Min svägerska, Carin Bartosch Edström, har just släppt sin andra deckare på Bonniers, och i nästa vecka åker vi till Stockholm för att fira utgivningen och dricka bubbel på själva mordplatsen i Läkarförbundets lokaler. Carin är en mångbegåvad person, tonsättare, orkesterledare, översättare, och nu även författare. Hon slår mig oftast i TP också (just det är svårsmält). Första deckaren i serien, Furioso, kretsar kring en stråkkvartett, i vilken balansen rubbas då Don Juan-karaktären Raoul kommer instormande med första fiolens all självklara uppburenhet och divalater. Just kvartettens dynamik bildar stommen i berättelsen, där personerna liksom förkroppsligar det egna instrumentet, dess karaktär och plats i kvartettens hierarki. Mozarts Don Giovanni ledsagar läsaren genom berättelsen. Med boken följer en CD där dramats musikstycken finns samlade. Själv blev jag efter Furioso närmast besatt av Bachs första cellosvit, en förälskelse som kommit för att stanna.

Den nya boken, Kassandra, bygger också den på en nedärvd västerländsk berättelse. Namnet skvallrar därom. Kassandra, Priamos dotter, sierskan, som ansågs galen och som spådde Trojas fall men inte blev trodd, dyker upp redan under bokdramats första kväll. Bland självupptagna handledartal och mindre lyckade mardrömstorra försök till spirituella utläggningar läses en dikt upp, undertecknad Kassandra. Liksom mytens prinsessa uttalar signaturen en varning: ”Blod släcker högmodets törst”. Skall inte heller denna sierska bli trodd? Ifigenia nämns i dikten, liksom Lejonporten – i bokens drama det ekonomiskt framgångsrika vilohem, där högst stressade välbeställda män kan återhämta sig efter att ha drabbats av ett obskyrt syndrom. Mykene är aldrig långt borta i Kassandra. Alla som, liksom Julia Caesar, är betagna i grekiskt drama kan med stor tillfredsställelse läsa sig igenom den moderna mordhistorien, med läkemedelsföretagets och de enskilda forskarnas jakt efter renommé, och samtidigt befinna sig mitt i den hellenska mytens centrum.

Carin översätter till vardags både opera och Kalle Anka. Själv kvackade jag sålunda förtjust när kriminalkomissarie Ebba Schröders mobil gav ifrån sig en anklik signal. Forskningsprojektet ”Jalla, jalla, sluta tralla”, ämnat att undersöka skadeverkningar av ”den infantila metromanin” (ofrivilligt rabblande av börsnoteringar utlöst av ett skadligt missbruk av barndomens vers- och rimlekar…) passar lika väl i Ankeborg som uttryck för väluppbackade forskningsansökningar av pseudo-vetenskapenskapligt humbugsnitt. Själv sträckläste jag Kassandra. Den är spännande, och självklart tjusas jag av att spåra de grekiska referenserna. Jag skrattade gott åt kluriga bokstavskombinationer och roade mig igenkännande med disputationsmiddagens många mänskliga misslyckande. Allra mest förtjust är jag ändå i scenen där de båda kulturellt belevade deckarna slår sig ner vid flygeln och spelar Schuberts fyrhändiga Fantasi i f-moll tillsammans. Stycket är otroligt vackert och intimt. Jag spelar det nu hela tiden på Spotify, och ser mycket fram emot att höra det uppföras under kvällen i Läkarsällskapets lokaler nästa vecka. Meden agan (μηδὲν ἄγαν), intet till övermått, sades det i Delphi. Men denna fantasi kan man lyssna på hur många gånger som helst.