt. Före Caesar hade Rom under knappt femhundra år styrts som en republik, efter mordet omformades det till ett kejsardöme. Caesars död innebar själva brytpunkten mellan två politiska system, en slutpunkt och en början, symbolist laddad av de romerska standardingredienserna våld, makt, män. Kvinnor saknas i ursprungsberättelsen, men kan ges plats för att ytterligare öka dess attraktionskraft. Så är det i TV-serien Rome rivaliteten mellan Sevilia, Caesars tidigare älskarinna och Brutus mor, och Atia, mor till den blivande kejsaren Augustus, som utlöser dådet. Caesarmordet är både en av världshistoriens mest betydelsefulla politiska händelser och en i närmast mytisk berättelse om allmänmänskliga relationer och känslor, som hat, avund och lojalitet. Det är ett tankeexempel, men framför allt ett ständigt aktuellt drama om ond bråd död, förrådd vänskap och maktens plötsliga fall, iscensatt redan under antiken och omformat av såväl Shakespeare som modern film och TV.ciaran

I Rom tog diskussionen huruvida mordet på Caesar var rätt eller fel fart i samma stund som han föll ihop på senatsgolvet. Mördarna hävdade att Caesar var en tyrann som eftersträvat kungatiteln och despotisk makt. Han hade blivit utnämnd till diktator för livet, och bara en månad före mordet hade Antonius under en publik fest personligen försökt att kröna Caesar. Visserligen hade Caesar nekat sitt samtycke, men vid en annan ceremoni nyligen hade han vägrat resa sig för senatorerna, och det ryktades nu att han officiellt skulle erbjudas kungatiteln. Genom sin gärning hade de sammansvurna räddat republiken och återgett det romerska folket friheten. Brutus var en högt aktad man i Rom och vann många sympatier genom sin person och även genom sitt arv; hans förfader, den äldre Brutus, hade år 509 f. Kr. fördrivit den siste kungen Tarquinius Superbus från Rom och grundlagt republiken. Brutus lät prägla mynt med sin äldre släktings porträtt på ena sidan och hans eget på andra. Andra mynt visade Brutus den yngre på obversen och på reversen en symbolisk bild av mordet: två dolkar avbildade på varsin sida om en frihetsmössa, så kallad pilleus. Under står texten EID MAR, idus Martiae. Hade en Brutus ännu än gång återinfört friheten i Rom?Eidmartbrabild

Nej, hävdade Antonius och hans anhängare. Dådet var ingen nobel frihetshandling utan ett mord utfört på en vän och beskyddare. Flera av konspiratörerna hade i det tidigare inbördeskriget tagit Pompejus parti mot Caesar. Många, såsom Brutus och Cassius, hade till och med stridit mot Caesar på slagfältet vid Farsalos, och ändå blivit benådade. Senaten hedrade Caesar för hans mildhet, clementia, och utnämnde honom till parens patriae, fäderneslandets fader. Han hade räddat medborgares liv och som symbolisk markör gavs han en ekkrans och han blev sakrosankt, vilket innebar att senatorerna svor en ed att skydda honom med sina liv. När nu samma senatorer mördat honom kunde gärningen omöjligen betraktas som en hedervärd handling. Det var ett löftesbrott, ett illdåd, ett fadersmord. Caesars ställning som fäderneslandets fader återkommer i efterspelet till mordet och förstärker bilden av det omoraliska i handlingen. Mynt med porträtt av Caesar och titeln parens patriae präglas. En kolonn reses på Forum med inskriften “Till fäderneslandets fader” och man beslutar att senaten aldrig mer får sammanträda den 15 mars, som nu benämns “Fadersmordets dag”. Cicero kommenterar hur de sammansvurna utpekas som fadersmördare: “Han (Antonius) har satt upp en inskrift på statyn han låtit resa på rostra – ‘Till den mest förtjänstfulle Fadern’ – så nu döms ni inte enbart som mördare utan också som fadersmördare” (Epistulae ad familiares, 12.3).

Skulle Rom ta ställning för eller emot mördarna? Läget var osäkert och spänt efter Caesars död. Många flydde, andra sökte skydd i hemmen i väntan på besked om det nya politiska läget. Brutus och Cassius tog sin tillflykt till Kapitolium. Antonius, nu ensam konsul, samlade sina trupper. Båda sidorna höll tal till folket för att övertyga dem om att mordet var berättigat eller att det borde fördömas. De inblandade senatorerna ville ha stöd att återupprätta republiken, Antonius att hämnas Caesars banemän. På ett senatsmöte den 17:e mars enades man om en kompromiss. Mördarna gavs amnesti, samtidigt som Caesars beslut ägde fortsatt laga kraft. På mötet beslutade man också att Caesars testamente skulle offentliggöras och att han skulle ges en publik begravning. Detta var konspiratörernas största misstag. Man underskattade kraftigt den starka emotionella kraft som kom att utlösas av ceremonin. Uppläsningen av Caesars testamente och hans begravning var ett storartat hyperregisserat skådespel, där tal, gester. musik, recitation, och rituell gemenskap i samverkan med den dödes knivhuggna kropp utlöste ett känslostarkt hat mot mördarna hos den samlade masspubliken. Det var denna händelse som vände Rom mot Brutus och Cassius.

Begravningen beskrivs av flera antika författare: Cicero, Nikolaus från Damaskus, Suetonius, Plutarkus, Dio Cassius. Vår mest detaljerade källa är Appianus, en grekisk författare från Alexandria som levde och verkade i Rom under 100-talet e. Kr. och vars böcker om inbördeskriget anses till stor del bygga på texter från Caesars samtid. Redan då testamentet lästes upp, upprördes folkets känslor, skriver Appianus. Det visade sig då att Caesar, nu mördad och beskylld för tyranni, hade skänkt sina trädgårdar och en större summa pengar till romarna i staden. Indignationen steg då Caesars kropp bars till Forum för begravningstalet och Antonius tog till orda. I Shakespeares berömda tolkning av liktalet, känt för den moderna publiken i Marlon Brandos gestaltning, är det Antonius som genom sin retoriska skicklighet vänder folket mot Caesarmördarna.

Appianus gör det dock klart att talet ingick i en större iscensättning. Här läser Antonius först allvarligt och tydligt upp de lojalitetseder som senatorerna svurit Caesar. Med upprepade gester mot den döda kroppen betonar han särskilt hur Caesar deklarerats fäderneslandets okränkbare räddare och fader. Han åberopar Jupiter, tar upp hymner och klagosånger, och redogör sedan för Caesars alla bedrifter. Antonius röst höjs alltmer och han talar nu som i trans, samtidigt som han lyfter upp Caesars blodiga mantel och blottar hans kropp. Åskådarna berörs allt häftigare och börjar delta i klagosången. Nu hörs vad som tycks vara Caesars egen röst: han nämner namnen på dem han gynnat och på sina mördare och utropar en fras från ett välkänt romerskt skådespel: “Å att jag skonade dessa män för att de skulle förgöra mig”. I detta läge, när känslorna i folkhavet nästan exploderar, lyfts en väldig vaxdocka upp, en imitation av Caesars mördade kropp. Dockan snurras runt och alla de tjugotre dolkhuggen blir synliga. Detta är en bild som de romerska åskådarna inte kan värja sig mot. Huggen har träffat Caesar över hela hans kropp och hans ansikte. Dockan visar klart hur han attackerats både framifrån och bakifrån, ett massivt bakhåll utfört av dem han skonat och litat på och som inte gett honom minsta chans att försvara sig. Det brister för publiken som ser dockan, kroppen, såren, manteln, blodet, hör Antonius röst och själva deltar med sång och sorg. De samlar ihop ett provisoriskt likbål, bränner Caesars kropp på platsen, tar facklor från bålet och attackerar staden. Upploppet är ett faktum, och senatorerna flyr staden.

Caesars begravning iscensatte mordet som en alltigenom orättfärdig och feg handling. Eftervärldens dom har stundom varit liknande, och Dante placerade Brutus och Cassius längst ner i helvetet, i sällskap med historiens mest fördömde, Judas Iskariot. Andra har tagit senatorernas parti: dramatikern Ben Jonson framställde Brutus dåd som ett modigt hugg mot monstrets hjärta. Shakespeares storhet ligger i den mer nyanserade bilden. Verket Julius Caesar hedrar både Caesar och Brutus; båda framställs med sympati, båda med medkänsla. Mordet är förrådd vänskap, absolut, men Brutus är samtidigt en ärans man som handlat för det allmännas bästa. Liksom i Gérômes målning är Caesars död ett tankeexperiment som kan belysas från båda sidor, men framför allt är det ett mästerligt drama som iscensätter den storpolitiska händelsen som mänsklig ambition och relation. Rent moraliskt har Caesar rätten på sin sida, men det har även Brutus: Et tu, Brute.